Story of 2006

Jag kollar påU-tube. Jeff Beck och Beth Hart gör en underbar låt till Buddy Guy som sitter på läktaren tillsammans med Obama. Ett vackert ögonblick. Buddy Guy som är den som hyllas, har en tår då Beck och Hart gör sin fantastiska version. Samtidigt slår det mig hur jävla korkad världen har blivit. Tänk tanken, samma artister, samma hyllning och så Trump, som sitter där. Det går ju bara inte. Han representerar ju den kollektiva idiotin. 

Det är som Bokmässan. Alla författare går i strejk. Alla som brinner för det här går i strejk för de vill inte ha värsta högerspökena där och vad gör Bokmässan? Babblar om yttrandefrihet. Bokmässan är ju en förening som ska göra buissnes och inget annat. Det är en affärsidé. Varför komma och babbla om ytrandefrihet.

Jag blir faktiskt jävligt trött, lika trött på snacket om att vissa inte kan tala till andra. Det är en sak. De flesta politkier kan inte tala till någon, men som människa kan man ju i alla fall kräva av sig själv att man ska kunna lägga ihop ett och ett, eller tänka själv.

Jag är trött, sa jag det? Inte dödstrött, i ganska bra form, men less på att tjata om workshoppar, uthyrning, hela tiden ge och inte få. Hur fan vore det om någon kunde kasta upp en hacka deg, komma med ett bra utställningsförslag, hyra vårt hus eller starta en workshop. Det är det jag är lite trött på just nu, så därför publicerar jag den här texten som jag skrev 2006. Den är ganska lång, men den ger mig kanske lite tid att sysslamed något annat, några dagar utan att jag behöver tjata. Ni hittar säkert en massa fel och korkat  den här också. Skit samma, det hackar jag i mig. Det är inte det saken handlar om. Det handlar om att det är lite kul att leva och att det aldrig skadar att tänka själv.

BETRAKTELSER

2006, på hösten.

Efter att borgarna kom till makten blev det plötsligt grått på morgnarna. Skit samma, hade en trevlig dag igår med mina bilder. Skriver ut kort till tre pågående böcker. Jag fick springa ner till pappershandeln och köpa bläck tre ggr på en dag, totalt för 1400 kr. Epson skrivare är bra, men de drar bläck lika snabbt som en del av mina kamrater dricker öl.
På tal om öl så träffade jag Anna Claren och Pieter på mitt favorithak. Anna visade sin nya bok och troligtvis vinner den fotobokspriset på bokmässan? Ganska säker på att det står mellan den och Jean Hermanssons retrobok. Jag sätter en öl på Anna. Det är mörkt, ljust och vackert på samma gång, utgivet på Journal förlag.
Jh Engström ställer ut i Paris och det irriterar mig att journalisterna skriver så lite om svensk fotografi. Jag skriver själv just nu på del 2 av Fotograferna(min förra bok) och det för att fotograferna också behöver få sin historia berättad, precis som författarna i Paris på femtio-talet har berättat sin historia.
Idag ska jag skriva ut 100 bilder till, dvs en femton hundra till i bläckkostnad. Å andra sidan: det hade inte blivit billigare med klassisk kopiering. Lev väl, njut av dimman, ta några schyssta bilder.

En råkall morgon i Baskien. Jag bodde på ett ställe utan värme och på natten värmde jag sängen med varmvattenflaskor. Så är det inte nu. Det regnar men fjärrvärmen fungerar i lyan. Hade tänkt åka till Liljevalchs, men avstod. Förstod inte riktigt vad jag skulle göra där? Gör utskriftsprov istället. Det verkar som världen äntligen börjar förstå miljöproblemen. Samtidigt konsumerar vi mer än någonsin och producerar som galningar i låglönelandet Kina, som är en vandrande miljöbomb. Varför kan inte folk köpa en bra jacka och ha den i fem år? Vad är det som är så kul med att köpa nytt?

Det är mycket snack om stormen. Jag har vinterdäcken i baksätet. Där gör dom nog stor nytta. Anders Petersen är nominerad till stort pris. Det är bra, det är han värd. Jag åkte till Ikea, gör inte om det. Det räckte med att se lavaströmmen av vagnar och kutiga ryggar som rörde sig genom lokalerna för att jag skulle ge upp. Allt har sin tid, även kärleken. Tänk på det, om ni nu tänker på sånt? Det lär vara förbjudet enligt nya regimen?

Ytterligare en dag som passerat. Lämnat bilder hos förläggaren, ska försöka göra stora, feta boken. Det är som vanligt. Först måste man göra en provlayout innan man fattar hur boken egentligen ser ut. Det är som att läsa en text på datorskärm. Det fungerar, men är något helt annat på papper.
Jämför kameror på Cyberphoto. Det måste vara Sveriges bästa sajt för kameraköpare. Där kan man jämföra olika kameror själv. Det är guld, men annars är det som med skidor. Det är bäst att provköra innan man köper. En gång provkörde en kvinna mina raceskidor. Hon ville köpa dom. Det slutade med att hon hamnade i skogen, sedan på sjukhuset med knäckt handled. Märkligt nog köpte hon skidorna, men jag gav henne rabatt på grund av den brutna handen.

Ny kulturminister. Jag känner mig fortfarande oroad. Hon envisas med att fullfölja det som den
förra började. Det som oroar mest är föraktet mot dem som håller på med kultur. De fattiga satar som envisas med att göra film, skriva böcker, dansa, sjunga och fotografera, får skopan full. Vi framställs som parasiter som lever på bidrag. Det är en farlig utveckling om alla ska bli en slags reklamkonsulter för att göra konst. Det är ändå inget mot den här beskrivningen av världens överkonsumtion.
Om femtio år behöver vi två jordklot om vi ska fortsätta så här. I USA gör man av med dubbelt så mycket resurser per skalle än i Europa och sju ggr mer än i Afrika. Vad fan är det för fel på oss? Fattar vi ingenting? Jag har vänner som tjänar sextio lakan i månaden och ändå måste ta ett lån för att köpa en bil på femtio. Det är sjukt och inget annat. Väx upp, tänk efter, skaffa en cykel, inse att den enda konsumtion man behöver är ett glas vin, en enkel kopp kaffe, lite snack och lite kärlek då och då.

Det regnar i Europa. Det blir höst överallt. Snart dags för vinterdäcken. Jag
längtar. Det kanske kommer snö i dagarna? Känslan av att vakna i det tysta, vita mörkret är sensuellt. De gamla hjältarna dör ut. Dags för nya?
Såg en hemsk film om Truman Capote igår.  Spännande, därför den visar vilken hänsynslöshet skapande kan innebära. Både för skaparen o dem han skildrar. Med de visdomsorden är det dags att gå ut i regnet.

Var ute och vandrade med kameran. Kom till en hundgård med olika sorters hundar. Två saker slog mig. Det är konstigt att folk som ska vädra sina hundar så ofta kör bil dit? Hundar verkar bara vara intresserade av att nosa varandra i häcken? Subtilt släkte, eller hur?

 Annars går parodin vidare med de två kvinnliga stadsråden? På något vis är det helt ofattbart. Vi har en minister som ska syssla med buissness, som själv gör konkurs och myglar. Ge dom sparken bara.

Jag fick kritik för att jag macho,,,vad är det egentligen? Jag tog i alla fall bort en bild på en halvnaken kvinna från -70-talet här på bloggen. Det svåraste för en dokumentärfotograf är att visa sina nakna bilder. Det är alltid någon som blir ledsen eller känner sig kränkt. Sedan spelar det ingen roll om bilder är fyrtio år gamla. Ibland tappar jag lusten att vara fotograf, just av den enkla anledningen att det inte riktigt går att skildra livet som det var och är, utan att folk blir kränkta. Däremot går det att visa hur mycket skit som helst, typ Paris Hilton, utan att någon bryr sig. Märkligt? Jag hade en bild som skulle med i en bok om bröstcancer. Min bild var den ende som vart bortplockad när det var dags för boktryck. Varför? Jo, för den var för sensuell.

Vi lever i en tid då det knappt går att kritisera en kvinna för då är man kvinnofientlig. Jag ger inte fem öre för det som skrivs om de två kvinnor som inte betalt tv-licensen eller betalt sin hemhjälp svart. Hela resonemanget är ju absurt löjligt. Det finns inte en människa som inte har betalt svart eller skitit i tv-licensen. Fan, sluta med larvet. Låt oss ägna oss åt de viktiga frågorna: Jobb, miljö, jämliket, globaliserigen. Sedan kan man ju tycka att Reinfeldts nya ministrar stinker överklass, är sällsynt korkade och driver en politik som troligtvis river sönder hela kultursverige.

Dagarna går och hösten består. Idag har jag helt snöat in på ordet Hälsokontroll. Vi frilansare kollar ju aldrig hälsan. Man får ont i hjärtat och så drar man upp till akuten.
Det testas, allt är bra och så är man ute på gatan igen,,,perkele,,.
Det känns som om man inte riktigt litar på resultatet. Har du någon i släkten med hjärtproblem, frågar doktorn?
Nej, svarar man, men en massa dårar.
Ja, så kan det gå. Hälsokontroll var ordet för dagen. Kollar priset för en koll, nästan två tusen spänn.Glöm det. Ingen frilansare har råd med det. Vi kör på som vanligt då, eller hur?

Solen skiner på morgonen. Skönt, känner mig som den lilla flickan jag plåtade på Skeppsholmen en sommar. Gårdagen var förlorade brandväggars dag. Ägnade mesta tiden åt att skriva ut bilder och reparera datorer. Tänk vad man lär sig snabbt om datorer bara man håller på?

Idag blir en bra dag. Alla dagar utan möten är bra dagar, så länge jag får flöda och ta dagen som den kommer är jag en nöjd människa. På en månad har jag sällan mer än tre, fyra grejer bokade. Det enda jag bokat nästa vecka är tandläkaren, och det fattar ju alla, att det är en taskig bokning.

Vissa dagar undrar man ju? Läser i tidningen, först Jh Engström i Svenskan och sedan Anders Petersen i DN. Båda har utställningar och det går bra. Blir lite avundsjuk, samtidigt vet jag hur mycket jobb det är med att ställa ut och hur lite man får betalt(ingenting). Faktum är att det inte alls är lika roligt att ställa ut sedan jag började med det digitala. Kopiorna blir inte lika snygga som med det analoga sättet att jobba. Riktiga fiberkopior är fantastiska, men det börjar komma fram papper till skrivarna som är snygga. Jag ska testa mig fram i november då det regnar som mest. Nu gäller det mest att komma upp ur sängen, skriva på min nya bok och sedan åka till Ikea och köpa lite nya mattor så lägenheten i alla fall lyser upp i mörkret. 

Idag värker kroppen och det regnar lätt, stannar hemma, jobbar vid datorn. För mig är det viktigt att organisera mitt arbete. Att det ständigt är i så pass ordning att någon skulle kunna fortsätta arbeta med det om jag dog i morgon. Att ofta se på sina bilder, stuva om dom, finna nya sätt att använda dom, är väldigt kreativt. Det bästa är att man bär bilderna med sig hela tiden, inom sig. Som en bank med värdeföremål, tankar och minnen. En sak jag lärt mig efter fyrtio år som fotograf, är att inget är ogjort. Första regeln är att alltid avsluta, även det som inte blir bra. Det som man inte avslutar blir en belastning i livet. Det man avslutar blir en njutning med tiden, men framför allt: Det avslutade kommer man alltid att kunna använda en gång till. Det kan ta tjugo år, men tro mig, det dyker upp som en diamant på trottoaren en dag. Det mörknar utanför mitt fönster. Ser mina koltrastar sitta i trädet. Det kommer att bli natt och dom sitter där som svarta, ruggiga äpplen. I morgon bitti får jag ge dom lite bröd så dom klarar sig genom kylan. Själv gjorde jag en rejäl krasch i backen, gled femtio meter på ryggen innan jag for in i skyddsstängslet. Jag tänkte en och annan tanke, men framförallt slog det mig hur roligt det är med en krasch då och då. Man vaknar liksom till.

Åkte med en kvinna som ska operera sig i morgon och när jag kom till fiket och frågade efter en god vän hade han dött. Det är sånt man ska tänka på då och då. Att man är glad för att leva. I morgon ska jag åka med en snubbe som gör layout. Vi får se vad som händer då?

Annars har jag köpt ett kilo dadlar som jag håller på och äter upp. Jag lovar, det är inga dåliga grejer. Mycket gas om man säger så, men vad fan. Någon ska väl sköta den biten av samhället också?

Martin von krogh, http://amanintransit.blogspot.com/ gjorde en rolig lista på vad han tar med sig på sina uppdrag i Irak osv,,,Det var en grymt lång lista.
Vad tar jag med mig på mina updrag till ,tex Åre?
Tre par kalsonger, svarta
Tre par strumpor, svarta
Tre T- Shirts ,alltid svarta o en blå ( som jag åker skidor i)
Jeans
Varm tröja
Jacka
Handskar
Mössa
Långkalsonger
Handduk
Sockor för kvällarna
Tandborste, tandkräm, alvedon och hudkräm
Tvättmedel ( en liten påse)
Skor

Skidutrustning:
Ross z9 och Head c200
pjäxor
hjälm o ryggskydd
stavar
höftväska för kameran

Arbetsmaterial:
Canon s 80 för stillbild och fujifilm 6500fd för filmning
två minneskort
batteriladdare
Pc-laptop
mobil
anteckningsböcker
visakort och casch
visitkort

Detta går ner i skidfodralet och en väska med stora hjul. Jag hatar att släpa på prylar. Förr reste jag över hela världen med Leican i en ficka, 100 rullar trix i en plastpåse och en liten axelväska med tre kalsonger, tre skjortor och en tunn jacka. No problem.När filmen var slut reste jag hem. 100 rullar brukade räcka i två månader. Thats it folks.
Jag säger inte att det var lätt, det är aldrig lätt och det är inte heller meningen att det ska vara lätt, men att resa lätt kan underlätta landningarna och påstigningarna.
Ciao Bellos o bellas

Lyckan i livet är just att leva. Vakna till koltrasten på balkongen. Har den suttit där hela natten eller har den gömt sig i trädet? Det är skönt att lukta gott då man vaknar. Natt, kropp, kaffesug. Sedan ser man ut över taken. Man slipper gå till ett jobb, för jobbet är "Jag", min kropp, mina tankar, min dag.

Det är viktigt att älska sig själv. Vem gör det annars? En god människa dör aldrig. Var God så lever ni även då ni dött. Vissa svin lever också efter döden, men då som spottloskor.

I alla lägen måste man bejaka sexualiteten. En kvinna som älskat på natten sprider dofter i T-banan, spelar ingen roll hur mycket hon duschat. Männen piggnar till, ögonen får glans och livet kvittrar. Det är en grå dag i en gul kropp. Det är dags att vakna upp. Det vackraste i livet kan vara mycket. En dotters ögon då hon reser iväg med båten. En bil som startar i kylan. Lönechecken på hallmattan, eller en god kopp kaffe tillsammans med en annan varm, vacker kropp.

Har ägnat dagen åt att sortera bilder. Det är spännande. Inser att jag måste köpa in ett jättelager med ramar och rama in allt för kommande utställningar. Efter att ha kollat på mina egna bilder gick jag ut för att kolla på fotoböcker om Stockholm. Det har kommit en hel drös och tyvärr är dom flesta totalt menlösa. Det är någon slags hurtighet som är bedövande i de ofta stora och snyggt gjorda fotoböckerna. Jag tror inte att folk var så förbannat hurtiga på femtio och sextiotalet. Jag växte upp då och inte fan såg mina föräldrar och deras kompisar ut som dom tagit något jäkla uppåttjack och inte slängde morsan med några kjolar osv...Det är en löjlig och dålig Stockholmsskildring vi får se i de här böckerna. Det är som värsta typen pilsnerfilmer. Fuck that shit. Å andra sidan, lyckliga husmödrar och gubbar i hatt har alltid sålt, speciellt om det är i svartvitt och från femtio o sextiotalet. Kolla Bressons bilder från en resa han gjorde i Sverige på sextiotalet. Det slår den här uppstyltade skiten med hästlängder.

Monterar bilder och kollar andra fotografers bilder på nätet.Http://www. Magnumphotos.com. Kolla in Bressons scrapbok, hans gamla bilder som skall ställas ut i NY. Helt fruktansvärt bra. Grejen med fotografi, precis som romaner, är att dom egentligen inte utvecklas. I Bressons gamla bilder finns allt. Det som vissa fotografer anstränger sig som galningar för att uppnå idag. Formen är helt makalös, berättandet, det slitna kopiorna, tiden, allt finns. Det är så sjukt bra att man kan bara lyfta på kepsen och buga. Samtidigt blir man inspirerad, inser att det finns bara en väg att gå. Arbeta, arbeta, arbeta. Härligt.

Ja, det blev som jag skrev för en månad sedan. Mona S tar täten för sossarna. Det känns inte bra. Varför vet jag inte riktigt? Hon har bara en konstig utstrålning, men till skillnad från de andra vågade o ville hon säga ja. Det ska hon ha heder för.

I natt drömde jag att jag hade fem jobb som skulle utföras. Jag visste inte vad dom handlade om och kom heller aldrig till skott. Inget blev klart. Varje dag måste ha en uppgift. Idag ska jag montera de sista bilderna till min lilla utställning i mars. Det blir kallare. Nästa vecka blir sista veckan av väntan, sedan återstår 50 dagars skidåkning före april.

Såg på tv om hockeyvåldet. Det är otäckt mycket hjärnskakningar. Kan man inte göra hjälmarna bättre? Sedan det här med att pojkarna slåss med varandra på isen. Man uttryckte det som om det var en naturlag. Jag har sett hockey sedan 1960 och då slogs man nästan aldrig. Idag i varje match. Att slåss är ett kommersiellt inslag , importerat från NHL,,,so what. Det är barnsligt och inget annat.

Idrottsrörelsen är i stora stycken en totalt förlegad gegga med bögskräck, knark, töntiga mansroller och fördumning. Sedan kan det också vara skönhet och en viss brillians. Jag tycker om att Anja försöker laga sitt knä med vitkål. Nästa gång mitt knä gör ont går jag in på pizzerian i Åre och beställer en Anja: En portion vitkål och bandage.

Någon piskar mattor på gården. Känns som femtiotal. Min kompis fyller strax femtio. En jävla ålder att fylla. Finns alltid kompisar som ska krångla till det och begå övergrepp. Jag minns när Anders Petersen fyllde femtio och vi köpte ett par skitfula cowboysboots till honom. Dom kostade skjortan och han har aldrig använt dom.
Tidningen City kör en serie om den nya mannen. Det enda jag kan säga om det är att barn förändrar livet. Börjar man vara med sina barn blir man en annan, mer utvecklad. Barn är bara gott, skitkul, allt blir roligare. Att resa med barn är den största kicken. Män och kvinnor som gnäller över att det är jobbigt med barn, eller män som säger att dom inte har tid med barn, borde undersökas. Omogna idioter. Tänk efter, ge fan i att köpa nya bilen, plasmaskärmen osv och gör något med kidsen istället. En månads resa med barnen ger mer än en ny bil..thats all kids.

Nattåg till Sthlm. Får sällskap med fyllkaja som dricker öl och babblar halva natten. Hemma vid fyra på morgonen, hallen fylld med tidningar, speedad, läser DN. Susan Sontag, märklig kvinna, bra text som attan, ur hennes dagbok. Att vara på en fjällort tömmer en fullständigt. Det enda man tänker på är hur fan man ska våga elda på riktigt jäkla ordentligt nästa dag? Och så gör man det. Och vad händer: Plötsligt gör man en tjugometersvolt, en saltomortal, överlever, inget gör ont förrän dag efter. Då gör allt ont. Det är då man börjar fundera över HUR fjantig man är?

Vandrar i natten, möter min vän Tomas Tvivlaren. Kom och ta en öl med mig , säger han. Nej, säger jag. Vill vandra i natten. Efter en halvtimme ledsnar jag på att vandra, kollar den nya gallerian i Skatteskrapan. Precis vad världen behöver. Ett nytt tempel för att köpa slavproducerade kläder från Kina. Varför blev inte glastemplet en borg för andakt och kultur, dvs ett museum med gratis entre eller en konsthall för de törstande?

Jag vandrar upp till den krog Tvivlaren påstod han skulle häcka på. Mycket riktigt, där sitter han. På min plats, där jag skulle ha hävt min öl, sitter en betydligt nättare person av annat kön. Jag smyger förbi, knackar på rutan så han ska få gediget dåligt samvete, men ack nej. Han ler så glatt tillbaka. Livet är en dröm säger hans milda nylle. Jag vandrar hem, backarna är branta men min själ intakt och min plånbok orörd.

Tisdag. Lägger sista handen på deklarationen. Har under de senaste tio åren tjänat i princip samma pengar. Strax under 100 lakan före skatt, men efter avdrag. Jag klagar inte. Det är perfekt, men man får ju inga bolån ( om man säger så). Det märkliga var dock att efter jag gått igenom sista siffran fick jag ett sjukt behov av semla. Finns det något godare? Det skulle vara Creme Caramell? En gång i tiden for Maud Nycander och jag genom Spanien och letade efter den bästa bryllepuddingen. Den fanns i Sestao, strax utanför Bilbao, vid hängbron över floden Nervion. När man åt den dallrande puddingen passerade de jättelika atlantångarna på floden. Det var så nära att man kunde ta på båtarna. Efter lunchen brukade jag stoppa tandpetaren i de vita, virkade gardinerna som skilde oss från gatan, floden och båtarna.

En ung fotograf skrev till mig idag, frågade hur jag tänker om min fotografi? Det är väldigt enkelt. Jag lever på mina bilder och därför måste alla mina projekt bli slutförda. Jag tänker i projekt, i femårsintervaller. Jag tror inte en enda grej jag gjort har varit kortare är fem år? Från det jag börjat till det blivit en bok eller en utställning. Jag arbetar alltid med flera grejer samtidigt. Nu skriver jag och fotograferar om livet som skidåkare. Jag tänkte det skulle vara klart 2010. Nästa år vill jag visa mina bilder som upptagit mig de senaste fyra åren,," Dagar utan mening". En slags beskrivning av läget kring Nytorget, mina relationer, en tidsbild.

Min arbetsdag är enkel. Från mitten av april till december skriver jag på förmiddagen, plåtar på eftermiddagen. Jag tränar och sover siesta. På kvällen ser jag på sport, tar en öl och jobbar lite vid datorn. Varje dag samma rytm, Jag tror inte ett skit på inspiration. Jag tror bara på att arbeta, vare sig det går dåligt eller bra. Det är bara att fortsätta. På vintern, från december till mitten av april, är det skidåkning fem dagar veckan på förmiddagen. Då tar jag en bild om det passar. På eftermiddagen vilar jag, skriver ner anteckningar, minnen, drömmar, allt som jag ska ta itu med till sommarens skrivperiod.
Jag bestämmer flera år innan NÄR det ska vara klart och när jag ska ställa ut. Om jag misslyckas bryr jag mig inte. Jag gör om, fortsätter. Allt kan användas igen. Varje kväll jag lägger mig vet jag vad jag ska göra dagen därpå. Jag är aldrig bakfull, ställer aldrig upp på något jag inte vill göra. Jag är helt fixerad vid att göra en sak: Det jag själv vill göra och jag är beredd att göra i princip vad som helst för det. Pengar är intressanta, men bara som redskap för att få leva som jag vill. Allt jag gör måste betala sig, annars går jag under ekonomiskt. Ha koll på ekonomin är viktigt. Framför allt, inte köpa en massa grejer.

Min princip är att göra något av vad jag har NU. Inte vad jag tänker skaffa mig. Det viktigaste av allt är att BESTÄMMA sig. Vill man bli fotograf? Bli det. Tycker man om sina bilder? Ja, då är dom bra(bäst). Bestäm själv. Att ställa ut är ingen konst. Det är bara att göra det. Var som helst, när som helst, hur som helst. Det enda som betyder något är att det blir utställt, skrivet, plåtat, publicerat, gjort. Ogjorda saker har inget värde. Det är som att kyssa en kvinna. Så länge man inte har gjort det vet man inget. Lär av det.
Så är det, låter det tråkigt? Jag älskar det.

Jag har alltid varit emot allt nytt. Redan på sextiotalet tyckte jag bandspelaren var löjlig, sedan kom videon. Idioti. För att inte snacka om mobilen och den elektroniska ugnen. Nu tycker jag mobilerna har börjat spåra ur, fortfarande tycker jag Nokias gamla klassiska modell spöar allt det nya. Fast tiden sätter sina spår. Jag älskar mina datorer, har varken diskmaskin, tvättmaskin eller elektronisk ugn. Jag har börjat med digitalkamera och snackar i mobil. I morse kom dock en ny grej som jag direkt tyckte var skitdålig. DNs väderkarta. Jag var tvungen att hålla blaskan en meter från skallen för att se vad fan den föreställde? Såg ut som en misslyckad Miromålning på Ramblan. Nej, återgå till det gamla. Samma säger jag om P1. Annika Lantz var ju värdelös i P4. I P1 är hon rent ut sagt ett evigt irritationsmoment. Annars, såg ni filmen om Japan igår? Jag är en samurajtyp, den saken är klar. Jag gillar disciplin och att folk ger sig fan på att göra något. Det är något fel idag då ungdomar inte ens klarar av att komma i tid, inte får godkända betyg osv...jag hoppas verkligen de unga vänder upp och ner på dagens samhälle.

Min käre son skulle köpa pizza. Han studerade menyn länge, sedan kom det. " Jag tar en prova en calle".
Jag fattade ingenting, inte pizzabagarn heller. Sedan kollade jag i menyn...Provencale, hette den. Bra, den kom in, var full med fetaste osten. Den gick fetbort hos min son. Nu vet vi i alla fall vad " prova en calle" är för något. Själv åt jag bruna bönor med fläsk. Till efterrätt blev det mandariner med mjölk som skar sig. Fan, trot, det kändes lite misslyckat.

Hej vänner. Jag hade en skön diskussion med en vän från Malmö om kultur. Vad är kultur? Vad är det för en skillnad mellan en pianist som sitter och försöker få fram en speciell klang i pianot, en målare som gör om sin målning hela tiden för att finna "uttrycket", en författare som skriver samma mening flera ggr och en skidåkare som åker i samma backe upp och ner i jakten på den perfekta svängen? Ingen, eller hur? Ingen gör någon nytta, ingen gör det för pengarna, inget är mer värt än något annat.

Det handlar bara om en sak: Att uttrycka sig på bästa möjliga sätt. Att bli bra på något handlar bara om en sak: En viss talang och HÅRT arbete, hårt härligt arbete. Idag tror många att det går att smita från arbetet om man ska bli bra på något. Glöm det. Vad man än gör, om man ska bli bra på det, så måste man öva, träna, arbeta hårt.

Det var dagens visa ord. Annars träffade jag en liten kille i liften. Han berättade att han o hans mor hade åkt lift. Då kom det plötsligt en kanin, eller var det en ren?, men dom hade blivit så rädda att dom båda föll ur liften. Vad tror ni? Var det en kanin eller en ren? Eller en varg, kanske? På bilden: En död ren.

Lyssnar på Clapton, Leyla. Det finns låtar man aldrig glömmer: My back pages, Unchange my hearth, Predemtion song, Hurricane, Sarah, ja, ni vet hur minnena strömmar över en. Det finns två låtar som betytt mest. Den ena var Whos " My generation". Då låg jag i sängen, hade feber, med långkalsonger och blev frisk på tre rågrymma minuter. En annan " Come on lets twist again, med Chubby Checker. Då satt jag svettig på en soffa med skolans vackraste kvinna och tänkte försöka kyssa henne. Och när Lets twist again kom loss på grammofonen sa hon: Kom igen nu och kyss mig. Jesus, o på den vägen har det varit. Idag körde vi HÅRT i backen. Fan, man har ju sett Anja och co,,,nu vet man hur det går till? Stå på bara o sedan dö. Jag låg i backen och plåtade Eve, den grymme veteranen. Jag låg säkert en kvart i snön på magen. 

Plötsligt kom en vacker kvinna fram, vidrörde min muskulösa skuldra och sa: Min vän, hur mås det ? Och DÅ, kom det över mig. Kärleken till livet, så jag reste mig upp och sa: Tack min sköna, come on lets twist again och vi svepte ner för backen i ett väldigt moln av snö.

Så dog hon HMs gamla stjärnmodell. Jag minns affischerna ännu. Den fantastiska kroppen, mer som en bystig gravid mamma än en sexmodell. Jag har alltid tyckt synd om henne. Hon var som en kvinna utan styrmedel, lost hela tiden. Jag tänkte på kvinnan i Tv4s förkväll. Hon är lite rolig, lite knäpp, men nu ska hon tydligen operera bort sina silikonbröst. Det är konstigt det här med silikonbröst. Det är få som kan ha dom utan att man tycker synd om tjejerna. Tjejer med silikonrattar är som småflickor som inte kan leva utan sin barbie. Dom känns så svaga och osäkra. Det värsta är dock läppförstoringar. Han ni någonsin sett någon som lyckats? De flesta läppförstoringar ser ju ut som en blandning av herpesutslag och taskig makeup, som om läppstiftet halkat ned till hakan eller hamnat under näsan. Kyssa en läppförstoring. Var siktar man? Någonstans mitt i den gröt som ska föreställa en kyss, men mest ser ut som ett äschelhål med herpesutslag. Ännu värre är penisförstoringar. Kuken blir inte större vid stånd utan då den hänger, tex då man går till duschen på badet. Vem fan pröjsar trettio lakan för att få en större
kuk i duschen? Jag säger som farsan sa: Världen är bakvänd.

Vilka frågor är viktigast för Er just nu? Själv har jag en tre, fyra spörsmål jag tänker mycket på. Det första är hyresrätterna. Idag är en människa som har en hyresrätt chanslös mot värdar som vill renovera dyrt. Ingen hjälper hyresgästen. Man hotar också med marknadshyror i Stockholm. Har Ni hört en politiker som säger att dom står på hyresgästernas sida? Idag betalar hyresgäster mer än både villaägare och bostadsrättsinnehavare och är dessutom helt rättslösa i alla tvister.

Den andra grejen jag ofta tänker på är kvinnor som vill ha barn. Varför ska dom måsta åka till Köpenhamn, Riga, Prag för att bli inseminerade. Kan man inte vara lite snäll och hjälpa till, låta dom få sina spermadoser i Sverige och slippa bli ruinerade på alla resor. Herre Gud, dom vill ju bara bli med barn. Hjälp dom för Guds skull och sluta jävlas.

Den tredje grejen är miljön och där har jag gett upp. Jag tror världen går under för de flesta köper hellre en ny tv eller en bil istället för att tagga ned och ta en promenad till jobbet.

Det fjärde jag tänker mycket på är hur man får till en skärande slalomsväng i en svartpist. Den ende som kört med skär i Lundsrappet i Åre är Herman Maier. Inte dåligt alls.

Jag vaknar tidigt. Börjar bli en riktig gubbe. Min son springer till skolan eftersom jag har lovat honom att en försening till ger kännbart straff. Min kvinna springer också till jobbet. Själv ligger jag kvar i sängen med smulorna från frukosten som straff. Det är skönt att vara hemma, kollar på hus och lägenheter. Det märks att Stockholm Stad säljer iväg sina hus. Många försöker göra sig en hacka. Sossarna går bättre än borgarna tillsammans och ända sitter de här borgerliga halvfascisterna och ser skitnöjda ut i tvn. Igår såg jag moderaternas kvinnliga ledare i Stockholm debattera med en sosse. Något mer äckligt, självgott, än moderatkvinnan har jag sällan sett, till och med värre än Persson. Det trista med Stockholm är alla puckade moderater, allt från Linda Skugge till en del hjärndöda snubbar man kan träffa på fiket.
Sverige går bra, visst  fan, och ändå säljs det mer nervknark än någonsin. Varför är du deppig lilla vän? Du har ju allt, jobb, bil, hus, och barnvagn. Räcker det inte till? Inte för att man behöver bli nunna, som i Maud Nycanders film, men nog fan vore det bra med en tillnyktring.

Så var det hängt. Det tar alltid lite längre tid än man tror. Går hem, lagar indiskt till min son. Vi äter. Hans lärare ska sluta och ersättas med en vikarie. Det är då min son säger de klassiska orden: Alla vikarier vi haft har gråtit.
Jag minns min egen skolgång. Tyckte jag var hyfsat bra i skolan, men lika förbannat säger betygen något annat. Folk kan gärna skippa skolan, men det kräver att man har en annan plan. En annan ide för VAD man vill göra. Nina Björks krönika, om att hon duger, ger fan i att köpa nytt var helt underbar. Precis så känner jag. Att åka skidor i Åre är som att se en klädesaffär i pisten. Alldeles för många ser ju fan ut som dom var skyltdockor för Intersport eller Stadium. Nytt, nytt, nytt. Jag, en hippie, alltid en hippie, går in för att tvåla till folk med åkningen.
Jag tycker det är pinsamt med folk som är för snyggt klädda. Det är som gubbar med hund. Hela outfitten pekar på taskigt självförtroende och framför allt: inget göka.

Sitter o tittar i en William Kleinbok från 1981. Bilder från New York. Det är läcker, vild fotografi, en massa energi. Minns en diskussion med en polare om bildernas betydelse. Om tron att man kan förändra något med bilder? Bilder kan tolkas precis hur som helst, men känslan i bra bilder är svår att komma förbi. Min polare menade att Koudelka inte gjort ett skit för zigenarna med sina zigenarbilder. På det svarade jag: att han tog dom väl knappast för att dom skulle förbättra något för zigenarna.


På samma sätt är det väl då man åker och fotograferar i Irak, Jugoslavien eller Afrika. Inte fan åker man dit för att förbättra läget för folk. Man åker nog dit för man tycker det är kul, intressant och kanske kaxigt. Vill man förbättra något så ska man nog börja med sin barnuppfostran, sina förhållanden på hemmaplan, sin attityd som människa.
Jag tror att bilder kan förändra, precis som litteratur och musik, men mest genom att en känsla väcks inom betraktaren. Jag vet att litteraturen fick mig att åka till Spanien i början av sjuttiotalet. Det var Hemingway som väckte äventyret inom mig. Jag tyckte han beskrev skrivandet och lusten att resa så bra. Själv har jag bara en regel för mitt fotograferande: Att mina bilder ska innehålla en slags frihet. När det fungerar ska bilderna kännas som en fågel i vinden.

Days goe bye. Tänker på mitt första barndomsminne. Jag låg i barnvagnen, såg ut genom ett plastfönster. Det såg lite dimmigt ut,men jag minns konturerna av Storgatan i Sundsvall. Italienaren som sålde gipskatter. Det är sånt man minns om man är konstnär. Jag har helt tappat tilltron till reportaget som ide. Igår kollade jag på en massa svenska reportage. Det är bra, det är kompetent, men det är lite själ, ingen kick, ingen personlighet. Så slår man upp Magnum, kollar på Bressons Scrapbook, ca 200 bilder, som skickar de här reportagen ner i dynghögen. Varför, varför??? Vi har haft en diskussion här på bloggen var de bästa bilderna tar vägen? Inte ligger dom på bloggarna inte. Min uppfattning om bloggar, om arbete, om konstnärskap, är att det finns inget privat, det finns inga hämningar. Vågar man inte vara ärlig, lufta sina personligaste tankar och ideer så blir det ointressant. Vem fan vill ha en B-version av livet? Eller konsten.

I går på krogen, fick jag höra att jag minsann var en kaxig, jobbig jävel. En glidare som alltid bara susar förbi då de andra sliter som galärslavar. Jag?? Världens snällaste människa. Jag vill ju bara att saker ska vara bra, bli bra, kännas bra, betyda något. Tro fan att jag tycker nästan all fotografi jag ser är ointressant, för det är den ju, eller hur???? Vad tycker ni om bilden då? Är den okej? Kan ni inte köra lite fotosidansnack? Bedöma kopieringen osv,,,

Jag kan bara säga att jag inte sökt visum, eller besökt en krigszon för att ta den. Där det finns ljus, finns det bilder? Var det Jesus som sa det?

puss ( gulligt va?)

När min mormor var strax över nittio sa hon till mig: Mikael, nu är jag trött på det här. Nu vill jag dö. Jag har tänkt på det där många gånger. Att hon blev less på livet, inget var kul längre. På samma sätt kan jag känna trots att jag bara är 58. Att gå till det förbannade Kulturkonsum på Bondegatan och handla dyr jävla mat som är en vecka för gammal. Eller städa, detta förbannade städande. Tar det aldrig slut? Var ner till grannen igår, en snubbe i 70-årsåldern. Så välstädat. Jesus, tog knäcken på mig och jag bestämde mig för att storstäda hemma. Började med att dra ut spisen. Vad då kackerlackor? Dom skulle älska att komma hem till mig. Stå på knä och gnugga som en jävla bakfösare i en kvart ger huvudvärk. Grym satans huvudpina. Upp på bena. Skåpen då? Varför blänker inte den förbannade klarlacken mer? Dhjävla skitfärg. På med lite fettavsugare, sånt som jag kör på bilmotorn före besiktningen. Urrk, hela köket luktar garage och finsk fönolja och skåpen då? Flammiga som en taskigt kopierad färgbild. Huvudvärken exploderar. Det finns bara en sak att göra: Ta fram svabben, dra den över golvet och hoppas att besökarna kommer medans det är någorlunda blött och blankt på golvet. Solen kommer upp på balkongen, någon jävel står och sågar och spånet kommer in till mig. På en annan balkong skriker en unge, samma förbannade unge som alltid skriker(spö skulle den jäveln ha, eller fetaste nappen i alla fall). Såg Plura på tvn. som jag skrev förut. Artister, vad ska dom inte stå ut med? Stå och fjöla sig i ett kök med skrikiga brudar när man bara vill sjunga rocknroll.

 Hade skickat en förfrågan till Moderna om att ställa ut. Finn fem fel.Det här är dock bättre än Arbetets Museum som inte ens svarat på mina tre senaste utställningsförslag.

Livet handlar mycket om att förstå att man måste vänta. Lyssnar på Dylan. Hurricane, låten om boxaren. Lyssnar på Sarah, låten om kärleken. Hur sjukt bra kan man inte bli? Vad är det som gör Dylan så fenomenal? Att han följt sitt spår, sina spår, trots spott och spe, aldrig slickat ett ärschle och nu, strax innan döden, framstår han som en mästare i Bach o Mozarts klass. På samma sätt är det med den bespottade Lundell. Läs Vinter i Paradiset, Sömnen, Jack, ,,förlåt de sena alstren, de ingår också i hans produktion. Se hans enorma storhet, inse att han inom femtio år kommer, tillsammans med Kerstin Ekman och Göran Tunström, sälla sig till de stora mästarna. Han kommer att stå axel mot axel med Strindberg, den fenomenale. Tänk på det vänner. Själv känner jag mig så glad. Martin von Krogh läser min blogg, såg mitt inslag om skrivare och erbjöd mig att använda hans skrivare. Jag känner mig ödmjuk inför hans erbjudande. En gång i tiden labbade jag med Lars Tunbjörk. Han tjänade mycket pengar, jag inga, eller lite, och ibland kunde jag inte betala hyran. Då betalade han min del utan att blinka. Det är vad jag kallar stort hjärta. Tack vänner för att ni finns.

Det regnar mot tågtaket då jag åker mot Stockholm i natten. Jag har kommit till den tiden i livet då döden framstår som en realitet. Vänner blir sjuka, vänner försvinner, vänner går ner sig i sprit och sorg. Det gäller att hålla sig på mattan. Att vara i naturen är att överleva, bli genomblåst av frisk luft, andas. Jag gör bokslut i natten. Funderar över vad som är viktigast i livet? Några vänner, sol, snö, hav och berg. Att få vakna på morgonen, kliva ut i solen, dricka kaffe, skriva några timmar, plåta någon timme, sova siesta, älska. Inga svåra grejer. Inte som att åka offpist eller droppa en klippa man aldrig skulle ha kollat in för den var för brant, för hög, för svår. Och lika förbannat måste man fixa det, för det finns ingen väg tillbaka då man åker skidor. Allt leder neråt, precis som i livet. Eller hade jag fel nu?

Är inte det här den värsta vintern på mannaminne? Ser ut, takdropp o gråååååååååååååtttttt. I går stod jag på krogen o lyssnade på folk som ville resa bort. Det var Afrika, Vietnam, Kambodja,,,name it,,,,o själv känner jag bara...bevare mig,,jag vill inte vara turist o att resa till länder där man inte förstår kulturen tar knäcken på mig,,,någon ville till Kina,,,varsågod, säger jag. Själv anser jag Medelhavet vara världens vagga o dess underbaraste plats.


En annan sak som slår mig är den nya politikern. Nu blir man vald och sedan skiter man i vad folk tycker. Det känns som Bildt, med flera, bara ger fan i andras åsikter. Dom bara kör på, helt maktgalna. Det finns liksom ingen nivå där man kompromissar eller når varandra längre. Nu ska vi ha bostadsrätter. Nu ska vi osv osv,,,o ingen annan röst får höras. Det är ett nytt fenomen. Nu ska jag till backen, i droppet o dimman. Det enda som kan vara bra med det är att det kanske kan bli bra bilder i diset,,eller???

Typiskt nog blev resan mot söder framflyttad i samma ögonblick som jag skulle bära ned resväskan till bilen. Okej, nya tag. En stor geting surrar bakom min nacke. Nu får man väl sig ett stick snart? Moderaten Borg kör på. Det är lite otäckt som dom håller på. Det är klart att om alla får jobb behövs inga bidrag, men det är något som inte stämmer och det kommer väl att visa sig. Det jag tänker mest på är ändå sossarna: Gjorde dom något de sista tio åren? Det känns som om dom inte kom med en enda radikal förändring? Dom körde skolan och boendet i botten. Inte heller gjorde dom ett skit för jämlikheten. Inte för att jag tror borgarna om något gott, men man slås ändå av hur sega sossarna varit. Jag har en del polare som är arbetslösa. En del har valt det, andra vill gärna ha jobb, men det här tjatet om att dom ska sitta på arbetsförmedlingen varje dag är ju bara larvigt. Fan, låt folk softa om dom vill. Ge dom en grundlön så är det bra. Varför ska alla arbeta? För att vi ska producera och äta och dricka mer, eller? Man kan ställa sig många frågor?

En fråga som berör mig allt mer är dagens unga män. Blir dom jämlikare, blir dom mer sanna 

mot sig själva, blir dom mindre macho, blir dom kunnigare? Fan trot. På min sons skola, Sofia, en jävla övremedelklassskola på söder håller man på med sk Firmor. Unga killar organiserar sig i gäng för att slåss med andra skolor. De yngre grabbarna spelar mest dataspel, totalt okunniga om det mesta och dessutom, i bedrövligt dålig fysisk form. Tjejerna däremot går från klarhet till klarhet. Varför verkar unga killar så otroligt okunniga idag?

 Days goe bye. Man vaknar till sol, tidigt som vanligt. Fredagen var en dag i den sköna gemenskapens tecken och ledans. Den underbara trista ledan, som ger en rätten att dra täcket över huvet vid tio bara för man ids inte mer. Jag saknar min barndoms morgnar då jag vaknade vid havet i huset som min pappa och farfar byggt. Vi hade en sommarstuga som låg femtio meter från Bottenviken, granar som susade men framför allt: det eviga vågsvallet. Känslan av att vakna, pigg, så pigg, så utsövd och stark. Snabb frukost och sedan ut i skogen med pilbågen och jaga björn. Jag jagade björn i många år innan jag insåg att det inte fanns någon björn i trakten. Huset brann med tiden ner, farsan dog vid femtio och morsan klappade ihop. Allt detta är minnen som alltid påminner mig om att det finns och fanns ett annat liv än Nytorget och vernissager. 

Vaknar på morgonen med den hemska insikten att jag gått på Konsum i 45 år. Jag tror jag behöver hjälp? Jag hatar att handla mat, därför åker jag ofta till en stormarknad och bunkrar, men lika förbannat tar maten slut på direkten. Jag har en dröm och det är att jag lever i ett varmt, soligt land, går ut på förmiddagen, handlar liksom i farten på marknaden som ligger strax bredvid där jag bor. Det är vackert, det är ute och jag tar en kopp kaffe då jag handlar. Så har jag haft det i Barcelona, i Tarifa. Inte i Grekland för där vet dom inte vad mat är. Hemma finns inget sånt utan jag får masa mig ner till Konsum, ett trist, dyrt ställe där man knappast tar sig en kopp kaffe i väntan på. Och så står man i kö, en jävla tyst, ångestladdad kö, där ingen säger ett skit. Alla bara klämmer på sina kontokort. Och vad det gäller kontokort så hatar jag ungdomarna som köper en Plopp för 7 spänn och ska betala med kontokort. Förr var det pensionärerna som gjorde en galen med sina skrynkliga lappar som skulle ge dom en burk krossade tomater gratis efter trettio års troget hasande till affären. Nu är det kids med jeansen vid knäna som köper Plopp och pröjsar med plastbit. Please, take me home.

Ute och vandrar. Utanför mosken på Medis delar man ut en broschyr där det står i Koranen att en man får slå en kvinna lätt, absolut inte hårt, men lätt, om hon är uppstudsig eller vill skilja sig. Till saken hör dock att OM hon har bestämt sig för att skilja sig så får mannen inte slå henne. Inte lätt att vara muslim inte. Vet inte vad man ska säga? Vet väl hur många gånger man själv inkasserat en snyting av brudarna då man gjort slut.
Själv är jag ganska nöjd med livet, lite mer värme bara så man kommer igång ordentligt. Jag cyklar nästan varje dag, året om, så de kanske vore läge att fixa handbromsen? I går fixade jag punka på bilen. Grabbarna på verkstaden säger alltid att mina däck är dåliga. Fyra nya kostar 2700 kr. Att laga en punka 200 kr. Så i princip tjänade jag 2500 kr igår på att inte köpa nya däck? Thats reality i min värld. Och vad det gäller snytingar a la Koranen. Take it easy, börja med en kram.

Var på middag igår hos en av mina absolut bästa vänner. En fantastisk karl, men han sa något märkligt. Han son satt i sitt rum och spelade. Det var som en bastu och jag är som bekant så förbannat trött på detta spelande. Då sa min kompis: Du borde bejaka din sons spelande. Aldrig i livet, svarade jag. Jag är helt emot den där dyngkulturen.

Har ni sett ett internetkafe? Hundra grabbar som sitter som kuschade, krokryggade pensionärer. Inte en tjej på en mils avstånd och då snackar vi om femton, sextonåringar. Det är en totalt idiotisk kultur, som också avspeglar sig i skolan. Tjejerna är oändligt överlägsna idag.

Det enda som räddar de slappa killarna är deras kön Att det finns en könsmaktsordning som räddar dom och ger dessa oduglingar jobb. Men, det kommer att ändras. Bara brudarna spottar i nävarna och slutar att mesa så ryker de unga männen all världens väg( med all rätt).

Om konsten att vara människa. Läser Croneman i DN, som retar upp sig på Bingo Rimer. Det gör jag med. Han bor dessutom granne med mig. Det här är intressant för Croneman och jag är ungefär i samma ålder. Yngre människor gillar ofta Bingo Rimer. Jag fattar inte det? Det går som en gräns någonstans mellan oss lite äldre och de yngre. En gräns som jag uppfattar som ren dumhet. När jag var ung var schlagerfestival något så innihelvete korkat så man trodde det inte var sant. Det är lika korkat idag, men Gud så accepterat. Eller DN som idag kör en stor bilaga om mode. Hur kan det vara intressant? Mer yta bara. Könsrollerna har förstärkts och försämrats på något underligt vis? Trots att jämlikheten ökar så blir det allt mer kvinnor och män som ser ut som bimbos och bär sig åt som bimbos. Varför? Och MTV ska vi inte snacka om? Det är ju kvalificerat kvinnoförakt 23 timmar om dygnet.
Nej, solen skiner. Nu går jag på Konsum och sanningen och säga: Mitt Konsum. En riktig skitaffär, men har jag otur springer jag på Bingo.

Everyone will be allright tonight..........lyssnar på Tina Turner och Bowie...jesus, ,då Tina kommer in i sången står mitt hår på ända,, Gud, vilken röst, och röster, sånger, har alltid varit min tröst i livet. Jag har en styrka, kan drömma, visualisera. Jag kan drömma om hur mitt liv ska se ut. När jag är riktigt rädd, och jag är ofta rädd, brukar jag drömma situationerna. Ibland drömmer jag flera månader framåt om vad jag ska göra och hur det ska se ut.
I det här jobbet, eller den här livsstilen, jag valt behöver man ofta tröst. Det första man måste inse att allt man gör, måste man göra själv. I samma ögonblick man väljer det här livet så får man också inse att man säger goodbye till tryggheten, och i viss mån samhällets omsorg.
Det finns dom som tror att det blir enklare ju längre man håller på. Det är snarare tvärtom. Det är då man är ung det är lätt. Små krav, små omkostnader, en stark kropp och illusioner. Vänta bara tills ni blir femtio. Det är den tunga tiden. Det är där folk bryter loppet, frilansloppet.

Jag läser Martin Von Krogs blogg. En fin kille, stor ömhet, bra fotograf. En sökare som plåtar konflikter. En som vill något. När jag var i hans ålder, 25-30???, så reste jag nonstop.Mullvaden, skogsnäs, Libanon,Spaninen, Nordirland, Nicaragua, Sydafrika, Israel, Marocko,,överallt där en konflikt och en chans till bilder fanns, där fanns jag. Det pågick i tjugo år. Jag var mager, vild, långhårig, levde för bilden och äventyret. Hela tiden fanns sorgen och längtan i mig, om ro, om att ta de bästa bilderna, uppleva revolutionen. Jag upplevde den Spanska revolutionen, när Franco dog. När gatorna gungade av lycka, alla kysste alla, tårarna rann på trottoarerna. Det var en vacker tid, med sketna hotellrum, en och annan kvinna, ständig ångest och inga pengar. I veckor kunde jag bo i min bil, en rostig jävla Volvo. Det var då man behövde tröst. En röst, en Tina Turner....till er alla o speciellt du Martin: Everything gonna be allright, tonight

Jag sitter på morgnarna och skriver på min bok. Det är kul, ibland,ofta, men betyder det att det blir bra? Hur ska man räkna in lyckan? Jag brukar säga att om jag trivs, är det bra. Hur ska man kunna ha någon annan indelning? Om du trivs är det bra för mig? Ibland, ibland inte. Nej, man får fråga sig själv. Jag har frågat mig själv hela livet och kommit fram till att vissa frågor ledsnar man på. I går fick jag höra en rolig historia om min barndom. Vi skulle resa från Stockholm till Lycksele. Då byggde min morbror ett litet playwoodhus på flaket till sin lastbil, sedan klev morsan, brorsan och jag in i det och åkte genom Sverige på flaket. Det är kanske därifrån jag fått min wurm för husbilar?

Konsten att arbeta? Jag får alltid höra att jag är en glidare. Att jag bara hänger på kafe och barer.

I går, en vanlig dag, tog jag och klockade mitt liv.
Vaknade vid kvart i sju, frukost o tidningen, skrev blogg, skickade iväg grabben till skolan. Skrev mellan 0900 och 1100, lunch på balkongen (fisksoppa).
Gick ut, handlade bläck, gick på fiket, (15 minuter)och sålde bilder för 2000 kr (löskopior), gick upp till Vita Bergen, satt mot planket, ritade upp min nästa utställning, gjorde budgetar. Kom hem till 1400, kollade mail(inga), laddade in bilder som jag tagit under dagen, ut igen, gjorde nycklar till slarvige sonen, hem igen, ringde samtal, badade, tänkte på utställningen, klev upp, photoshoppade, gjorde middag till sonen, diskade, städade, såg på tv .L ringde, ville fira jobb, gick ner på kvarterskrogen, tog två öl med henne, försökte kränga bilder till kompisar, gick hem, kollade på bilder, la mig i sängen med bilderna, älskade, somnade vid 0000, var vaken till 0200,drack vatten och sedan upp 0700 igen, läsa tidningen osv.............
Nå, hur mycket fika blev det nu då? 15 minuter där jag också sålde bilder för två lakan. Sedan en timme på krogen för relax, skönhet och snack. Från 0700 till 00 00 jobbade jag konstant. 

En ung kille stod med punka, såg hjälplös ut. Femton, sexton år kanske? Har du en skiftnyckel så ska jag hjälpa dig,sa jag. Vad är det, svarade han?
Världen går under, eller??? Datagenerationen. De tror snart man torkar sig i äschlet med dataskärmen?
Nå, våldtäkter? Ska det vara så svårt att fatta? Och ännu värre i domstolarna? Sluta jaga brudarna. Dom får se ut hur fan dom vill, lägg energin på att binda männen vid brottet istället! Finns det å andra sidan någon manlig klädsel som skyddar vid ekobrott? Är slipsen okej,,kan man förklaras skyldig då, eller hade den ngn betydelse vid ekobrottet? Det vet väl alla att den som ser välklädd ut har enklare att göra banktrix.
Hora. Orkar inte höra småkids kalla sina tjejkompisar för hora. Det är inte slang. Det är inte kul. Det är en jävla förolämpning av värsta slag. Inget annat och kommer aldrig att vara ngt annat heller.

Min son fyller 15.
Min dotter tar studenten.
Jag är lycklig.
Vad är svårast i livet? Jo, att erkänna lyckan. Att erkänna är livets mest svårerövrade förmåga. Att bara säga: Glad jag är för den här kvinnan, det här barnet, de här bilderna, det här vädret.
Nittio procent av vår ångest är oförmåga att erkänna. Erkänna allt.
Så är det bara. Lyssna och lär.

Träffade en kvinna på gatan när jag lastade ur mina matkassar. Hon sa något jag hört förr. Varför tänker män bara på sex? Jag bar upp matkassarna från bilen, tänkte på saken. Nu ska vi inte generalisera, men lite dock. Vad är det viktigaste för de flesta kvinnor? Jo, bli med barn. Okej, om då män bara tänker på sex, så verkar det ju finnas en slags logik i det hela? Eller har jag fel? Det är väldigt många kvinnor som säger sig vara less på sex, ofta är dom efter fyrtiofem och fostrat sina barn klart. Finns det någon logik med det? Eller hur många män har jag inte hört som sagt att sex är övervärderat? Ofta över femtiofem och lite trötta. Nå, hur är det egentligen? Finns det någon som med gott samvete kan säga att det finns något roligare, härligare, skönare, friskare och mer upphetsande än sex? Nej, tänkte väl det.

Det är många som har mycket att säga om datorer i sängen. Låt oss säga så här:Jag tror inte man blir impotent eller får dåliga spermier Däremot har jag sett några exempel på svartnade organ och dubbla kukhuvuden. Ganska enkla problem, lätta att åtgärda.Kontakta bara doktor Peter så ordnar det sig. Jag har en annan ovana,talar i telefon då jag badar. Det ska också vara farligt så jag gjorde en test. Släppte ner telefonen då jag badade skumbad. Gick inget vidare, blev krullhårig och sedan föll allt håret av.Det gjorde inget för alla tycker jag är snyggare efter elshocken. Nog om strålning.Hoppas det inte regnar i morgon.Behöver lite sol för att få fart på blommorna på balkongen.Nu orkar jag inte mer bloggande. Idag har det varit en bra dag, knytit ihop en bok, druckit tre glas vi, skrattat, sett 24 och tjänat femton kronor. Plus alltså. godnatt.

Man lullar ut i lifvet, såg käre Tomas då jag hyrt Babel och satt mig solen för att inmundiga lite rejäla avgaser och vinterdäcksläpp. Nice värre. Tänkte på någon idiot som skrev att han tog 1000 bilder om dagen med sin digitalkamera. Don MacCullin tar kanske trettio filmer på en månads reportage. Varifrån kommer den här idiotin med att skryta med hur många bilder man tar under en dag? Man kan lika gärna säga" Hur mycket skit jag knäppt". Alla som varit med ett tag vet att det kommer fram max en bra bild i månaden. Titta, se bilden, sluta med diarren. Det är ju patetiskt att trycka på allt man ser. Själv har jag varit ute med kameran i fickan i fem timmar. Jag har inte sett något som ens liknat en bild. Jag säger som Koudelka, som i sin tur refererade till en Nobelpristagare : En sann poet måste lära sig vänta. Tänk på det, diarreister.

ollar in Ralph Gibsons bilder. Har alltid gillat hans svartvita, halvsnuskiga saker. Dom är salongsfäiga och snyggt snuskiga på samma gång. Fina grejer i svartvitt. Helmut Newton lyckades ibland få till schyssta kort, framför allt då han tog till dom här långbenta, enormt starka och sexiga valkyriorna. Han måste ha levt i en slags "förföramorsandröm". Jag vet inte vilken dröm jag själv lever i, vaknar dock varenda morgon fruktansvärt kåt. Det är som solen, som kommer in i vardagsrummet, planterar sig rakt i organet. Sedan, någon timme senare,är det inte samma sak. Troligtvis för att jag börjat tänka på Konsum och lifvet?

Visst är det härligt då man säger till sin kvinna: Idag skulle jag verkligen vilja sätta på dig och hon svarar....ja, gör det....

Nog om romantik. Drömmer om stränder längs Skånekusten. Ska åka ner och plåta en dag eller två, typ Don McCullin, mörkt, göra stora printar, a 70/100cm och sälja det dyrt på något glassigt galleri i Skåne. Det ni,,,det gäller att ha planer, drömmar...klockan är halvnio och jag har redan börjat tänka på Lifvet och Konsum. Rock on...

Det drar mot kvällen. Funderar på vad jag ska säga till en ung människa som ska ut i livet? Vad ska man ge en ung människa för råd?
Jag har bara ett råd att ge; Satsa. Gör vad du vill, men satsa ordentligt för då går det aldrig helt fel. Om du satsar blir du lycklig. Kärlek handlar om att älska sig själv och det gör man först då man känner sig nöjd och stolt över sig själv. Så därför: Gör vad du vill, men satsa. Nästan alla olyckliga människor har inte satsat ordentligt. Familj, hus, båt och bil är en bräcklig lycka. Barn är som med hundar. All kärlek kommer tillbaka, men framför allt: Satsa ordentligt. Sedan finns det två uttryck man ska vårda ömt. Inte som i Amerika där dom ständigt misshandlas. Det ena är: Jag hatar dig. Det andra är: Jag älskar dig. Om man inte säger de här uttrycken mer än fem, sex ggr i sitt liv, så har man levt bra. Det var de goda råden. Satsa ordentligt, älska dig själv så älskar du andra.

Inlägg 345, sedan sept förra året. Några galna husjobbare kör hårt rakt över gården, jag kör in öronpropparna. Det är som att vara på fyllan, Dylan. Jag har läst en del bloggar, många skriver att dom inte vet vad dom ska skriva,och så är det slut. Det är cybervärldens svar på det vita arket i skrivmaskinen.Nej, idag får det bli något om kärlek. Hur fantastisk är inte kvinnokroppen. Även den smalaste kvinna har en slags mjukhet i sin kropp. Första gången jag vidrörde en riktig kvinnas kropp så dog jag nästan av den helt fenomenala känslan som finns i en kvinnokropp.Tyngden, mjukheten och djupet på samma gång.Jag undrar ibland vad en kvinna tänker om en mans kropp? Är det mjukheten o musklerna som lockar? Det måste bli jobbigt för de unga kvinnorna, för de unga männen blir ju allt mer av med musklerna och blir krokryggiga och närsynta av allt dataspel. Å andra sidan ser jag varje dag i Vita Bergsparken massor med välgödda,nästan äckligt småfeta tonårsbrudar,som vaggar omkring och käkar godis och röker Marloboro. Var jag taskig nu? Skjut inte budbäraren.
Nej, vänner. Nu är det strax sommarlov. Det är då man ska ta en extra runda med hunden och rasta kameran? 

Det ska bli en ändring i spritpolitiken. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om bolaget, men sedan dom fick det här nya att man själv hämtar och går till kassan, så är jag nöjd. Nu blir det ju fritt att handla på internet. Det upplevs som en revolution. Varför? Jo det blir visst billigare? Än sen då? Jag har bott i Spanien och Grekland perioder av mitt liv och är det något jag hatar är det svensk spritkultur. Det enda som betyder något är: Billigt o mycket. Vilka är det som är som svin överallt kring Medelhavet, som inte kan dricka som folk. Jo, svenskar, finnar och engelsmän. Vad fan är det för fel på vår spritkultur? Jo just det: Billigt och mycket. Folk tycker det är big deal att köpa en whiskey femtio spänn billigare på flyget. So what? Det finns hela tiden saker och ting man kan köpa fan så mycket billigare, men gör man det. Nej, men med sprit så är det bara det som gäller: Billigt och mycket. Bli rejäl full bara. Bli en idiot.
Nog om alkohol.Min dotter har just tagit studenten. Jag är hemma för att hämta den välkylda skumpan, sedan ska jag stå i baren. Alltid en prövning med folk som raglar fram och ska säga något imbecillt. Jag säger bara: Billigt och mycket. För fan: Åk till Ikea.

Jag fick frågan: Hur fotograferar man? Behöver man gå i skola för det? Mitt svar är enkelt. Fotografera? Man håller kameran i högra handen, lyfter den till ögat, tittar, tittar ordentligt, trycker på knappen. I samma ögonblick har en bit av världen och tiden blivit din. Inse tyngden, inse möjligheterna, inse kraften. Detta ögonblick kräver oceaner av koncentration. Det heter stillbild. I samma ögonblick som bilden tas ska världen stanna, ett stort svart block av energi, koncentration och nervositet ska gå genom kroppen. När man tagit bilden ska den redan vara visualiserad, kännas som en stor kopia på en vägg. Tyngden, koncentrationen, ska vara där. För att komma till det här läget krävs koncentration, ett objektiv, inget hafsande, som en falk i himlen.
Allt det andra är bagateller. Hur ska man sälja sina bilder? Hur ska man visa dom? Photoshop lär man sig på två, tre dagar. Whats the problem? Jo, koncentrationen, fokuseringen. Klarar man inte av det, klarar man inte av att vara fotograf. Politik, pengar, kärlek ,har inte mycket med bild att göra. Det är som att sockra gröten, hitta intellektuella förklaringar. Bilden, är bara en koncentrationsakt, ett förmåga att stänga av och koppla på. Att se, att se på sitt sätt, att känna igen sitt sätt att se, att fortsätta att se så att blicken blir en förlängning av kuken, fittan och hjärtat. 

Nu måste sura gubben sticka upp sitt nylle. Hur är det med uppfostran av dagens kids egentligen? Ofta när man hälsar på en ung människa så sitter dom kvar i stolen och langar fram en karda som är våt och slapp som en wettextrasa. Jävla töntar. Gick just till Konsum, en smart brud i 26-årsåldern stod framför mig i kön. Snackar i mobilen konstant, ful jävla röst, töntiga ämnen. Jag snear till. Hon tittar inte ens på bruden som slår in hennes varor o tar betalt. Snackar på med sin fula, korkade röst. Jag blir ännu sneare, säger till henne: Du, vem fan tror du är intresserad av att lyssna på ditt mobilskitsnack i den här affären? Och hur fan vore det om du behagade kolla på damen som servar dig dina varor?
Vad tror Ni hon gör? Hon snackar på. Nästa gång måste jag komma på något bättre? Rycka av henne Bh?.

Min dotter ser ut som min mamma. Mer det än att hon liknar mig eller sin egen mor. Hon hoppar tillbaka ett släktled. Själv har jag aldrig träffat min pappa. Han var ett taskigt vykort jag fick när han dött. Det hade varit roligt att veta om han var lik mig, eller tvärtom? Det är sådana tankar man har då stormen tar fart och sveper bort blommorna från balkongen. Det visar också på vikten av att fotografera allt man vill ha kvar som minne. Fotografi är ändå minnets poesi. Då min mamma var i min dotters ålder, hade hon fött mig. Det ger perspektiv. När jag ser min dotter, ser jag min mamma. På något vis kan jag förstå mors vånda över att få en son, knappt fyllda 18,utanför äktenskapet. Det är så det är med bilder. Dom väcker minnen, speciellt då stormen blåser utanför och river bort blommorna från balkongen.

Könsroller? Det har varit mycket sådant på slutet. Jag tänkte på det förra veckan. En kvinnlig kompis tyckte det var jobbigt att käka banan på tunnelbanan. Hon bröt alltid bananen i småbitar,,,ja, ni fattar? Nu har jag gått och kollat på tjejer som käkar bananer...hm,,,lite generade ser dom ut. I går så lät jag två kvinnor prova en läcker mountanbike jag tagit hand om. Jag tänkte dom skulle få en cykel gratis, men båda två skrek högt: Usch, så jobbigt att sitta framåtlutad. Själv tänkte jag: Typiskt kvinnligt..Varför är det jobbigt? Är det för att rumpan kommer upp och det ser ut som en ,,,ja, ni vet vad man tänker på? Eller är det för att kvinnor vill sitta på en cykel som är som en fåtölj? Där man sitter rak i ryggen och knappt kan köra uppför en backe? Är det manligt eller kvinnligt? Jag vet inte, men ofattbart många tjejer köper cyklar som är mer som soffor än cyklar.
Ja, det får bli min sista djupa betraktelse av världsläget innan jag ger mig ut på en Scandinavientour i min franska Pegutt, 1991,Roland Gaross, med taklucka och oljeläckande motorblock. Haväng, Köpenhamn, Torekov, Fjällbacka,boka plats. Here I come.

Går på bibblan för att låna sommarböcker. Kan det bli vackrare? Biblioteken, nåt av det underbaraste som finns i Sverige, tillsammans med Komvux( det senare tänker ju moderatjävlarna ta bort). Att gå på biblioteket är att vandra i en oas av kunskap och värme, ett bildningscentrum där människorna uppträder värdigt. Sedan rullar cykeln vidare till trendnissarna kring Nytorget. Typiskt nog ska Acne, jeansföretaget, öppna en butik i området. Det finns redan en butik med trendjeans för de svaga själarna( eller modemedvetna)( välj själva). Fan vad jag börjar ledsna på den här klädfixeringen som dyker upp allt mer. Folk klär sig och klär sig, och allt fler ser ut som några jävla apor som köpt hela paketet. Jag borde inte bry mig, men jag ser ju utvecklingen. Mer och mer yta, mindre och mindre hjärna. Har jag rätt eller fel? Börjar ledsna på att skriva blogg också. Det är som att ropa i öknen. Dom enda som hör en är några jävla ökenråttor. Nej, nu får det bli en sup så världen rullar på rätt köl. Så här kan det inte fortgå.
Satans perkele
proggkungen

Regn är lugn, tråkighet. Varför river solen upp känslor? Varför trivs jag bäst i extrema klimat? Svinkallt, hett, storm? För att jag inte klarar av att vara medelmåttig? Min son vaknar vid 1530, vill ha bröd. Finns inget som duger(vitt). Han går o lägger sig igen. Han vill ha köttfärssås till middag. Jag hade tänkt fisk. Gå och köp köttfärs då, säger jag. För jobbigt, säger han från rummet, under täcket som stinker gammal get. Plötsligt kliver han upp, gör en turkdusch(lite stänkvatten och mycket pomada)går ut till kebaben på Götgatan för att käka kombinerad frukostlunchkebab.
Jag sitter kvar, läser min tredje bok för dagen. Vad handlade den första om? Den sista handlar om en kvinna som visar könet för en man om han kör 220 knyck på motorvägen. I litteraturen finns allt, till skillnad från Rustas reklamutskick. Tält och två sovsäckar under 200 spänn. Vilket fynd. Det otroligaste är dock att allt i Rustas reklamutskick har samma blekrosa färg som morsan hade på sina trosor på femtiotalet. Är det ett nostalgitrick eller köper vi verkligen fler sovsäckar om dom är blekrosa? En gång köpte jag massa billig tvål på det här sättet. Tvålen var billig, men doften: Jesus, man gick i däck. Det var rena lacknaftan som strömmade ur paketet då man öppnade omslagspapperet. En annan gång köpte jag tandkräm som brände ner tandköttet till fotknölarna. Rosa paket, farliga paket, tro inget annat.

Jag slevar i mig gröten liggandes, kollar på mina bruna fötter. Jag har alltid haft bra skor, faktiskt aldrig köpt ett par i hela mitt liv. Antingen fått dom eller funnit dom i grovsoporna.
Tänker på Christer Strömholm, Gerlesborgstiden. Han låg ofta på sängen och käkade gröt liggande. Hans fötter var bleka, lite krokiga av ålder. Jag tyckte om dom. Det är vackert att sköta om en gammal människa. Speciellt för mig som förlorade mina föräldrar tidigt i livet .Jag frågade Christer en gång om han inte var stressad för döden skymtade ju varje dag? Då gav han mig ett av sina ordspråk. " Brådska skymmer sikten". Det är ett bra ordspråk. Man kan också säga som Slas sa en gång om det här man håller på med." Det är ett förbannat arbete", varken mer eller mindre".
Jag minns Slas. Han satt på Nytorget i sin keps. Jag satte mig mitt emot, tog mod till mig och tänkte tacka för hans fenomenala böcker.
- Hej, jag känner dina grabbar, öppnade jag med.
- Snacka med dom då för satan, var hans replik.
Det var det. Två män. Två ordspråk. Brådska skymmer sikten. Det är ett förbannat arbete, varken mer eller mindre

Back in town. Har rest genom ett halvdött sverige, druckit det uslaste kaffe o ätit den sämsta maten( Övik). Ibland undrar man hur det kan bli så dåligt, men i alla fall. Under vissa bryggor kluckar vattnet, fisken stimmar, och till kvällen är det en sådan gåva att icke bli myggbiten. Det finns skönhet och jävulskap överallt. Kärlek och pisk lika så. Jag har gjort kanotreportage, fallit i vatten, kört 260 mil, sett solnedgångar och renmorsor, träffat släkten,fått örsprång och druckit den bästa whiskeyn. Min ekonomi fladdrar, mina nerver sprattlar och min hjärna kokar. Su upp i lingoskogen, i år blir svampen fet och bensinen tunn. Det finns bara en sak att göra: Fortsätta som vanligt

Stan ligger stilla, nästan platt som en pannkaka, i tystnad. Dock inte nere i Kungsan där alla turister kutar omkring. Det ska bli fotoutställning i Kungsan? Om jag fattat saken rätt ska Nikon o Canonfotografer tävla mot varandra? Är det sant? Det är ungefär som om författare tävla med Pc mot Mac o se vem som skrev bäst? Fotografi är i sanning en förbannat löjlig sport ibland. I alla fall på den där nivån. Jag kom hem igår, hela dagen gick åt till att gå igenom bilder, leverera reportage, hänga lite på nya fiket. Sedan vill man dra iväg igen.Sommar är ett evigt stillastående. För en annan som aldrig jobbat o aldrig behöver semester är det en klåda med folk som har semestrar, som klänger på en med sina önskningar om umgänge, kaffestunder,relax.Resten av årets elva månader ser man dom inte. Det är lätt att undra om inte DOM ska ändra sin livsstil lite?

Morgnarna är fantastiska numera. Min fru har slutat äta upp mackorna. Hon lämnar alltid kanten kvar. Det betyder att jag kan ligga kvar ett tag längre och mumsa fett i morgondimman. Jag har oceaner av tid, går ner till Biblan, detta fenomenala hus. Böcker från hela världen, tidningar man aldrig annars läser. Kan man ha det bättre? Finns det något vackrare än en kvinna som lämnar brödkanter i sängen och ett bibliotek som fyller en med kunskap?
Ja, det skulle väl vara att övningsköra med sin dotter, lyssna på hennes historier från 19-årsvärlden,samtidigt som man drömmer om vintern. Planerna är lagda, formen ska byggas med brödkanter i sängen, schyssta böcker på biblan och en och annan tur med hojen uppför backen till kyrkan. Halleluja, det är ju där man hamnar den dag det är över, så det är bäst att bekanta sig med stenkåken på toppen av berget

Satt på min favoritkrog igår. Tillsammans med två yngre herrar i 45-årsåldern. Dom längtade båda efter att bli som mig( 58). Varför vet jag inte,men dom frågade vad som är skillnaden mellan att vara 40 o nästan 60? Jag ser två saker tydligt. I min ålder tänker man hela tiden: Hur mycket hinner jag innan det är slut och var tar vännerna vägen. Jag förlorar vänner hela tiden. Om man bor i en storstad blir bara de som bor nära kvar som vänner. Man träffas aldrig, 2-3 ggr per år. Ingen orkar byta stadsdel. så därför är det viktit att bo rätt på ålderns höst: Vid ett torg, nära gatan och cafeer( medelhav).

Idag är jag trött. Cyklade till Hornstull, blöt som en jäkla simpa efter den turen. Vilket väder, värre än en turkbastu, fukt, värme och dimma på samma gång. Monterade bilder. Jag tror det är dags att sluta med fotografi? Hela den fotografiska scenen är ju stendöd. Adam Haglund efterlyser debatt. Glöm det. Inom Svensk fotografi har det aldrig funnits någon debatt. Alla är skiträdda, för allting, framför allt för att visa sig själva. Jag är också rädd, skiträdd, men mitt vapen är att vara ärlig. Det har man inget för. Då får man inga jobb, man får stipendierna sist, osv, osv. Enkel sanning: Rövslickarna går först.
Jag är inte bitter, men när man läser fotofeber, en blogg om fotografi, så är det kanske tre kommentarer på varje inlägg. Sedan, av misstag?? kommer det in ett inlägg av mat (som borde ha varit på Matfeber) och då jävlar. Det bara smäller till, nästan hundra kommentarer på nolltid. När jag såg det insåg jag fotografins dilemma.( Ingen är intresserad). Det är många fotografer som försörjer på att plåta fröpåsar. Jag tror jag ska bli en sådan? En fröpåse alltså!

Det stod i dagens DN om Musikens Makt. En tidning på 70-talet.Jag jobbade där, var Stockholmsredaktör tillsammans med min barndomskompis Håkan Lahger. Visst, vi var politiska. Det var alla på den tiden och det var bra. Skribenten i DN påstod att vi var emot punken o Lundell.Det var lite svårt att ta till sig punken direkt den kom,för musiken var skitdålig och outfitten påminde om Nassestuk,men så fort vi fattade vad det var, så var vi på. Det var skitkul och Håkan skrev den första och absolut bästa artikeln som skrivit om Ebba Grön i Schlager, då MM då mer eller mindre lagt ner. Jag var en av de få fotograferna som dokumenterade punken. Tyvärr var jag för trött efter att ha ägnat ockupationen av kvarteret Mullvaden ett år,så jag orkade inte riktigt genomföra punken. Tyvärr ingen annan heller.
Det sägs att Musikens makt var ensidigt politisk? Göteborgarna, som var Kfmlr, var mer hårdföra än vi Stockholmare, som ansågs flummiga, men ändå. Om jag snackar för mig själv var mina idoler Hendrix, The Who, Cream, Ten years after, Dylan, Aretha Franklin,Samla mammas manna....inte så politiskt korrekt??? Lundell sägs ha fått på tafsen för sin bok Jack i MM. Okej, jag vet bara att jag sträckläste den på krogen,skrattade så jag höll på dö. Det var en fenomenal bok. Håkan Lahger,som skrev på MM, är idag Sveriges viktigaste musikjournalist.Han skriver dessutom en bok om Lundell och anses av Lundell vara en av de få journalister som håller måttet bland de andra dräggen.
70-talet var kanske för politiserat ibland, men det var ändå mycket mer generöst än idag, då det gäller tyckande,avarter osv. Och framför allt: Det var roligare, billigare och väldigt lite handlade om vem som hade största plånboken.

Söndag o sol. Jag ligger så i sängen att jag kan se ut genom balkongen. Jag är en kajutamänniska. Har alltid drömt om att bo på en segelbåt eller i en husbil. En dag kanske? Det finns människor som säger att om man inte tål oljud i stan så ska man flytta ut på landet? Vad menar dom för oljud? Fylleskräl, HDs utan dämpare, fotbollshuliganer som skränar sitt förbannade ÖÄÅÄÅÖHHHHHHH varenda sekund? Jag är helt för vanliga familjeljud. Det är okej, men de tre senaste nätterna har ett gäng unga människor haft fest någonstans i mitt kvarter. Hela natten och brudarna skriker med sina höga falsettröster. Ungefär som på dagis då småtjejer blir jagade....hjäääääääällllllppppppppppppppppppppppp..iiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhh. Jättekul och jättenaturligt. Eller min granne ovanför som jobbar med Pridefestivlen och varje gång telefonen ringer, går ut på balkongen för att säga samma skit som hon sagt femton ggr tidigare samma dag. Nej tacka vet jag KRAX, min lilla skata som dyker upp sju på morgonen, sätter sig på balkongräcket och tittar på mig och KRAXAR. Det är ljud man älskar.

Skillnaden mellan att skriva och plåta är avgrundsdjup. Plåta är att jaga, vara ute, ta kontakt. Inget kommer i kameran som inte finns fysiskt framför dig. Skriva är att bearbeta, tänka igenom, låta det undermedvetna tala. Du kan sitta ensam i tystnad. Jag delar in dagen eller året i perioder. Jag bär alltid en kamera i fickan, men för det mesta skriver jag på förmiddagen. Efter lunch går jag ut för att träffa folk. Träffa folk är samma sak som fotograferingsmöjlighet. På kvällen kan jag bearbeta det jag skrivit och titta på mina bilder i datorn. 

Mörkrummet var förr en skiljelinje, i mörkrummet härskade en annan ordning. Du lyssnade på musik, du avskärmade dig. Så är det aldrig med datorarbetet. Jag är alltid med i världen, musiken, mailen, surret från hårdiskarna. Någon tyckte jag skulle kunna skriva en bok om Christer Strömholm. Ja, jag skulle kanske kunna göra det? Det stora problemet är dock att jag hellre skriver om mitt liv, vårt liv, vårt fotografiska liv

Vi körde en bil hem från Kabul. Det var december. Tror det blev 600 mil på en vecka. Det började inte bra. Strax före gränsen körde vi i natten in på en mack för att tanka. Vägen såg konstig ut och just som jag tänkte det, föll vi tre meter ned i en grop. Det var där bensintanken skulle placeras. Det fanns ingen bensin och vi låg tre meter under jordytan. En buss och en traktor drog oss upp ur hålet. Bilen såg lite jobbig ut, lite sned om man säger så. De turkiska bergen passerades med snökedjor. Vi var en av de få som kom över. På motorvägen efter Munchen pustade vi ut, körde om en lastbil med stege på flaket. Innan vi vet ordet av, lossnar stegen och träffar vår bil med våldsam kraft. Bilen blir ännu lite fulare och sneare. Två dagar senare kör vi in i Lund, parkerar bilen i en snödriva. Ägaren är mycket överraskad.
- Otroligt. Är ni redan här?
Själv har han flugit över Paris. Vi lämnar bilnyckeln och den tämligen massakrerade Folkan med arabiska skyltar på gatan. Dagen efter ringer han mig.
- Vad har ni gjort? skriker han. Bilen är ju helt förstörd .Jävla hippies.
Jag lägger på. Dagen efter flyttar jag från Lund till Stockholm.

Livets gång. Först bjuder jag en söt människa på middag på bra krog. Bra mat, portioner för en blåmes och ett jävla hasande med serveringen. 700 spänn, no comments. Hem och kolla på progprogrammet. Bättre den här gången, men jag blir alltid lika trött på knarkare och flumskallar. Finns det inget bättre att göra? Världen är full av val....
På tal om val...Facebook,,nu har ca tio pers lagt upp mig på den där förbannade sidan. Jag är någon slags vän? Jaha, vad ska jag göra åt det då? Det är gulligt tänkt, men jag fick spel då jag var in och kolla. Ta amfetamin, samma sak.
Eller som jag brukar säga: Skriv en roman om du har tråkigt i livet.

Såg att Fotografernas förbund nominerat årets fotoböcker. Utan att ha sett Sune Jonssons bok anser jag det en självklarhet att han ska få priset. Den kan vara tryckt på dasspapper. Finns det någon heder och eftertanke så ska den gamle mästaren ha priset. Hans livsverk är en ofattbar skatt för Sverige. Jag kan bara värdera Christer Strömholm mer, eller lika mycket. Priset till Sune, alltså. Slutsnackat. Den här juryn som utser fotografernas förbunds fotobokspris har sanna mina ord varit en omväxlande upplevelse genom åren. Ibland tror man dom suttit i en mörk garderob och dragit sticka om vilken bok som ska vinna. Jag har själv varit nominerad några ggr, men aldrig vunnit. Skit samma. Jag behöver inte vinna några priser för att känna mig god och fin. Fast visst skulle jag känna mig lite godare och finare om jag hystade in hundra lakan i bokpris någon gång. Å andra sidan skulle jag väl bli odräglig då
 Nej, piska mig hårt. Det mår jag bäst av. Annars blev jag just inbjuden till ett boksläpp om Mannen. Hur kvinnan ska nå mannen. Det var jag och några andra hårda typer. Lundell, Jan G, Skugge, Schyman, och några andra klena typer. Det kan bli en bra fest.

Det är en märklig känsla att vakna till sol. Ett annat liv än när det är grått. Jag ser en sjuka omkring mig. Folk jobbar som galningar. Det går knappt att prata med folk längre. Ett fördjupat samtal går inte att genomföra. Det får man spara till semestern eller då man ligger i graven. Det här har väl sagts förr men nu tycker jag det känns som vi närmar oss en brytpunkt i mänsklighetens historia. För mycket stress ,miljöförstöringen peakar, boendet har helt fuckat ut och kidsen lär sig allt mindre och får sämre fysik. Ser helt enkelt inte alls bra ut. I går köpte jag en begagnad stärkare så nu ljuder skön musik i lyan på morgnarna. Det är sensuellt, väldigt sensuellt med en naken kropp, klassisk fiol och sol på fönstret. Det jävliga är ju den där halvdöda växten som står i fönstret och förstör idyllen. Får köpa en plastblomma med doft framöver. Jag tänker ofta på Christer Strömholm, minns hans koncentration, fattar inte hur folk kan gilla Parrs bilder. Hans tidiga är ju okej, men de senare är ju som att läsa en studenttidning .Massa fjantig studentikos humor. Ni vet den där studentblaskan " Gadden" som visar hur outvecklade vissa studentslyngel är. Nej, in med mer allvar i konsten. Det gäller fotografiet också.

dag gav jag fan i alltihopa. Drog ut till Länna o kollade på nästa säsongs skidor,,,jaja, stod där o dräggla, vad skulle jag köpa osv,,, men jag känner mig själv. Jag tar vad jag har. Jag minns Koudelka som fick en massa agfafilm i pris en gång. Okej,,,då plåtar han med agfa det året. Man måste ta sakerna som dom dyker upp. Det viktiga är att det går framåt. Jag har träffat folk som inte kan ställa ut om dom inte hittar rätt ramar.Givetvis blir det inget. Det blir aldrig helt rätt. Det är färför man lever: För att hinna rätta till..............Nå, i alla fall gled jag långsamt in från Länna, inga skidor,inget nytt. Såg hur snygg jag kunde bli i mina gamla paltor. Inget gör mig mer misstänksam än folk med nya kläder, kameror, skidor och slips. Jag vet, jag är fördomsfull. Jag jobbar på det..rätta till, Ni vet:

 Diskuterade igår varför det bara är Stockholm och Malmö(Möllevången) som har ett fungerande gatuliv i Sverige. Var man än kommer runt medelhavet, hur liten byn eller stan än är, så finns ett torg, en gata som är en samlingsplats. Så är det i Sverige också, men sitter någon på torget i en liten stad så är det fyllegänget. Stockholms söder är en av de få platser där man kan gå ut på gatan, träffa likasinnade. Tyvärr kostar det på att leva så. Vi bor och äter dyrast i Sverige. Det är så hopplöst att bo någon annanstans än i Stockholm. Alla polare som flyttat ut på landet ledsnar ganska snabbt på den lokala pizzerian, med fyra pers en vardag. Jag minns när jag bodde tre månader i Tierp. På dagarna körde jag Medelhavsstil, drog till pizzerian, satt ensam i tre timmar, läste alla Året Runt, glodde på busstationen, såg någon tjomme lulla runt med dragväskan och fick magcancer av det halvljumma, dygnsgamla kaffet.

Dags för politik. Vaknar med DN. Nu vill dom höja SL-kortet med 70 spänn. Jag åker aldrig T-bana, cyklar alltid, men det gör mig fan vansinnig. Ska vi ha ngn miljöpolitik, eller? Ta bort alla jävla spärrar, kör tågen förarlösa, låt det kosta femtio spänn i månaden, eller gratis. Sedan till det här förbannade tjatet om arbetslöshet. Nästan alla jag känner jobbar en och en halv heltid. Nästan varje dag någon eller några timmar obetald övertid, på helgen alltid några timmar gratis för man måste ju vara med i bilden,,,tro fan att det blir arbetslöshet då man trimmar arbetsplatserna som galningar, SAMTIDIGT som de anställda jobbar extra GRATIS. Varför är moderatjävlarna så rädda för lite arbetslöshet? Softa mera. Slutligen. I Asien kör folk elmopeder. Varför finns inte det här? Jag ställer bara frågan. Sedan till etanolbilarna. Varför ska inte dom betala trängselavgift. Mer än hälften kör ju på bensin, eftersom det är så svårt att tanka etanol i Stockholm.

Lyssnar på Lugna favoriter, radioprogrammet. Har dom inte samma låtar hela tiden? Tycker det låter som för tre år sedan? Klart folk som kör buss ska ha betalt, men att höja SL kortet är en taskig signal. När jag var i Bologna hade man gratis kollektivtrafik när folk åkte till jobbet o när man skulle hem,,,det fungerade strålande. Tänker på konstnären som fått Al Quiada efter sig ( om det nu inte är en tidningsanka??). I alla fall, så betvivlar jag konfrontation. Hans muslimska hund ger bara en massa vanvettiga människor chansen att bli hörda.Vettiga samtal, umgänge är nästan alltid bästa sättet att lösa en konflikt.Jag har alltid haft svårt för konstnärer som siktar på domstolen som utställningslokal.

Ramlar det inte ner ovanligt mycket plan plötsligt? Jag har varit med om en och annan incident på mina resor. En gång försökte vi landa tre ggr med ett jetplan. Vi flög över plattan och så full gas upp igen,,puh. Man trodde man var en hårding, men det var man inte efter den repan. Jag har märkt att jag skriker på Gud då det verkar gå åt helvete. Det gör ju många kvinnor också, då dom får orgasm....Åh Gud, Gud, skriker dom. I Amerika åh, God, God,,är det något internationellt tecken? Tänk om dom skulle skrika Reinfeldt, Reinfeldt,,,jesus, då föredrar vi väl ändå den religiösa varianten?
Åh, Reinfeldt, jävla jobbigt att skrika överhuvudtaget.. Ramfeldt, ramfält..ja Herre Gud, gör mig till konsthund i en korsning så jag får lite PR. Jag kan stå i Uppsalakorset. En fotohund. Det kan stå Nikon på skallen och Canon bakpå och så häcklar jag Leicaägare och blir mordhotad mot en enkel biljett på SJ. Nej Gud, vilken dålig blogg. Ber om ursäkt, kommer igen i morgon.

Jag börjar dagen med att hälla ut kaffet i sängen. Då vänder jag lakanet så kaffefläcken kommer ner till fotändan. Det är ingen som kollar där nere. Har problem med tvättider. En ung man i huset bor i tvättstugan. Jag räknade ut att han tvättar 18 dagar i månaden? När jag flyttade hemifrån minns jag aldrig att jag tvättade. Det jag minns bäst var fiskpinnarna jag stekte och blandade med amerikansk grönsaksblandning. Sedan blev det vita bönor i en kastrull, på med stekta, tunna hamburgare och någon grönsak. Bättre mat har jag aldrig ätit. Jag hade också en period med fiskbullar. Inte dåligt alls, speciellt dom som hade ngn slags sås. Enda problemet var att få upp burken, men jag brukade slå en kniv i locket. Mat, mat, det här börjar likna en Plurablogg, men han åt ju mest fläsk i sin blogg. Nå, vad blir dagens lunch? Troligtvis gammal potatismos med grönsaker, efter det träning och bad och meditation och sedan är det middag? Vad blir det? Bruna bönor o fläsk???????

Jag har tänkt på hur lite fotografi man kan använda sig av? Tänk istället på Eugene Smiths bilder från loftet i NY, rummen i huset han bodde. Vilken känsla.Man ville flytta dit direkt. Ta Danny Lyons bilder på sin familj i Mexiko.Vackert, sexigt, lustfyllt. Jag ville också bo så där. Ta Strömholms bilder från Paris. Vem ville inte bo i Paris efter att ha sett dom? Svagheten med de flesta moderna reportage är att dom är för kritiska, dom skapar inga drömmar, ingen livslust. Jag ser hellre nakenbilder, än krigsbilder. Jag ser hellre ett vackert par än ett kraschat plan. Jag ser hellre en lyckig familj än en knarkare i ett hörn. Jag ser hellre vackra, levande människor som har ljus i sina ögon än lismande politiker.Har jag utryckt mig klart? Jag vill leva helt enkelt.

Historia från livet, 2007. Ung kvinna söker sitt första jobb.Arabisk musikaffär.
- Visst, kom på fredag så ska du få jobba.
Fredag.
- Tyvärr, inget jobb,men du kan få massera oss.

Nytt jobb. Ölhak. Tysk ägare.
Dag 1. Bära brickor.
Dag 2. Servera öl.
Dag 3. Sköta hela restaurangen.
Dag 4. Få skäll. Få sparken. Dock betalt(60 kr timmen svart)

Nytt jobb.
Indisk krog.Provjobba i tre dagar.Inga besökare. Inget jobb. Dock bra bemötande och betalt.( 70 kr svart)

Nytt jobb. Arabiskt kaffe.Provjobba i en månad.Lön: femtio spänn svart och arbetstider som inget vet, sex dagar i veckan. Kräver högre lön då hon sköter haket själv till stor del.Resultat: blåst på lön i två dagar. Slutar. Hatar araber och arabisk musik.
Ska det vara så här att vara arton?

A photographer who doesn't photograph women is no photographer, or only a third-rate one. Meeting a woman anywhere teaches you more about the world than reading Balzac. Whether it be a wife, a woman encountered by happenstance, or a prostitute, she will teach you about the world. In fact I build my life on meeting women and I have hardly read a book since primary school.

Detta från en intervju med Araki, som är en av mina favoritfotografer. Man kan tycka mycket om honom, men visst berör han på många sätt? Livet är inte internet. Livet är möten, dofter, ljud och ljus, handpåläggning. Vad det gäller den fotografiska verkligheten vinner den som lämnar maskinerna bakom sig och så mycket som möjligt befinner sig bland män och kvinnor, dofter, ljud och ljus. Fotografi är nog den konstart som mer än någon annan kräver ett möte, en doft, ett ljus, en handpåläggning?

Vad jag tycker om fotografi? Inte mycket, mer än att det är energier. När jag var sjutton kliade min kropp hela tiden. Jag måste ut, ut, träna stenhårt. Idag kallar man sånt ångest. Idag ser det fortfarande likadant ut. Inga stängda dörrar, vinden måste vina. Det måste vara kallt inomhus, annars måste jag ut för det kliar. Jag kan vara på ett vanligt jobb i max en timme, sedan blir jag galen. Det kliar.
Att fotografera är energi, vandra, söka, rota, supa, knulla, klia, klia. Fotografyrket är det enda som har tillräckligt mycket klifaktor för att jag ska stå ut. När jag var sjutton drömde jag om tre jobb. Rallyförare( insåg inte hur fastlåst det är), författare ( för ensamt) och fotograf( där gick det att springa, springa).För mig är fotografi att ta hand om den där förbannade klådan, det där kliandet. 

När jag satt på landet, i bastun, så tänkte jag på hur det var att vabba. Jag hade småbarn, urtaskig föräldrarpenning. När barnen var sjuka så sjukskrev jag mig också för att vara hemma med dom. Det skedde kanske fem ggr på några år och jag fick ut sammanlagt kanske 1500 kr efter skatt. Enorma summor. Häromdagen såg jag några herrar i min ålder på lyxkrog. Representation för några tusen. Jag är övertygad om att dom på ett år representerar för mer än jag tjänar. Avdragsgillt så klart,och sedan drog dom iväg i sina tjänstebilar, eller i taxis. Också avdragsgillt. Varför snackar borgarna aldrig om dom avdragen? Kanske skulle kyparna på krogen be alla som deltog i middagen skriva på ett papper så myndigheterna visste att alla faktiskt var där? Givetvis inte, men vad jag menar är: Ge fan i folk som vabbar.

Ser ut över balkongen. Är det värt att vattna blommorna mer i år? Snart tar frosten dom. Såg att en fotograf börjat med vinterbilder på sin blogg. Intressant. Själv stod jag halva dagen och provade skidpjäxor. Hur jävla larvig kan man bli? Stod i valet och kvalet att köpa ny skrivare, epson 3800, eller dra till fjälls 14 dagar. Enkelt val...skidorna vinner. Jag lever i tron att då jag blir gammal, så gammal att jag inte kan röra mig, då ska jag skriva ut alla mina bilder och göra alla mina böcker som jag inte gör nu. Verkligheten lär väl bli en annan. Jag köper plastskidor och kör slalom i trapphuset till ålerdomshemmet. Och på den tiden behövs säkert ingen skrivare heller. Det räcker med att glo på en vägg så blir det en tavla om man tänker tillräckligt. 

Såg Ni nyheten om manicken som stänger av grannens stereo om han spelar för högt. Kul gej. Den gillar jag. För övrigt har jag snöat in på hissen. I mitt hus finns en seg, mycket seg hiss. Det är bara jag o mina barn som skiter i den och springer uppför eller nedför trapporna. Mina feta grannar, två brudar i tjugoårsåldern som borde banta ordentligt, tar inte ens trapporna nedför. Mina grannar under, på andra våningen, unga välparfymerade kvinnor, står alltid och väntar på att hissen ska ta dom ned till bottenvåningen. Där dom sedan sveper ner mot útgången i ett parfymmoln som kan däcka en elefant.Nej, ut med fettona i skogen. Fan, går vi inte mot undergången? Nu konstaterar man frankt att om folk ska fortsätta turista som nu så kan vi lägga ned alla miljömål. Så är det. Ut i skogen bara.

Vad är arbete? Såg en intressant intervju med Dan Wolgers, konstnären, igår. Han trodde på uthållighet och på att göra det man inte vill göra tills man hittade det man vill göra. Den här sista veckan har jag inte varit glad, kroppen fungerar inte, och jag tror det beror på att jag skriver en bok i huvudet. Jag får knappt ner något på papper, bara stolpar, men så fort jag lägger mig ned, tränar osv, fortsätter bokfan att skriva sig i mitt huvud. I princip gör jag inget som syns, förutom att städa, vara på dåligt humör, men i skallen är det tomteverkstad. Fy fan, jobbigt läge. Ibland önskar jag verkligen att jag hade något handfast att göra, typ bygga en brygga osv, men så fort jag tänkt tanken klart, så ångrar jag mig. Nej, låt tomtarna på loftet härja ett tag till. Istället gör jag som jag alltid gjort då jag inte har ordning på psyket: tar på mig löparskorna, kör en idiotrunda.

Det är stipendietider. Satt och kollade på några CV(första gången jag hörde uttrycket trodde jag det var en bilmodell). Vissa tar det här med CV otroligt hårt. Såg en snubbe som skrivit upp alla publiceringar, till och med tidningen, år och sidnummer var med. DN, 1985, sid 4, en bild. Herre Gud, var går gränsen? Tänk dig att fråga en snickare om hans eller hennes meriter? Jo, 1978 slog jag in 48 spikar i ett hus på Gyllenvägen och sedan samma höst, borrade jag i två plankor på Stora Nygatan i Gamla Stan. Det kan bli något det? Varför är konstnärer sådana pettimetrar? Kan man inte bara få de stora linjerna? Utställningarna och böckerna? Det finns till och med folk som räknar  en bild på Planket som utställning. Personligen anser jag att en utställning med mindre än tio bilder inte är en utställning. Det är en upphängning.

Ibland går botten ur en. Såg ett program som heter Bonde söker fru, eller något liknande. I alla fall: Helt outhärdligt och det värsta är att det tydligen är populärt? Själv blir jag helt sjuk vid tanken på att det här ska vara ett av de populäraste tv-programmen. Det är ju så jävla reaktionärt och så otroligt vidrigt korkat att man tappar andan. Om jag någonsin hade ambitioner på att bli normal, vanlig, glöm det. Hellre tar jag livet av mig än köper skit som Bingolotto, Bonde söker fru osv.... Har inte människorna integritet eller respekt för sig själva?
Nej, jag ger fan upp. Snacka om att jag ska bli outcast. Hellre blir jag ett fyllo på en bänk än ser fem minuter med Bonde söker fru. Vad fan gör feministerna? Skäller på män som Lundell medans en massa totalkorkade brudar begår harakiri och lekar dumma kossor för lite koskit. God bless me.

Det tar ett tag innan man fattar vad det är med alla gubbar med röda pannband och mausers i skogen.Dom letar efter skogens konung. Efter det känns det inte så kul att leta svamp. Det passar mig bra, dessutom vill jag bara tillbaka till bastun. Nå, sedan bränna ner till Big City, ligga i badkar och vänta på måndag. Skönt värre. Lyssnade på 73-årige Leonard Cohen. Han sa sig vara nöjd numera med en enkel middag, ett glas vin och lite schysst hundsällskap. Han föredrog att tillbringa den mesta tiden hemma. Fan trot, jag börjar bli likadan.

Hamnade i en diskussion om hur man gör fotoböcker. Det finns folk som tror att det är lätt att göra fotoböcker. Tja, inte vet jag? Gösta Flemming som gör Sveriges bästa fotoböcker gör inte många per år...kanske ryms dom på ena handens fingrar? Jag lever på att göra böcker, måste hålla tempot uppe, stort som smått. Ungefär som Fassbinder, film, film, film. Jag är emot det här jävla elittänkandet då det gäller böcker. Då blir det nästan aldrig några gjorda. Har Ni sett Strömholms första?? Ett litet häfte som är grymt bra. Har Ni sett Bikeriders av Danny Lyon, ett litet häfte, har Ni sett Segio Lorrains Valparaiso? Ett litet häfte. Hemingways första bok trycktes i tre hundra ex,,,jag säger inget mer. Det finns förlag i det här landet som ger ut massor med stora böcker. Dom är inte ens snygga, men ofta i färg och finns på bokhandlar överallt. Är det bra? Nej. En bra bok har inget att göra med att den är tjock eller tunn. Allt hänger på innehållet. Bibeln är tjock,,,den är bra(tror jag???)( fast utan bilder??)

 Ser Avedon på Lousianna. En bra fotograf som underligt nog känns mossig? Var som bäst i sina första år, innan han började med industrin. Det bästa med Lousianna är laxmackan och fiskebåten på fjärden. Kör hem genom ett livsfarligt Sverige. De dunkande lastbilarna, regn o snöröken, minns polare som körde ihjäl sig i ungdomen på vintervägarna. Var det inte en älg så var det en timmerbil eller en flaska hembränt.
Jag har undersökt södra Sverige, återvänder till mitten och fortsäter strax till snön i norr. Är jag lycklig? Är jag glad? Svår fråga? Jag håller på, jag får hålla på. Jag får till något. Då är det väl bra?

En kille som har koll på läget. Såg att sverige låg på 73 plats i hälsoligan. Märkligt? Fungerar inte antideppressiva längre? Fiskarna som suger i sig pilleravfallet i Mälaren sägs bli så ystra o flummiga att dom tappar respekten för storgäddan och blir uppkäkade i onödan. Finns det några slutstser att dra? Inte fan vet jag?  

Sover borta, vaknar tidgt, går ut på gatorna. Folk på väg till jobben. Varje dag samma visa..Imponerande att folk orkar,de som håller igång landet. Passerar Spuntiono. Sofia, ägarinnan, som också är slalomåkare, står med goggelbränna o gör mackor.Går hem, gör kaffe,solen över hustaken, ser att snökanonerna dundrar för fullt i fjällen. Jag är på väg norrut. Jag är som en flyttfågel. Norrut eller söderut. Tänker på arbete, rutiner. Hur en kille som jag, med ett kaotiskt inre,behöver disciplin och rutiner.
Varje morgon vakna halv sju, skriva från halv nio till halv tolv, grötlunch, gå ut på gatorna, gå på fik en timme, tillbaka hem till klockan ett,sortera bland bilder, träna på cykeln en mil eller två, bada, sova, lätt siesta. Börja jobba igen vid fyra, hålla på till sex, middag framför tvn, sängen, fladdra mellan sängen, planering, jobb, budgetar till nio, se på boxning på tv,eventuellt gå ut en tre kvart, promenera, göra en sista planering för nästa dag, sova vid halv tolv. Får jag det så, mår jag bra.
Bilden: Christiania på sjuttiotalet.

Kom in på fiket som en hostande, spruttande galning. Vintern är här. T satt och sa att han mådde dåligt och grannen sa samma sak. Halleluja. Grått, vad fan, hur grått kan det bli? På natten drömde jag om att jag bodde på en husbåt med brygga ut mot vattnet i varmare trakter. Varför lockar det så mycket? Ser på Tv-shop, måste nog köpa en sådan där Orbits, en sådan där pryl som man tränar hela kroppen med.....1700 kr,,,Det verkar vara en god investering? Har ni tänkt på att alla som tränar med prylar på tv-shop, ser på tv samtidigt. Ibland ligger det en hund i bakgrunden och dom som tränar bor i villa. På ngt vis kanske Orbitz inte passar mig?

Det sägs att när året tar slut så ska man göra bokslut. Mitt år 2007 var okej.
Jag var frisk för det mesta.
Hade ett bra förhållande.
Fick ingen restskatt.
Gjorde en bok, ställde ut sex ggr.
Åkte 60 dgr skidor. Vädret gjorde att det blev en kort säsong.
Bilen höll ett år till.
Reste runt Sverige några gånger, från Skåne, Köpenhamn till Vormträsk/lappland.
Fick ihop 15 bra bilder. Gav ut en bok, påbörjade ytterligare en och fick
tio refuseringar.
Gjorde Stockholmsutställning, 140 bilder.
Köpte Nikon D40 o Epsonskrivare.
Var hemma i Sverige ett helt år för första gången sedan 1975. Det normala brukar vara minst  två månader utomlands per år.
Fick besked om stambyte, kaos.
Upptäckte några nya fotografer: Bonden, Petter, Goro och Landskrona, annars är jag väldigt tveksam till svensk fotografi. Anpassad pressfotografi och ytligt konstfoto.
Totalt sett? Ett bra år, jag har alltid bra år. Tre månader depp, tre månader topp, sex månader av hederligt liv.

Jag kan inte komma ifrån att jag tänker på August Strindberg. När jag läste på universitetet hade jag Strindberg som trebetygsuppsats i drama, teater, film( tänkte ju bli filmare en gång i tiden). När jag ser hur hans kompis målaren har det, hur kulturfolket på den tiden fick slicka överklassen i äschlet för att överleva, ja då tackar jag de radikala människor som infört ett stipendiesystem i Sverige.
Tänk om kulturen skulle vara som reklamen? Inte en fri tanke, allt fixerat vid avkastning, yta, löjliga oförskämdheter mot mänskligheten. Varför tror ni reklamfotografer får så bra betalt? Därför att hela branschen vet att det mesta dom gör är emot mänskligheten, rent fördummande, en ren förolämpning mot allt levande. Hur döljer man det bäst? Jo, genom att ta bra betalt. Det dämpar ångesten över skiten, samtidigt som det höjer upp dyngan i den kapitalistiska världen. Det som är dyrt är bra. Der är bara att kolla på jeansen. Varför är vissa jeans dyra? Ingen som vet, eller hur?

På väg till bergen. Delar sovkupe med två söta lesbiska ryskor. Dom ska till Åre fjällby. Jag lägger mig för att sova. Dom börjar grovhångla under mig. Efter en kvart ber jag dom sluta.
- Sorry sir,,,dom är jättegenerade.
Istället börjar dom babbla på som fan, samtidigt som dom delar en flaska whiskey. Efter ytterligare en kvart ber jag dom gå ut om dom ska snacka.
- Sorry, sir, säger dom o sätter sig i korridoren o babblar vidare.
Vid tre på morgonen kommer dom in. Stupfulla. Dom har hållit mig vaken hela tiden med sina höga skratt. Den ena ryskan somnar direkt. Den andra plockar fram mobilen, börja skicka sms i natten, samtidigt som hon öppnar en jättepåse med godis. Jag härsknar till ordentligt.
- Släck lampan och sov för fan, annars kastar jag av dig från tåget, morrar jag.
Det släcks, någon timme senare landar vi i Åre. Dödstrött. Ryskorna sover värsta fyllesömnen. Jag ger fan i att väcka dom. När tåget kör vidare ligger dom kvar. Next stop Storlien.

Jag har en skön ovana: Att vandra omkring i städer och titta på hus, se ut lägenheter där jag vill bo. Jag letar alltid samma läge. En slags tystnad, ett torg, en känsla av mötesplats. Nytorget är ett sådant, Erstagatan ett annat. Möllevången...det finns några platser. Den här trappan, där en känd Söderförfattare bodde( Svante F), har alltid lockat.vSåg en bit av filmen Yngve Frej igår. Fantastiskt att höra Slas texter, hans ord, hans andning i filmen. Nu är Slas borta men för mig har han alltid varit ett föredöme med sin stil, intigritet och arbetsdisciplin. Man skriver inte över 80 böcker utan att anstränga sig

Klockan är åtta, man är lite mer än halvkåt. Sonen står i hallen, ska till skolan. Han smörjer in håret med en soppa som luktar ankskit ,tillräckligt starkt för att fälla en elefant .Läser att det tar mer än en liter vatten att göra en Coca cola. Ja, satan. Världen är intelligent. På min gata öppnar en jättelik godisaffär .Det är Marknaden .I natt flyttade tyskarna möbler klockan två. Själv är jag i en märklig sits. Min senaste bok är klar, bilderna valda och jag ska sätta igång med ngt annat. Känner mig som George Simenon, som skrev långt mer än tre hundra böcker. Han skrev ju Kommisarie Maigretböckerna. Varje bok tog 15 dgr. En dag tänka, sedan tretton kapitel, ett varje dag. En dag kolla igenom, avsluta, sedan supa i två dagar innan han drog på nästa bok. Hans fruar hamnade på sinnesjukhus, o en dotter tog visst livet av sig. Så vill man ju inte ha det, så därför softar vi lite idag.

Mickebergordspråk:

När det kärvar, gör en bok.

Hä är roligt nästan jämt.

Det blir sällan bättre av att byta kvinna.

Gör så gott du kan o skit i resten.

Låt dom tycka vad fan dom vill. Dom vet i alla fall ingenting.

Ingenting är roligare än att ha sex , men i väntan på det kan man alltid jobba några timmar.

Det är roligare att leva än att vara död? Tror jag?

Semlor borde säljas året om.

Den moderna tiden handlar bara om fart. Alla tekniska framsteg verkar handla om att det ska gå fortare. När jag var liten var tågåkande en upplevelse. Det stod ett svart ånglok inne, Tuuuuuuut, det rök och så kom det igång. Det luktade kaffe i kupeerna och hovmästaren kom och slog med en gonggong då det var lunch till vita dukar. Att resa var att resa, det doftade. Idag kliver man på ett svindyrt tåg som gör en illamående redan efter tjugo minuter. Det rusar fram i 230 knyck, maten får man själv värma i micron. Det snackas och blippas överallt, fast inga snackar med varandra. Alla pratar framåt, utåt, bortåt. Vi reser inte, vi transporterar oss i en plåtbubbla. Livet upphör under den korta resan, det tas aldrig upp, för vi arbetar, arbetar, arbetar...Tiden rusar framåt, vi följer med. Snart går tågen ännu fortare, vi blippar ännu mer, vi arbetar fortare, frågan är: Var tar livet, levandet, vägen?

Vaknar i vargtimmen. Det är kolsvart ute. Sover i en timmerkoja, vill ha vatten. Det finns inget vatten, blir galen. Det finns fyra jätteflaskor Tonic vater. Jag vill ha rent vatten. Vattnet i husets tapp smakar päck. Den här natten förstår jag vikten av vatten. Jag åker skidor med danskar. Trevligt folk men inte kan dom åka skidor. Liften står still i princip hela tiden för dom ramlar redan där. Jag försöker köpa morgontidningen i byn, kör två mil, men den kommer inte förrän på eftermiddagen. På nätterna försöker jag reda ut det här med ensamheten. Varför jag alltid blir ensam? Varför det inte finns några som vill följa med på mina utflykter. Jag kör hem genom Sverige på rekordtid. När jag kommer till Söder kysser jag marken, precis som judarna gör då dom kommer till Israel. Snacka aldrig mer med mig om landet. På fiket sitter min landslagskompis i slalom. Han har knäckt korsbandet på den tiden jag varit borta. Halleluja: Alla har vi något att jobba med.

Hemma igen. Givetvis Stockholmsgrått väder. I går gick jag en lång promenad på kvällen. Jag börjar bli som Lundell en gång i tiden Då han gick långa promenader med sin hund på kvällarna och vi ofta möttes i en korsning borta vid Rosenlundsgatan. Nu står han väl och kollar på äppelträden i Kivik? Nå, vad kom jag fram till? Efter 40 år av intensivt resande så har jag börjat tappa lusten på att resa ensam, bo ensam, äta ensam. Att vara tillsammans med folk är det viktigaste i livet, sedan kommer sol och pengar. Egentligen borde vi flytta till ett varmare land, tio polare, köpa ett hus där man kan bo i ett slags kollektiv, arbeta, bygga ett nytt liv, låta solen och kärleken flöda. Ack ja, flummigt, förlåt mig. Bättre att snacka om pedofiler och trängselskatter. Sånt man blir glad av. För övrigt tycker jag det är för mycket snack om photoshop, kloning osv,, ett jävla blöjrunkande. Årets bild är också ett jävla blöjrunkande som borde ha avskaffats för tjugo år sedan. Vuxna människor tävlar i fotografi. Snacka om efterblivet, men tiden är efterbliven. Kolla bara på alla dessa sk schlagerfestivaler? Odugliga artister som sjunger skitlåtar på bästa sändningstid. Nej, fy fan, då diskuterar jag hellre pedofiler.

ngenting stör mig mer än att klassamhället bara utökas. Det beror väl på att jag är en av de få från arbetarklassen i kulturlivet.Det är ett jävla straff, man passar inte in någonstans. I går var jag på en utställning. Rörliga färgbilder kan vi kalla det. De minsta bilderna kostade 9000 kr och den dyraste 18000kr. En bild var såld. Den dyraste. Vem hade köpt den? Jo, pappa. Inget ont i det, men det är så det ser ut. Det är därför vissa konstnärer kan skita i att ta betalt, leka sig fram, inte bry sig om det ekonomiska. Inget ont i det heller, men man blir ganska sne om man kommer från förhållanden där det inte finns några pengar. Har man råd att köpa dyra tavlor, har man råd att köpa bostadsrätt till sina ungar, ge dom de bästa utbildningarna osv. Det handlar helt enkelt inte om talang, mest om pengar. Trist, men sant. Inför det irländska systemet med skattefritt för konstnärer som tjänar mindre än 150 000 kr.Idag snackas det om att det privata ska sponsra konstnärerna. Det är löjligt. År ut o år in jobbar konstnärer med förlust för att det överhuvudtaget ska bli några böcker, filmer, utställningar. Det är konstnärerna som sponsrar samhället o inte tvärtom.

Åsa Beckman har i DN idag skrivit en kanonartikel om två grymma författare: Marguerite Duras och Doris Lessing. Hon beskriver hur de två som unga bröt sig ur sina mödrars grepp, bland annat genom att knulla med män de kanske inte borde ha knullat med. Det är samma visa idag. Massor med mödrar håller ned sina döttrar för att deras liv är skit, inte blev något. Jag säger bara till alla unga kvinnor: Dra, ge fan i era morsor. Det snackas så mycket om manligt pedofileri, men genom åren har jag upptäckt en slags kvinnlig incest. Den kvinnliga oron, den kvinnliga besvikelsen, som mödrar tar ut på sina döttrar: Döttrarna ska göra vad morsorna inte gjorde. När jag själv var 19 stack jag till Paris. Det var inget lätt resa och det handlade om äventyret, om att komma hemifrån, kraven, oron, men mest handlade det om att knulla på främmande mark. Det är dags att inse sexualitetens makt, dess förmåga att förändra liv. Inte bara se sex som någon moralisk förbannelse .Läs Duras så fattar Ni. Hon är otroligt bra.

För två, tre år sedan gick jag över till det digitala. De senaste dagarna har jag gått igenom trettio pärmar med negativ. Jag har slängt ytterligare 30 pärmar med skitnegativ. I alla fall. Vad kom jag fram till? Jag har levt en del. Jag tycker mest om mina o andras ytterst personliga böcker. När folk åker någonstans för att göra ett reportage, då tröttnar jag.

Jag tycker om Danny Lyons berättelse om sin familj i Mexiko. Den sjuder av liv. Jag tycker om Robert Franks sökande efter meningen med livet. Det är ju en människa som drabbats rejält av sorg. Jag tycker om Strömholms Parisperiod. Av unga fotografer som gör böcker tycker jag om Petersens sökande i utkanterna, Jh Engströms Värmlands, Paris o NY-berättelser. Goro Bertz i Tokyo, Araki,  Moriayma, alla berättelser där fotografen är navet i bilderna. Där det privata går före det eventuella reportaget.

Jag tänker på Fassbinder. Det var vansinnig produktion och ibland ojämn kvalitet. Jag tänker på samma sätt. Jag vill göra en bok varje år, eftersom varje år är olika i mitt liv. Jag är på andra platser, träffar andra människor. Det bli också till slut, när man blir gammal nog, plats för en eller två, tre sk skrytverk, då man ska förklara hur bra man är/var. Den tiden kommer, men nu handlar det bara om att se dagen, göra boken, leva på.

Jag hamnade i en diskussion om att jag blev trött på fotografi som handlade om att någon reste iväg, eller åkte någonstans för att plåta.  Jag tänkte på Cartier Bresson som reste som en galning för att plåta. Varför var det bra? För att han sökte ett speciellt ögonblick och för att resa, just det att resa, var en del av hans personlighet.
Henry Miller sa en gång: Du är vad du skriver, eller du skriver det du är.
På samma sätt är det med bra fotografi. Du är vad du plåtar. Eller det du plåtar är du.
Anders Petersen sa i den senaste intervjun: Jag, jag, jag.,,o en del fattar det som om han bara sysslar med sig själv. Suck, i så fall skulle han väl göra en Cindy Sherman, plåta sig själv. Han plåtar andra människor, men dom är han o han dom. Precis som Cindy Sherman plåtar sig sjäv och alla andra, på samma gång. Det finns ingen rågång mellan jag, jag jag och samhället, samhällsreportaget. Alla bra reportage utgår från en själv, ens eget liv. Även när du är i Afrika och plåtar svält så utgår du från dig själv: Den vite mannen, kolonisatören, den hjälpande handen, den karriärsugne, den som rymt från ett taskigt äktenskap. Det finns en orsak till allt och orsaken är DU. 

När jag var liten gick jag ofta längs den här kajen. På vintern frös det till, fåglarna frös fast i isen.Jag gick ofta med min morfar. Han var elegant klädd, vit i ansiktet. Hade hjärtproblem och käkade morfin. Min lilla hand i hans varma skinnhandske. Det var militärt på Skeppsholmen. En grind stoppade civila från att komma in på Holmen. Jag smet igenom porten. Alla kände igen Sagas pojken, sprang uppför backen. När jag vände mig om kunde jag se morfar ta backen mot kyrkan. Långsamt, hans ansikte var blekare än någonsin. Mamma stod i dörren och ropade på mig. Det luktade frallor, jukeboxen gick på full volym. Den stora svarta spisen mitt i köket spred värme. Det var den tiden. Då isen låg framför slottet, fåglarna frös fast i skvalpvattnet och en svart spis var hemma.

Det finns en del snubbar man träffat som aldrig ser en kvinna. De ser bra ut, har schyssta kläder och lika förbannat: No girls. Jag träffade en sådan idag. Han hade varit sjuk o jag frågade hur han mådde? Sedan kom det en fyrtiofem minuters utläggning om hela helvetet och när man drog efter andan, la han i tvåan och fortsatte med sitt livs helvete: Ingen kärlek, no money, no fuck. Efter en timme var jag rejält manglad, stod o vinglade, hade nyllet fullt med små salivutslag och hade fått en livshistoria som kunnat klubba en säl till döds. Jag såg mig omkring, lokalen var full av vackra birds, full of life. Snubben såg inget, kände inget, drack öl och spottade saliv omkring sig. När han gick för att pissa, fick jag en slags insikt om kvinnligt tålamod och drog ut i natten.

Johnny Rotten på tv igår. "Jag var en ung arg man. Nu är jag en gammal arg man. Jag lider, vi lider. Fuck off."
Till alla hjältar. Patti Smith, Clash, Tom W, Dogmafotografer, alla som fyller livet med ös.
Tack. Just för det, säljer jag mina rocknrollbilder billigt. En tusing, för inspiration, för ös, för mindre schlager, mer fuck, mer
liv och mindre krafs.
Om Patti Smith sa dom att hon klädde ner sig, var androgyn, ickekvinnlig. Jag har stått en meter från henne, sett henne i full exstas på scenen. Det var fan ingen fråga om att klä ner sig. Det handlade om att leva eller dö, ge järnet. Det som skiljer ut de stora artisterna, påverkarna, är deras förbannade ärlighet. Dom kör på. Det finns bara en väg: Framåt, inåt, utåt. Jag säger som Johnny Rotten. " Jag lider, jag är förbannad. Fuck off, I love you".

Tyskarnas jävla hund skäller oupphörligt. Varför skaffar sig folk hund? För att det är gulligt? Och sedan har dom inte fattat att hundar är flockdjur, att dom behöver en ledare. En flockledare. Värst är det med dom som har sådana där handväskor till hundar. Ni vet den där jävla sorten som håller på och tappar jacken hela tiden. Ögonen ser ut som dom ska trilla loss från pallet om man släpper en fis. Fy fan, skaffa er råttor o jobb istället.

Jag var ute med min familj igår, mina vänner från kvarteren. Min opererande vän sa att jag lever Parisliv. I så fall har jag gått i mål på den bogen. Mitt mål i livet har alltid varit att få bo vid ett soligt torg, ha öppna fönster, höra de svaga ljuden från kafeerna, torghandeln och när jag går ut o sitter på torget ska jag kunna se mina öppna fönster. Solen ska alltid skina och vännerna ska alltid finnas där. Ibland gör jag en resa, ibland dyker något av mina barn upp. Jag älskar varje morgon med solen över ryggen och till ljuden av min kvinna och torghandelns lätta klirrande. När jag skriver detta klämtar Sofias kyrkklockor, på radion arabisk musik, solen skiner på min bara rygg. Staden vaknar, liksom livet

Dom säger att jag är romantisk, gammeldags? En sak är klar: Dom känner inte mig. Men ändå: Vi lever i en värld där ungdomarna går på universitet och ändå inte får jobb. Vi lever i ett ökat klassamhälle där en tredjedel, som vill arbeta, inte får arbeta, för att samhället blivit superelitistiskt o supereffektivt.Vad är det för fel att drömma om enkelhet och varma kyssar? Är det inte i slutändan vi själva som bestämmer hur vi ska ha det? Problemet är kanske att många tycker det är enklare med stress än kyssar???

Nu har det helt spårat ut. Jag har snöat in på att bo i husbil. Efter jag fått renoverat (om två år) ska jag fan köpa stor husbil, bo i den o låta ngn av mina ungar ta hand om min lya. Tänk själv, glida in på Nytorget, kanoten på taket. (kan lastas av o kastas i pölen på Nytorget). Jag spelar musik ut genom vindrutan, vinkar till mina polare: Kom in för fan, Berg bjuder på fika. Jag har en ambulerande utställning som jag kan hänga på utsidan, vid regn på insidan. Jag drar ut det lösa taket, tjolahop, fram med plaststolarna och vi sitter på gatan o fikar. Någon blir trött eller vill hångla, får låna dubbelsängen som är längst bak i lyan. På natten parkerar jag framför krogen och när folk går hem kan dom se hur det lyser hemtrevligt i min stora Burstner 960. Ja jävlar, så var det bara pengarna, men köp mina bilder så löser det sig.

Påven. 

Tänk tanken att ha en sådan sak som en påve i Svedala? En darrig människa som rör sig framåt i ultrarapid, som alla ska kyssa på hand och har reaktionära åsikter. Ärligt talat: Jag förstår inte den här vurmen för religioner? Lite hederligt sunt förnuft kan lätt ersätta alla religioner. Den största religionen, konsumismen, rår vi ju i alla fall inte på.
Jag tänker mycket på ensamhet. Familjelivet förhärligas lätt, men är det såååå kul? Alla vet ju att man kan känna sig väldigt ensam i en familj. Ensamhet är nog en beståndsdel man får acceptera? Jag tror den största ensamheten är åldrandet. Man lever hela livet i tanken på att man inte ska dö, man ska göra en massa då man blir pensionär och får tid. Det är ungefär samma sak som att man ska skaffa barn då läget är perfekt. Glöm allt det där. Finns inga perfekta lägen, lev medans du kan, skaffa barnen så fort du kan och invänta döden med ett leende

Om döden o fotografin. Först kämpar vi som besatta för att synas, få våra verk visade, bli odödliga. Sedan dör vi. Vem minns oss? Cartier Bresson? Vem bryr sig om honom? Strömholm? Oddner, Eugene Smith. Någon vecka efter vi knallat finns vi inte. I alla fall inte de flesta. Vi blir kvar hos några få kära, som ett gott minne, en skön känsla, men oftast blir inget kvar.
Och ändå denna märkliga kamp för att bli sedda. Sartre sa att man fungerar bara i sin samtid. Å andra sidan. När man ligger under hundra kilo jord i en urna: Bryr man sig?

På tal om livets jävligheter. Kränger en bild till gode polarn T. Han sitter i solen o gassar då man dyker upp. Man är ju affärsman, bland mycket annat, så jag kittlar hans sinnen med en Johnny Rottenprint också. Han suktar över den medans jag går in och beställer skitdåligt kaffe. När jag kommer ut står en annan polare till polarn T o blänger på printen.
- Jag köper den, säger polarn Ts polare.
- Ge mig ett lakan, säger jag. Ts polare ser konfunderad ut.
- Men, T sa att den kosta fem hundra?
- Äh fan, sa jag, langa hit degen. Jag sålde samma print för fem tegel i skåne,,,så det går jämnt upp.
För degen jag hystat in, tjackar jag ett par solbrillor på kvartersmacken. Snacka om kvalitet i brytningen. När man har de här soljacken på sig så trillar man nästan omkull, känner sig full, så snett bryter dom ljuset.Men vad fan,,är det vår så är det.

Det är något märkligt med mig o solen. Förr, när jag hade mörkrum, så tyckte jag till och med att det var enklare att labba då solen sken ute. Min dröm är att bo i ett varmt land, ha en liten trädgård, dit jag kan öppna ett fönster och sedan stå i natten, i kortbyxor, göra bilder, lyssna på chikadorna, samtidigt som en mjuk vind smeker min överkropp.
När jag ledsnar tar jag på en T-shirt, ett par sandaler, går ut på gatan. En vacker kvinna, i den mjukaste bommullsklänningen, ler mot mig på gatan. Jag vet hur hon skulle kännas i min famn. Den kvinnliga kroppen är ett eget universum. En plats där varje kännande man kan vila sitt ömma hjärta. Hur den manliga kroppen är, vet jag faktiskt inte, men jag har förstått att den kan fungera på samma, vilsamma, sätt för kvinnor.

Ibland tänker jag på en speciell kvinna. Det är ofta fredag eftermiddag, solen har kommit fram på allvar. Det är det här loja ljuset som blivit bättre av en öl på en uteservering.
Jag möter henne i en utomhustrappa, i en park. Hon ler emot mig, blond, sommarblond. Hon har en vacker klänning. Jag kan se att hon är naken under. Hon stannar, vi stannar, går till en bänk. Det är fortfarande eftermiddag. Ljuset är arabiskt, splittrat, som en grekisk eftermiddag. Hon kysser mig milt, sätter sig på mig, älskar, låter mig komma i henne.
Det är fortfarande eftermiddag då hon reser sig upp, kysser mig lätt en sista gång, försvinner ner för trapporna, bort.
Det enda jag minns efter ett tag är den mjuka tungan och hennes dunlätta klänning.

Myten om Söder lever bättre än någonsin. Varje kväll, varje dag, varje morgon jag umgås med det ambulerande gäng polare som delar mina gator, ryser jag av lycka. Vi är ett gäng outcasts som ändå klarar oss på våra jobb. En del av oss är jävligt bra på sina grejer, men vi lever ändå ett slags Parisliv. Det är ofattbart att det går o jag inser ju kristallklart att det här är vad jag ska dokumentera. Gå i Brassais fotspår, Ed van der Elsken eller varför inte också nämna Käre Strömholm. Vi är hotade från alla håll, men som kackerlackor biter vi oss kvar, överlevande.

"In a world like this one, it's difficult to devote oneself to art body and soul. To get published, to get exhibited, to get produced often requires ten or twenty years of patient, intense labor. I spent half my life at it! And how do you survive during all that time? Beg? Live off other people until you're successful? What a dog's life! I know something about that! You're always recognized too late. And today, it's no longer enough to have talent, originality, to write a good or beautiful book. One must be inspired! Not only touch the public but create one's own public. Otherwise, you're headed straight for suicide."

Henry Miller

Vad gör kärleken med en människa? Tänk att vakna med en sol i kroppen? Det finns dom som tror man utvecklas av att göra nytt hela tiden. Konstens största utveckling ligger i två faser: Beslutet och tiden. Först måste man komma till ett läge som jag kallar KÄRLEKSLÄGET. Man bestämmer sig för att GÖRA. Då är halva jobbet gjort. Sedan tänker man på TIDEN, inser att det tar hela livet. Att det projekt man tänkt på är livet. Att tiden det tar är mitt liv. Det är då KÄRLEKEN tar vid. Det är då man blir okrossbar, det är då man går neråt, rakt ner under fötterna, hamnar till slut den härliga enkelhetens vardagsrum. Om jag säger Giaccometti? Enkelhet, ett liv i en dammig lokal,passion, en evig pågående borr i leran.De smala statyerna som väger ton av mänsklig erfarenhet.
Jag säger Anders Petersen, näste självskrivne Hasselbladspristagare. Samma bilder 2008 som 1967, men idag ännu mer desperata, ännu mer privata, ännu mer plågsamma, ännu mer en kamp för överlevnad.
Kärlek? Kärlek är beslut, att besluta sig för att älska. Resten är bara arbete, härligt jävla arbete.

Jag har en fågel på gården. Den sjunger med en inoutandning. Det är min favoritfågel. Min kvinna sa att det var en spindel i badkaret och jag flyttade den till balkongen. Jag stod och tittade på när L duschade. Det går inte att vara vackrare. När älskar man en kvinna? Kanske när man tycker hennes rufsiga, busiga hår är en skön kudde på morgonen. Eller när man inte vill somna, trots att hon somnat, för man vill se och känna på henne så länge som möjligt?
Mogen kärlek är en slags underström av passioner. Jag trodde inte det, men man blir modigare med åldern. Kanske beror det på att snart skiljs man från livet av döden? Att man inser att man gjort en del fega val? Att valen blir viktigare än någonsin, att valmöjligheterna är få, ytterst få? Att det man väljer måste innehålla maximalt med liv? Kort sagt: Man väljer mellan livet eller döden.

Träffade en smart böna i Nytan. Hon hade separerat och gnällde över den delade vårdnaden hon hade med sin fd man.Jag lyssnade, den fd mannen verkade ju inte vara någon höjdare,men så sa hon något som fick mig att gå i taket. Hon sa: Man får verkligen se upp med alla dessa män som säger sig vilja vara bra pappor, dom snackar mest skit.
Sug på den.Tjejer, kvinnor, gör aldrig om det där misstaget, att tänka i dom banorna. Jag skulle kunna dra upp massvis med män, kamrater, som försökt vara bra pappor men helt enkelt motarbetats av sina kvinnor. Kvinnor måste acceptera att män är bra pappor och att dom gör sin papparoll på sitt sätt, inte på mammans sätt. Jag vet inte hur många kvinnor som anser att barn mår bättre av att bo hos sin mamma än med sin pappa. Dom är många.
Jag förstår tankegången, men OM män vill älska sina barn, släpp lite på greppet. Det är bra för Er också. Därmed har jag inte försvarat hur mannen bar sig åt i inledningen av den här texten. Skitstövlar finns överallt, lika ofta bland kvinnor som män. Det är ju ändå skönt att veta. 

Takluckan är öppen, på väg från en kärlekslunch till bilverstaden. Den sista kyssen smakade blyghet. När blir en man en man? Stannar vid ett trafikljus, en fetknopp krånglar sig in i en svart Saab bredvid. Stairways to heaven på bilradion, drar ner rutan, ut med handen, lutar mig bakåt.  Jag är snygg, nya kavajen, nyrakad, luktar gott. Solot, Jimmy Pages grymma gitarrsolo, hjärnan splittras i smådelar då Plants stenkrossarröst manglar hjärtat till makadam.
Fetknoppen tutar, det är grönt, vill ut. Han ser rädd ut då jag ger honom värsta pundarblicken bakom mina billiga solbrillor. Jag släpper handbromsen, glider iväg, han kommer bakom, svänger till vänster. Solen påminner mig om Camus tidiga skildringar.
När blir en man en man?
Kyssen, den sista kyssen smakade blyghet.

Planket, den undebara fotofesten i Vita Bergen, ska gå av stapeln igen. I år har man verkligen fått kortslutning. Istället för en skön folkvandring där ALLA får sätta upp sina bilder huller om buller, har man infört något prettosystem där den ene fotografen ska bjuda in någon och sedan ska denne bjuda in osv,,jag blir alldeles matt över denna intellektuella braklandning.
Det måste ha supits rejält på styrelsemötet, det är ju jävligt bra folk som jobbar med planket, men någonstans på morgonkvisten måste likörerna ha slagit fel. Jag betackar mig om jag skulle bli tillfrågad. Däremot går jag gärna på festen och super till. Det har aldrig gjort ont.

Han lyssnar på hennes låt, på repeat, den går om o om igen..så vacker. Hon skickade den igår. Hon går nu, håret är bakåt. Hon har den där farten som man skulle kunna göra till en teckning, passerar precis Slussen, 815,,,
Han vaknade av en dröm, att hon sög av honom, så han kom i hennes mun. De kysste varandra, hon smakade hans sälta. Hennes läppar var mörka, öppna och blöta. Det var som att kyssa hennes hjärtas svarta muskel.
Han ligger kvar i sängen, men ska gå upp. Hon passerar Slussen, svänger ner mot Gamla stan. Hon tycker att den här dagen känns vacker. Känner sig på något konstigt vis lite kärleksfull, längtar efter den där odygdige mannens sköna mun, vill kyssa honom. Han som ligger där o lyssnar på hennes låt, den lilla bocken..
Hon skrattar för sig själv,,,det är vår nu, det blir en vacker vår.

Livet är inte enkelt. Men man kan försöka förenkla det. Bo billigt, avstå från allt onödigt för att kunna arbeta, leva och ibland helt enkelt strunta i att arbeta. Det handlar om att finnas till, cirkulera bland folk, fotografera sin tid eller otid. Den som rör sig, vandrar på gatorna, barerna, reser, kommer alltid att tillhöra spetsen av sin tid."

Det är sommar i stan. Jag känner mig som en neutronbomb med bakvända molekyler. Kamera o bild skickar mig patetiska mail om hur lite pengar dom har. Jag antar att dom jobbar gratis där uppe, allihopa, och de fyrtioåtta annonser dom har i blaskan tar dom in som religiöst stöd till Nikon, Canon, osv. Och eftersom det tagit mig nästan två månader att få pröjs, så får man anta att dom plockat in någon döv och blind på ekonomiavdelningen?

Av någon underlig anledning går jag in tre ggr på 7/11 o köper mjukglass. Det är praotider. Unga pigga krabater bakom disken. De är superhurtiga, vet inte hur många ggr dom ska säga priset, kolla växeln. Ögonen står som råttpittar i Nordan. Dom är helsköna, Sveriges framtid. Så får man sin glass, sina kronor och så kommer den inrepeterade amerikanska skiten: HA EN BRA DAG.
- Fuck off ungjävel, tänker jag och slickar på den vita glassen.

Saga. Min mor hette Saga. Hon är jag, jag är henne. Vi är lika. Blonda, svaga, humoristiska, mörka, starka. Hon dog ung, för ung. Jag minns hennes svagheter. Söndagen efter elchockerna. Hon satt i väntrummet. Solen sken in som den bara kan göra i Norrland. De dammiga grusgångarna, luften som spräcktes i motljuset. Hon satt där. Jag tio år, min bror sju. I en genomskinlig kupa av onårbarhet. Hon hade fått el i kroppen. Nog fan visste jag vad en elstöt var. Den dagen dog min mor. På kvällen då vi kom hem ansträngde sig min pappa extra. Vi fick pannbiffar med lingonsylt.
Jag minns hans röst från spisen.
- Ta mycket lingonsylt, pojkar.

Jag städar. Det är så jävla tråkigt,men inspirerande att jag måste skriva blogg. Läste sajter om fotografi. Kameror? Vad är en bra kamera? En bra bild? En bra bild har inget med kameran att göra. Bilden är vad du SER? En kamera för 50 lakan eller fem hundra spänn förbättrar inte bilden.
Okej, hur ser en bra kamera ut? Lägg dig bakom din vackra kvinna, håll hennes fasta små bröst i din hand. Det är en bra kamera, så ska min kamera kännas.
Jag tycker rumpor är härliga. Finns det något härligare än att vakna bakom sin älskades varma kropp, känna den där böjen i höften, det där inseglet till paradiset. Får man en kopp kaffe sedan, ja då jävlar, kan man skita i både kameror och städning.

Hon har en skär jacka. Den har samma färg som klappgröten jag åt som liten. Den var också skär. Inte alls god. Hon har en Coca-cola i handen. Vi går vid kajen. Det luktar avlopp. Vi kysser varandra. Jag får smaka hennes Coca-cola. Den är avslagen.
Alla husen ser gamla och grå ut. Hennes skära jacka är som en färgbomb i det grå.

Vi går genom parken, Magnolian blommar. Vi sätter oss under den, önskar oss något. En vit blomma faller ned på hennes skära jacka. En hund kommer fram och nosar. Den är svart om nosen. Coca-colan tar slut. Kvällen går över i natt. Det går att se att morgondagen blir bra. Till slut blir det så mörkt att färgen på jackan inte ens syns. Det spelar ingen roll. Jag tänker mest på att livet inte alls är som skär klappgröt.

Ibland känner jag mig som Bukowski, ibland som Henry Miller, ibland som Hemingway och sedan börjar jag tänka.  Bukowski, gillade hans hans böcker, hans stil, hans lilla folka i LA, men han söp o jävlades med brudarna, så till slut känner jag mig inte som honom. Sedan blir det Hem, mästaren. Jag känner mig som honom tidiga morgnar, hans arbetsdisciplin, stridstupparnas tjut på morgonen, katterna kring skrivbordet, men han var för stor o tung för mig, o söp för mycket, men solen i hans liv tar jag åt mig.

Sedan Käre Henry, min kille, vilken gambler, tyvärr är ju alla hans kvinnohistorier uppdiktade. Han hade ett ganska svårt liv, men tiden i Big Sur, utsikten över havet, badkaren bland träden, den lilla stugan, en kvinna, arbetet. Det kan jag känna igen o jag vill bli lika gammal o galen.

Och nu sitter jag här, bara fötter som Jesus, längtar efter min kvinna, ser solen, skriver, känner en slags ensamhet gnaga, men mellan hjärtat och munnen sprider sig ett skratt i morgonen.
Kanske någon annan tänker: Tänk att ha det som Micke Berg, sitta i solen, drömma om en kvinna, ha bilder på golvet, svart kaffe i handen, god musik på stereon, vara frisk, kåt, galen,,,,kanske någon tänker, att när jag är 59, då ska jag också leva så..tänk OM..

Satt på krogen igår, igen,,,blir väl snart alkis, men är inte lagd åt det hållet. Träffade en kompis som blivit gammal, fått tyngden över axlarna, såg sorgen lägga sig som ett pollenlager över ryggen. Alla har vi den stunden, ingen kommer undan. Det är svårt att vara människa, inte bli patetisk. Enda chansen är att vara ärlig, erkänna misstagen och gå vidare.

Inte förlora sig i detaljer, se livets stora flöde: möjligheten till glädje, sex, äventyr, snack i natten. Jag säger bara: sök möjligheterna.
Jag står på min balkong, jag är rejält naken. Det finns säkert någon som tycker om vad dom ser, någon annan hatar väl det magra helvetet de ser i denna morgon. Jag skiter i vilket. Jag mår prima, jag är kaffesugen. Solen träffar mig på rätt ställen och livet är en förbannad möjlighet. 

Midsommar .. är det inte då folk gifter sig hela tiden?
Det är härligt med bröllop. Jag hade en annan polare som gifte sig men sedan började vänstra o till slut ledsnade vi på det, skickade ett anonymt mail till honom.Inom en vecka skulle hans fru få ett brev om vilka han vänstrat med, telefonnr, namn osv till brudarna. Min polare sket knäck o sjukskrev sig för att vakta brevlådan i en
vecka. När vi för ett år sedan berättade att det var jag o en annan polare som skickat mailet var han jävligt sur.Konstigt va,men han lever med samma tjej, ännu märkligare kanske?

Bill är tillbaka i stan. Bull hänger på. Dom sitter på ett ställe som kan uttalas som Louiloui. Det är skitbra. Dom snackar kvinnor. Som alltid. Fattar kvinnorna inte att livet är kort, att det gäller att njuta minns kroppen fungerar? Dom dricker sitt kaffe. Det är moln över staden. Henry Miller ligger i sin grav. Bill vandrar hem, han bor rakt över gatan. Bull har en backe framför sig, mot Vita Bergen. Det är en vacker väg. Bull tänker mest på inträngandet, hur ljuvligt det är. När han kommer hem har himlen mörknat. Han tar en bild, som en bild av själen, sedan skrattar han.

Tänker på Christer Strömholms beskrivning av varför han fick jobb som kock på en båt i Tanger: Jag kunde skjuta med en kulspruta.
Eller varför jag blev fotograf? Jag bröt armen och lånade en kamera.
Allt finns där, allt är möjligt. Kollar i Larry Clarks Tulsa och Tennage lust,,,bra drama i vissa av bilderna, eller Danny Lyons familjebilder. Älskar dom,handlar om ett annat liv. Att han sedan flyttade tillbaka från New Mexiko, skild och bara en orm med sig som sällskap är en annan femma. Det var en dröm som genomfördes o det syns i bilderna. 

Midsommardag. Vaknar kåt som en valross. Närmaste, skönaste kroppen är en kilometer och fyra kodlås bort. Shit. Livet har egentligen bara två viktiga ämnen: Älska,knulla, älska,knulla och möjligtivis en gnutta arbete. Vem fan behöver hobbies om man får mycket sex? Jag har två hobbies: Sex och sol.
Lyssnar på duvorna. Det är ju fan patetiskt, men så är det. Dom kurrar, har som en påse med stenkulor i kistan. Kåta är dom jävlarna också o alla hoppar på alla.
Solen dyker upp, det var som fan. Innan jag hinner reagera är den borta igen. Midsommardag, sa jag att det var det?

Bull är ett slags ekonomiskt geni.Medan han bränner dvdskivor räknar han ut att stambytet han ska få ger honom en hyreshöjning om 35000 kr om år...inte dåligt,,för värden alltså. Bull o polarna i hans hus förlorade på alla plan i hyresnämnden. Det säger allt. Värdarna gör som dom vill. Bull är inte så orolig.Han kan göra om sig till cykel o bo i cykelkällaren. Det löser sig alltid.
I morgon ska det regna, säger dom. Det oroar inte heller Bull. Då kan han göra om sig till krokodil för en dag och käka upp sin husvärd vid lämpligt tillfälle.
Annars tycker Bull det är kul med livet, på ngt, för honom oförklarligt sätt. Bull tillhör den här skaran som kan gråta och säga att det är fan så vackert med lite gråt i sommarsolen. En slags optimist alltså. 

Det är den sena eftermiddagen. Hon står vid räcket på balkongen, har en skär klänning på sig. Benen är bruna i de glittriga sandalerna. Hon luktar sand o hennes huds märkliga doft av kön och vila. Jag kysser henne i nacken. Hon blir mjuk o tung i kroppen. På balkongen, mitt emot, röker en grek sin kvällscigg. Han tittar på oss men ser inte hur jag tränger in i henne. Hon stönar till, böjer på nacken så jag kan kyssa den överallt. Hon står stilla, kramar med skötet, det rinner lätt längs låren då hon nyper mig i handen o kommer. Greken står kvar, vi står kvar. Hennes skära klänning är skrynklig, natten kommer. I morgon ska vi bada, men först ska vi sova, i den vackraste, trygga sömnen som Gud skapat.

Bill o Bull suktar efter två bönor som inte riktigt är på banan just nu. För att fördriva tiden hänger dom på lokal i sina sköna skjortor. Först på Mosebackes snygga bar, med värdelöst ölalternativ, sedan på Sjöfartshotellets drängstuga till takveranda. En lätt påstruken lirare kommer fram till Bill o Bull, som verkligen glänser bland alla tråkiga drängar från stadens alla verk, råd och styrelser.
- Hej grabbar, ni ser ut som vänsterproletärer från Söder, sluddrar han fram.
- Jag behöver lite intellektuell stimulans, fortsätter vraket som säger sig komma från Lidingö.
- Visst fan, säger Bill. Jag har varit talskrivare till Lars Werner i några år.
Bull manglar vraket ytterligare.
- Jag har gjort 21 böcker, säger Bull o läppjar på femtiosexkronorsölen.

Vraket faller bakåt. Hans diarieförda nylle färgas rosa o den vita drängskjortan blir röd av vinet han häller över sig. Aldrig har Bill o Bulls snygga skjortor glänst mer
än på verandan bland eliten av stadens drägg från styrelser, verk o råd..

Det är lördag o jag vaknar tidigt. Alldeles för många människor gör sig till offer. Jag har hängt ganska mycket på krogen, kollat in de läckraste kvinnsen o vad utmärker nästan alla. Nästan ingen verkar tycka dom duger.
Jag känner kvinnor i fyrtioårsåldern som gör sig själv till offer, dom äter knappt, dom ska känna in hela jävla världen istället för att göra något. Dom säger ofta ATT dom ska göra något ,men lika förbannat sitter dom där o glor o väntar på något initiativ från pappa, mamma eller Gud. I värsta fall någon full och gift byråkrat.

Och detta inkännande? Var kommer det ifrån? Är det något 2000-tals fenomen? Att man ska sitta på sin kammare i tre månader o känna? En hel fantastisk sommar kan försvinna i kännandets vara. Sedan blir det höst o då ska det kännas in, fast på ett annat sätt. Höstkännas. Man bygger inget på att känna, man måste göra och sedan följer känslorna med. Har Ni hört någon som byggt ett hus på känsla? Eller ett liv? Eller ett förhållande? Det är arbete som gäller o ur arbetet kommer känslan, självkänslan. Man måste agera, inte bara rymma, göra sig till offer.

Nu ska jag känna in vad jag känner klockan halv nio en lördagmorgon?
Jag är kåt( första känslan).
Jag är hungrig( andra känslan)
Jag är lite ledsen (tredje känslan)
Jag är arg ( fjärde känslan)
jag är skitnödig( femte känslan) ( den mest påträngande dessutom)
Idag är det Planket, man fick ihop 45 namn, man hade sagt att det skulle vara 80. Snacka om fiasko.

Bull drog ned o kollade på Planket .Bill låg kvar i solen o sola. Planket??? För första gången i Plankets historia verkade presentation varför man valt en bild vara lika viktig som bilden. Ni vet,,typ,,"för att han tar så starka och viktiga bilder".
Okej,,,visst en del bra bilder, men kör in två fingrar i skithålet, rör om o lukta,,,det var Bulls åsikt om Planket 2008.

Bull gick tillbaka till Bill i solen. De började snacka om en människas förändringar. Hur en man kan bli en annan, mogna, få andra åsikter, vilja fördjupa livet med en kvinna o hur jävla svårt vissa kvinnor verkar fatta att även en man kan förändra sig.
Kvinnor förändrar sig hela tiden, vikt, volym, mode, hår, tankar
o vi män följer med kvinnorna, lyssnar,,,men OM vi män utvecklas så får brudarna fnatt,,men Herregud,,,du så ju så här 2003,. fattar du inte,,,vad ska jag tro på?
Herre Gud, vad ska vi män o kvinnor tro på? Det vi ser framför oss, givetvis, det som sägs nu, givetvis.
När Bull sagt det kollade Bill på honom.
- Fan, sa han,,,börjar känna igen den gamle Bull, nu jävlar rockar det ..o då slet Bull fram fingrarna han roterat i äschelhålet o lät Bill lukta.
- Fan, sa Bill, det luktar mögel o plank.

Jag ligger på en sten. Bill ligger bredvid mig, ser ut som en brun snok, har just återvänt från Toscana. I vattnet simmar två kamrerstyper. Långsamt o det tar fyra minuter att passera vår klippa o jag måste lyssna på deras aktiesnack alldeles för länge. Dessutom snackar bara den ene, den mest välgödde. Den andre liraren klapprar med käften, håller väl på att drunkna? Dom passerar o man får lugn o ro i själen.

Staden börjar vakna till liv. Under hösten ska jag skriva om Erstagatan. Det är en kort gata, säg tre hundra meter, börjar vid en mur, där en polare försökte ta livet av sig för tjugo år sedan. Han hoppade över muren, hoppades mula mot asfalten på kajen, femtio meter ner, men hade sådan otur att han fastna i ett stängsel o överlevde. I dag är han glad tvåbarnsfar.
I andra ändan på Estagatan, där jag bor, finns en lindrigt misshandlad kiosk. Den har funnits där så länge jag bott på Söder, sedan 1970. Kiosken är vind o trött och sköts av några invandrarkillar som snackar snabbt o har noll koll. Vi kan väl säga att kioskens framtid är utdömd?
Det är här jag lever o det är här höstens historier ska utspela sig.

Bill och Bull ligger lugnt på klippan, kamrerstyperna har sjunkit och en mamma kommer med sina små barn.
- Jag är rädd, ylar den ena ungen, jag är rädd, ylar den igen.
Bill och Bull glider ner i vattnet som två solröda tomater(krokodiler) simmar över sjön, hittar en ny klippa, ett nytt snack, ett nytt grepp om verkligheten.

Det finns en scen i Jh Engströms film om Anders Petersen som berör mig djupt. Den åldrande mästaren har tagit några virrar o rökt för många cigg o plötsligt säger han.
- Jag är trött, jag känner mig ensam,,,,
I den meningen, som kanske inte var helt rätt citerad, ligger hela hans livs smärta. I över fyrtio år han han mejslat fram sitt mästerskap, sitt helt makalösa mästerskap, genom lust, äventyr o olika typer av möten. Nu är han trött o ensam, själens mentala bakgård.
Priset, en del av priset, för att bli en av världens viktigaste fotografer. Också ett pris som betalats för det kanske inte funnits något annat val i livet?

Varför är priset så högt för att bli bra? Varför denna ensamhet, denna ensamhet som lett så långt. Alla dessa äventyr o i slutändan ändå ensam. Denna speciella ensamhet som det innebär att ta spjärn mot sig själv hela tiden. Jag känner givetvis igen det hela hos mig själv. Det är därför jag skriver om det.

Jag fattar inte när vilan ska dyka upp? Med döden? Kanske? I alla fall, en mer självskriven kandidat till årets Hasselbladspris än Anders Petersen finns inte.

Har ni sett Rossi, moto-gpföraren. Han kör sin motorcykel med en elegans o skönhet så man dånar. Det är som att se skidåkaren Bode Miller åka störtlopp i 140 blås. Man tror dom ska köra ihjäl sig när som helst, men man glömmer kunskapen. Alla dessa år dom tränat, kört, övat, ramlat. Dom är superproffs.

Ta Bode Miller, växte upp i hippiefamilj, byggde sina egna skidor, klart en sådan kille blir världsmästare en dag. Eller se Rossi rycka upp hojen på bakhjulet i 230 blås på rakan då han passerar mållinjen.

Det är sånt jag älskar: Kunskap, kunskap. Jag avgudar allt som bygger på att man KAN, har tränat, prövat,misslyckats och ändå har en slags ömhet, en slags respekt för andra. Helt enkelt en schysst inställning till livet och andra människor.
Även om Ni inte gillar sport. Kolla Bode Miller på tvn i vinter, eller kolla Rossi. Det är som att se Picasso, läsa Henry Miller eller höra på Neil Young. Rent mästerkap, en känsla som frigör själen o inget annat.

Det här med vikt har alltid varit känsligt. Igår tyckte en jag gått upp, en annan att jag blivit smal. Man blir konfys.

Morsan grät över mig då jag var liten: Mikael, snälla, ät upp gröten o jag blåneka.
Sedan på den här tiden då jag var photojournalist, reste omkring som en blådåre i världen o kom hem från ngt tjottahottaland, mager o jävlig, långhårig o galen.
Då sa alltid tjejerna på Mira: Men herregud Micke, så smal du blivit o då kände jag mig alltid: Mamma, kom o hjälp mig, svag o mager.

Nej, nu vet jag inte. Ska det bli fläskotletter igen? Å andra sidan tyckte Gunnar Smoliansky, vars utställning jag bevittnade igår, att jag lagt ut. Det är kanske dags att gifta sig? Då verkar det som man får bli hur fet som helst?

Om jag var diktator så skulle jag försöka föra över all konsumtion från varor till ideer, tankar, konst,. Jag skulle sätta upp en lag som förbjöd folk att köpa grejer. Köper du en bil, en tv, en dator en mobil, så får du inte köpe en ny igen, på säg fem år, osv, beroende på vad det är för vara. Jag skulle inte tillåta folk att köpa nya kläder varje år. På något vis skulle jag vilja föra över konsumtionen till det som rör vår hjärna o vårt hjärta o inte sliter på miljön.

Jag skulle se till att alla som vill köpa jeepar osv, fick förklara varför? Behöver dom bilen i jobbet? Är dom bönder? Precis om en jägare som köper en bössa måste ha en licens. Jag skulle ge alla som cyklar till jobbet 500 kr i löneförmån. Jag skulle radikalt tvinga bort köttindustrin. Fiske skulle förbjudas i fem år
Jag skulle inrätta en lag för lika lön för lika arbete. Jag skulle förbjuda bostadsrätter i stan. Alla som köpt sina fick tillbaka pengarna för samma belopp som man köpte dom. Hyresnivåerna skulle sänkas drastiskt.

I skolan skull man satsa på lärarna, bra mat och kultur.Flyget måste fasas ut o ersättas av billiga tåg. En resa mellan gtbg o sthlm får kosta max 1000 kr t/r. Jag skulle införa sex timmars arbetsdag för barnfamiljer, det skulle gå utmärkt om hyrorna sänktes. Det fick bli en rejäl översyn av maten. All mat som inte kunde motiveras ekologiskt, har för långa transporter, fick inte säljas,( kaffe undantaget).
Det Ni,,,Nå ,. vad tycker NI?

OS. Damernas höjdhopp. 205. Fyra brudar som spottar, fräser, ser livsfarliga ut, som gett sig fan på något. Att hoppa högt. Det är underbart. Äntligen slipper man den här pimpinetta skiten som man alltid serveras då det gäller det kvinnliga. Eller det här förbannade kännandet. Idag verkar det ju vara ett trauma för kvinnor att först känna in allting. Det ska ju kännas, kännas, kännas o sedan är livet över. Och inget har hänt.

De här brudarna är något annat. Det vrålas o blickarna kan döda.De här kvinnorna tänker inte ta skit. Herre jävlar. Jag älskar det. Det är revolution. Och som dom hoppar. Det är bara att lyfta på hatten.

Min dotter ligger i hängmattan. Jag kan se på hennes kropp att hösten är på väg. Varje år har sitt mörker. Höstens brukar vara lindrande. Det gäller att finna stråken av värme, glädje. Det är som med livet, att finna stråken med glädje.

Idag gjorde jag ett nytt bokslut. Deklarationen blev godkänd, började skriva på en ny bok o kände att jag var på rätt spår. Efter det tog jag ett bad. Ibland måste man fira.
Jag står med fötterna i två vatten, ett mörkt o ett ljust. Jag tänker stå kvar där ett tag. Ibland sägs det att en kvinna träffar en man som är som hennes far. Jag tror det gäller för män också: Att vi män träffar kvinnor som är som våra mödrar.
Då gäller det att ha haft rätt morsa, eller hur?

Vårt Lutheranska perspektiv slutar aldrig förvåna mig. Om man rest så ofantligt mycket som jag gjort, så har man sett att tex de afrikanska männen gör inte många knop. Grekerna som jag levt med i många år föredrar att fika framför att göra något. Spanjorerna ska vi inte snacka om...

Se på den svenska barnuppfostran. Ibland verkar den vara en workshop i hur man stressar ihjäl en unge. För vissa familjer är en helg förstörd om inte ungen varit på Skansen, Ikea, Gröna Lund och i Kungsan på samma helg. Snacka om att skapa ett monster o ett mönster.Man skapar barn som nästan blir dampoffer, totalt upphockade på upplevelser o rörelser i livet. Dom tappar helt förmågan att reflektera eller gå in i sig själv.
Varför undrar jag? Varför denna stress?

Varenda människa ser väl att vi inte kan fortsätta skruva upp tempot o klockan o arbetsintensiten. Världen behöver en annan, varmare, mer lågintensiv låga för att vi ska överleva. När man snackar om att lösa miljön, arbetet osv, så är svaret alltid från de som styr: Mer teknik, höj tempot, jobba mer.

En annan fråga som jag tänker mycket på är ensamheten? Har Ni tänkt på att mobilen,den lilla plåtbiten i fickan, har blivit vår Gud, vår trygghet. Så länge man har mobilen på sig är man trygg.Man kan ringa när som helst. Vad hade vi för trygghet för tio år sedan, då mobilen inte fanns? Jag minns inte. Gör Ni? 

Jag dricker Bills whiskey i natten. Det regnar utanför fönstret. Det är tiden då man borde börja tända ljusen i den öppna spisen. Det är tiden då nerverna ska läkas. Det är tiden då man ska samla sig. Det är höst.

Jag brukar tänka på Jesus. Vid vilken tid på året tog han på sig strumporna? Tog han på sig några strumpor? Var det höst i hans land?
I mitt, Mickebergland, är det höst. Jag tar på mig strumporna. Det är en förlust. Jag har många förluster på min rekordlista.bNästan allt i mitt liv är förluster. Framför allt har jag förlorat kärlekar. Oftast har jag mig själv att skylla, men inte alltid. Inte nu. Kärlek, feghet o egoism hör inte ihop.

Om jag ska berömma mig själv så brukar jag alltid kunna vända nederlag till segrar. Jag är bra på det, även om åldern gjort mig mindre benägen att tro att alla mina segrar verkligen är just segrar.
Livet är märkligt, det regnar ute, det brinner några ljus i min öppna spis. Jag känner mig som en segrare, fast jag vet att jag nog inte är det.
Det avgörs alltid till natten, som käre Hem.. sa. Till natten lyser sanningen på ett speciellt sätt. Jag tänder några ljus till i spisen. Det är kanske lika bra det?

Häromdagen gjorde jag ett klassiskt misstag. Jag försökte ändra en annan människa. Man kan prata om saker, men förändra någon annan går inte. Det måste dom göra själva. I natt gjorde jag ett annat klassiskt misstag. La mig tidigt, dvs somnade aldrig.
Min son gjorde oxå ett misstag, ringde o sa att han sover hos en polare. Vid tvåtiden på natten kom han hem.
- Vad hände, frågadejag?
- Han hade tre katter o en hund som gick o nosa på mig hela tiden, plus att madrassen var för tunn o smal.
Välkmmen hem till Paradiset, hans breda dubbelsäng.

Färska dadlar på skrivbordet. Bäst före dec 2009 står det på förpackningen. Clapton på radio: Time can bring you down....fruktansvärd låt om hans son som ramlade ut från skyskrapan.
Jag är i Tarifa, morgonljuset.Tanger på andra sidan vattnet, den milda morgonen, diset, husch little baby. Summertime.
Morgnar. Jag har alltid tyckt om soliga morgnar, kvinnligt rufs, trötthet, inget försvar. En doft av promenad. Det här är en nervös morgon. Ett piano i korridoren, en båt som lättar ankar, en kärlek som seglar in, en dadel som glider ner i magen.
Jag är i Tarifa, drömmer, drömmer. Tiden som går, som måste tas hand om. Allt förenklat: Love is all. Husch little baby, summertime in the north.

Det snackas väder. Så fort det snöar lite gör man det till en katastrof. Jag gillar verkligen att köra bil då det är snöstorm, halt o jävligt, men det beror väl på att jag är uppfödd med det? Har Ni sett en invandrare eller en sörlänning försöka köra loss en bil ur en snödriva? I say no more.Man kan få ett skrattanfall.Jag brukar gå dit o visa dom vaggningsprincipen, gunga ur bilen. Men vad fan, kan man inte ens fickparkera kan man knappast växla heller.
Sossarna tappar. Ja, så konstigt? Med en partiledare som låter som en dagisfröken på heliumgas, samtidigt som hon gör de mest korkade uttalanden. Sossarna är inget vidare alternativ till talibanborgarna. Det krävs en annan ekonomisk politik, ett annat ekonomiskt system och vi närmar oss big bang med stormsteg.Jag tror att innan jag dör har det här systemet körts i botten.Tyvärr, vet jag inget bättre, men en sak är klar. Mindre konsumtion, mindre av allt och mer av det som är billigt: Tankar, kärlek, umgänge, luft, promenader, handkraft.

Två vackra kvinnor sitter i min soffa på fiket. Jag skulle vilja sitta mellan dom, men deras bestämda miner säger adjö. Keith Jarret spelar sin Kölnkonsert. Jag hör hur han kommer loss, börjar stöna då jag går ut i solen.
Jag går ut, till trädet, där min polare dog förra året, ser en båt dra mot Djurgården. Glasskiosken har stängt, vandrar uppför den branta backen.
Hur många gånger har jag gått den i sommar? Kanske alldeles för många. En backe fylld av drömmar och andhämtning, vandrar mot Norska kyrkan, möter Kallifatides i trappan. Han har en fet toppluva på sig. På Katarinavägen kör en kvinna på fel sida, blir en bild det med.
Sedan faller det isär, tar den vanliga gatan hem, till mitt hem, som snart inte är mitt hem längre. Tänker på nyår, att efter nyår är en period i mitt liv över. Då flyttar jag o det känns spännande.

Bengan på Fotosidan ville jag skulle visa mina bilder jag tog med en Canon Dial i Sydafrika på 80-talet. Jag var där tämligen illegalt, tog bara med mig Canon Dialkameran, köpte film på plats, blev en hundra rullar som jag framkallade på hotellrummet.
När jag reste hem, efter en månad, hade jag gömt alla filmerna i fodret på väskan. Planet lyfte, vände och jag höll på att skita knäck, var helt övertygad om att dom kommit på att jag smugglat ut film.
Omstart och vi kom iväg. Ett dygn senare landar jag helt slut i nerver o kropp. Väskan är borta. Alla filmerna är borta och jag minns ännu kvinnans röst i luckan där jag anmälde min borttappade väska.
- Mr Berg, you look very tired.
Tre dagar senare dök väskan upp o med den filmerna.

Jag träffade en gammal flamma. Hon hade haft bröstcancer, såg en annan flamma som också genomgått samma hemska öde. En gammal polare hade haft en djup depression, i två år. Det är livet, ingen förskonas. Jag gick ut i vintern, tänkte, kände sorg, faktiskt.
Livet är som en dator. En krasch kommer utan föraning o sedan är det över. Se till att älska om Ni kan, så mycket som möjligt. Är Ni osäkra på kärleken? Pröva, ge inte upp. Livet är för kort för att ge upp. Tro aldrig ,,,i morgon,,,det är NU som gäller... Har Du drömmar? Gör dom nu? Vänta aldrig, aldrig, aldrig...

Jag läser om fildelning på nätet. Vad är det för fel på de här typerna som tycker det är okej att ladda ner, tex mina bilder gratis?? Det är ren förbannad stöld o inget annat. När man hör hur de resonerar blir man ju lite matt. För det första tror dom att sk kulturarbetare tjänar stora pengar. Faktum är ju att 99 procent av alla som håller på med konst tjänar totaluselt, betydligt mindre än tex ett vårdbiträde. Konstnärer, författare musiker, är fattiga människor. För de flesta konstnärer av alla slag betyder ofta en förlorad tusenlapp i månaden ett jävligt taskigt läge.
En tusenlapp som man kanske kunde ha fått genom att någon köpt skivor, bilder osv...nedladdning är bara egoism, en moralfråga.
Ta bara mitt bildarkiv som förr var en inkomstkälla för mig. Jag kunde få två tusen i månaden med lite tur. Det höll mig flytande i svåra lägen. Idag, på två år har jag sålt en bild på arkivet, medans jag på nätet lätt kan hitta femtio bilder tagna av mig, som folk bara plockat fritt. Så enkelt är det, Nedladdning är en form av stöld.

Vilken morgon, drog iväg vid halv nio för jag skulle ut på roliga äventyr. Kommer till bilen, den startar inte, bilradion på i tre dagar. Jag får inte upp luckan fram, försöker springstarta den, hamnar på gräsmattan nere vid Sofiaksolan, parkeringsvakterna kommer o blänger surt.
- Simma lugnt vänner, säger jag, ska fixa kärran.
Dom ruskar på huvet. Jag sliter loss grillen,bara plast, två timmar senare när det roliga är slut, får jag upp huven. Bilen ser ut som mess. Ingen grill, böjd huv,halleluja. Jag kommer att bli stoppad av varenda snut i hela Härjedalen.

Nå, hoppet är det sista som överger en, går på Kulturkonsum, troligtvis den enda affären som kan uppfinna en kö, fast det inte behövs. Är det något med luften därinne eftersom alla verkar totalt handlingsförlamade?
Snackar med en trevlig konstnärinna som ska ställa ut med mig framöver. Vi enades om att ta en vägg var, på vilket ställe som helst, så det är bara att köra helt enkelt.

Nå, nu sitter jag här i den avdalande eftermidddagen, ganska nöjd. En skata kollar på mig. Den är vacker och den har en skylt i näbben där det står: Vill ha bulle...
Visst, okej, hämtar något gammalt överjäst skit som gör att den får kolik och dör på direkten. Även en död skata är vacker.

Nå, av dagen återstår bara ett skelett. Jag väntar på natten. Det är då äventyren kommer. I värsta fall i form av ett lejon som glor på en i vardagsrummet. Det blir som det blir, mer om det i morgon

Läser en chatt med Jan Guillou och förespråkare för fildelning. Det man slås av är att de flesta som förespråkar fildelning verkar ha en skruv lös. Jag kan inte se något annat än att dom snackar goja. En är sur för att två låtar på en cd är bra o resten skit och då vill han inte köpa den....Amen,,bäbisar, väx upp, skit i o köpa skivan då?

Vad du än handlar, köper du det ju oftast i god tro, tänk bara på Konsum, står du o biter i korven???? Är du inte nöjd så snor du halva korven, den dåliga biten vill du ju inte ha.
Det hela är bara en moralfråga o inget annat. Ska konstnärerna få betalt eller ej? Inget annat. Absolut inget annat. Fildelning är som med borätter: Kan man få det gratis eller göra ett klipp så är det bra. Ska det kosta, inte alls lika bra. Moralfråga helt enkelt. Vi vill alla ha allt gratis.

Sierra Nevadas berg syns över Alhambras murar. Det har varit en kall natt på Donna leons infrusna hotellrum. Det var billigt även om hissen höll på att döda mig på direkten. När jag öppnade hissdörren fanns inget golv, bara ett tomt hål rakt ner i källaren. Det hade kunnat bli ett oförglömligt offhissåk.
På berget strålade solen, vi kunde se Afrika. Afrika såg oss. Det gjorde både gott o ont. På Tarifas stränder vandrade vildhästarna medans snön la sig i mjuka flingor på min bakgård hemma på söder

Hade två unga damer hos mig. Dom skulle kolla på en kökssoffa. Det var livsfarligt. Dom kastade sig in i alla skåp, kollade på allting, underkände min städning, frågade om jag inte hade någon toaletborste.

När dom gick var jag alldeles slut, inte köpte dom något heller. Dom lämnade ett svärd í hallen, något dom hittat i grovsoporna. Hela kvällen var rubbad. Jag var tvungen att återigen putsa upp badrummet, tvätta muggen ifall dom skulle återkomma för att hämta svärdet.
Soffan jag skulle sälja blir nog inte såld. Tror jag slänger den på vinden istället???
Allt detta på tal om ordning o reda.

Polarna på Spuntan säger sig sakna mig. Om sanningen ska fram så saknar jag dom också, jättemycket. Hela mitt liv har min livsstil ställt till det för mig. Jag får nästan alltid göra saker o ting ensam för det finns sällan någon som kan o vill följa med på mina äventyr.

Då känner man sig ensam helt enkelt och jag blir allt mer övertygad om att meningen med livet är att ha mycket sex, sitta på fik, jobba lite och vara allmänt snäll. Och för mig då, berätta om det livet. Andra tycker om annat, men mitt grundläge är att jag alltid får göra allt ensam. Vem vill inte ha sin älskling med sig på sina äventyr? Och varför går inte det då? Oftast för hon har något jobb hon måste sköta.

Förr reste man ju ofta för att leta upp sex någonstans, kolla in kvinnor i en annan världsdel. Jag är inte intresserad av det längre och då blir resandet jävligt ointressant. Jag är helt ointresserad av byggnader, museer osv, det enda som kickar mig är människor, sex och snack. Fuck the rest.I alla fall. 

Det är plusgrader, gråväder, tar på mig kläderna, går ut till bilen, vänder om och går in och lägger mig igen. Vissa dagar orkar man inte starta upp. Jag går in och lägger mig på sängen,tänker att det här är just ett sådant här liv jag vill ha.

Skriva på förmiddagen, åka skidor på eftermiddagen, gå på krogen på kvällen. Precis som Hemingway. Ja, Ni ser ju själva. Det som utmärker en frilansare är fantasin, att man kan göra om verkligheten hela tiden så den passar en själv. I går slutade min kamera att funka, blev för blöt, men jag la in den i micron och se på fan: Det funka. Den torkade upp direkt. En bastu kan vara ett annat bra ställe att torka upp en kamera på.
Idag har Spuntan stängt och alla polarna är lite villrådiga, utom Bill som bor granne med LouiLoiue,,och jag misstänker att han sitter där nere och dricker kaffe sedan flera timmar tillbaka.

Flaubert:
”Framgång hos kvinnor är i allmänhet ett tecken på medelmåtta.”

Åre är en märklig by, Häromdagen höll jag på att köra in i Systemets stora glasfönster då det var så halt att bilen gled tio meter av sig själv utan att jag körde mer än tio knyck.
Alla är snälla i den här byn. Det är något kärleksfullt i Norrland och det samma gäller Stockholm, som till 90 procent består av norrläningar. Jag kom till Stockholm 1950, som ettåring, och vår familj bodde som storfamilj på Skeppsholmen. Jag är en del av den norrländska invandringen. De snälla människorna. De som uppfostrade urstockholmarna till att bli lite vettigt folk

Det är så mycket som är generationsbundet. Skidfotograferingen tex, som är så fylld av löjliga machomyter. Eller fildelningen där den yngre generationen anser att det är självklart att sno en bok, eller ladda ner. Det jag kan undra är: Har ni själva gjort en bok som blivit nedladdad? Varför är det en självklarhet att man ska få ladda ner musik, böcker, konst? Jag fattar inte riktigt det?

Varför tror de som laddar ner att man ska tycka om det? Du får ju Credit, säger dom. Jaha, sägar jag. Det var ju verkligen underbart. Till och med det bestämmer dom över. Att jag ska vara glad för att dom laddar ner.

Jag vet inte jag? Såg just på ett kulturprogram där man snacka om Kulturentreprenörer. Bara att se de där välhängda snubbarna gjorde mig nervös. Jag kände hur jag fick några nya fiender direkt. Efter 40 år som frilans, tror jag mig kunna påstå att jag är kulturentreprenör. Varenda en som gjort en bok, eller en utställning vet ju att man själv måste stå för 98 procent av jobbet.

Det är nya tider. Jag tycker kulturen sitter löst till. Det växer upp en ny klass som ska sko sig på konstnärerna. Dom kallar sig entreprenörer, ekonomer osv,,skit samma. Resultatet blir detsamma. Konstnären är i alla fall den som försörjer hela skiten i slutänd

Mina älskade vänner. Står i Björnen, en lekplats för småkids och åkare i grönblå klass. Ser Åreskutan, ser solen, vet att min polare snurrar omkring där uppe. (Att det var blåis vet jag ju inte då jag ser mot toppen). En slalombana är stakad för kidsen i Björnen. Jag orkar inte ens åka den, ett riktigt nerköp alltså.

Jag ringer fiket, Spuntan, min räddning i nöden. Sophia svarar: Ja, man känner sig helt värdelös som människa då man inte orkar, fast man tror man är frisk. Du skulle vara här nu. Jag har bränt kakorna igen, så du kunde ju ha käkat upp dom gratis.

Efter det gick jag in igen, la mig på sängen och drömde om ett varmt badkar, kaffe på sängen och vilda blonda kalufser. Det där jävla berget, med sin blåis, får bli en annan dag. Det är ju som vi alla vet, alltid en annan dag i morgon. Då kanske Sophia lyckats med kakorna också. Fast då blir dom ju inte gratis, så då kan jag ju lika gärna stanna här ett tag till

Tjena folks,,1591 inlägg har man skrivit. Inte alla har varit dåliga. Vakna fem i morse, som en jävla näbbmus på tjack. Hooola,,,kaffe, minus,minus ute,,,yeah, kroppen börjar ticka, morgonkåt, hopp om liv...när man börjar tänka på knulla då man gör kaffe ¨då är man inte död, tänkte på alla sköna knull man haft medans kaffet långsamt drippat ner i hållaren,yeah, yeah, nu jävlar sa mordbrännarn och tände eld på mormor.
På med långkalsingarna, ut på blankisen med de nyslipade 87 graders välhängda Rossen, satan, carva på i isen, där flög en ryss, där flög en annan, slipa för fan , folks,,,fem sköna åk, iskall luft, känner mig krokig, hem, till Polarn C som ligger trött i bingen. Kaffe, mer kaffe, mer sköna minnen, yeah folks,,,mot diskbänken, säger bara det,,,bättre blir det aldrig.,,
Lägger mig på sängen, det bultar i fötterna, man har åkt igen, yeah, rocknroll, nu kan man lägga sig ned ett tag, käka bananer, drömma om framtiden och hoppas på diskbänkarnas välsignelse

Vad är den stora skillnaden mellan Norrland och Stockholm? Bilen, man måste ha en bil. Inget fungerar ju utan bil. Och Norrlänningar verkar ha bra bilar. Vem har den sämsta, fulaste, knarkarbilen i Åre? Jag så klart, fast jag kör ganska fort ändå.

I snabbköpet, i Järpen är kassörskan jättesnäll. Hon tycker väl jag ser lite hamlig ut, lite klen och handlingsförlamad, eftersom jag inte köper 18 öl och två halva kossor till middag. Snubbarna i Järpen verkar snusa fyra dosor på en gång o är stora som hus. GI, har dom nog aldrig hört talas om. En snubbe beställer värsta pommesfritten. Han är lika bred som min gröna Ferrari och det visar sig att målet är till hans sjuka dotter. Man undrar ju HUR stor hon är?

Man håller käft, kör sitt spagettipaket och sina kycklinglår genom kassan och kassörskan ser verkligen ut som om hon vill ge mig några goda muffins till efterrätt.

En gång i tiden var det två fotografer som intresserade mig mer än andra. Eugene Smith, den fenomenale berättaren och Robert Frank, den mystiske som varit med om det mesta. Både Frank och Smith har haft tunga liv mitt i allt sitt skapande. Det fanns dock ljuspunkter bland Smiths, mörka, tunga bilder. The Loft, plåtningen från det hus där han bodde o hade sitt labb, är ett genuint mästerverk. Hans snöbilder från loftet, ner över gatorna är fortfarande oöverträffade. På något vis sätter de bilderna mig i en djup trans, ger mig livslust och kraft.
Smiths bilder visar också på att det kan vara rätt att fotografera sin närmaste omgivning, sina kära, vännerna och då och då ta ett skott ut över gatan.

Jag är så jävla förbannad så jag håller på o koka över. Satt o snacka med fyra, fem unga killar om nedladdning. Om hur det ska gå till, vad man borde söka för lösningar.
Jag kan säga att det ENDA som intresserar dom är att det är GRATIS. Att dom kan få allt GRATIS. OM dom kan ladda ner böcker, musik, film, texter gratis så fortsätter dom med det.
När man ställer den enkla frågan: Vad tror du musikern tycker, eller författaren, svarar dom med en axelryckning.
- Dom får väl turnera mer, eller jobba extra på Konsum.

Jag hatar den här världen, de här unga männen, de här jävla slöhögarna som bara sitter framför en dator och ska ha allting gratis. Inte ett jävla skit är dom beredda att pröjsa. Dom fattar inte ens att dom får sina prylar pröjsade av konstnäreen.
- En del bli ju kända över nätet, säger en idiot.

Jaha, som att vara känd är något. Precis som det skulle betyda lön, ersättning för arbete. Fan, det finns två sätt att förhålla sig till det här. Det ena är att jag slår ihjäl nästa jävel som snor en bok av mig på nätet. Det andra är att lägga av. Det känns ju helt meningslöst att fortsätta göra böcker om det bara handlar om att några unga grisar ska sno det gratis.
Mest hatar jag dock de här unga människornas förbannade attityd, deras snorkiga, självgoda attityd som bara säger: Gör något så snor jag det.
Dra åt helvete, säger jag bara.

Var i skidbacken, åkte hem. Funderade på solen. Hur den kan glädja en människa bara genom att visa sig.

Behöver en radio, gick förbi en begagnadhandlare av radio o tv-apparater. För dyrt, kollade en stund på plattskärmar.
På något vis står det för vår kultursyn idag. Folk köper platta monsterskärmar för typ 25 lakan, hänger dom på väggen och där har vi kulturen. I DN läser jag att man vill avveckla kulturrådet? VAD vill den här dinosarieregeringen INTE avveckla?

Som sk kulturarbetare börjar man tröttna allt mer. Nedladdning, nedläggning, avrättning. Jag är faktiskt lite bekymrad. Folk tror att all kultur är en slags ekonomisk affär.Vi har nu för femtioelfte gången konstaterat att konstnärer lever på en sämre ekonomi än alla i vårt samhälle. Och ändå fortsätter man att försämra för de få satar som vill försöka leva på sina bilder, texter, musik osv,,Kan man inte vara lite hyggliga en vecka?
I alla fall, går till grovsoporna. Hittar en perfetk liten radio, nio jeans som är ett nummer för små. Dom blir nog perfekta till våren, då nedladdningen,nedläggningen och avrättningen slagit till på allvar

Slas, den underbare författaren, fick en gång frågan: Varför skriver du? Slas svarade: Något ska man väl göra?.

Något ska man väl göra? Det är ungeför den frågan jag ställer mig i backen denna morgon. Det är dimma, dimma, dimma och jag tränar position. Jag flyttar fötterna fram och tillbaka och till slut kommer läget. Jag ska höja hälen fem millimeter, sedan har jag perfekt position och Ni kan satsa en krona på mig i veteran-vm i Livigno i vår.
Något ska man väl göra? Slas var fenomenal. Hans son, Nils Claesson, har skrivit en bok om sin pappa. Den måste läsas. Nils gör upp med myten om Slas, berättar om missbruket och hans många gånger taskiga stil mot folk.

En gång fick jag för mig att jag skulle tacka Slas för hans böcker. Han satt på Nytorgét och det var en ledig plats mitt emot.
Jag sa:
- Tjena,,,jag känner dina söner,,,,,,
Slas tittade upp, gav mig butterblicken.
- Snacka med dom då, för fan,,

Det var det. Något måste man göra. Fem millimeter högre hälposition kan vara avgörande i guldstriden. Tro inget annat. Något måste man göra.

Dagens goda nyhet är att bokutlåningen bland kidsen har ökat, ganska rejält också. Kul värre. Den dåliga nyheten är att om man onanerar mycket kan man lättare få prostatacancer. Det här med att det ska vara bra mot prostatacancer har ju varit anledningen till att unga grabbar runkat så seriöst. Ja Herre Gud, aldrig får man frid. Vad ska man göra nu då? Knyppla?

Det snöar, bra, lössnöåkning idag.Obama manglar på. Allt handlar ju om att vi ska handla mer. Det är den enda krislösning som finns i vårt ekonomiska system. Tyvärr. Handla mer. Thats it, på alla språk.
Den här upplockade skolmaten som serverades eleverna är en stor nyhet. Ja, snacka om pseudo.Åk till Gazaremsan några dagar så blir tappad spagetti en bagatell.

Om vi ska snacka fotografi så undrar jag vad det är som gör att bilderna gjorde för kanske trettio år sedan verkar ha så mycket mer tyngd än det mesta som görs idag? Jag kan kolla på nya, unga fotografers bilder. Det kan vara bra,men nästan aldrig har det någon tyngd,det känns ytligt. Varför? Vad är det? Är det bildspråket, ämnet?

Jämför med en roman. Dom har sett likadana ut i hundra år, lite innehållsförändring, men alla handlar om livet, kärlek, fördjupning. Fotografi handlar alldeles för ofta om form. Jag tror vi måste sikta mer på innehållet, berättelsen, känslan.

Yeah baby,,,vilken dag, vakna till snö, kåt som en iller,,yeah, ut i snön med gubbarna, yeah,,,den ene 76 bast, den andre 70, o så jag, junior,,strax 60 bast. Vi piskar vilt med slalomen,,,gubbarna är grymma, varje åk är det sista före graven o dom kör så stålkanterna blir flis..på vägen upp i liften snackar vi blodtrycksmedicin,,jävla skit är alla eniga om, man blir ju för fan trött av skiten. Här har ingen jävel tid att vara trött, här gäller det att smiska pinnar, yeah,,,gubbarna ligger i... Efter tio åk kommer stiltjen, nmåste vila lite,,blir lite galna storisar, så tio nya åk, efter det måste 70 åringen bryta. Hans knä är som en välpumpad fotboll, en taxi kallas fram,,,vi skakar hand, ses i morgon, piska pinnar,,,yeah baby, fem åk till, man är kåtare än en adrenalinstinn iller med parkinsson i fjärde stadiet. Bilkörningen hem är ett race, alla bilar blir pinnar, klipp dom bara, jeah, landar på Spuntan, fett kaffe, hem o softa med Tompan Waits,,,yeah, illern dränks i hett bad, yeah, natten kommer, mer snö för fan, piska pinnar, yeah, i morgon en ny dag....

Vissa dagar trotsar all beskrivning. Man sitter hemma på kvällen.Tycker man mår prima, skiter i att gå ut. Lägger sig, timmarna går, man somnar inte. Går upp, gör the, det jävla theet sprider sig som dynga i koppen. Känns som att dricka hö, magen står som en femmans fotboll efter att i dessa spartider käkat linssoppa som man själv hittat på. När man borstar tänderna med elborsten tappar man skiten i toan. Det blir morgon, Bill skickar äckligt mail om hur fantastiskt det är i Malaga. Jag nekar att tro en rad av vad han skriver.

Linssoppan har gjort susen. Under natten har alla växterna dött i lyan, man kliver upp, Gud har dragit ner billigaste gråa gardinen från Coop. Hell, det luktar lik under täcket.
Var finns mannen i mig, tänker jag? Kliver upp. Vad är dagens uppgift? Att överleva, någon annan uppgift har inte människan. Tror ni det är ni blåsta. Går ner på Ica, avskyr affären, hittar inte i butiken, handlar tomater bland annat. Hälften är skitdåliga ser jag då jag kommer hem.

Klockan är 1031, vilken vettig människa som helst har utfört något vid denna tid. Jag är inte vettig. Jag kokar gröt. Inte heller vettigt. Någon från utlandet vill köpa bilder av mig. Nu börjar det likna något. Solen kommer upp, förlåt. Det var ett skämt. Det är fredagen den 13 februari. Ser bra ut, vad mer kan ske denna ljuvliga, grå, sketna fredag?

Vackra, underbara dag. Tänker på skillnaden mellan Åre och Stockholm. Ligger i sängen, halv nio. Inte ett ljud, tittar ut på gatan. En ensam människa bär en gitarr på ryggen. Hade det varit i Åre hade jag hört pjäxklamp, dörrar som stängs, bilar som startas. En pistmaskin på väg hem, tjutet från tåget vid Åresjön. Om en halvtimme öppnar liftarna.
Jag är i stan. Jag är lycklig, drömmer om tunna klänningar. Mina drömmar befolkas av sköna kroppar, våta läppar, en blick, en hand, en känsla av djup. Frusna ögonblick av värme, kontakt, kärlek. Sånt som man inte kan kasta bort. Det mesta kan kastas bort men inte känslan av en varm kropp, en djupare överenskommelse, det som kallas kärlek.
Jag kanske skulle vara i Åre nu, klampa lite i hallen jag oxå, men nu ligger jag i sängen, klockan är nio, några tunna sommarklänningar gör sig påminda. Kvinnor i sandaler, solblekt hår, tunna sommarklänningar, är det vackraste som finns. De kvinnor jag älskat, har aldrig tyckt om sina ben. Själv har jag alltid tyckt dom varit ljuvliga, varit de vackraste, speciellt då solen kittlat deras vader. Ursäkta min dåliga poesi men jag måste få framföra min kärlek till några minnen av tunna klänningar, sandaler och paralior.

En dag kan vara så mycket. En morgon med sol som blir dimma.En promenad som havererar. Ett kafebesök med allehanda samtal. Ylva Oglands fina målningar. De svenska skidskyttarnas dåliga dag. Anja som rycker upp sig. En kyckling som blir jävligt svart i ungnen. En kvinna vars pappa tycker jag är stöddig. Ja Herre Gud o mitt i alltihopa slutar det snöa.

Sedan, vad är det med moderna skidåkare? Snoriga har dom alltid varit,men en del ser ju ut som dom tänker spara och frysa in snoret till de dåliga tiderna?
Helvete vad dom snorar? Kallas det doping?

Men, det värsta är detta slängande i snön efter dom gått i mål. Jag har sett skidåkning sedan Sixten Jernbergs tid. Taskiga spår, tunga skidor, femmil i värsta vädret,men inte slängde man sig på marken som en förstföderska
när man gick i mål förr. Lite stil får det väl vara? Snor är okej, men ligga på marken som ett akutfall verkar inte bra för sponsringen.

En annan grej, positiv, är att så länge det går dåligt för Anja slipper man hennes valbukssim på snön. Herre min jävel. Vem har uppfunnit den gesten? Har dom stått i garaget i Tärnaby och testat olika kastningar med kroppen under de tråkiga sommarmånaderna? Inte vet jag? En cool vinkning ala Mumintrollet räcker gott för mig

Jag tar mina bilder med yttersta lätthet. Det är när jag tittar på dom, som känslan dyker upp. Minnets poesi. Jag tror jag är en långsam människa, en sådan där insikterna dyker upp långt senare än jag tänkt. En gång i tiden fyllde mina bilder mig med en slags lycka. Idag blir det allt mer vemod. Det är en konstig utveckling. Förr tittade jag på bilder för att se, upptäcka något. Idag, för att se om jag missat något.

Dagarna blir allt längre i backen. Vi åker ner,snackar i liften på väg upp. Det är ett arbete, även om det inte blir så bra betalt. Vi snackar om frihet. I vårt samhälle är bara den som inte har barn fri. Så länge man har barn är man bunden, till skola, dagis, kompisar.Är man skild med barn, är man ännu mer bunden än om man lever ihop. Då ska man parera barn o ex, delad vårdnad. Ännu krångligare alltså.

Polarn o jag är ganska fria. Det enda som hindrar oss är rädslor, lite pengar och slöhet. Pengar, jobb är ganska oväsentligt. Man kan göra otroligt mycket med lite pengar.
Att byta miljö är grymt jobbigt, att säga adjö till sin omgivning är ännu jobbigare. Ju mer vi tänkte på saken mellan åken, desto mer övertygade blev vi om att tanken på frihet är ganska överskattad. Egentligen handlar frihet om att vara nöjd med det man är och vad man gör.
Efter det tog vi lunch, tittade ut över backen, såg solen. Vi log mot varandra. För en stund var vi ganska fria, sedan började han knäppa pjäxorna och då var det slut på friden.

Lilla Anna. Hon påminner om mig som liten. Hon har varit i Berlin. Bara genom att finnas till tänder hon ett ljus i lokalen. Jag växte upp bitvis på Skeppsholmen. Nästan bara män, militärer, vakthundar, några kvinnor med varma händer och bulldoft i kläderna. Äggen som skars, leverpastejen, morfar som satt på övervåningen, mystisk, med hjärtfel och opium som medicin.
Vi tog våra promenader, ner till isen där vi försökte rädda de fåglar som frusit fast i isen under natten. Morfar var blek, skulle snart dö. Mamma brukade ropa från kullen när vi skulle komma hem, när fikat var klart. Man var älskad av alla. Av kvinnorna, av de unga männen, av vakthundarna, av befälen. Det är som med Anna. Hon är vårt lilla ljus, älskad av alla.

Några enkla snödroppar faller. Mitt vemod är lika stort som min längtan. I båda kan man ta skydd, men det är svårt att komma någonstans. Allt blir sig likt. Och då frågar man sig: Vart vill man komma? Varje dag rör sig framåt, men i förhållande till vad? Till den man var före den vemodiga tiden, eller i förhållande till tiden, tidsandan. Jag vet inte. Jag håller inte andan, men jag andas inte heller fullt ut alla dagar. Det är som luften inte finns i tillräcklig grad, eller mina lungor har förminskats. Det kallas kanske vemod, det kan också kallas ålder, i värsta fall en mans dumma tankar.

Jag är ingen domare, försöker ta det som det kommer. Idag, i backen, träffade jag en av de bästa skidåkare jag sett. En tjej på tretton år, åkte så det var ofattbart. Jag följde med henne nerför backarna, efter ett tag var vi polare. Hon dammade på, jag efter. Vi kan säga så här: Gammal är inte alltid bäst. Den tjejen blir världsmästare en dag. I morgon ska jag ut och åka med henne igen. Jag bara måste. Hon var ofattbart duktig.

Så kan man också se på det. Livet som en läroprocess, som en balsal fylld av ljuva överraskningar. Frågan är bara om man är mest mottaglig då man är i vemodets förmak, eller om man också ska kalla det en mans dumma tankar?

Det var Anders Petersen och Ralf Nykvist som träffa Koudelka först. I Venedig söp dom och jobba ihop. Koudelka var och är en riktig ensamvarg, tio år äldre än mig. Han är sjuttio nu. Vi träffades då han och jag ställde ut på Nordiska Museet. Jag var grymt avundsjuk över att han fick en snygg banderoll på framsidan av huset. Själv hade jag 147 bilder, fick inget betalt. När invigningstalet för utställningen var avklarat sa jag till publiken att jag inte fått pröjs. Det tyckte dom inte om på museet, men skit samma. Koudelka och jag hade kul. Vi åt middag och kröka till., Jag frågade honom hur han stod ut med att sova i skogen och inte leva på någonting. Han höll ju ändå på så i tio år,,,, Jo, sa han,,,jag äter inte så mycket,,,

 Bill o Bull på krogen. Bill hade plockat fram en ny taktik, något som han kallade transparent förhållningssätt. Bull hängde på o var transparent han med. Etersom ingen snacka med dom, så måste taktiken ha lyckats. De var genomskinliga till tolvdraget. Då beställde Bill en eterdoftande soppa, kallad konjak, o då fick han lite kontur. Bull babbla på i tysthet och satt som vanligt o drömde om forntiden då han var en lyckligt gift man. Tll slut föll Bull till föga o tog en rosendoftande whisky.
Då öppnade sig natten, den sköna Stina Alexandra dansade in med snöflingor i håret. Diskjockeyn J drog loss några ruggiga danslåtar, stället svängde. Sedan började det snöa, eterdoften avtog, på gatan började det töa upp, en ensam taxi passerade Erstagatan. Det var morgon, herrarna vandrade nedåt Nytorget, det lyste rött i fönstren. De var vemodiga, glada, snygga, fast jävligt trötta. En sak var klar: Det var sista gången de prövade det transparenta förhållningssättet.

En bil på väg. Äventyr. När börjar en kvinnas söta kyssar smaka salt? Varför har världen lika många åsikter som andningar? Varför minns ingen samma sak? När startar bilen? När börjar äventyret? En bild har lika många tolkningar som de gånger den blivit sedd och ändå finns det några som är sannare än andra. När börjar en kvinnas kyssar smaka annorlunda? När snön faller, minnena förändras och gatan blir slaskig?
Från mitt fönster finns många världar. En kvinna speglar sig, en man klättrar på en stege, en hund tar ett tvekande steg ut i snön. Frågan är fortfarande: När börjar en kvinnas kyssar smaka salt? Varför minns vi olika om samma saker? Varför faller snön? Varför startar inte bilen:

Det är tungt nu. Går på Ica med Bill, ska köpa kaffe, Skånerosten är borta. Det gröna paketet är slut. Shit, får bli något brunt skitkaffe av samma märke. Bill rotar bland sillarna, sillburkarna. Han har fått nys om att inlagd sill har mer Omega 3, än norsk lax.Han läser högt från en konsumenttest. Icas sill,lös i köttet, låg Omega 3. Den ratas direkt. Nej, ner på golvet och gräva fram Eldorado, bra med Omega tre, fast i kötttet, prisvärd. Precis som vi, säger Bill och flinar snett åt en böna som tycker vi är underliga som kryper omkring på Icas golv o letar sillburkar.
Vi köper 23 burkar, det är ju fan lika bra, så slipper man springa i den förbannade butiken för mycket. I kassans står bönan som flina vid silldisken. Hon har langat upp chips och lakris på disken.
-Hon är gravid, säger Bill, ger mig fan på det.
Han rusar fram för att hjälpa henne packa ner i plastpåsen o få ett nytt nummer till någon ensam sjuksyrra i Huddinge.
Jag kastar upp 23 burkar löksill på bandet. Bruden i kassan ser ledsamt på mig.
- Bra grejer för kroppen, säger jag, du vet?
Bruden i kassan saknar humor. Inte blir det bättre av att jag tappar en burk på golvet o löksillen rinner ut och skapar skön ishavsstämning över lokalen.
- Shit, säger jag. Stackars sill, kallt på golvet.
Vi går ut. Bill kommer babblande efter.
- Haru pröjsat, nu jävlar. Hon var inte gravid, bara lite tjock. Jag fick hennes nummer.
- För fan, ta femton sillburkar nu.
Jag slänger åt Bill två påsar Eldorado och sedan stretar vi upp mot Vita Bergen med vårt lager av Omega 3. Eldorado, fast i köttet, mycket omega 3, prisvärda grejer.

New York Times har i dagarna ett reportage om The loft, Euguene Smith, hans kompisar jazzlirarna. Jag var tvungen att hämta Eugene Smiths bok " Let truth be ....., fantastisk bok. Jag har alltid ställt Smith högst. Hans allvar inför bilden som redskap, berättelse. Det finns en tyngd i hans bilder som är blytung. Alla fotografer, unga fotografer, borde kolla i hans böcker, lära om allvaret, tyngden, skönheten i de svarta kopiorna. Det var Smith som lärde mig kopiera. Jag har alltid strävat efter hans tyngd, svärta, i mina kopior. Jag ville bara säga det. Eugene Smith. Glöm aldrig honom

Jag släcker lamporna i natten, Tom Waits hesa röst gräver sig ned innanför täcket. Jag minns en kvinnas speciella knyck då hon slet av mig bältet när hon ville älska.
Natten, dygnet, har ingen betydelse. Bara det är svart, svart. Den Grekiska natten bär en tung tystnad. Det Grekiska dygnet är oändligt. I den värsta solen kan man sluta ögonen och se mörkret, känna tystnaden, knycket, då hon sliter bältet.

Romeo was bleeding, sjunger Tom Waits, hej man,,,,svart, svart, tyst, tyst, tungt, tungt..........
När man blundar kan man, höra, förstå, se. Tro inte på snacket om att stirra sig genom livet. I den svarta natten, i gropen, tystnaden, tyngden, kan lättheten stiga till väders. Då kan minnen börja dofta, då kan bälten slitas, då kan det vara svart, tungt, oseende. Då sjunger Tom,,,Romeo is bleeding, hej man,,,

1615:e inlägget. Vi lämnar fildelningsdebatten. Den känns helt meningslös. Låt oss snacka om något som jag tycker är ganska plågsamt. Fotografer som Petersen, Jag, Engström, ngn till, skildrar det liv vi lever, även om det blir som projekt: Erstagatan, Dagar utan mening osv,,,i de projekten finns det kvinnor.

Vi fotograferar kvinnor och för min egen del fotograferar jag bara de kvinnor jag älskar. På bild har jag kanske tre, fyra kvinnor genom åren, det är de kvinnor jag älskat och kanske fortfarande älskar. Det är mitt liv helt enkelt. Vad gör man om en kvinna då blir svartsjuk, mår dåligt av mina nakenbilder. En kvinna jag älskar, tex,,,??
Jag skulle aldrig ha bilder på nakna kvinnor hemma, däremot i min blogg o i mina böcker, för kvinnorna ingår i mina projekt. Nästan alla mina projekt bygger på kärlek, att jag förälskat mig i någon. Egentligen handlar mina projekt om kärleken till en speciell kvinna, och sedan bygger jag en miljö kring det.
Naxos svarta nätter, Dagar utan mening, min kommande Erstabok,,,alla har samma upplägg.
Och ändå finns den där plågan att folk blir svartsjuka, ledsna och det gör det svårt för mig.
Ska jag sluta fotografera kvinnor? Kanske skulle jag plåta mer nakna män? Ärligt talat. Jag tycker det är jävligt plågsamt att inte kunna känna ro i det här. Jag tänker på Eguene Smith ibland,vars legendariska bild på barnet som badas. Den bilden anser familjen har förstört hela deras liv,medans vi andra, betraktarna, ser den som ett underskönt mästerverk.

Märkligt läge. Jag skulle vilja skriva en massa elakt om kvinnor, deras plastradikalism, vår plastradikalism, med tanke på 8 mars. Det sägs att kvinnor vill att män ska dela på barnavården???? Visst, det sägs också att vi män vill vara med o dela på barnavården??? Visst, visst...faktum är ju att många kvinnor o många män vill ha det så, men lika många vill inte ha det så. I min närmaste omgivning kan jag dra upp en massa kvinns o män som vill ha kvar den gamla, vanliga tågordningen.

Jag säger bara som det är. Man vill helt enkelt inte ändra på läget och jag kan förstå det. Livet har blivit strängt. Det kan vara skönt att gå hemma o dra barnvagn istället för att vara på ett jobb man inte alls gillar. Och många män inser snabbt att vara hemma med barn är fan så mycket jobbigare än man trott. Nej, tillbaka till den gamla ordningen.

Sedan det här med att arbeta. Det görs sån stor grej av att man ska arbeta. Visst fan ska man arbeta, men HUR mycket? Vi jobbar ju mer nu än på medeltiden, o HUR vi jobbar? Som galna maskiner. Jag har själv sett partners som släpat hem sitt jobb, suttit hemma och jobbat gratis i tre, fyra timmar varje kväll. Varför, Varför? Jo, för att sådan är kulturen. Man är så skitnervös för att inte duga att man offrar sitt eget liv, blir en jävla robot.

Allt detta med tanke på 8 mars. Kvinnor kan, heter det.Män kan också, men hela uttrycket är helt korkat. Hela tanken är en bakvänd förtryckarmaskin för att få oss o slava lite till.
Jag säger som alltid. I varje läge finns en möjlighet att spänna av, njuta och leva i nuet.
Ha en bra dag, softa mer.

Ronda
Det är kallare än man tror på höglandet i Sydspanien. Anna fryser i sina
Lovikavantar. Det är december och vi har varit i Spanien i snart två månader.
Hon går på spanskkurs och jag plåtar mina obestämbara bilder. Vi har
lämnat värmen vid kusten och kört upp i bergen. Det kanske var ett misstag,
för så kallt som det är nu, tror man inte det skall vara. Den lilla, klassiska
tjurfäktningsarenan i Ronda ligger tyst. Jag går därifrån, tar några bilder i
den djupa klyftan som skiljer staden från berget. Vi hittar två restauranger,
en tom och en annan full med folk. Vi väljer givetvis den som är fylld med
folk. Anna sitter med ryggen mot värmekaminen. Hon är vacker, på ett speciellt
asiatiskt vis. Hennes far var tolk i Kina och hon har ärvt en del asiatiska
drag. Hon är lång och hennes händer kan göra underverk. Hon är krukmakare,
men förr var hon ficktjuv. En period i livet liftade hon omkring,
plockade upp män då pengarna tog slut, lurade ned dom i sängen och snodde
deras stålar och stack innan dom fattade vad som skett. Nu är hon ihop
med mig sedan flera år. Vårt förhållande är på upphällningen. Hon vill slå
sig till ro, skaffa barn. Jag vill vidare, ser ingen framtid som familjefar.
Hennes ansikte glöder i skenet från brasan i rummet. Precis som första
gången vi träffades. En nyårsafton med minusgrader och lite snö. Vi gick ut
i skogen, älskade. Hennes händer var unika, kom att bli hennes signum.
Vi åt under tystnad. Dagen efter körde vi nedför de magnifika bergen, till
värmen i Malaga. Vi skildes åt. Jag körde norrut. Nästa gång jag såg henne
var tio år senare. På en krog, helt förstörd, utslagen och nerknarkad. Jag gick
fram till henne, kramade om henne. Hon ville inte prata med mig. Hon smekte
mig på kinden med de magra händerna, bad mig gå.

Cadis
Jag vet inte riktigt vad det är för fel på den här resan? Kanske kommer man
en dag i sitt liv till en punkt i tillvaron där resandet inte lockar längre? Vi ligger
på ett hotellrum i en stad som länge varit en dröm för mig. Cadis. Vi flög
till Sevilla, tog tåget till Cadis. Staden ligger vid havet, som på en tunga ut i
Atlanten. Alla mina drömmars städer ligger vid hav, stora hav, Det är min
barndom som spökar. När jag växte upp sov jag vid havet på nätterna. De
sista veckorna innan skolan började blåste det alltid hårdare och vågorna
hördes tydligare. Jag vill vara vid hav.
Vi äter halvtaskigt och rör oss i gränderna, men oron finns där. Kvällarna
blir trista. En modern människa kan kanske inte leva utan sina rutiner, se på
tv, spela på datorn, ligga på sängen. Vi kan bara ligga på sängen, älska. Vi
älskar. Mitt i akten stannar hon upp, sitter dröjande kvar på kuken.
– Nej, nu vill jag inte resa mer, säger hon. Jag är less på det här. Nu är det
slut.


Det kallas Sofo. Det är löjligt uttryck, men annars är läget perfekt. Jag bor i
stormens öga. Det finns egentligen ingen anledning att flytta på sig.
Skånegatan, upp och ner, från Nytorget är mitt gym. Fem gånger om dagen
drar jag uppför och nedför gatorna. På cykel eller till fots.
Vita Bergen är mitt sommarställe. De röda husväggarna är min sommarstuga.
Att jag sedan drar två månader per år till Grekland är en annan
femma. Jag handlar på de små, halvdyra butikerna. Jag känner krogägarna,
kioskägarna, folket på gatan, polarna, sopåkarna, grannarna, de gamla älskarinnorna,
barnen, hundägarna. Jag avskyr de som bär Goosedunjacka,
ständigt snackar i mobilen och har pittbull.
På Vickys passerar Rogge, som tog hand om mig som 17÷åring. Han
körde mig på sin vespa, ofta till ett ställe som hette Zebra, där vi åt grymt
stora kötträtter. Nu ska han själv snart pensioneras, passerar Café
Skåningen, snackar lite skit innan han går in på Vickys för att käka lunch i
deras personalrum och lager.
Arne passerar också. Han har åkt på alzheimers sjukdom? Och är ganska
förvirrad, glömmer var han bor. Han bor mest i sin atelje på Nytorget. Sofie
från Skåningen frågar om han vill ha en kopp kaffe?
– Tycker jag om kaffe? svarar han svävande. Han sätter sig ned, vilar en
stund från sin eviga vandring runt i kvarteren.

Jag har alltid dragits till karismatiska män. Mina bästa vänner är alla lyckade
yrkesmänniskor och ganska olyckliga själar. Mina vänner kan berätta
historier. De älskar att leva, är bullriga, varma och olyckliga. Jag kan inte
uttala mig om kvinnor, men män blir sorgliga med åren. Jo, det blir nog kvinnor
också. De vackra kropparna bryts ner, sjukdomarna sätter in. Vi överlever
men sorgen sätter sig där den känns mest.
Jag älskar de sorgliga männen. De har en välgörande svaghet, en slags
ömhet för livet. Bakom den bullrande ytan ligger ett djupt dike av sörja och
sorg. Vi försöker inte låtsas om det, men vi vet alla att så är det. In i det sista
bullrar vi, hittar på nya tokiga projekt, finner nya kvinnor men i slutändan
åker vi i alla fall dit och blir sorgliga.
Jag känner själv hur krafterna rinner ur mig, inte fort, men dock.
Morgnarna är som att starta bilen i uppförsbacke. Släppa handbromsen,
gasa. Om du inte gasar åker du baklänges ned i det svarta hålet. Det finns
inga raka gator längre, inga lätta dagar. Jag tror det är på morgonen jag
kommer att upptäcka döden, känslan av att inte längre orka gasa.

Bill o Bull på krogen. Två Ramlösa. Det är killar som tänker leva länge.
Plötsligt säger Bill.
- Never look back,,,,,
Bull sitter tyst ett tag. Det är inte många på krogen den här onsdagen. Det är nattstädning utanför. Någon dum jävel kommer att åka dit.
- Never look back, säger Bill tyst.
Dom delar på en tredje Ramlösa, får krossad is till. Lär vara fint. Smakar dock likadant.
- Never look back..thats all right.

Storm
Havet vrålar sin ålderdomliga sång, storm, storm, storm. Det ryker bland
stenarna framför mina nakna fötter. En rovfågel kretsar nära mitt huvud. På
stranden ligger en död fiskmås. Havet ger, havet tar. Alla oväder påverkar
mig. Snöstorm, havsstorm. Jag blir upphetsad, kåt, euforisk.
Jag plåtar vilt på stranden, alltid blir det något. Allt jag skriver är sant.
Jag kan inte hitta på, måste uppleva först.
Den röda snabbbåten lämnar hamnen i ett vitt skum. Till havs. Potens,
kraft , skönhet. På stranden ligger en italienare i sin turban. Han har en
vacker kvinna, ett antal år yngre med ring i näsan och en kropp som en atlet. Vi
nickar åt varandra. Hans kuk är stor och vacker.

Rovfågeln dippar ner mot vattnet. Katarina, som fött tvillingar för någon
månad sedan, står i hamnen för att möta folk. Hennes föräldrar dog i en ruggig
bilkrock utanför Aten. Nu går livet vidare genom tvillingarna. Jag tar en
vända på kajen, kollar in de nyanlända. En tjock kvinna släpar på för stor
packning. Varför verkar vissa sakna allt? Går förbi caféerna, köper ett varmt
bröd, vänder hemåt över stenstranden. Rovfågeln hänger kvar i luften.
Italienskan sitter på sin mans kuk, ler mot mig då jag passerar.
Han blundar,djupt i henne. Ciao Bella.
Hon glider långsamt på honom, följer mig med blicken. Vågorna slår hårt
och jag skyndar mig hem för att berätta om havet, vinden, kuken.

Jag går den korta biten upp till Renstiernas gata, tar trätrapporna upp, passerar
Monika Nielsens hus och svänger till höger in i parken. Det röda planket
som omger några hus, bland annat Christer Strömholms gamla kåk, där
Lundell skrev Jack, är min hemliga oas. Hit kommer solen först på våren och
här lämnar den Söder på hösten. Jag sitter ofta ensam här, med ryggen mot
planket. Det är säkert många som jag tror jag är arbetslös, en man utan förpliktelser, då dom ser mig sitta och luta mig mot planket. Dom kan ha rätt,
men planket är min oas. Jag älskar att vara här, se våren komma, eller hösten
dyka upp. Nu är det höst. Jag lägger en tidning under mig, lägger mig på
rygg, stoppar händerna under huvudet, ser på trädet ovanför mig. Löven
lossnar. Ett efter ett, blåser bort, som livet. Bakom mig, tio meter till
Christers gamla hus. Hans röst. Den kärva. Hans ordspråk: Brådska skymmer
sikten.
Det blåser mer löv. Det är redan höst, men jag ligger i lä. Monika Nielsen
passerar med sin trötta hund. Klockan i Sofia slår tre, eftermiddag. Det är
kaffestund på arbetsplatserna, men jag ligger kvar, löven faller över mig. Det
kommer att bli vinter om ett tag. Jag kan redan känna de starka vindarna
som skall blåsa bort de sista löven. När Monika Nielsen återvänder med sin
ännu tröttare hund ligger jag kvar. Några löv faller bredvid mig. Jag fångar
det på bild med min nya digitalkamera. Jag vet inte om jag är lycklig,
men jag är i alla fall inte olycklig.

Ibland drömmer jag om ett annat liv och där finns också den där tystnaden. Det är ofta en liten
plats,,som Tarifa, Portimao, Naxos, ställen med havet framför mig. En strand, en stad, liten
stad,,,jag har lärt mig att även små städer kan ha enorm energi, bra puls, men det lilla formatet
passar mig som tycker om att gå eller cykla till saker o ting.
Jag tyckte mycket om att bo i Barcelona, staden låg vid havet, färjan till Mallorca låg vid
början av Ramblan. Paris gillade jag inte alls, inget vatten. Berlin var okej, Stockholm är
vackert men ingenstans kommer jag riktigt i kontakt med vattnet som i Portimao, Tarifa,
Naxos.
Sedan är mitt ställe, som också är ditt, en väldigt enkel boning, ett stort kök, ett vardagsrum
som hänger ihop med köket, två sovrum, sedan öppnar man dörren mot bakgården. En
trädgård, med blommor o ett stort träd med ett bord o stolar under. Det är allt. När man tittar
ut från köksfönstret ser man havet.
På dagarna skriver jag, går ner till havet, vindsurfar lite, plåtar. Du har startat någon slags
verksamhet, jobbar på något som ser ut som ett kafé men det är mer ett allaktivitetshus. Du är
vacker, blondare än du någonsin varit, vinkar glatt då jag kommer.
Vi dricker kaffe ihop. På kvällen möter jag dig utanför din arbetsplats. Vi tar ett glas vin eller
två, det är inte så noga i det här livet. Vi äter på Cafe central, jag lyssnar på dina historier. Ute
på vattnet lyser det från Afrika. Det mörknar, det är i slutet av oktober, nätterna är varma. Vi
håller om varandra då vi går hem genom den lilla staden. Jag frågar dig om du har
hemlängtan? Nej, säger du, inte än. En dag ska vi åka hem, det vet vi, men nu är vi här.
En vildhund följer oss, du har adopterat den, den sover på trappen till vårt hus. Vi kan ha alla
fönstren öppna, vinden är stark, du sätter fast köksfönstret, ser på en spansk såpa.
Jag sorterar lite i mina bilder, min tid är utmätt. Jag vet det, jag vet att jag måste älska när jag
kan, jag frågar mig själv om jag har hemlängtan,,? Ibland har jag det, men det är något annat.
Jag är inne i ett samtal om livet, med dig, o alla andra. Jag förstår att det är så här det ser ut,
att det aldrig blir bättre. Du släcker tvn, går till dörren o snackar med hunden, sedan går du på
toaletten. Fönstren är öppna, du kommer ner till mig i sängen, smeker mig lätt, tar min hand
till ditt bröst, vänder på dig,,, jag ser hur du ler, jag kysser dig, sedan somnar du direkt.
Jag ligger kvar ett tag. Mitt liv, tänker jag, mitt liv blev så här. Det blev den här fantastiska
kvinnan och jag känner att jag vill leva länge, länge, men inte för länge, men länge.

Konsten och att göra nytt. Det finns ett vedertaget begrepp inom konsten: Att man ska göra nytt. Vem har uppfunnit det begreppet? Tror Ni konst är en vara? Något som byter skepnad hela tiden? Något som betraktaren bestämmer när den ska levereras?
Varje generation har sina frågor. Nya frågor, det intressanta är dock att de sk nya frågorna är samma frågor som generationen innan hade. Det är denna eviga kretsgång som gör att vi förnyar oss, detta eviga upprepande, fördjupande.
Hur är det i kärleken? Jo, det är fördjupandet, de små ögonblicken av insikt, att ens kvinna plötsligt en morgon blänker extra vackert, att hennes hand letar sig till rätt ställe, att de avgörande orden sägs när de behövs. Och så byggs tilliten, fördjupningen, livet.
På samma sätt är det med konsten. Det går inte att förnya sig hela tiden, men fördjupa sig, det kan man alltid. Och det är vad det handlar om, men då måste man också inse att allvarlig sann konst är en långsam sak, något som byggs över år, årtionden, ett helt liv.
Precis som med kärlek. Det tar tid, det kan se tråkigt ut periodvis, men vad är alternativet? Att stå i nya baljor varje dag och göra samma skit, med nytt utseende utan att fördjupa sig. Då börjar vi snacka tönterier. Nej, konst kräver tid, tålamod, passion och fördjupning.

Bill o Bull i backen med några andra landslagsåkare. Kring lunchen utspelas en av dessa fantastiska diskussioner som bara kan ske mellan skidåkare. Ämnet var hångel på krogen. Är det okej att kyssa en kvinna på krogen? Många kvinnor verkar inte gilla det, ser det som ett sätt för mannen att äga henne.
DET argumentet väckte bestörtning bland de trötta, svettiga skidåkarna. Alla var HELT överens, om att man kysser väl för fan den kvinna man kysser på krogen, för man gillar henne, tycker om henne. DETTA slogs fast med emfas. Hon var väl ingen aktie?????
Nästa nivå. Var det okej att hångla med en kvinna på fiket? Lite småpussas var nog okej, men inget tungkyssande. Det skulle reta upp de arma stackare som hade lunch, frågan hängde lite i luften.

Sedan sa någon: Har ni märkt att det är EU-val strax? Då knäppte alla pjäxorna och såg plötsligt väldigt trötta ut.

Har Ni tänkt på att de vackraste sakerna i livet kommer som en vind. Något man inte ser, det bara omger en plötsligt. Tänkte på det då jag gick med min 20-åriga dotter på gatan igår. Vi skulle köpa fotopapper tillsammans. Hon pladdrade på, hennes vakna ögon och plötsligt såg jag hur vacker hon är. Min vackra dotter. Eller när jag häromdagen kom hem på eftermiddagen, tänkte att nu har sonen inte diskat o bäddat. Kom in i lyan.Perfekt. Han hade skött sig perfekt. Han sköter sig alltid bra. Jag behöver inte bekymra mig. Mina barn är gudomliga, vackra, smarta, kul. Det kommer att gå bra för dom.
Dom har haft föräldrar. Jag hade det lite värre, om man säger så. Jag tog nog lite av mina barns smällar. Alla har sin kamp, på något vis. Mina barn också, men jag tror på dom.
Min styvpappa sa något som följt mig hela livet. Något som jag praktiserat på mina barn.
- Om du ska göra något, gör det ordentligt.
Han sa också:
- Vad du än gör, stödjer jag dig. Ljuger du för mig, ligger du dock illa till.

Det var min barnuppfostran. Jag var dock inte barn så länge, redan vid elva fick jag börja fundera på det som kallas livet. Skit samma. Det vackraste sakerna i livet är det oväntade, som vinden i natten. I natt blåste en svart, vacker vind på Söder. Den var så stark, en slags mistral, att jag inte kunde sova. Jag bara njöt av den, lät morgonen komma, såg ut genom fönstret, solen kom upp, insåg vilken lycklig människa jag är,,,.

Bull ska på middag. Det var typ 30 år sedan Bull var på middag. Han käkar alla sina middagar på krog, enklast så. Sitta på en hård köksstol och lyssna på en malande värd har aldrig varit Bulls passion i livet. I alla fall, nu fick Bull klart för sig att om man ska gå på middag ska man ha med sig vin o present.

På något vis började då Bull längta tillbaka till Medelhavet. En middag där består av att man sätter sig vid ett bord, hälsar på folk, dricker, äter och snackar. Aldrig har han väl hört tals om presenter, vin och fan o hans mormor. Varför krångla till något så enkelt som en middag med en massa konventioner? Det är ju snacket, maten och närvaron som är grejen, Ja, maten är faktiskt inte det viktigaste, utan snacket.

Nå, Bull har ett socialt stigma. Det är då klart. En annan sak som upprör Bull är folk som står o visar hur många decimetrar det är kvar till nästa bil för någon som fickparkerar. Hur mycket kostar ett körkort för en vanlig svenne? 25 lakan kanske? Ska man då inte kunna parkera utan någon ska stå o semaforera på trottoaren? Bulls uppfattning är denna: Kan du inte fickparkera själv. Ta en taxi.

Sedan, om kvinnligt och manligt. Det sägs att kvinnor kan göra fler saker samtidigt, men inte män. Givetvis löjligt. Allt är personligt, individuellt. Bull i alla fall, försökte göra kaffe i en ny sorts kaffebryggare på ett ställe. Funka inte. Då glider det upp en kvinna i värsta aftonstassen, tjing, tjong medaljong så fixar skönheten bryggarn och Bull står o ser ut som en förtorkad bulle.... Jo jo,,,man kan bara njuta av livet. Det var väl det han försökt säga med det här inlägget: De e bare o njut,,,

Bill, den klene stackarn, är fortfarande sjuk.
- Jag fattar inte, säger han bara, jag fattar inte,,,
- Lugn, säger Bull. Halva stan har klappat ihop....
Sedan börjar de diskutera Bulls nästa projekt, Att bo i husvagn på Gotland. Finns ingen toalett i husvgnen och ingen skog runt omkring.
- Jag sket i en hink, säger Bill o drar någon story om hur hela familjen satt o bajsa vid staketet i Tanto.
- Det blir mycket nässlor, säger Bull då.
- Ja , o pink är bra också, säger Bill, som plötsligt vaknat ur koman.
- Jättebra mot sår, säger Bull o minns en artikel han läste 1968 i National Geograpic. Eskimåerna var vilda på pinka på sår.
- Jag tror det var indianerna, säger Bill,,
- Nej, nej, säger Bull,,Indianerna tog skalper,,det var eskimåerna..
I alla fall enas dom om att Bull ska sätta upp ett tält med hink, där borta på Gotland.
Bull påminner sig själv om att han har ett tält, köpt 1973, i Expressen, för 150 spänn. Det är typ 30 cm högt o genomskinligt. Det blir till att skita liggande.
- Nej, säger klene Bill plötsligt. Nu blev jag trött.
Bill lägger på och Bull rusar upp på vinden för att hitta tältet. Hink kan man köpa i Visby har han förstått?

Genusfrågor intresserar en stofil som Bull. Han sitter just nu med en blaska som heter Allt i hemmet. Vi kan säga att den har en o annan gardin och det är ett och annat badrum som verkar tämligen spejsat. Tidningen är helt enkelt för jävla märklig. Om man inte kände papperet så skulle man inte tro att den var på allvar. En redaktion bestående av bara kvinnor gör en produkt som ångar av stenålder. Kvinnorna möblerar och stryker och karlarna slår i en spik då o då. Min huvudpunkt är att den görs till 100 procent av kvinnor. På samma sätt är det med modemagasinen, till 95 % görs de blaskorna av kvinnor o vem som helst kan ju se att innehållet är kvinnofientligt. Och ändå köper kvinnor skiten. Inte fan köper vi män dessa lurkblaskor. Vi har ingen lust att glo på utmärglade klähängare med apatisk blick iklädda någon jävla ozelotpäls i plast. Inte fan har det gått framåt med könsutvecklingen.

Genus, genus, nej tacka vet jag mat. Funderar på pitepalt, hjortronsylt och sill. Det är grejer för en riktig människa det. GI, ha, tänk en skogshuggare på GI? Hur skulle det sluta? Motorsågen i knäet av ren utmattning. GI är oxå en lurkuppfinning för folk som sitter framför en dator hela dagarna och helst vill se ut som en klähängare av stål, iklädd en ozelotpäls i plast.

Idag, två goda nyheter för Bull. Machomän lever längre och äldre har tydligen bättre skydd mot flunsan. Alltid något, när allt annat är mot de äldre männen.
Är det någon mer än Bull som blir galen då vädret växlar var tredje minut? Jag blir helt slut av dessa tempoväxlingar. Läste Nisse Claessons bok om sin pappa Stig. Bra bok, märkligt att en man som söp o knarka o var allmänt jävlig kunde skriva så ömma, fantastiska böcker. Men, det borde man ha lärt sig. Människan är inte verket. Jag känner en hel del skitstövlar som gör de mest fantastiska konstverk. Jag höll på att säga, majoriteten är skitstövlar, egon, halvtaskiga typer. 

Ett ansikte har alltid en historia att berätta.

Sitter o begrundar mitt förra inlägg. Det bygger på att jag var till doktorn, typ första gången på fem år, o innan dess, femton år. I alla fall, hade högt blodtryck och kolesterol. Själv fattar jag inget. I hela livet har jag tränat hårt, ätit tämligen rätt, inte rökt och supit tämligen löst. Det är en sak. Jag är sextio, har haft ett hårt sorgset år. Kan ha satt igång en del, men det intressanta är ju att man direkt börjar tänka på hur man ska skärpa till sig. Det finns bara några sätt. Motionera, äta rätt, inte stressa och ta mediciner.

95 procent av den manliga befolkningen hamnar i mitt läge. Mycket kan kopplas till kost och det är där mina tankar kommer in. TROTS att vi vet att våra barn äter tämligen uselt, för mycket skräpmat, socker, rör sig för lite(data o tv) och uppenbarligen kommer att få den sämsta fysiska statusen ungar haft på evigheter så görs INGENTING. Vi forsätter att inplantera lördagsgodis, snabbmat, vi ger dom datorer, det krävs inget av dom. Hur många femtonåringar handlar till sina föräldrar några ggr i veckan?
Vi reagerar inte då värsta godisaffären slår upp sina portar granne till skolan osv osv,,,och VI VET att det kommer att gå åt HELVETE med våra barns fysik och VI VET att det kommer att kosta samhället ohyggliga pengar att ta itu med den fettepedemi och den epedemi av kärl/kranssjukdommar hos den kommande generation.
Jag anklagar ingen. Jag bara konstaterar att vi är totalt handfallna. Vi står o ser på då våra kids blir feta små grisar, orörliga datanördar. Varför???

Gör en liten Lolita. En promenad runt östra söder. Det är storm. Otroligt med pollen. Det är den här tiden saker o ting händer. Något påbörjas, något annat försvinner. Det är vid den här tiden på året jag brukar bli förkyld. Man kan väl säga att saker och ting upprepar sig.
Jag börjar fundera på att lägga ned bloggen. Mest för att jag känner mig tom. Det är som med min fotografi. Jag väntar på besked från alla jävlar. Ingen svarar på månader. Det är som att sitta i en lift tjugofem meter över marken. Det är kallt, man småfryser, får lite ångest över höjden, man vet aldrig när det ska börja rulla igen...
Det svåra med det här jobbet är inte att göra böckerna osv, utan allt det andra. Få besked, få pengar, få ett bemötande. I väntan på det går jag runt östra Söder och blir pollinerad i onödan.

Klockan slår nio i Sofia kyrka. Jag har fyllt sextio för några dagar sedan. Jag tycker jag står inför den svåraste tiden i mitt liv. Lundell sa en gång: Vad gör man efter femtio? Hur lever man? Jag kan inte svara för honom, bara för mig själv. Jag har levt ett rikt liv, alltid gjort vad jag velat, alltid, alltid. Det behövs inga pengar till det, i alla fall ytterst lite. Det gäller att skaffa sig tid och göra livet, levandet, till det viktiga.
¨
Det har jag gjort, och det som drivit mig har varit kärlek, längtan efter äventyr, ett sökande. Nu, idag, har jag allt mitt sökande inom mig. Att resa till platser betyder mest en ny arbetsplats. Strömholm tex, bodde på tre ställen, och alla ställena såg likadana ut. På samma sätt är det med mig. Mina ställen ska se likadana ut. Jag behöver det för arbetsron.
Jag har tappat tilltron till VAD jag ska göra. Jag lever i en tid där allt jag producerar hänger i luften, krisen, krisen, ingen vill betala.
Vad är alternativet? Gå på djupet, finna friden, träna, tro på sig själv, arbeta på.

Det var en måndag. Jag satt på gatan och väntade. Det började småregna så jag gick in på det kombinerade fiket och videouthyrningen. Jag skulle träffa en kvinna jag levt med i många år. Regnet slutade regna och jag gick ut och satte mig i solen. Den ganska bleka solen. Anders Petersen passerade på andra sidan gatan. Han var nyklippt, såg bra ut, gick på det där sättet som bara han kan gå på. Lite drömmande, lite hit och dit. Kände stor ömhet för honom. Alla samtal i natten vi hade en gång tiden. Våra barn, kvinnor, arbete. Alltid de vilt viftande händerna.
Han försvann över gatan. Det vita håret var vackert klippt.

Det började regna några droppar då hon kom, henne jag väntade på. Hon har sett likadan ut hela livet. I alla fall för mig. Hon bar en stor påse. Den var till mig. En fin bild, i färg. Hon syntes i bilden själv. Jag blev rörd. De började regna igen. Vi gick in på videoaffären. Hon var nygift. Bättre sent än aldrig, sa jag och vi skrattade. Utanför regnade det allt mer. Anders satt på bussen. Det luktade kaffe i lokalen. Det slutade regna och vi gick tillbaka ut i solen.

Koudelka ställer ut i New York. Han har blivit 70 år nu, ser stark ut. Jag fattar inte hur han pallat, denne enstöring. Han har ju tagit en o annan snaps i livet om man säger så, men han har vandrat också. Han är ingen speciellt bekväm person. Tänk när han sov i mörkrummet hos Magnum på vintrarna, gav sig ut på sin vandring i Europa i februari, kom hem i slutet av oktober. 200 rullar film, två skjortor, två strumpor, två kalsonger, en varm jacka, liggunderlag,,,thats it, i tio år,,,det blev boken Exile, som är ett mästerverk.

Vi träffades i Stockholm då vi båda ställde ut på Nordiska museét, vi var också med i Thore Sonesons Rikets Kultur, skitbra program/dokumentärfilm, kanonbra filmat av den långhårige Örebrofotografen som jag tyvärr inte minns namnet på nu.
Det var Ralf Nykvist och Anders Petersen som träffat Koudelka först i Venedig på Karnevalen. Ralf och Anders gjorde ju en fin bok om denna karneval så småningom
I alla fall så hade Ralf tagit på sig att guida Koudelka och jag minns på kvällen, då vi åt middag, hur slut Ralf var.
- Jag fattar inte hur han orkar, sa Ralf, som följt med i Koudelkas snapsande och plåtande under dagen.
- Han plåtar ju fan allting, sa Ralf och jag mindes att då hade Koudelka börjat med sin wideolux, bredbildskamera.
Koudelka sov ofta i skogen, tyckte det var skönt att vakna med djuren. Vilken man, en statlös människa som sa: Om man inte har något uppskattar man det man får desto mer, eller om man inget har, har man heller inget att förlora.
Han gick samma runda varje år, Irland, Frankrike, Italien, Spanien...Han blev igenkänd, omtyckt. På vintrarna satte han upp bilderna på väggen, sorterade, arbetade i mörkrummet. Hade inget.
Nu, har han det ganska bra. Till och med en bostad, kanske två, i olika länder. Koudelka har inte gjort många kompromisser. Knappt ett fotojobb i sitt liv. Det har gått ändå. Priset har varit högt, men han har överlevt. Och på bilden i NY-Times, där han står framför en stor bild från Praginvasionen, ser han oförskämt pigg och stark ut. Jag bockar o tar av mig hatten.

Det ska blir stor baluns på bondegatan. Loppis. Folk går just nu på vindarna och letar junk dom ska försöka sälja på några andra stackare som också går på vinden o letar junk att sälja. Varför inte bara slänga ut krafset på gatan och låta folk ta hand om det? I min värld är allt som står på vinden, förutom skidor och vinterdäck, något som ska kastas. Varför sparar folk på allting?

Jag är som en barnunge med min Monstertruck. Jag går ut o sitter i den, luktar på plasten i baksätet, fina grejer. När jag växte upp satt jag alltid i mina morbröders bilar, satt och torrkörde i timmar. Sedan kom en annan period i mitt liv då jag mest låg i sängen och torrkörde och nu har jag kommit til en fas i mitt liv då jag återigen sitter i en bil och torrkörr. Undrar när den sista fasen i livet kommer,,då man blir torrkörd på allvar?

Nog om det? Folk snackar kameror och film, Jag tar vad jag har. Har jag inget att plåta med, ja, då glor jag.Den här helgen blir en skön helg, ska bara sitta o fika, förutom en tur till Skavsta tidigt på söndagmorgon och vifta av dottern till Frankrike. Min son är på Sicilien, muckar med maffian. Själv stannar jag hemma och njuter i Monstertrucken.

Bondegatans loppis gick av stapeln. Massor med folk utanför mitt fönster. Alla verkade få sälja. Själv får jag panik av sådana där tillställningar så jag smög iväg bakvägen till mitt fik, sedan gick jag en runda och kolla. Inget jag ville ha, men jag vill ju aldrig heller ha något. Det enda jag köpt på loppis någonsin är elsladdar och en grill. Elsladdarna brann upp men grillen fungerar.

I och för sig vore det väl kul om det blev en återkommande loppis på Bondegatan. Folk verkar ju gilla sånt, själv behöver jag aldrig något. Det är konstigt att jag alltid överraskar mig själv med att tänka: Vad ska du med den där grejen till och sedan är det kört.

Helger har ofta frilansare svårt för. Jag är inget undantag. Då rubbas ens ordning, man vet inte vad man ska göra, så nu längtar jag starkt efter måndag, tisdag osv,,, de vanliga dagarna.

Bill är fortfarande sjuk. Han hade visning av sig själv i fönstret idag. En matt vinkning till publiken, ett svagt...jag har svininfluensa och det blev tomt under hans fönster. Nästa gång jag kliver på t-banan ska jag öppna med: Hej allihopa, jag har svinflunsan och sedan nysa lite lagomt åt tre hål. Tror jag ska få plats, liksom...
Annars,,det pågår något jag inte kan sätta fingret på, men visst är det något på gång?

Min dotter reste till södra Frankrike. Själv i samma ålder drog jag till Paris. Min resa vart inte speciellt lyckad, kunde för lite språk, kom hem igen efter några månader.
Jag fick lift med en svensk tjej från Göteborg. Jag hade tagit Londonbåten dit, då jag rymt från en parisisk italienska och hotellräkningen i London. ( Hon fick tag på mig senare). I Trollhättan stannade svenskan bilen. Jag ringde Strömholm på fotoskolan, frågade om jag fick börja på skolan.
- Hm hm, perioden har redan börjat. Vad har du gjort då?
- Varit i Paris ett tag och plåtat..
- Hm hm, okej då, kom hit i morgon, så kan vi nog anta dig..

Jag kom dit, men efter en vecka fattade jag att jag hade inte råd, jobbade på Posten på nätterna istället och gick en fotoskola som kvällskurs. Det var en bra tid. Det började i Paris. Det slutade på Högbergsgatan. Tjejen i sportbilen körde ifrån mig i Trollhättan. Det var lika bra det, för hennes sportbil var alldeles för dragig för min smak. Jag minns att hon var rågblond. Jag tog givetvis några bilder. Man var väl fotograf?

När man sitter och bläddrar i sina bilder en hel dag går hjärnan varm. Idag har jag funderat på uttrycket " att man måste ta hand om sig själv", eller " att man måste göra det själv".
Det är viktiga uttryck, men är det ett viktigt uttryck för livet? Klart att en människa ska ta hand om SITT liv, men om dom inte orkar det, men lyckas vara en glädjekälla i många andras liv, har dom gjort fel då?

Vem har sagt att man måste lyckas i sitt eget liv? Kan man inte få vara rejält kanstött, göra så gott man kan, utan värdering, bara få vara med? Eller leva så att man tillför en del andra människor gott utan att förstå sitt eget liv?

Inte fan vet jag? Tycker det borde vara en mänsklig rättighet att vara ofullständig, olycklig, svag, stark, duktig, men ändå människa. Samhället styrs på något vis in oss i en fåra som är väldigt tydlig nu: Vi ska ta hand om allt sjävla.
Även om det är systemet som knäcker oss, ska vi reda ut allt det som kajkat själva. Det är en konstig inriktning på livet, tycker jag.

Micke Berg åker till Länna sport för att handla. Målet är att köpa en grön hjälm som lyser som en raket i backen. Först klämma på skidorna. Fina grejer, men tyvärr är alla ointressanta eftersom Berg redan har bästa skidorna. Pjäxor,,,,varför byta? Har man kört in dom efter tio år så ska man ha dom tills dom rasar i bitar. Nej, Berg kollar på stavar, fem hundra spänn. Stavar kan man sno gratis överallt.

Berg börjar deppa, funderar på att köpa strumpor, behövs nämligen. Avstår dock. Vem kan köpa strumpor i sept då skidåkningen är i december? Något måste köpas? Handskar? Berg kollar handskar, men vet att hans skidhälare från landslaget har några par han ska få. Avstår alltså. Slutar med att Berg klämmer på en racercykel för tio lakan. Fin grej, men Berg har ju redan en cykel. Avstår alltså. På väg ut från butiken försöker Berg finna något att köpa. Hittar inget, åker hem, ganska nöjd. Det här var vad jag kallar en vanlig Bergköprunda. Mycket titta, aldrig köpa.

Det finns en missuppfattning om det sätt jag lever: Att det blir lättare med åren. Det blir det inte. Man gör en bok, en utställning. Veckan efter är man nere på noll igen. Börja om. Man får inte mer jobb för man gör en bok eller en utställning. Man får inte heller högre lön. Börja om. Börja om igen. Bli som ett nybadat barn. Börja om.
Eva Adolfsson skriver i sin fina bok " En liten historia", följande: Måttet på en människas frihet är det lyckosprång hon kan göra med sin börda.

Vackert sagt. Jag odlar konsten att sitta på ett kafé och tänka, plåta, sitta ensam, tyst. Läser Aftonbladet. Enligt horoskopet ska min hälsa förbättras. Kände det då jag spurtade sista backarna hem på dagens cykelträning.
Min börda, mitt lyckosprång. Utanför mitt fönster roterar polisen. En liten pojke har försvunnit i kvarteren. Det är en otäck känsla. Dessa små, dessa små vi alltid måste skydda.

Jag växte upp i en ganska hård miljö. Vägen ut var idrott. Vi sysslade alla med idrott, men alla lyckades inte. I mitt hem fanns ingen konst. Vi gick aldrig på teater eller bio. Ytterst sällan i alla fall. Och ändå fanns det konst i mitt hem. Vi kände en del konstnärer, alla bedömdes som stolliga, vissa hårda på flaskan. Det var bra konstnärer. En gjorde de vackraste sagoböcker som gjorts i det här landet. Den andre målade på berg, blev världsberömd.

Vi hade ingen konst, men på nätterna läste min far böcker. Han hade respekt för böcker, för författare som Moberg, Strindberg. Min mor skar ibland målningar ur Året Runt. Oftast Dardels porträtt. Vi köpte aldrig tavlor, men mor skar dessa blanka tidningssidor med respekt. En slags ömhet. Bilderna betydde något. Sedan ramade hon in dem och satte upp på väggen. Det fanns en respekt för de stolliga, bögarna, de avvikande. Jag fick det med mig: Respekten för det avvikande. Det var en avgörande erfarenhet att se mor skära ut bilderna på köksbordet. Det betydde något. Det är så det ska vara.

Jag har skrivit 2004 inlägg sedan jag startade den här bloggen. Borde jag inte vara värd ett slags pris?
Det svåraste i livet är att våga. Inget är svårare. Speciellt om man är rädd för allting. Det finns folk som är supertrygga, rör sig i sitt eget vakum, alltid tillfreds. Jag är avundsjuk på dom, men frågar mig alltid: Om dom är så trygga, inte rädda för något, varför gör dom inget?

Kanske är det så att rädsla kommer av att göra? Att ju mer man gör, desto räddare blir man.Jag har gjort mycket, rest mycket, av rädsla för att stanna upp. Jag har varit rädd för att resa, men ännu mer rädd för att stanna upp, vara hemma. Då har jag rest, fastän det tagit emot, samtidigt som det funnits en dröm om en ny lycka.

Som sagt: Det är svårt att våga om man är rädd, men vad gör man om rädslan för att bli trygg är större än rädslan för att vara rädd?

Alla älskar mig. Det är underbart. Jag sitter som på en kommandobrygga och meilen rasar in, bildbeställningar, alla vill höra min åsikt, viken tur jag käkar D-vitamin, man är som en kulspruta, jag håller Sverige på fötter,,,jes,,Kenta tex, skrev i en kommentar om tugga tuggummi o då måste jag göra en utflytning. Såg Ni fotbollen igår, Italy ...Svedala...mycket snack om siffror före,men visst fan såg det likadant ut som på Lagerbäcks tid,(förra veckan) Gräsmattan var fin i alla fall. Tyckte den såg bra ut! Och Hamren?? Han ser ut som en italiensk gigolo, med lilla halsduken på svaj,forsa, forsa,, men vad fan,,,han tuggar tuggummi som en galning. Fattar dom är nervösa, men fan vad dom tuggar, fotbollstränarna.
Måste bli en ändring på det,,,en vanlig svenne eller svenna tuggar också...Hur fan kan en snygg böna eller karl tugga tuggummi? Deras IQ sjunker ju till 12 ungefär,,nej, fan,,vänner, nu måste jag hasta vidare,,,det ringer, vad fan,,,köpa bilder,,,här köps inga bilder under tre lakan, på med luren,,ringer igen,,tre lakan ,,,Okej, för fan,,sälj på ,sälj på,,,snart är det jul i mitt skjul,,,ut i vädret, släppa väder, livet är en kalaskula utan like,,,det ringer, det ringer, skynda dig o svara,,,,på fiket väntar dom på mig,,halleluja, med lakan och pengar,,mera ,mera,,,

Tankar från badkaret.
Varför tycker jag om äldre män? För att jag håller på att bli en sådan själv o för att de är de enda som vet mer om livet än mig själv. De har levt längre. Att tala med en skärpt 80-åring är en skola och njutning.
Var kan man finna svaren på de svåra frågorna? I litteraturen. Där finns allt om man söker och ger sig tid.
Varför badar jag så mycket? Det ger mig frid, tar mig tillbaka till morsans livmoder. Jag tar igen den månad jag kom för tidigt till livet. Jag låg i kuvös en månad. Tror Ni det var kul?

Bilden är tagen med min Iphone. Bilderna får en färgskala jag aldrig sett förr. Påminner om en av mina favoriter: Sarah Moon.
Det är mycket självporträtt nu. Det är en vacker genre, för vad är mer intressant än en själv? För många självporträtt kan dock tyda på att man snöat in för mycket.
Det regnar. Det kommer att fortsätta regna. Varför är en kvinnas höfter det skönaste att smeka efter en välgräddad limpa?
Är grisen, svinet, flunsan förbi?
Vem tror på tomten? Vem tror tomten kommer? Jag vet att den kommer. Jag ÄR tomten.

Läser om Foppas och Näslunds comeback i Modo. Jag får fan ståpäls. Sådana hockeyspelare, så schyssta lirare. Dom ger verkligen tillbaka. Det går ju snack om Foppa att han skänker bort en jävlans massa pengar till olika bra grejer i det tysta( precis som Mankell).Men bara det här att komma hem till sin barndomsstad, ge tillbaka sitt hockeykunnande, sin karma, för knappt några pengar alls, det är stort. Riktigt jävla stort.
Jag är uppväxt i en sådan miljö som Ö-vik. Hockey dygnet runt. Vi åkte skridskor hela tiden, på långrasten, på kvällarna. Alltid. Det är en sak. En annan sak är att en stad som Ö-vik lever hockey. Det är det enda dom har i princip. Jag har alltid beundrat Foppa, för hans moral, hans integritet. Han är en idrottsman som är fullt jämförbar med Stenmark, Wassberg, Jernberg, Zlatan,,,,fy fan, heder....Nu hoppas jag bara Timrå kunde få hem Zäta, väcka Strimma till liv, Tigern Johansson, Bert-Ola och någon till så dom får ordning på liret,,,,

Den här söndagen skulle kunna kallas Bloody Sunday. Ska återkomma till varför. Mitt favofik stänger kvart i tolv. Inga kunder. Gatorna är helt döda. Jag vakna elva, trots att jag la mig ett på natten. Tog fyra timmar att komma till sömns. Har ont i högra armen. Bill ringde, har ont i högra benet. Det är något skumt på gång alltså.

Bloody Sunday. En gång reste jag med Finnair till Manchester och därifrån till Isle of man för att plåta motorcykelracet. På söndagen körde man amatörrace. Alla som ville köra loppet fick ge sig ut o köra med sin egen hoj. Det kallades the Bloody Sunday. Det brukade ryka några liv varje år den söndagen, Bloody Sunday.
Isle of man var annars en speciell plats. Grönt,vackert, stillsamt och så alla dessa motorcyklar som körde genom stan i 200 blås, knappt utan skyddsanordningar.
Jag var där på eget bevåg, som vanligt, sov längst upp på ön i fyren. På nätterna festade bikersarna med varandra. Det var en ganska svår resa. Det blev ett jobb i alla fall som en modern layoutare hackade sönder till kalops i tidningen. Jag tror jag fick betalt i slutändan, men sånt kan man aldrig vara säker på.

På gatan. Möter en liten pojke med åklappen på ryggan. Han vänder sig till sin mamma.
- Mamma, om man inte andas då dör man.

Say no more. Grabben har fattat poängen med livet

En gång i tiden möttes fotografen Anders Petersen och jag på Medborgarplatsen.Han hade en snygg safarijacka på sig. Jävligt snygg. Jag hade också en snygg jacka, lite av samma sort som Anders.
- Kolla här, sa han och öppnade jackan.På höften hängde en kamera. Jag var inte sen att öppna min jacka. På min höft hängde en pocketkamera. Samma sorts kamera som Anders hade.
Kameror betyder alltså en del för fotografer. En kamera är en kärleksaffär. Ett instrument man måste gilla. Svårare är det inte. Det var därför jag skrev om Panasonicen i mitt förrförra inlägg. Jag anser ju att de flesta digitalkameror är vansinnigt fula, dåliga osv,,,framför allt för stora och klumpiga. Den ende fotograf jag sett bära dessa fula klumpar och se cool ut, är Lars Epstein, men det beror väl på att den snubben är stencool hela han.

Varför ung fotografi har så svårt att komma fram och få tyngd tror jag beror på att så mycket slarvas bort på nätet. Energin sprids åt alla håll. Det enda jag tror på är fotoböcker. Där får man in tyngden. Dessutom är jag av den åsikten att bokens tekniska kvalitet är ganska underordnad känslan. De bästa böckerna jag har, är i många fall, små enkla böcker, som Valparaiso av Sergio Lorrain. Sedan är jag också av den åsikten att en fotobok ska stärka mig, göra mig glad, sorgsen, stark, ha stor mänsklig integritet. Idag görs det så många böcker och fotoprojekt som är idébaserat. Man konstruerar bilder efter en idé och det är inte riktigt min påse. Verkligheten lever, som jag brukar säga,...gott nytt osv,...

Days goe bye.........hur har Ni det där ute? Är Ni i form? Det blåser vackra vindar över Svedala. Nu har snacket börjat om att landet går bra. Landet går bra, kom ihåg det: Vad är det som går bra? Studera det. Hörde just om en undersökning där ett antal läkare undersökts och femtio procent av läkarna i just den undersökningen kände sig så TRÖTTA att de ansåg sig vara en fara för patienterna. Och läkare. Ni vet väl hur dom är konstruerade? Dom gör en grej av att jobba hur mycket som helst. Många tycker det är ballt att gå dubbla övertider, jobba på andra sjukhus då dom är lediga. Läkarkåren är en kår som skulle behöva en riktigt jävla genomlysning. Nog om det. Känner en del bra folk som är läkare men jag har en seriös uppfattning om att det skrået borde reformeras en hel del. DÅ kanske man slapp läsa de vita doktorböckerna framöver.
Nu är jag elak igen. Folk frågar mig om jag har något nyårslöfte? Vilket piss. Jag ska vara samna sura, kåta jävla gubbe nästa år också. Inbilla Er inget annat. Här blir det inget soft skit. Om jag ska kommentera den fotografiska fronten, så var det här året då det svenska fotolivet totalt kapsejsade, samtidigt som det dök upp en massa talangfulla, unga fotografer. Jag har kontakt med en del. Dom ska inte få en lugn stund.
Den nya grejen, den nya radikala grejen, är att man tror att fotograferna framöver ska producera och vara publicister samtidigt. Tja, kära vänner. Det finns i alla fall en fotograf som varit producent och publicist i några år nu. No names, men så what. 

Days goe bye,,,damer o herrar, börjar ni inte kåta upp er lite rejält nu? Julskinkan har dragit ner och lagt sig runt de ömtåliga partierna nedåt genitalierna. Solen lyser, det är kallt, man tänker på fällen av björnen som man fällde förra vintern med en välriktad karatespark mot björnlevern. Den, levern, rostade man till små kulor och sålde till japanerna så deras små organ växte och blev till nästan normal europeisk storlek. Man fick ju millioner för de där förbannade rostade leverkulorna av japanerna. Att dom inte visste att det var rostade hembakade brödbitar är en annan sak. Björnfällen ligger o glor på mig. Det luktar skunk ur käften på den ilskne jäveln. Jag kör några svängar med elvispen och lite skurpulver på björnens tandgarnityr. Man vill ju inte att madamerna ska svimma av taskig andodör om det blir sexuella övningar på fällen efter den avrivande bastun och snörullet( det jag upplyste herrskapet om i går).

Nej, svenska folket behöver sexuellupplysning. Det är inte många som vet hur man knullar på en björnfäll. Det viktigaste är att kolla om björnen verkligen är DÖD.Det har hänt att dom piggnat till under akten och sedan har man blivit av med pungkulorna i ett nafs,,,hänt en del polare faktiskt. Vi kan väl säga att dom blivit lite personlighetsförändrade efter den upplevelsen.

I alla fall. Nu måste jag ut. Det blir dubbla långkalsonger, de skarpslipade Worldcupskidorna och elvärmare i kalsongerna. På vägen ut sparkar jag björnjävlen allt jag orkar i skallen med pjäxan. Två gånger. Björnar är jävligt listiga. Tre gånger för att vara säker. Den rör sig inte. Den luktar inte. Bra. Nu kan dagen börja.

Stockholmare köper mest potenshöjande läkemedel i landet, medan jämtlänningar verkar ha minst erektionsproblem. Stockholmarna verkar inte inte deppa för det. I Stockholm såldes nämligen minst antidepressiva läkemedel per invånare under året som gått.

Ja herregud, stockholmarna kutar ju bara omkring. Dom vet inte om dom har potensproblem eller ej. De är mest ute efter billigt knark, av vilken sort som helst, för att klara av stressen i tunnelbananen.

Mest antidepressiva såldes i Västra Götaland. Boende i Norrbotten tycks sova bäst, enligt Apotekets försäljningsstatistik. Haha, man börjar ju garva. Kan det bero på att det är kolsvart trefjärdedelar av året????
Jes baby, nu börjar det rocka rejält i kalsongerna. Ni har väl märkt att det ljusnar? Eller,,,
Våren är här. Livet leker. I morgon blir det minus femton. Då ska jag ut i snön och rulla mig. Det lär vara härdande(om man inte dör). Helst ska man ta en bastu innan, men riktiga hårdingar kör utan bastu(det är dom som dör).

Livet är skönt. Det är sväng hit och dit och sväng mitt emellan. De ljuva skriken i backen och uppslitande krascher. Allt för att mänskligheten ska sättas på sin rätta plats.
Och sedan kommer man hem, till ljuva kafeet, där kvinnorna rullar sina magnifika rumpor över det svartvita golvet, bullarna smakar entrecote och chokladen rinner som dyr champagne genom den astmahärjade strupen. Det bultar i kroppen, mänskligheten blandar sina ljuva vätskor till en cocktail av drypande förhärdelse. Det måste bli poesi, musik, en dansant vals med reggiegung. Det kan inte bli bättre, men först måste man rulla sig i snön och överleva.

Ser på Woodstockfilmen, del 2. Blir helt upprymd, så jävla bra, vilken energi. Santanas ohyggliga trummis, Janis Joplins fantastiska sång, Grace Slicks underbara röst. Jag försöker ringa min dotter och be henne se på programmet.Man vill ju dela med sig av det mest fantastiska. Hon är måttligt imponerad. Jag blir helt knäckt. Tänker på Janis Joplin som var helt neddrogad under Woodstock, gick på heroin. Eller på Grace Slick i Jefferson Airplane, som fortfarande lever, och var inbjuden till Nixon. Då tog hon med sig en sockerbit indränkt med lsd som hon tänkte stoppa i Nixons kaffekopp. Ja herregud,,lite kul är det väl?

Jag njuter i vintern. Mitt liv har liksom stannat upp. I år har jag gjort tre böcker, fyra utställningar, 500 blogginlägg, fem reportage. Allt detta utöver den vanliga oron för livet. Nu faller snön. Jag ska starta upp igen, något nytt, något annat. Det är svårt. Det är normalt. Jag är van. Man har lärt sig att det finns ingen början och inget slut. Det rullar på. Det är som snön. Den faller, den är vacker, den gör en sorgsen och glad på samma gång. Snö väcker minnen hos mig. En del vackra, många, för många, sorgliga. Det är som mitt arbete, mitt liv. Det är vackert, det är som snö. Det blir spår där man gått.

I mellanrummet, i rummet mellan. Det är något med tiden, rytmen, att den ska kännas som en våg. Man ska glida på den, inte lätt ,inte fladdrigt, ganska tungt. Liksom rulla fram i känslan, tyngden. En kamera får inte vara för lätt. Inte för tung heller. Ett handlag måste vara blixtsnabbt, men långsamt. Alldeles för många fotografer glor för mycket. Bilden sitter i kuken, fittan, magen eller skithålet. Känns det där, ja då börjar det röra sig. Känns det INTE där, ja då blir det en registrering. Cartier Bresson??? Hur kan hans ultralätta bilder innehålla sådan tyngd? Hur kan Koudelkas svarta zigenarbilder innehålla sådan tyngd. Mörkt kopierade, men så nära tagna. Det mesta är taget med en 20mms glugg. På max en halvmeter, en meter. Sällan längre bort. Tyngd, skärpa, känsla. Bresson då? Oftast på tre, fyra meters håll. En annan glugg, femtio mm, samma avstånd i praktiken till människorna. Bresson får tyngd genom sin koncentration. På det avståndet, med den gluggen, går det inte att slarva. Han gör det ofta med skärpan. Inte svårt att förstå då bilderna är tagna i blixtens hastighet. Men, det paradoxala. Man märker det inte för bilderna är så fenomenala.

Lössnön går upp till pjäxskaften på morgonen. Solen på väg upp. Jag har fyra semlor i ryggsäcken. Ringer polarn C för att berätta. Han svarar i skuggan av Akropolis. Han dricker morgonkaffe medan jag bär semlor över fjället.
Träffar en man som fått tumör på njuren. Några år äldre än mig. Har bestämt sig för att åka skidor resten av livet. Inget dåligt beslut. Inte en dag som denna. Blå himmel, kallsnö och semlor.
Jag lyckas sälja ett par skidor till hyfsat pris. Någon blir glad. Jag blir glad, alla blir glada. Vi åker, solen skiner, semlorna är uppätna. Min polare C vandrar hemåt, bort från Akropolis. Han bor i Plaka. Inget dåligt ställe det heller. Det enda jag kan säga med bestämdhet är att han hittar fan inga semlor där.

Kollar på rapporteringen från Afghanistan. Jag har ju själv tillbringat ganska många år som fotoreporter i länder med skarpt läge, men man kan ju börja undra? Varför är reportern i bild nittio procent av inslaget? Ibland får man ju lust o fråga snubben: Hej, hallå, har du inte sökt fel? Teaterhögskolan kanske hade varit bättre. Jag skulle bli galen om jag som filmfotograf på tv skulle måsta iscensätta en massa bilder där blekfet journalist i grön hjälm lullar omkring bland folk, framför tanks osv. Det absolut löjligaste som finns är när dom står i en folksamling o babblar,.,,,hej, pissa i hjälmen och tänk ut något bättre. Snacka till bilderna istället.

Har Ni tänkt på en annan sak. I blaskorna. Då fotografen och journalisten presenteras på bild har alltid fotografen en hästballe till kamera. Värsta jävla telet, som om han ska plåta älgar...suck,, när får vi se en modern pressfotograf ha en liten kompakt runt halsen och se lite cooooool ut?
Nog om det. Semlorna är jävligt goa idag.

Det gick inget bra för skidåkarskyttarna igår. Alla tänkte samma sak, men ingen ville säga ordet doping. Trist. Själv tänker jag på japansk fotografi. Varför är det så förbannat bra? Japanska fotografer är stars, stjärnor, har status. Det finns inte en svensk fotograf, förutom Lennart Nilsson, som har status och tjänar pengar. De flesta som är berömda, ställer ut överallt, lever i en skuggmisär, tjänar sämre än alla anställda osv...jag vet inte om jag klagar, jag känner nog mer sorg över läget.
Visst, det är möjligt att det är en exotism över japansk fotografi för oss. Det är en romantisk, våldsam, sexig, gubbsjuk fotografi där borta. Ett våldsamt tillslag, men också en naturdyrkan, som hos oss. Och ändå är de japanska fotograferna sådana hjältar.
Jag står hela tiden mellan två val. Att öka min fotografi, eller skriva på allvar och jag kommer alltid till samma slutsats. Det går liksom inte att öka fotografin för det finns inget utrymme. Det finns ingen som bryr sig. Det finns ju knappt ett ställe att publicera sig på. Jag skulle vilja vi lärde oss av japanerna.

Vad är jämlikhet? Att man och kvinna ska ha samma möjligheter till jobb och lön och livsbetingelser? Vem är i underläge. Den lille mannen som får bo långt utanför stan för han har inte råd med lya i innerstaden eller den lilla kvinnan som fått en lya av mamma och pappa på innerstadsadress? Är den manlige invandraren i underläge mot den vita medelklasskvinnan från Gärdet? Var går skillnaden mellan klass och kön?

Vad är jämlikhet egentligen? Att en konstnär sällan kan få låna i bank för han eller hon tjänar för dåligt? Är det jämlikhet att övre medelklassen kan köpa sina barn en ganska säker framtid? Är det klass eller kön? Är det jämlikhet att en fri företagare aldrig kan sjukskriva sig för det har han inte råd med? Varför tror alla att jämlikhet ska lösa alla problem? Klassperspektivet då? Att man kanske aldrig får ett jobb, eller aldrig kommer till tals?

Varför är hela vår debatt styrd av de som har? Varför är Sverige uppdelat i Stockholm och det andra? Varför kallar kvinnor sina barn(döttrar) älskling. Varför kallar en man aldrig sin són älskling? Varför slutar aldrig kvinnor vara morsor, medan pappor har lätt att sluta vara pappa då barnen blivit tjugo?
Varför är frågorna viktigare än svaren? Kanske för varje svar har en ny fråga?
Varför, varför...varför frågar vi så mycket? Kanske skulle en dos tystnad fungera lika bra?

Dimman är oerhörd. Autofokusen fäster ingenstans. Det är som att sova då jag åker. Det känns som om jag inte vaknat. Tänker på vad min son sa om Mona Sahlin. Hon kallas Mona Muslim.Doftar inte gott för framtiden. Bill hade ett allvarligt tal med mig då jag sov i dimman. Om Framtiden, som är NU. Avsaknaden av idéer för Framtiden. Ingen har svar på något. Förr visste vi allt om Framtiden. Vi var världsmästare på Framtid. Idag vet vi inget. En alldeles ny position och ingen, absolut ingen, säger något heller. Det är en märklig tid. Jobba mer och handla mer. Det är allt. Det är en helt omöjlig vision. Inte en enda tänkande människa kan gå på den visionen. Det är därför vi ska jobba som galningar så vi inte ska tänka, hinna tänka. Är det inte så att allt handlar om att rädda det som räddas kan?

Det var sånt jag tänkte på i dimman. Rasismen, avsaknaden av svar på frågorna. Risken, om det nu är en risk, är att man ger upp, bäddar lite extra fint och skiter i det andra. Jag vet inte, inte ens det vet jag, om det är en risk alltså?

Människan är en underlig tingest. Hon vill brinna hela tiden. Inte vara avslappnad. Mycket av den bästa människofotografin görs av folk som är berusade. Som gör sig berusade för att fotografera andra berusade människor. Märkligt nog verkar det fungera.
Den stillsamma fotografin har svårt att verka. Strömholm är en stillsam fotograf som låter bilderna verka inifrån. Trycket i bilden kommer inifrån. Andra har våldsamt tillslag som gör att bilden lever, typ Petersens senaste bilder. Det är märkligt att så mycket kan påverka, fast det mest intressanta verkar vara att det bilder som äger en slags stillhet, lugn i botten, verkar vara de bilder som fungerar bäst i längden. Är det åldern?` Är det som att bli äldre, man uppskattar klassisk musik allt mer ju äldre man blir?

Mecki Mark Men var ett band jag diggade på slutet av sextiotalet. Det var hårda saker. Dom försvann, la väl av runt 1971. Runt 2005 träffade jag en grek som var intresserad av fotografi på Naxos. Vi blev en slags polare. Jag hängde mycket i hans butik som sålde en massa krafs, men han hade en brorsa som var bydoktor på Naxos och hans ouzo var god. På nätterna hängde vi på en bar som bara spelade stenhård Hendrixmusik. På morgonkvisten brukade jag vingla upp till mitt chapell högst upp i stan. Lagom för att se båten från Mykonos dunka in mot Naxos hamn. Min granne, en skön lirare på 90 bast, brukade ha dörren öppen och spela klassisk musik från sin Sanudilya från 1200-talet. Det jag bodde i var mer en getladugård med vita väggar.

I alla fall, den grekiska polarfotografen var en dag helt eld och lågor, hade väl rökt lite starka substanser, men helt vild och galen var han. Lyssna, lyssna, sa han och spelade en låt.
Jävla bra, tryck, jävla bra tryck. Inget snack om saken och jag kände igen något: Jocka Toulonen?? Nej, greken gick i taket,, Mecki Mark Men, Parakalo,....så var det med den historien.
Nu spelar dom snart på Söder och Gudibrallan ska också uppträda. Dom har jag ju plåtat några gånger, men Mecki Mark Men....det är häftigt.

Tidningar har jag icke sett på ett och ett halvt
år! Och livet får därigenom en bredare läggning; alla
småsaker som störa, hållas borta; jag utsätter mig
icke för detta störtregn av knappnålar, får behålla mina
tankar i fred, äger det lugn jag kan tillkämpa mig.
Det är skrock, att man inte kan leva utan tidningar;
och jag rekommenderar abstinensen, ty den verkar
som sanatorium.

De stora världshändelserna läser jag om i die
Woche, en gång i veckan och det är mig mer än nog!
Andra nöjen känner jag icke, och behöver endast en
Beethovenkväll hemma då och då. Att gå ut på
ställen är numera omöjligt, sedan min person är så
bemärkt. Jag är född skygg (liksom min far), och
har blivit skrämd, därför trivs jag bäst hemma!

August Strindberg....

Dom säger att det är snökaos i sthlm. Tunnelbanan går visst inte. Ja, herregud, att det kan vara så krångligt. Varför grejar man inte fram två skotrar, fem hundra meter rep och sedan får folk ställa sig på skidor och bli tolkade mellan Slussen och Farsta tex. Det vore väl en skön grej. Tusen pers bakom en snöskoter mitt i vintern. Ett slags rekord och vilken bild och hur miljövänligt vore det inte? En annan metod vore ju att ta ut Kungens kusar o låta dom dra tunnelbanan fram till Farsta, eller varför inte köra Reinfeldts dröm. Alla arbetslösa, sela in framför det blå tåget, riktning Farsta. Annars är det väl bara att köra samhällets blöta dröm. Bege er till jobbet och åk aldrig hem förrän tussilagon sloknar på höstkanten....

Träffade en kvinna i går som skulle gå ner i arbetstid. Hon skulle bara få ut 20 000 kr före skatt. Hon hade en hyra på 4200 kr, var rejält bekymrad. Det ger väl en 14-15000 rent i månaden, o efter hyra ca 10000 kvar att leva. Vad är det med folk? Själv lever jag på 6000 kr i månaden efter hyran och skatten är betald och jag lever som en prins. På det kan jag ha en son hemma och ha en bil som kostar 1500 kr i månaden. Jag säger ingenting. Jag vet folk som tjänar 35000 kr i månaden och kan spara minst 10 000 kr varje månad och inte gör det. De spenderar pengarna på småkrafs varje dag. Nej, snacka aldrig med mig om löneförhöjning.

Ja, det var det ekonomiska. Jag har alltid levt efter devisen: bara jag har det nödvändigaste så slutar jag med brödjobben. Det nödvändigaste är hyran, bilen och en kopp kaffe om dagen för tio spänn.

Tjejerna i går, i stafetten, vilket ös, men som gammal cyklist undrar jag nog om dom inte skulle ha släppt upp tyskarna mer och dragit på ett tokryck i värsta backen. Hade dom fått tre meter till hade tyskarna gett upp, men vilket tryck dom hade i åkningen Haag o Kalla. Tar av hatten för de tuffa brudarna. Det är brudarnas OS, och Hellner och Ferrys.

Nog om det. Är lite disträ. Min chefredaktör tycker jag ska lägga upp en reportageidé som handlar om att jag ska åka skidor med Stenmark, Lillbabs, två 90-åringar från skidåkningens barndom i Svedala. Ja, vete fan. Jag har i alla fall fått klart för att åka på Åres baksida i 14 dagar. Fast Stenis vore ju tungt, ligga bakom legenden. Tänk när han var hemma i Tärnaby, alla såg honom svepa nedför backen. Det blev tyst som graven i liften, folk grät nästan av skönheten i hans åkning och karisman, jesus Christ, karisman. Det var som då bokhandeln på Hornsgatan hade en helg med Ivar Lo. Hela lokalen var skyltad med Ivar Los mästerverk. Då öppnas dörren, en liten, satt man i svart basker, maestro själv, träder in. I den stunden förvandlades en bokhandel till en kyrka.

Stockholmsliv...vad är det?
Ser ut genom fönstret. En gubbe i långkalsonger o knähund som pissar en decimeter utanför entrén till hans förbannade bostadsrätt. Letar reda på älgstudsarn, men fanskapet har stuckit in till sin lya innan jag får korn på vraket. Nästa gång ska jag skicka ut min varg o se till så knähunden blir en enkel kebab.
På tunnelbananen står folk och slickar varandra i nacken, sprider tbc o annan skit på den korta sträckan mellan gamla stan och slussen.Tacka vet jag Järpen, rejäla tag. Flås eller slick i nacken?? Björnen eller storvargen, fina grejer. Då vet man vad som väntar, i alla fall inte tbc...

Vad är gamla stan förresten? En massa ruckel där pesten fortfarande har sina klor kvar. Jojo, själv piskar jag vargen lite, lägger mig i pulkan och drar en repa på snöhögarna ner till Sluskenbuskenstationen. Dom har ju sönderklabbade fiskar där som dom säljer i förgiftade korvbröd.
Igår tog jag ut snöskotern, drog en repa framför snutbussen, hejade på dom lite och dom blev skitglada, satte på lanternorna och körde som fan, men jag hoppade över några snöhögar, gladde tre pensionärer då jag svepte tre dec över deras inplastade skallar. Det sista jag såg av snuten vara att dom krockade med Tina Messings buss då hon tog de remarkabla aktionsbilderna av snutbuss in i röd Slbuss. Det blev feta pengar för henne, men det bjuder jag på.
Nu ylar vargen igen,,,gubbfan i kalsongerna är ute igen med den lilla pissråttan. Jag blinkar till vargen, öppnar dörren. Han försvinner som ett skott, kebab kebab,,,,
Jag lutar mig tillbaka. Hör ett ljudligt slafsande på gatan, ser att pissråttan lever men kalsongnissen verkar vara uppäten,,jajaja, allt kan ju inte gå enligt planerna, men vad fan,,,en dag i morgon också...

Kom iväg till Övfre Östermalm idag. Skulle äntligen få lite ordning på kaoset som kallas Iphone. Rusar in på en shop, killen ser förskräckt ut, har väl aldrig sett en snubbe i vargluva med svans, David Crocketmössa. Det är en rödvinsräv jag nedlade 1952 med ett sjujävla skönt bågskott med min illerpillerbåge. I alla fall, snubben famlade efter larmet, han såg väl älgstudsarn på ryggen...vad fan tror folk, att man ska skjuta? Jag tränar ju fan bara för nästa OS i skidskytte, o då måste man ju bära bössan i alla lägen, annars blir man ju fan diskad.

I alla fall: Iphone, aldrig i livet, var inte hans grej,,,nej, det fatta ju jag också efter en kvarts skällande,,,jag stod ju i någon jävla kalsongbutik,,,jag skyldrade gevär och skrek : Leve Kungen, innan jag med en helomvändning rusade ut och kollade efter något som hette 3.

Vad fan då 3? Hur kan man heta så? Bara det namnet är ju värt några kulor...nåja, siktade något som såg ut som två dubbelvikta dalkullor i bakfösarposition i horisonten,,,
....3, tamigfan,,,in på nästa ställe, larmet hade gått och det löste sig på fläcken. Den tbc-besmittade luren åkte ner i en kartong och upp halades en sk lånetelefon. Något gammalt skräp från Hedenhös tid, då man hade två ölburkar och nylontråd mellan burkarna och kallade det essmmmmmsssssss. I alla fall, hedenhösluren såg ju okej ut, höll för ett hårt kast i golvet och en stamp med läderpjäxan ovanpå. Jag höll på att kalla in vargen för han skulle få provbita i plastjunket men killen bakom disk började fladdra med jacken så jag drog ut på direkten.

Första samtalet funka bra. Andra med. De flesta tyckte jag fått snygg röst och sexig doft i den nya hedenhösluren. Jag var nöjd, sköt ner några skyltar på Stureplan, ser ju bara för jävligt ut där nere. Var är dom som ska skydda stan mot förfall?

I alla fall, snöskotern dammade förbi den kungliga kortegen och vargen la på en surströmmingsfjärt precis då vi passera Kungen och hans vindpinade fru.
Satt gott, vargen ska få käka en ny pissråtta till sällskapshund då vi kommer hem till Söderträsket...

Vad berättar jag det här för Er för? Inte för att Ni är värda det, mest för att Ni kan komma ner på stadsmuseum på lördag och kolla in mig och vargen. Se bara till att INTE ta med några pissråttor till hundar. Det blir kebab direkt.

Idag är det visst vernissage. Med åren har jag börjat tycka vernissager är lite påfrestande. Så var det inte förr. Då ville jag känna att jag kunde, man ville visa upp sig. Idag tycker jag allt mer att min person är oväsentlig, att det jag visar talar för sig självt. Jag börjar bli som Koudelka, som avskyr att tala om sina bilder. Jag skulle vilja ha någon som pratade om mina bilder, någon som kände mig och visste mina tankar. Den personen kunde resa land o rike runt och babbla om mina bilder, få 80 procent av intäkterna, hålla bildspel. Är någon intresserad så hör av er. Är någon intresserad av att ta alla mina bilder och göra en bok: Hör av er,,,

Mina bilder har vandrat bort från mig. Jag skänker liksom bort dom till den som vill göra något. Bara det blir hyfsat är det okej, ,,,ja till om med halvhyfsat är okej.. jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag är mest intresserad av att åka skidor, göra nya bilder och texter fika, bara vara. Mina gamla bilder får vem som helst fixa med.

Vad vill jag säga med detta då? Att jag är inne på något nytt? Att min Tankebok växer fram, klar till oktober i höst. Att jag längtar efter torr sand på trottoarerna, att jag längtar efter en varm, värmande vind i mitt ansikte...

Ja jävlar,,,tycker Ni jag är enformig och stelnad. Ge mig den blogg som ger Er en Sev, de bästa skidfotot, galna betraktelser, mina egna bilder, min ilska, min skönhet, din skönhet,,,min blogg är en av få som innehåller sex, kärlek, ilska och bild på samma gång. Borde jag inte få betalt för det? Nu ska jag fan börja med prenumeration på min blogg. Vill NI läsa den ¨så blir det till att pröjsa, annars får Ni nöja Er med tekniken och påhoppen på Fotosidan,,,

Ja Herre Gud. Bodil Malmsten är bra. Hon får till det liksom, väldigt ofta. Fast hon är för snäll,,,,fast bra,,,Läste Karolina Ramqvist roman More Fire,,,mycket Lundell över henne, fast Lundell är tio ggr bättre. Blev lite beklämd över kvinnovåldet i boken.
Det är något jag inte får skruv på. Kvinnor och våld. Jag har ju sagt åt en del kvinnor att de ska ge fan i vissa snubbar för dom spöar kvinns, men inte fan. Dom går dit som offerlamm, ett halvår senare har dom fått en rejäl snyting och polisanmälan vill dom inte heller acceptera. Svårt läge, lite skruvat enligt mig.

En annan tragisk gren är DN kultur. Den vansinniga nedmontering de håller på med. Nina Björk har sagt upp sig vad jag fattar? Hon är ju i särklass bäst på DN. Och varför slåss inte chefen Schottenius med näbbar och klor för sina medarbetare. Det stinker skit hela vägen.

På tal om fotografi. Nu kan vi ju sluta snacka teknik, Kamerorna finns, det är bara att greppa de moderna ämnena, berätta historierna.

I natt hade jag en grym dröm. Två snubbar stod på gatan och diskuterade att Lundell fått Nobelpris i litteratur. Då säger den ena snubben.
- Du vet väl att han skrev sina första på en Facit privat?? Och de andra böckerna, de från 90.talet, på en Olivetti med plastskärm.
- Är det sant, sa polarn. En sådan måste jag ha,,,,
Det var då jag vakna och hade ångest.

Min son frågade mig igår: Vad gör du på dagarna, egentligen? Svårt läge. Inte ens min son fattar vad jag gör. Ingen fattar hur jag arbetar och lever. Suck, man kanske skulle börja göra som de som har fast anställning. Se ut som om jag jobbar hela tiden? Det har alltid varit det värsta för mig då jag haft fasta jobb. Att måsta sitta på arbetsplatsen trots att det inte finns något att göra. Mitt postjobb 1972 var perfekt. Det var beting, klar så drog man. Alla älskade det utom ledningen, så till slut förstörde man det fina jobbet också. Det är svårt att gå på ett jobb och spara sig bara för att jobbet ska räcka dagen ut. Känns ju vansinnigt på något vis?

Jag tycker det är påfrestande med den unga kvinnan som vill dö, avsluta respiratorn. Det är klart hon ska få som hon vill, men just att känna så, ha ett sånt jävla hemskt läge i livet. Plågsamt att tänka på.

När jag var på biblan tänkte jag på ett nytt fotomuseum. Det är ju bra med det här privata fotomuséet i Slussen. Det är bara att önska lycka till och jag skulle tycka det vore underbart med ett ställe där all den bästa Svenska fotografin fanns samlad, plus den internationella. En fotoskatt, som ett bibliotek, där man kunde sitta och glo i fotoböcker dagarna i ända.

Mina absoluta favoritfotoböcker är nog Bressons Image de sauvette,,den med Miros målning på omslaget, sedan Strömholms Poste Restante, Strömholms stora bok,Danny Lyons liggande retro,Ed van der Elsken, Koudelkas Exile, Sergio Lorrains Valparaiso,,,jag gillar oftast små böcker,,,och det ska vara text i dom. Det senaste inom den svenska fotofloran är att böckerna görs utan text, bilderna bara radas upp, det blir ingen story: Jag tror inte på böcker med bara bilder. Ta Strömholms Poste restante. Halva grejen är ju Tor Ivans text, snacket i början. Eller Sergio Lorrains bok där Neruda skrivit texten. I normalfall är texterna i fotoböcker en jävla sörja, man tar någon intellektuell typ som skriver något oläsligt. Det är helt fel, men skrivs det på rätt sätt, då lyfts boken fantastiskt. Såg Ni förresten DNS artikel om fotografi i förrgår? Hur intellektuellt får det bli?

Ibland blir man påmind om vad man skrivit. Det här var något jag skrev i en bok som hette Progg, som sedan kom att heta något annat.

"Jag hade aldrig förstått känslan av att sitta i en bil, se de vita strecken, känna lugnet och harmonin i den mörka, vinande natten. Vägen rullade fortfarande genom min kropp. Om jag blundade kom de vita strecken farande. Det var dags att sova.

Vi satt uppe på cafe Zurich en natt när en bildemonstration utbröt. Snabbt stängde några män av halva gatan med cafestolar. Bilarna tvingades passera långsamt och alla snygga, nya bilar fick sig en omgång av folkhopen. Det var en slags perverterad demonstration mot de rika. De som hade råd med en snygg bil fick den söndersparkad. … Då small det till. Det första tårgasskottet. Gatan fylldes snabbt med den vita, stickande gasen. Poliser med skräckinjagande utrustning omringade området. Ur två av gränderna kom fascistpolisen rusande, välorganiserade och med mord i blicken.
- Kom med för fan, skrek Charlie och drog iväg från Cafet.
Vi sprang in i en annan gränd, såg hur snutarna kastade sig in i folkhopen och slog hejdlöst med batongerna och gevären. Folk stupade till höger och vänster.
Charlie uppträdde som en fältherre.
- Nu gäller det att vara vaken, skrek han.

Att bestämma över sin egen tid är den största friheten. Det är den enda riktiga friheten. En frihet alla kan uppnå om dom är beredda att välja bort standard, stress och karriär.

- Det är regnet som gör det, sa Charlie. Baskerna är inte så livliga som katalonierna. Dom är mer som oss, eller greker. Tragiska på något vis. Ärliga, tunga och förbannat konservativa.

- Det är nu det börjar.Vi har fått in en fot, det är i upprepningen fördjupningen ligger. Inte i att göra nytt varje dag. Det är en förbannad myt.

Vi måste åke ner på vintern. Då är Baskien vackrast. Dom älskar sitt regn där nere.
Han tänkte efter.
- Regnet, den svarta järnhaltiga marken, det röda vinet och ETA. Det är pulsådern."

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det? Kanske för att vi snackade om Spanien? Kanske för att den lilla fågeln inom mig som alltid talar om flykt, hade börjat hacka mig på revbenen?

Jag har aldrig berättat sanningen om Spanien. Om katterna som gick patrull på baren Marsiella, om bordellen med de röda draperierna, om fängelset, om polisen som jagade in mig på toaletten, om Chalapartan i Baskien, våta nätterna, resorna hem genom mörkret, Volvons dimmiga baksäte, tandpetaren i gardinen på restaurangen, Sestao, de mörka vinet och sorgen över förlorade kamrater, tullen ovanför Barcelona, siestan i Cordoba...
Jag har inte berättat hela sanningen. Det är en sak som är säker. Frågan är bara om jag kan det?

Sitter i natten och lyssnar på trafiken. Den kommer och försvinner. Funderar på om jag gör rätt i livet? Hur ska man veta det? Varje beslut man tar har en fram och baksida. I min ålder går det liksom inte riktigt att säga att det spelar ingen roll, att livet inte har någon mening, att allt du gör är rätt. Jag har tappat de illusionerna för länge sedan.Det spelar en jävla roll vad man bestämmer sig för att göra? Inte för att du blir lyckligare, eller rikare eller så. Det är bara så att vad du än bestämmer dig för att göra så har det en fram och en baksida.

Man väljer sida helt enkelt. Jag har valt jobb bara för att det handlar om pengar. Inte bra. Det är snarare så att pengar för ett jobb komplicerar hela skiten. Då får man ett krav på sig. Ju mer pengar man får desto större krav. Att tjäna jävligt mycket pengar för ett kommersiellt jobb lönar sig märkligt nog inte alltid i längden.
Jag frågar mig alltid: Vad handlar det här om? Och varför ska jag göra det här? Hittar jag inget bra svar skiter jag i det. Oftast fungerar det om man pallar att stå ut med känslan att vara utan pengar. Om man väntar länge nog brukar det komma en
lösning runt hörnet, men då får man jobba på att den ska dyka upp. Och då menar jag inte en morbror med fet plånbok.

Vad är det för idiot som hittat på sommartid? Varför? Tycker Ni inte det är ljust nog
på morgonen, eller vad fan handlar det om? Blir irriterad över skiten, slår ut kaffet över hela golvet. Förbannat. Lyssnar på Klingan, ett helt jävla suveränt program. En programledare som snackar som en vettig människa. Underbart.

Nu ska visst bilprovningen privatiseras? Varför, Herregud, varför??? Det funkar ju skitbra. Precis som snacket om att att privatisera Systembolaget? Varför, och apoteken,,,grejer som funkar skitbra ska bli sämre...suck,,,en suck till,,,roligt att Mikael Wiehes nya skiva går som tåget.Han har ju en kamplåt där, en låt som säger adjö till Alliansen. Det är lite kul, faktiskt.

Och så debatten om Slussen. Så fort någon kritiserar ett förslag så är argumentet alltid att de som gör det är pensionärer eller födda på fyrtiotalet. Det irriterar mig verkligen. Har man inte sett hur de bästa städerna i Europa ser ut? Det är gamla städer där husen är underbart vackra, torg och miljöer är integrerade med varandra. Städer som är organiskt uppbyggda för människor och samverkan. Det mesta nya som byggs är inte det. Ta Hammarby sjöstad, ett annat område på Lidingö osv,,,vedervärdiga områden, knappt en råtta skulle vilja bo i ett sådan trist område och det kallas för modernt och häftigt, när det bara är rena skiten. En glasad, trist förort i stan.

Samma gäller Slussen. Förslaget ska bara vräkas ner i Saltsjön. Vem som helst måste väl fatta att Framtiden bara har ett alternativ: Bilfri innerstad.

Ja, Ni märker hur det är fatt. Nu har jag gjort en ny balja kaffe, ställt om klockjävlarna och lyssnar på Klingan. Kan det bli bättre?????

En vanlig dag i stan. Jag känner allt mer att jag och staden kommer att gå skilda vägar. Trots allt som erbjuds så är det inte det jag vill ha. Mitt stadsliv är så enkelt. Att sitta i en korsning och glo. Att besöka bios, teatrar, utställningar är inget för mig. Mitt liv är människan, den levande människan, den okända människan, människan som passerar mig, blicken från den okända människan, människan som ser mig i ett kort ögonblick innan ljuset slår om till grönt. Människan som väsen, rörelse, inspiration, samtal, en korsning är allt som behövs.

Kanske en liten kopp kaffe också. Jag är en stillsam människa med yviga rörelser. En människa som väntar, ser, berör, blir berörd, men det krävs så lite. Vinden, solen, en korsning, kaffe, en slags väntan. En poet kan vänta länge. Det är viktigt att veta. Att all längtan kommer ur väntan, en kopp kaffe och ett gathörn. Om det är de viktigaste ingredienserna kan man ta bort gathörnet. Ersätta det med solen. Om solen finns, ja då finns allt det andra. I alla fall om man är människa.

Jag har den gula toppluvan på mig. Ser ut som en kanariefågel. Igår fick jag en solros till kycklingen på Matkultur. Eller var det en maskros? På bakgården leker solen vår. Tänker på vikten av struktur, disciplin. Hur ofattbart viktigt det är för en människa som mig, En svag människa med fladdriga nerver behöver alltid upprätta strukturer, disciplin,. Ingen hjälper en med det.Man måste uppfinna strukturen själv. Den är livsviktig för arbetet, produktionen, lyckan. Ingen kommer undan.

Stilla dagar i Clichy. Minns Millers fina, lilla bok. Livet han levde, som blev litteratur. Jag har den gula mössan på mig. Känner mig som en pippifågel. I min lägenhet spelas det klassisk musik. Jag lyssnar, fastän jag inte hör. Skuggorna rör sig över gården. Plötsligt är bilden där. Jag reser mig som det lejon jag är. Det är en ruggig känsla, utmejslad sedan 40 år. Känslan av jakt, att jag ska ta bilden. Precis lika lojt som ett lejon rör sig mot sitt byte i början, lika loj är jag. Sedan börjar slakten.

När jag hör de första kvinnliga körrösterna i Bob Marleys "No women no cry" är det redan natt. Jag tänker på en man, en gammal polare. Alltid polare, men vi ses inte så ofta. På Timo, en av de skickliga på Etc. Han stod i mörkrummet, letade upp svartpunkten i kopiorna, skötte reprokameran, var bildredaktör.

Jag bläddrar i Indicier, en vacker katalog från en utställning med Kenneth Gustavsson, Christer Strömholm och Anders Petersen. Både Kenneth och Christer är borta. Kenneth gick bort nyligen. Det är då jag tänker på Timo. Hans fantastiska text i Indicier. Han låter en bandare rulla, sidan fylls med text. Det är genialt. Timo har skrivit många bra texter i små, vassa, betydande kulturtidskrifter.
Det är lätt att tro att det stora är det viktiga. Christers kanske bästa bok var en 25 sidig liten katalog, "Till minne av mig själv". Det är tyngden som räknas. Indicier heter verket Ni ska söka hitta på antikvariatet. Patric Leo hette han som gjorde layouten, men det är Timos bok. Ett mästerverk och inget annat

Morgonpromenad. 120 steg i minuten, femtio minuter. 6000 steg. Märkligt hur tydligt man ser döden i ansiktet på folk. Hur nära döden vissa är.... Vi går mot döden på olika sätt.

Möter Gunnar som petar mig i magen och säger: Fet du börjar bli. Panik och förtvivlan. Går till Sofia som förstår mig: Gunnar, säger hon. Han ska inte snacka. Ta en kaka, det är bara bra för dej.
Dagen är räddad, Inga bilder som vanligt. Lågt ligger molnen och jag tänker på John Holm, Pugh, Bosse Skoglund och Tony Ellis. Högt sjunger gitarrerna och på nätet skriker alla om Valborgsfesterna.

Söndag i Santorini är drömmen om en kvinnas särade ben, tystnaden och det lilla schwippet då min kropp glider ner i Nikolajs sammetsmjuka bassängvatten. Några minuter senare hämtar han mig, kör mig den vindlande vägen ner till en av helvetets förgårdar: Santorinis hamn. Ett ställa där kyparna går på speed, priserna är kriminella och man måste ha en Henry Millerattityd till livet för att stå ut. Min båt, Seajet 2, är i sedvanlig ordning försenad.

Efter tjugo år i Grekland kan jag båttiderna som en inhysing. Jag lyssnar till kaptenens snack med en polare, samtidigt som han med en nonchalant gest vänder den grymma katamaranen och låter de tusen hästarna i Rollsroycemotorena släppa loss då vi kör ut genom calderan. På min högra sida hänger kåkarna som smaragdbakelser på vulkanväggen. Det ser vackert ut men Santorini är ett turisthelvete. Vi brakar på mot mitt andra hem, Naxos. Vi passerar fylleslaget Ios, en skam för västvärlden, för våra ungdomar, innan jag ser Kastraki, Agia anna, Stelida, borgen på berget, Kastro där jag bott så många år i en Sanudilya från 1200-talet. En tår faller på min kind, en tår faller alltid på min kind då jag närmar mig min ö.

På kajen står polarna, fiskarsönerna och skriker " Jazzo John, ti kanete, kala?" Som ett mantra, jag heter John, för dom , jag har hetat John i tjugo år. Jag vinkar glatt, passerar som en prins i deras kungarike.

På paralian sitter C, min polare, världsomseglaren. Han vinkar ner mig på en öl. Vangeli, kyparn,kommer ut och frågar om jag ska ha det vanliga? Mia Birra??..

Han är bög, vet inte hur det funkar riktigt på Naxos, som ligger tio år efter oss i radikalism. Han ska i alla fall byta jobb, starta kiosk, efter tjugofem år på samma kafe.

En timme senare paddlar C ut till sin vackra segelbåt. Jag kör min gröna motorbike mot Stelida. Det är en varm eftermiddag, inte för varm, inte heller för blåsigt. När jag kommer fram står mina sandaler där jag lämnade dom för ett år sedan. Jag är hemma.

Vinden sveper över verandan. Jag sitter i skuggan och ser Grekland falla, för faller gör Grekland. Turismen minskar, man lägger avgifter på märkliga ting, som några kronor i avgift för att passera en vänthall osv...det är razzior och kvittojagande överallt, även om min polare Nikolaj hyr ut svart mest hela tiden. Grekland faller och ändå har grekerna en högre levnadsstandard än vi på många sätt.

Sverige har två saker som skiljer oss från de flesta: den svenska kvinnan och jämlikhetssträvandet och ett ganska väl fungerande ekonomiskt system( även om borgarna sliter halvt ihjäl sig för att rasera allt vettigt som byggts upp sedan 1800-talet).

På natten,på Paralian. Alla är ute, alla sorter, gamla som unga. De flesta dricker, ingen är full och ser man någon full idiot är det en svensk. Alltid en svensk eller en huliganengelsman.

Den svenska alkoholpolitiken är helt sjuk. Eller rättare sagt, våra dryckesvanor. Var någonstans i världen kan man möta tre unga män med kepsar som går omkring på gatan med öl i näven och brölar? I alla fall inte i Grekland.

Jag vandrar i de vackra gränderna, köper grönsaker som reducerar de svenska till ett skämt. Och ändå: Grekland faller, och med Grekland faller Europa. Och vad blir det nya?
Det är tankar jag tänker då jag sitter på verandan, ser båtarna dra mot Santorini och vinden smeker mina bara, lite fjälliga ben

Jasso,min vän,,,, Scopelitos gungar mer än vanligt. På kryss mellan Paros och Naxos. Jag är tung av värme och lust, faller i vattnet med harpungeväret. En bläckfisk öppnar sitt hjärta. Vattnet blir blått, som blått blod.

De röda rosorna behöver vatten. En fläkt går långsamt, stöter fram en vind som en prostatasjuk pissar. En kvinna svettas. Hon är våt,kan inte skilja på kropp och lust. Vinden avtar, allt sjunker. Det finns en tyngd någonstans.

Varför började jag leva det här livet egentligen? 1969, hade jag någon aning om vad som väntade mig? Ett liv slingrar sig som en orm över en asfaltsväg i sommarhettan.Man vill till diket där det är lugnt, man kan gömma sig. Det mesta blir förutsägbart. Det spelar ingen roll vad du gör. Det blir ändå förutsägbart.

Stod på en bokhandel, kollade i alla tidningar. Det finns kanske fyra tidningar i Sverige man kan jobba åt. Tre betalar inte, den fjärde snor ens jobb efter man presenterat dom. Den ljusnande framtid är vår....för en frilansare finns bara egna böcker, utställningar och sk workshops om man vill överleva i längden.

Jag har bara en sak på hjärnan: Tour de France. Det är heligt. Vet ni att cyklister lätt blir impotenta? Inte för alltid, men periodvis. Man tappar känseln i kuken då nerverna under kuken kläms åt. Ännu värre är det om man bor i norrland och tränar i vinterkyla på cykeln. Då blir pitten en isglass av minsta, billiga sorten och då den avfrostas i ett varmt bad kan man börja pissa blod. Det är sant. Fråga mig. Jag vet allt om isglass, cykling och blodvite.

Tänk, utan denna blogg, no info. En annan sak: Grekiska krisen. Det faller, det faller, men det rullar ändå på. Den Grekiska korrumptionen är fortfarande stark så ingen lösning finns i sikte.

Annars, efter ett svårt år, är jag i bättre form, snyggare och starkare än på länge. Det kommer att svänga friskt i den här bloggen framöver....puh, nu börjar jag låta som Grekiska krogägare. Varje gång de kommer ut med en pizza och skryter, säger: Oh, look, fantastico, smells fantastic,,,ja, då vet man att man får äta hästskit ännu en gång...

Man Rays bok Women ställer saker på sin spets. Att fotografi är enkelt. Porträtt, saker och ting och berättelser. Svårt att komma förbi den enkla sanningen. Varför krångla till det? Fyll din fyrkant, det vita papper, som är vår omedvetna sanning om livet, med bild. Kalla det vad Du vill, men fyll fyrkanten med bild, koncentrerad känsla. Thats all. Det kan vi snacka om hela livet.

Jag fascineras av hårt ljus. Det går att böja till något mjukt. Det handlar bara om inställning och var det ska släppa. Det är en dag med tung tomhet. Gamla Stan är något jag inte förstår mig på längre. Varför låter man en stadsdels själ förbrukas i
krimskrams? Alla söker det riktiga och hamnar ofta i det andra. På Skeppsholmen sjunker en skuta medans andra sätter på sig flytvästar för att skumpa sig till döds i en snabb gummibåt. Jag söker tystnaden. Den finns där det svarta blir grått, i skuggan.

Läste Carsten Jensens, vi, de drunknade och sedan hans senaste bok, Den sista resan. Två tegelstenar, fantastiska böcker. Ni vet, klassiska romaner som inte tar slut på en och en halv timme. Tänkte på Björn Larsson, en annan duktig seglarromanförfattare. Den bäste, är enligt mig, en riktigt crazy typ vid namn Tristian Jones, riktiga skrönor, men enormt bra skrönor. Det som förenar dessa författare är att de vet vad segling och båtliv handlar om. Deras berättelser utspelar sig innan halva europa skaffade sig en egen segelbåt.

Det är något konstigt med vår tid. Allt ska säljas, eller köpas. Ta bara alla dessa idioter som köper hund utan att ens veta vad som är fram och bak på den. På Söder dräller det av hundägare som inte kan sköta sina hundar. Det enda de vet är att hundar skiter bak och då dom pluttar ska man ta upp skiten med en plastpåse. Tro mig, många kommer inte ens dit i sitt hundhandhavande.

Och så det här med båtarna? Så många ska skaffa båt trots att vi lever i ett land där det är is på fjärden i elva månader, Vore det inte bättre med isjakt?

Det regnar. Vissa tycker det är kul, tyck det Ni. Folk som gillar svensk sommar är folk som inte tål sol, avskyr vinter och inte gillar att gå i T-shirt tolv på natten för då ska dom sova.

Jag lyckas inte hetsa upp mig idag. Beror väl på att Touren avgjordes för Contador bröt mot hedersregeln och körde på då Schleck tappade kedjan. Shit, shit,,,,

Jag måste bli lite politisk nu. Klasskillnaderna ökar blixtsnabbt. Moderaterna gör allt för att dölja det, men det är ett faktum. Ska vi ha det så? En annan sak som retar mig är det här snacket om att NU blir det bättre, konjunkturerna vänder. Det kommer aldrig att vända mer. Kan man inte inse det och börja jobba för vårt gemensamma på ett annat sätt. Nu är det stort pådrag för den nya Iphonen, samtidigt som Nokia går kräftgång i Finland..jaha,jaha...
Jag säger som den kände designern. Det är dags att sluta designa prylar, dags att börja designa tjänstesamhället...

Om att fylla sextioett( som jag gör idag). Att åldras är som att starta en bil i uppförsbacke. När man släpper handbromsen så måste man gasa utav helvete annars glider man ner i diket. Thats it folks. Det är i den här åldern knäna plötsligt kan börja krångla, ryggen värker på morgonen, man inser att man inte ids knulla fem ggr om dagen, att det får räcka med tre, att det liksom är svårt att förnya sig. Man inser att färgbilderna inte fört fotografin en cm framåt, att det digitala öppnat för en flod av skit, att man ständigt får kämpa för att inte bli blåst, att bli kallad reaktionär(konservativ) då man säger att svartvita neg ger bättre kopior än digitala osv...det är mycket med att bli sextioett.

Jag har en polare i samma ålder som uttrycker saken så här: jag är nöjd om solen skiner, jag får sitta på ett fik och kolla på brudar....
Tyvärr är inte jag sådan,,,jag skulle gärna vara fyrtio år yngre...det är nu man ska lära sig att älska döden, se framåt mot att återuppstå som blomma, eller fästing, eller pubeshår på en vacker kvinna, eller i värsta fall, en ful tax på Mariatorget.

Det är många som försöker säga att konst inte är politik. Det är ändå märkligt att så många konstnärer levt i en politisk ådra, vare sig de varit anarkister, surrealister, dadister, socialister. De som arbetar inom reklamen är kanske moderatister, halvfascister,men den typen av jobb är ju inte konst. Ta Man Ray, Picasso, Dali,Nycander, Bresson, Don Mccullin, Eugene Smith, Petersen, Engström mfl,,,,alla jobbar ju i en slags konstnärlig politisk ådra i så måtto att man har en åsikt med bilder. Som tex i Anders Petersens bilder, försöka skapa en förståelse för människan. I tanken ett humanistiskt anslag, inte ett säljande.Det finns en tanke som är grundläggande inom konsten o som är odiskuterbar: det måste finnas ett sökande efter förståelse och förändring. Att konsten i grunden skall upprätta en bättre tillvaro för människan.

Pressfotgrafin som är en speciell genré, fungerar ibland så, men väldigt ofta tvärtom. Den fördummar oss. En annan genré är naturfotografin där det finns några fotografer som har ett politiskt perspektiv, men alltför många(95 procent) bara registrerar. Skönhet räcker inte om man ska nå någonstans med sina bilder.

Tänker på Annie Leibovitz som igår i tv sa att hon ständigt kände sig oseriös. Tacka fan för det då hon började jobba med en tokradikal journalist(Hunther S Thompson)på Rolling Stone, i en tid då politik betydde mycket och sedan gick över till att bli reklamfotograf och sedan drevs tillbaka till en mer radikal fotografi då hon träffade sin partner, den ytterst radikale Susan Sontag.

Det finns mycket att lära av Leibovitz. I mina ögon är de enda bilderna som håller i längden hennes privata eller tidiga bilder. De andra, mer kända, stannar som ikoner över en tid av tomhet och yta.

Nog om det. Vill du bli en bra fotograf, konstnär, arbeta och tänk på VAD du vill ha sagt, och HUR du vill säga det.

Folk frågar mig ofta hur jag arbetar( om jag nu arbetar???) Jag stiger vanligen upp vid halv åtta, fikar,skriver en blogg, går ut vid nio, tar med mig kameran, men det blir aldrig några bilder den tiden. Sedan, vid kvart i tio är jag hemma, mer kaffe.

Då händer något, har kommit på en blogg på promenaden eller något annat. Sedan sysslar jag med det, tänker, fram till halv tolv, då jag äter lunch hemma. Lagar nästan alltid mat åt mig själv. Sedan ut och fika en timme på kafe. Då kan det hända att jag tar en bild???

Hem igen, arbeta med bilder, skriva, till två, sedan cyklar jag några mil i en timme, nytt arbete till halv sex då jag lagar mat åt mig o min son. Vid halv sju fortsätter jag att arbeta, skriva, leta i mappar till halv tolv. Ibland går jag ut och då kanske jag tar en bild, men mycket sällan.

Varje dag, likadant, när jag är hemma. Jag fotograferar på resor, nästan aldrig hemma numera.

När jag tömmer kameran raderar jag 90 procent direkt. Hittar jag en bra bild lägger jag den i en mapp där bra bilder ska hamna. Jag sysslar oftast med två, tre projekt samtidigt och jag brukar hålla på med dem i 2-3-4 år innan det är klart. Jag kör jpg, fattar inte vitsen med raw,för jag bearbetar mina bilder ytterst lite, bara kontrast och ljus, eventuellt en beskärning( lite, lite).

Min grej är texten o bilden. Problemet med det är att det är så olika saker och det går inte att satsa lika mycket på båda samtidigt. Därför har jag perioder då jag skriver mer, andra då jag plåtar mer, men jag skriver alltid någon timme om dagen.

Jag skriver i dagböcker, projektböcker och i datorn, lägger ihop texter och organiserar det noga.Allting måste vara organiserat, precis som mitt liv. Arbete, kärlek, träning.

Att hålla koll på ekonomin är skitviktigt. Mitt klädkonto per år är nog aldrig mer än 1500-2000 kr. Min materialkostnad kanske 10 000 kr. Mina resor och skidåkning, cykling, träning är det som kostar men det får betala sig genom mina projekt.Jag vet alltid tre, fyra år framåt vad jag ska göra. Jag har egna deadlines när projekten ska vara klara. DET är otroligt viktigt.Ännu viktigare är att avsluta alla projekt. Varje projekt som INTE avslutas sänker dig som människa, så vad du än gör:AVSLUTA.

Nog om det. Idag har jag ont i ryggen(fotografskada). Idag har jag ingen som helst aning OM vad jag ska göra. Min huvudregel är att ALDRIG bestämma något, mer än att jag vet att jag har mina projekt att jobba med. Så var det med det.

Klockan är halv tio och jag har skrivit en blogg. Det är bra. Jag är nöjd med mig själv. Jag har avslutat något. Nu kan jag gå vidare, känna mig nöjd och glad. Det är viktigt att tycka om sig själv, jävligt mycket ska man tycka om sig själv. Det finns tillräckligt med folk som avskyr en, så var nöjd med dig själv. Du är bra,tänk så: jag är bra o nu ska jag avsluta mitt projekt.

Om du gör det, så blir ditt liv bra.

Det var allt för idag. Nu återstår bara kärleken och träningen.

Den gula luftballongen glider lågt förbi träden bakom Vita Bergen. Den är som ett besök från en annan planet. Kvinnorna i Vita Bergen har rödmålade läppar. På scenen sjunger fröken Espinosa och hennes kamrater med full kraft. Det är en av dessa kvällar som är fyllda med kärlek och gemenskap. Det är en konsert med glädje och politiska undertoner. Det är människor i alla åldrar, respekt, dans, det Stockholm jag älskar.
På natten har någon hängt upp en bild på Planket. På morgonen kommer vi andra. Det är återigen en dag fylld av respekt och gemenskap. Det Stockholm jag älskar. Det Stockholm jag vill ha.

Jag måste rulla upp den här historien baklänges. Där jag bor finns en 7/eleven. Jag går ofta dit även om det tar emot. Ägaren är en sliskig typ som alltid säger...Ha en trevlig, morgon/middag/kväll/afton. När man hört det femhundra gånger blir man lite äggsjuk. Men, i alla fall. Historien.

Jag dricker ofta mitt kaffe på "sleven" för då slipper jag garanterat trendköret. Det sitter ofta en man där, eller rättare sagt, två män. En ser ut som han varit världsmästare i brottning i mellanvikt för tjugo år sedan. Ohygglig styrka i den kroppen. Den mannen har jag aldrig sett tala med någon annan. Jag måste alltså tilltala honom snart. Den andre mannen är en vacker Kallifatidestyp. Ser ut som en tänkt poet, spenslig. Jag har sett honom i tjugo år. Nu har döden märkt hans ansikte. Jag har aldrig talat med honom heller. Jag kanske borde göra det?

En stad har många ansikten. Vissa av dom ser man ofta, men vidrör aldrig. Det är kanske fel. Man kanske borde vidröra dessa ansikten innan de försvinner? Om inte annat för att dämpa sin egen nyfikenhet.

Den där starke mannen får mig att tänka på en natt 1974, på Östgötagatan. Jag jobbade natt på Monumentet, ett ställe för vanartade vuxna. Män och kvinnor som slet med spriten och sig själva. En natt mötte jag en man som påminner om mannen på 7/eleven. Den starke mannen. Den här mannen i natten, stannade plötsligt upp,tittade på mig. Han var rejält full. Han var en gång i tiden en av världens bästa brottare. Det sa han plötsligt i natten. "Jag var en gång en av världens starkaste brottare".
Jag vet att det var sant. Jag kollade upp det. I dom där trakterna var det många hjältar som vacklade fram. Nacka var en annan. I går träffade jag en tredje som vacklade fram. Han tog hand om mig då jag var ung.
Det är så det är. Till och med världens starkaste man kan krokna. Det finns mycket att lära av det.

Klockan nio pinglar det på dörren. Det är en målare och hans polare som tydligen vill måla hos mig. Okej, okej, lite förvarning vore ju inte helt fel, men jag är snäll och släpper in dom. De håller på hela dagen. Två unga män från ett land i Balkanområdet.
- Jävla fula hus det här. Värdelösa parkettgolv och köken är äckliga, säger målarn.
- Va då, säger jag . Jag gillar sextiotal, schyssta kök. Vem fan vill ha ett kök som ser ut som en bombstation i ett dataspel??
- Nej, nej, säger mannen från Balkan. Det är nya tider, nya tider. Allt måste förändras. Du vet, du förändras, blir bara fulare, livet förändras.
- Äh, kom igen. Det kan väl förändras till det bättre, inte sämre,,,,
- Nej nej, har du sett husen vid Stureplan,. Vackra hus, fina lägenheter.
- Jag vet, säger jag, har bott där i flera år, men nu skulle jag inte vilja bo där om jag så fick betalt.
- Nej, nej, säger mannen från Balkan, det här är fula, äckliga hus. Allt är dåligt, allt måste rivas ut, bli bättre.
- Om du river ut allt, säger jag, då blir det så dyrt att jag inte kan bo här.
- Nej, nej, mannen. Det är nya tider nu, det kostar, det ska kosta, allt kostar. Du vet, nya tider.

Ja, då gick jag ut några timmar, funderade på mannen från Balkan. Hans inställning till livet. Bara jobba och tjäna pengar, det är nya tider. Okej, okej, tänkte jag. Nya tider,nya tider. Tacka fan för att man kan känna sig gammal ibland.

Min son frågar mig varför jag häller diskmedel i badkaret. För att det ska bli skum så klart och för att schampot är slut och för att jag ids inte gå ner till affären o handla schampo just då. Vad det gäller badskum så duger allt som skummar. I värsta fall champagne.
Folk är så känsliga. Fan, alla skulle behöva vara kustjägare en månad, ligga i skogen och grilla mask till middag, bli lite rejält hungriga och skita på en gren i minus 2o. Efter det tjatar man inte om badskummets kvalitet.

I alla fall gick jag senare ner och handlade badskum, trodde jag. Vände på alla flaskor på skumavdelningen och kom sedan hem med en flaska hårbalsam. Jag vet inte vad som gick snett men den skummar också, så trots allt gick jag i hamn.

Min son är precis som de flesta, har en åsikt om grejer men gör inget. Och de som inte gör kan bara dra något gammalt över sig. Det finns tillräckligt med storkäftar i den här världen. Det är bara en regel som gäller, i allt, barnuppfostran, arbete, kultur, knulla, äta, sova...det är inte vad du säger som betyder utan det du GÖR.

När jag går över Strömbron kommer minnen tillbaka. Barndomen på Skeppsholmen. Den fantastiska tiden då jag styrde af Chapman till havs. Just på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla fyrtiosju verserna ur en Dylansång samtidigt som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria resandet med.

Jag hade en kall tvåa på Blekingegata. Uffe blev gäst i lyan, satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt ostämt piano. På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade fram. Uffe spelade och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle lämna landet, ta färjan till Köpenhamn, började jag förstå hur det skulle gå till. Uffe ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona, Venedig, Rom. I Rom stannade vi ett tag, sov i parken vid Colloseum, blev rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningsmulorna längst ner vid fötterna i sovsäcken.

Vi hamnade längst ner i Marsielle, sov ute, blev upplockade av snuten på en strand. Alla fick stryk, utom jag, eftersom det stod Economiste i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike?

Vi blev satta på ett tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska herrarna ska inte lämna vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen. Efter en timme stannade tåget på en station, vi hade klämt i oss vinaren, tyckte det var läge att dra och hoppade av osedda.

Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta. Ett dygn sov vi i diket, stod i knallhettan, fick ingen lift. Till slut gick jag ut i vägen, viftade så en tysk stannade. Jag visade min Leicakamera, sa att han kunde få den som pant bara vi fick lift därifrån.
Det var en hygglig tysk, körde oss långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen. Vad som hände efter det minns jag inte? Vi kom i alla fall hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt liv, men varje gång jag passerar Strömbron dyker hans raspiga röst upp ur vattnet, påminner mig om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre.

Igår frågade min son mig om jag visste vem Larry Clark var? Han satt och tittade på nerladdad film av honom. Tror det var Kids? Jo, jag har träffat honom, sa jag. Då han var här i Stockholm och visade sina Tulsabilder på Moderna. På den där tiden då man fick se riktigt bra fotografi i den här stan.

Jag gillar Larry Clark. Hans bilder är kåta, sorgerliga och jävligt privata. Filmerna är lite mer slipade, lite mer beräknande, men det är en slags seriöst arbete, precis som Sally Manns bilder, är de på gränsen till pedofili, men ändå inte. De visar på skönhet, sex, våld, är jävligt upphetsande och jävligt sorgliga i allt sitt våld, sitt drogande och sin sexuella skönhet.

Jag vet inte vad de som hamnat på bild tycker, de är ju en slags sexmodeller i en berättelse. Det påminner i arbetsmetoden om Ed van de Elskens arrade Parisbilder. Där hittar man också en del bilder som kliver ur arrangemanget och blir bara ren, rå, sexuell, sensualism. Den här rena, råa, sexuella sensualismen finns det inte många som kan skildra i Sverige. Jag kommer bara på två personer, kanske tre? De flesta svenska fotografer vågar inte ens närma sig det här ämnet, sensuell, sexuell,rå, naken gemenskap. Det är märkligt att i detta frigjorda land finns det kanske bara två fotografer som kan plåta knulla, kärlek och hångel med total närvaro och total medkänsla, men ändå så att betraktaren både blir kåt, skrämd och lysten. 

Jag äter en banan. När jag bodde i Baskien fick man alltid välja på tre olika efterrätter: Creme Caramell, glass eller banana. Jag valde ofta bananen. Det tog ett tag att fatta att en banan, ett äpple, en frukt, är en underbar efterrätt. Det gäller bara att äta den på rätt sätt. Med kniv. Man skär varje skiva på bananen med kniven, låter den tunna skivan smälta i munnen. Långsamt. Då blir bananen en fantastisk läckerhet. Kan man få en espresso till är lyckan total.

På slutet av sjuttiotalet och i början av 80-talet lärde jag känna clowner och gatuartister som Django Edwards, Johnny Melvielle, Mr Friedman, mfl. Jag turnerade med dessa helt fenomenala artister över Europa. De var bra, de var sanslöst bra. Det bästa jag sett faktiskt. Jag gjorde en bok som hette Trouble and the Shooter. Det var kanske min bästa tid som fotograf.

De körde bil. Jag motorcykel. Våra vägar skildes åt. Jag hörde att en av dem störtat ner i golvet under en föreställning.Jag började googla på hans namn och plötsligt rullar hela den tiden upp för mina ögon.
Alla dessa artister har hemsidor, och ofta en del som heter: Early work.
Där finns mina bilder, lite överallt. De lever som ett korsande liv, ett spökliv på nätet. De underbara artisterna talar då och då om mig i tredje person.Om att jag var en bra människa, att jag tog hyfsade bilder.

Det är svårt att beskriva, men det gjorde mig otroligt lycklig, stolt, fick en tår i ögat, kände en saknad efter dem, efter de stora europeiska teaterfestivalerna, efter nätterna, det tysta klicket från Leican, bilderna, kamratskapet.

Det finns en gata jag älskar: Erstagatan. Det är lugnet i stormen. En gata som börjat vid en mur och slutar vid en Thaikiosk. Där vandrar små hundar, stora män och kvinnor, författare, busschaffisar, skummisar,,,gatan rinner ner mot Folkungagatan. Det är en bra gata, där finns ett fik med Sveriges bästa fika, drivs av the Girl från Iphanina.
Jag har skrivit om Erstagatan förr. Om min kärlek, min sorg, mina drömmar. The Girl från Iphanina skickar mig bilder på kakor varje dag. Hon är smart, vet hur hon ska locka ett kakmonster som mig till fiket. På fiket sitter Bill och Bull, några av världens bästa slalomåkare, några genier, den grymme Gunnar, svartknegarn J, musikerna, arkitekten som gillar öl och sportbilar,,,allt övervakat av The Girl från Iphanina....

Första gången jag landade i Barcelona. 1970. Kom med tåget till den gamla stationen, gick genom de makalösa gränderna till ett pensionat vid Ramblan. Jag var hungrig, gick ut på gatan. Tusen barer, gick in på den första. Tio meter i takhöjd, vintunnor från golv till tak, Tog en öl, och en macka med ost o skinka. Det var en chock att skinka kunde smaka så gott. Och osten var en delikatess. Och formatet på mackan var det tredubbla mot de man får idag på fiken runt Nytorget. Och priset??? Var det gratis?
Det var kallt. Det var ju vinter. Det var nästan kondensrök i lokalen.

Den natten, min första natt i Barcelona. Den natten blev jag kär i Spanien. Det var något med formatet, natten, kylan, värmen och skinkan som avgjorde det hela.

Framtidsvision 2030.
Det står ett gäng vid busshållplatsen. Det är kallt i stan. Minus 20. Klimatförändringarna har gett oss dhjävulusiska vintrar. Den supermoderna bussen stannar till.
Chauffören öppnar dock inte dörren utan meddelar över högtalarna: det finns bara tio sittplatser kvar och de som betalar mest får kliva ombord.
De yngsta och snabbaste medelklasslayoutarna rusar snabbt fram till chauffören och bjuder flinande upp till sju hundra kronor för att komma med.

Hendricks, som också står i kön, är millionär och har bestämt sig för att ta den här bussen, är lite överraskad över aggressiviteten kring busschaufören. Han åker ju inte buss så ofta eftersom han har två Ferraris i sitt garage på hippa Söder.

Bussen kör iväg och det blir tio pers kvar i kylan. Det står en gammal gubbe med rullator som verkar frysa. Han står med öppen jacka och spottar snus efter bussen.Hendricks tycker synd om den gamle gubben och går fram till honom.
- Kan jag hjälpa farbror, säger han med len röst till den ilskne gubben.
- Håll käft, grabbhalva, säger gubben. Fixa fram en kärra eller dra åt helvete...

Hendricks blir så spak så han stoppar en taxi. Där han baxar in den elake gubben och hans rullator.
- Tänk hur det blivit, säger Hendricks. Det trodde man inte att man skulle behöva bjuda pengar för att komma på bussen.
- Håll käften, grabbhalva, säger gubben igen. Det var idioter i din ålder som ordnade så det gick åt helvete. Först började ni bjuda på våra lyor, sedan fortsatte ni med dagis och skolor och sedan blev det sjukhusen.,ja, o nu bussjävlarna...

Henricks tittade lite skrämt på gubben. Det var det sista han gjorde. I nästa ögonblick kände han hur gubben öppnade dörren och med en snabb höfttackling petade honom ur taxin precis före krönet på Västerbron. Precis på samma krön som en galen brutta en gång tiden lekte sinnessjuk.

Det sista han tänkte innan han mulades av en eldriven långtradare var att det var ju fan att han redan betalt taxifärden med sitt Mastercard av platinamodellen.

Glider långsamt ut mot Länna sport. Min stora bil brummar skönt. Jag bär på en gnagande oro. Jag får passa mig för att inte gå över gränsen. Min polare doktorn såg filmen om Moriyama, tittade på Mori och sa: han lever inte länge till. Röker för mycket och är för nervös.
På det kan jag bara säga: vi artister är alla nervvrak. Tog jag i nu: artist.

Ja, jag är artist. Mitt ego är fruktansvärt högt och lågt. Det är nog så. Att man måste tro på sig själv och i nästa sekund inse alla sina begränsningar. Jag vet vad som skiljer de som lyckas från de som misslyckas. Sett det otaliga gånger bland de unga eller äldre jag jobbat med. De som lyckas är de som skiter i sina problem, sin ångest, sina ofullkomligheter. Det finns där, hela tiden, men det stoppar inte upp.

De som lyckas är de som ger fan i hur de mår. De mår som de mår, men tåget rullar på. De som inte lyckas är de som lägger krutet på att reda ut, hela tiden reda ut läget. Då står man kvar på stationen. Det finns en missuppfattning om att de som har fria jobb är lyckligare än andra. Så är det inte, tvärtom kanske, men de som lyckas är de som inga andra val har. De som skiter i psykläget, eftersom de ändå måste fortsätta.

Alldeles för många lägger krut på att känna efter för mycket. Livet är ingen lek. Livet är en jävla hård lek, man dör dessutom i slutet. Det kan vara en kort repa. Ska man göra något åt livet eller ska man stå på stationen och älta vad man ska göra?
En sak har livet lärt mig. Att inte agera leder ingenstans.

Min bil rullar mot Länna. Jag känner hur det tickar i mig, Mitt liv är också snart över. Man måste sortera upp drömmarna och genomföra dom. Man kan aldrig stanna på samma plats. Man måste ständigt vara i rörelse, till sista andetaget.

Min bil är varm och god, min boning. Jag ska kolla på skidor i Länna. Lokalen är tom, det tycker jag om. Väggen med skidor är också tom. En målare målar om väggen. Jag har kommit den enda dagen på hela året då skidorna är nerplockade.
Jag ler inombords. Det finns en möjlighet med det också. Jag omvandlar den vita väggen till en blogg och på väg ut till bilen ser jag formateringarna i gatan. Tänker på kärlek, tänker på den vackra vägen hem till stan. Det finns ett ljus i alla mörka lägen

Min vän, poeten Erkki Lappalainen har gått bort. Vi ockuperade kvarteret Mullvaden tillsammans 1977-78. Erkki var en av de drivande med sin korta, starka kropp. Han bar och byggde, läste manus och skrev. Orden var viktiga, så var han också poet. Vi kom att göra boken "I Mullvaden levde vi".

Efter Mullvaden skildes våra vägar. Vi möttes på gatorna, en stunds snack. Jag fortsatte med mina bilder. Erkki med orden. De viktiga orden. Han startade upp Poetry slam, deltog i Poeternas Estrad, skrev bokmanus.

Jag träffade honom senast för ett år sedan. Det hade varit hårt på slutet. Samhället bryr sig inte riktigt om poeter. Känslan av att det vi kämpat för under Mullvadsockupationen tyvärr gått åt fel håll var stark. Jag förstod honom. Jag känner samma sorg över samhällets irrfärd.

Erkki dog plötsligt. Man tror det var hjärtat. Erkki hade inte så starkt hjärta.

Här några rader som han skrev i vår Mullvadsbok.

Gamle mannen
han är nog sjuttio
han som varit
på våra kafékvällar
och spelat dragspel
han står i trappan
och säger
jag skulle vilja hjälpa
ge lite bidrag
blygt tar han fram sin plånbok
och sträcker fram
tre hundrakronorssedlar
till böter eller
till mat eller
vad ni nu behöver
säger han tyst
vänder sig om och
går långsamt nedför trapporna

Jag sitter och tittar igenom mina senaste böcker.
Naxos svarta nätter
Fotograferna
Dagar utan mening
Café del mare med Wenke Rundberg
Erstagatan
Stockholm
När höst blir regn...

Text och bild. Det är min grej.

Utanför fönstret håller sex takläggare på och tömmer ett stort tak på pannor. De började sex i morse. Jag kan bli lite avundsjuk på deras handgripliga, enormt fysiska jobb. De ser vad de gör och de gör alltid något bra och nödvändigt.

I går kom brandkåren till Bondegatan. De killarna är en speciell sort. Det går inte att låta bli att känna en rysning av respekt. En gång i Amsterdam såg jag en rökdykare klättra fem våningar upp på stegen, slå in ett fönster, där rök och eld slog ut och bara kliva rakt in i helvetet. Det kändes, man fick tårar i ögonen.

Mitt jobb då? Är det inte helt meningslöst? Kan tyckas, många tycker ju så,men går jag till mig själv. Vad var det som förändrade mig? Musiken, litteraturen, fotograferna,,,märkligt va?

Alla människor har ett kall. Något som måste göras. Nu stiger solen över taken och de viga takläggarna skrattar medan de hamrar in spik i taket. Tro mig, en vacker syn.

Ligger i sängen.Ser snöstormen utanför. Jag har åkt in i ett hissshackt där hissen går neråt hela tiden just nu. Snöstormen var nödvändig, gör att hissen stannar, gör mig glad och nu går hissen uppåt igen.

Det är en jävla tid det här. Efter solen, före snön. En tid då man måste mobilisera allt man har för att orka leva, stå ut, skapa nytt. Det låter fjantigt att säga, om jag tänker på alla som jobbar heltid,men att frilansa och leva på sina egna bilder i fyrtio år, som jag gjort, är ganska krävande, Det är helt enkelt en satans press. Det kan se lätt ut, men pröva om Ni inte tror mig.

Ibland måste då kroppen och psyket vila och då blir det schacktet, rakt ner. Det finns en anledning till att så många författare super. Det är ensamt o krävande. Fotografyrket är enklare så. Ofta ensamt men också rörligt.

Vad ville jag säga med det här? Att man åker ner i det mörka schacktet, att hissen kan gå långsamt men att en oförutsedd händelse, som en vidrig blötsnöstorm, kan vara det som lyfter hissen uppåt igen.

Arkelsten, moderarnas nya stolpskott. Hoppas hon sitter länge på sin post så pudeln får se riktigt ledsen ut ett bra tag framöver. Reinfeldt borde fan göra reklam för hundmat. Han har verkligen det sanna Freudnyllet,,,ledsen, ledsen,,,å lessen,,,

Å andra sidan. Har just anlänt hem från den kombinerade mode och skidmässan i Archangelsk, Vilken härlig tillställning. Sköna kvinns i pjäxor med kraftiga lås. Hela min gayuppenbarelse njöt i fulla drag., Jag tycker för övrigt att det är ganska intressant att det är bögarna som satt den starkaste prägeln på Heavy Metall, Ni vet den där stenhårda machorockenrollen,,,skitbra med ylande gittarer. Det var några ledande hårdmetallare som lunka ner i en porrshop och sedan var outfitten klar,,,bara bröst, kringel krangel runt hela kroppen, värsta metallbazookan,,,

Jaja, tillbaka till mode och skidmässan i Archangelsk. Minus trettio och björnarna lufsa utanför,,,jag var ju specialkrediterad eftersom jag är den ledande skidfotografen då det kommer till smutsig snö och snusk. De flesta skidfotografer är jävligt halvreligiösa, missionsförbundare, därför alla dessa hopp i luften. De tror liksom att skidåkarna ska framkalla någon satans välsignelse.

Jag umgås ju med andra skidåkare, män och kvinnor som krossar porslinständer mot pinnar eller klippblock i nödläge. Vad det gäller kollegor i skidbranschen så måste Rektorn nämnas. Han är ju känd för sin hårda ledarstil och stenhårda åkning. Om eleverna inte hänger med honom blir det leverpastej och hundra armävningar till lunch. Efter det är vilken jävla Gotlänning som helst ganska mör i nerverna. Tyvärr lider Rektorn, som de flesta andra skidfotografer, av en sjuka.De envisas med att släpa ut en kamera i backen som ser ut som en dammsugare av värsta moderna sorten.

I vinter ska jag ta Rektorn i upptucktelse angående dammsugarn,men i alla fall, tillbaka till mässan i Arch,,,

Jag fick plåta den kände friåkaren Michel Montagne, en före detta poet som numera viger sitt liv åt bergen.Poeten,har full sponsring. Pjäxorna kommer från det kända bolaget
Skidbangarhangaren. Understället som är ett naket, insvettat ställ, direkt från WCupen i Levi, innehåller magiska tranbärsdofter som håller vargen på avstånd och genererar värme vid en sk Faceplant( yrkeskada inom skidåkarkretser)

När poeten flexade med sin muskel, (han har bara en)(å andra sidan en rejäl sak) kunde man se hur hans googles flimmrade av lycka och pannbandet, som också är hämtat från Anja Perssons kastning 70 meter i luften i OS. Det innehåller ett slags skrik som säger...nu jävlar bankar jag röven ordentligt,,,bra grejer alltså.

I alla fall. Det bästa av allt är juggebrallerna. På afterskin finns det inte ett lår som inte svettas vid anblicken av dessa guldskimrande sidenmjuka juggeshorts. Det sägs att den förre playbojen och tennisgurun, kokainsnortarn,Illias Nastajse alltid körde med dessa unika sidenbraller på Cafe Opera då han och Björn Bäng(borg) dansade hela natten. I alla fall är priset hyfsat..3000 euro till den som slår till direkt.

Det som slog mig med Poeten var att han hade ryggskyddet fram?? Det är bra shit, han har fattat läget. Annars var han en ytterst vänlig och stillsam människa för att vara över sextio. Ingen grinig gubbe eller så, snygg,,tror fan han också är metallrockare???


Jag frågade också poeten om Framtiden?
- Arkelsten,sa han. Det är en skön böna, fast hon ser ju lite svettig ut. Ska hon inte ha ett pannband också???

Regnet är som silke mot rutan. En slags inåtvänd storm tar sikte på Sofiakyrkan. Vackra meddelanden i natten. Nakna kroppar i tystnaden. På alla fönster, samma silke, samma tystnad, samma andning. På gatan öppnar kafét för hösten. Ägarinnan är sötare än någonsin i sin morsas hemvävda förkläde.
Det blir köttbullar. Vi blir runda av glädje. Hennes förkläde är i rött. Påminner om en målning på Ramblan i Barcelona.

Barcelona, de mörka nätterna, fönstret mot bakgården, Sardanan vid kyrkan, måltiderna på tjurfäktarrestaurangen. Vandringen hem över Ramblan. Miros randiga målning. Baren med de svarta katterna som gick patrull...
Det kommer tillbaka, allt kommer tillbaka,,,,all the lonley pople,,,where do they all belong,,,,

Kanske ska jag skriva om en allvarlig sak i denna stund:åldern och det som sker då man blir äldre. Jag är nästan alltid äldst bland polarna i alla sammanhang. Det finns några till som är äldre och låt mig säga direkt: jag tycker väldigt mycket om dessa människor.

Det svåra är att förhålla sig till läget och läget är att man inte riktigt pallar med att bli gammal/äldre.
I mitt jobb/liv finns det inget som heter "dra sig tillbaka" och leva på sparat kapital. Jag får fortfarande uppfinna alla mina jobb själv osv, trots att jag gjort 25 böcker, hundra utställningar och jobbat i 40 år som fotograf. Det är en sak. Den andra är hur fan förhåller man sig till detta: att man inte orkar med att se sig själv inte orka, inte orkar se en massa nytt som redan var nytt för tjugo år sedan osv,,,

Vet Ni att jag tjänade mer som fotograf 1980 än idag. Taxorna och timpenning har gått ner, speciellt om man tänker på omkostnaderna. Sedan har vi det här att man ska vara glad för att få vara med, även om man nu har varit med i fyrtio år. Att få betalt ingår liksom aldrig i konceptet.

Det är då, vid sextio, man kommer till läget, att man liksom inte riktigt pallar läget. Fyrtio år i gruvan räcker liksom, speciellt då man tydligt ser hur villkoren bara blir sämre och sämre.

Jag tycker inte om kommersialiseringen som sker inom fotografin idag. Jag är med och driver den också, eftersom idag måste jag tjäna pengar. Förr kunde man leva utan pengar ganska länge. Idag är det omöjligt. Man är klämd mellan sköldar och det är då man börjar ledsna, för man orkar inte vara schyssta laban hela tiden, speciellt då några andra jävlar skor sig på en hela tiden.

Paris 1969. De vilda Parisåren var över. Jag hade dragit dit för att göra modefotografkarriär. Kunde inte många ord franska. Hade läst en franskbok på sommaren. Det funkade inte. På barerna skrattade de taskiga Parisarna åt min patetiska franska. Ännu värre var att de ofta trodde jag var tysk, vilket ledde till att jag inte blev serverad.

Jag bodde på rum 25 i några månader. Det var billigt, mycket billigt. Det blev inga bilder, ingen karriär. Den här bilden är en av få jag har kvar. Träffade en Italienska med Alfa Romeo som tog mig till London. Jag rymde från henne för jag hade inga pengar, eller alldeles för lite pengar.

Hon förlät mig för det. Tyckte det var synd och dumt av mig. Tjugofem år senare kom jag tillbaka, mindes torget vi brukade sitta på, gick till mitt hotellrum, nr 25. Hotellägaren kände igen mig, bjöd på en kaffe. Jag satt stum, kände sorg, saknad, hade ingen förståelse för vad som skett för tjugofem år sedan.

När jag lämnade Paris var jag inte ens glad. Jag är inte ens glad idag då jag tänker på det hela. Min misslyckade karriär. Den karriär som ledde till att jag flydde hem, började på en annan bog och kanske kom rätt till slut.

Hänger i slalombacken med drp. Det är en hård match att hålla form när man är 61 bast som jag nu är. För det första faller kroppen snabbt ner i ett dike om man inte tränar några gånger i veckan. För det andra faller psyket ner i ett annat dike om man inte tränar. Att fotografera, skriva, träna, är samma sak. Man måste hålla på, hela tiden. Det går inte med pauser, utan det måste pågå varje dag, i psykisk eller fysisk form.

Det är sånt man inte tänker på. Att fotografera är ett maratonlopp. Ett lopp för livet. Det är många psykiska ingredienser i det hela. Ska jag köra samma träning eller göra något nytt. Ska jag ta samma typ av bilder, eller ska jag, som det heter, förnya mig?

Förnya sig leder sällan till något bra. Fördjupning, som är samma träning, som förr, men mer, mer analytiskt och värderande, kanske hårdare, leder till resultat. Till slut kommer man till punkten,där psyket och kroppen möts. Där åldern kommer in, där illusionerna bryts och ersätts med något annat. Den svåra punkten. Hur förnyar man sig då?

Den bistra, enkla sanningen om kreativt arbete är, disciplin, kontroll, organisering och en glädje för arbetet. Konstnärsmyter är ren skit. Pubertal dynga. Disciplin, nyktert leverne och en sund kropp leder oftast längst.

Nå, ska jag köra samma träning? Kan jag öka den? Finns illusionerna kvar? Kan jag uppnå mina mål? Det är tankarna denna kväll då kroppen stillsamt lägger sig till ro och pjäxorna torkar upp i hallen.

Yarden. En grym bok av Kristian Lundberg. Den träffar mig som ett slag i magen. Påminner så mycket om min bakgrund. Klassresan. Det här med att man aldrig blir fri. Att ens förbannade liv hela tiden bara har ett mål: skapa frihet.

Han hade plötsligt bara en utväg: skriva och läsa. När pengarna inte finns, återstår bara idrotten, löpning, fotboll, skriva, läsa, sjunga, dansa, bli för helvete bra på något.Fort. Annars återstår bara helvetet.Om inte återstår bara skrattet som din enda frihet. Om du orkar skratta?

Allt handlar om klass. Det fattar aldrig medelklassen. För dom handlar det om räntor. För de som inga lån får, de som inte har råd, underklassen, handlar det bara om en sak: Klass. Överleva.

Det är en ohygglig bok. Den bästa jag läst på många år. Tunn, lika tunn som Hemingways hundrasidiga, totala mästerverk om fiskaren, som fick största fisken, men aldrig lyckades bärga den till land.( Den gamle och havet).

Yarden. En bok om vår helvetiska nedmontering av samhället. Människan som ting. Människan som kämpande varelse. Människan som inte orkar. Människan, de få, som orkar. Men framför allt handlar den om klass, solidaritet och omänsklighet.
Boken finns i pocket.

Tågresorna har varit många. I nattens skakningar vandrar tankarna. Mina första egna resor gick till Spanien. Långa tågresor över Paris. Detta Paris som jag aldrig förstod, men ville förstå. Mitt liv passade bättre i Bourdeux eller Barcelona. Tågen gick dit. Framför allt till Barcelona, till gränsstationen mellan Frankrike och Barcelona., Kliva av, gå på en lång perrong, kliva genom passkontrollen, komma ut i Spanien, ett nytt tåg med andra dofter. Livligare, doftigare, långsammare.

I natten passerar byarna. Det blänker till mellan gardinerna när ljuset från järnvägsövergångarna passeras, detta klingande i två blixtsnabba sekunder, svagt, starkt, svagt, ljus mellan gardinen och sedan skarvarnas dunk igen.

Jag har ingenting emot att ligga i natten med öppna ögon i det svarta. Låta skarvarnas dunk väcka mina minnen. Det kommer en trött dag, men den får vara trött. Människan har rätt att odla sin trötthet.

Tänker på att Fotografiska säljer semlor, gör reklam för att de säljer semlor. De får 350 gillatryck på Facebook för det. Undrar hur många gilla Kulturhuset skulle få? Eller om de anser att semlor behöver man inte göra reklam för? De kostade 35 kr också. Det ska man inte glömma bort. Hade de kostat 28 styck hade säkert 750 fotografiälskare tryckt på gillaknappen.

I natten. Bredvid mig ligger en ung kille som ska köpa lastbil i Östersund. Han stiger upp innan tåget kommer till Östersund. En kvart innan, gör sig klar. Enda problemet är att det är 2,5 timmar kvar för tåget står stilla nedanför Ånge på grund av kollision med älgar.

Det är vackert att älska på tåg. Man kan bara låta sig följa med i kurvorna så löser sig det hela smärtfritt.

Förr i tiden hade toaletterna på tågen avlopp rakt ut på banvallen. Det var mysigt att skita i 120 och veta att skiten spreds på närmaste åker. Lite jobbigare var det på vintern då det drog kallt i hålet, men jag tror vi har upplevt värre problem.

I Barcelona gick tåget rakt in i centrum. En kort promenad genom gamla stan så var man på Ramblan. Jag kom alltid på natten till Barcelona, klev ur vagnen, genade över gatorna och kom ut vid Plaza Real. Där fanns mitt krypin. Ett rum med fönster mot bakgården, rösternas ekokammare.

Det var inte långt till Ramblan, Café Zurich, de goda croasanterna med ost och skinka.
Det var den tiden. Nu är det en annan tid. Men på nätterna låter tågen på samma sätt och ljuset passerar mellan gardinerna på ett tryggt, igenkännligt vis.

Det brinner en ganska förtärande låga inom mig. Ja, det är nog en svetslåga. Det är mitt allvar och det är min fruktansvärda ilska över orättvisor. Jag blir ofta så förbannad över orättvisor att jag knappt kan andas, måste agera. (därför tränar jag så mycket, annars skulle jag supa ihjäl mig). Jag måste behärska ilskan som kommer från min klassbakgrund.

Jag skriver tex inte blogg som något jävla tidsfördriv. Jag skriver för jag vill ändra folks hjärnor och då blir jag galen då jag misslyckas med kommunikationen. En del polare säger: jag skiter i det här, kör mitt race. Eller typ, sluta bry dig....

Okej, jag kör mitt egorace eller slutar bry mig. Det känns bra i tre dagar, sedan känner jag mig som om jag gett upp livet. Har mina kompisar gett upp livet som inte bryr sig, eller bara kör sitt race?

Jag vet inte. Jag vet bara vad historien har lärt mig. Jag fick gå på universitet som den första generationens arbetarklassbarn för att sossarna och facket hade organiserat och byggt upp det här landet i en kollektiv rörelse. Jag såg själv vad de olika centrumbildningarna, Filmcentrum, Teatercentrum, Grupp 8, Fotograficentrum osv skapade. Vi fick lokaler, vi fick tidningar, vi fick gemenskap.

På åttiotalet vreds detta ur våra händer. Vi blev allt mer solitära, allt byggde på oss själva, vår egen handlingskraft. På 2000-talet har det utvecklats ännu mer.
Nu är det till viss del en fråga om talang, men mest om pengar och kontakter om det ska gå bra. Allt hänger på dej själv o din mamma eller pappas plånbok.

Lite hårddraget kanske, men sant. Och detta gör mig bindgalen varje morgon, varje dag, varje natt. Jag är konstant tokförbannad. Jag vill ju helst vara en man som njuter, lagar god mat, tar lite vackra bilder och tjänar lite pengar.

Det går dock inte för jag är alltid förbannad. Och jag är fruktansvärt förvånad över att inte alla är helt jävla skogstokiga av ilska. Nej,alla, eller i alla fall många, går omkring och bufffar i jorden som tjuren Ferdinand.
De nöjer sig med Solsidan och lite uppdrag granskning och när de sett något bra i blaskan så länkar de till den artikeln på Fejan och sedan blir allt bra.Ärligt talat: tror vi att det räcker?

Jag tycker läget allt mer börjar likna det som var i slutet på sextiotalet. Att det behöver byggas nytt från grunden. En ny värld som är kollektivare, mer solidarisk och mindre fokuserad på pengar.

Jag hade en diskussion med min son igår. Om medborgarlön. Han tyckte det var kommunism. Jag vet inte. Han tycker karriär handlar om att tjäna pengar. Jag har aldrig tänkt på mitt arbete som pengar, bara som kärlek, egen tid, sköna möten, bra sex, schyssta bilder, fina vänner, gemenskap. De enda pengar jag tänkt på är de som ska gå till hyran. Klarar man hyran, klarar man resten. Det finns pantbanker, toapapper kan man sno på fik osv osv,,,ha en bra dag, vänner. Glöm inte Spuntino,

Spuntino låg på Erstagatan.

Där den lilla gatan precis når fram till Folkungagatan. Där har man suttit många gånger.
På Spuntino, alltså.
Från början var det ett annat fik. Två damer som gjorde goda mackor. På den tiden gick jag inte dit. För lyxigt och flärdigt för mig.
Sedan såldes det lyxiga och flärdiga till en lite buttrare typ. Kanske lite för butter för mig, för jag gick inte heller till det buttriga stället. Dessutom tyckte jag Spuntino låg för nära mitt hem.
Fick liksom ingen motion.

Så kom Sophia till Erstagatan och Spuntino. Hon var varm, vacker och god. Dessutom drog hon med sig en massa andra underbara damer och kompisar som förgyllde gatstumpen ännu mer.

Vi började gå dit för kaffet var gott, atmosfären rätt och Nytorget hade
börjat bli som Stureplan. Vi fick en reträttplats för tankar och samtal. Vi inrättade fik över hela gatan. På våren satt vi utanför busskuren, på andra sidan gatan. Vi blev så kända att busschaffisarna började tala om oss i bussmicken. Som om vi vore något jävla turistjippo. Det var vi ju inte, men nästan.

Sophia, eller Soffan, som hon kallades i gänget, langade ut sina mackor och kom alltid farande med en ny bok som jag skulle kommentera.
- Är den bra?
Jag svarade alltid att böckerna var bra för då glömde Soffan ta betalt, kom in i värsta boksnacket och så var den dagen räddad.

Soffan var dålig på att ta betalt. Om hon tyckte jag dröjde för länge med att fika så skickade hon ett sms på senaste kakan och så var det bara att infinna sig. Hon har gett mig goda och hårda kakor genom åren.Alla lika goda.

Det var en fin tid på Erstagatan. Till slut tröttnade Sophia på att baka och laga mat till oss halvrövare. Hon ville göra något annat. Det förstod vi alla och önskade henne lycka till.
Men, om sanningen ska fram, så saknar vi alla henne på Erstagatan.

God knows.,säger man då man inte vet. Varför är natten lika lång som dagen? Eller är det dagen som är lika lång som natten?
God Knows?

Jag tror Gud vet.

Vem skapade fittans obändiga längtan efter en silkeslen, hård kuk mot sin livmodermun? Vem skapade kukens behov av att tränga in i det sammetslena, våta rummet där tiden stannat?

God knows? Gud vet?

Vi är gjorda för lust och arbete. Inte arbete och lust. Hela vårt system är inriktat på lust även om Påven tror något annat. God knows...

Åresjön glimrar en sista gång. En dansk kvinna talade med mig. Jag förstod inte mycket, men jag förstod tillräckligt. Hon mådde bra, helt enkelt. En kille åker i liften. Han är sjutton år. Han har åtta tumörer i sin kropp. Jag ser hans rygg då han försvinner upp mot berget.

Natten är lika lång som dagen. Eller var det dagen som är lika lång som natten? God knows?

Jag lyssnar på ljuden. Det finns inga ljud. Ett tåg tjuter i natten. Jag ser röken mot den mörka, kristallklara himlen. De svarta hjulen som drar igång med ett ryck, tjutet från ångpipan, servitören som går i vagnarna med en gonggong och vit jacka..Första, andra, serveringen. Mamma eller pappa skriver ner sitt namn i en bok.

Det är tyst. Jag är ensam. Jag är rädd för ensamheten, men den förföljer mig. Som min egen skugga. När jag fotograferar vet jag aldrig vad jag gör. Det är i skuggorna jag letar mig själv. Folk frågar mig hur jag gör? Det tekniska är enkelt. Jag gör likadant hela tiden.Jag har försökt förändra mig. Det leder mig bara längre från målet. Det är i skuggorna ljuset finns.

Det är snart natt. Det finns inga ljud,mer än tystnaden. Se, dessa motsatser, där ingenting är allting. Tystnaden ljud, skuggorna ljus. Jag vet inget mer än att jag alltid gör på samma sätt. Att förändra har inte lett mig någonstans. Kanske det också är en motsättning. Att förändra kanske leder mig någonstans.

Ett tåg i natten. Ett Ljud i natten. Den vita rocken och första serveringen. Jag är inte ute efter sanning eller beskrivningar. När jag skriver det hör jag Majakovskijs röst i form av Totta Näslund. Han kom från en trakt som ligger nära denna. En skogsarbetartrakt, där virket alltid doftade i sommarnatten.

Jag vilar en dag. Ger styrka. Ensamheten är skräck. Kanske är den nödvändig? På det har jag heller inget svar. Vet bara att för mycket umgänge inte heller har hjälpt.

Det tjuter en sista gång. Tåget lämnar stationen. Mot himlen ett stråk av rök. I skuggorna finns ljuset. Mer än så går inte att förklara.

Black Mountains talking to me. När jag var liten ville jag heta Micke Mountain, eller i alla fall Micke Montagne. Jag trodde min pappa var same. Han var järnvägare.

Jag hör min sons röst över vinden. Det viner från tunnelbanan på Skanstullsbron. Det droppar regn i stora stan. Black Mountains talking to me.

När en vuxen man är ledsen finns det bara två alternativ. Sjukdom eller äktenskapshaveri. Jag är gammal nog för att aldrig bli lurad, även omjag låtsas ibland. Min son säger att läget är lugnt. Jag tror honom. Han är ung nog att tro det. När en ung man är ledsen är det bara avsaknad av livserfarenhet som talar.

Black Mountains talking to me. Min far var järnvägare, fastän jag trodde han var same. Det gjorde inte honom mer märkvärdig. Min son säger läget är lugnt. Frågan är när brådskan sätter in. För vissa när målflaggan hissas. När det bara återstår upploppet. De, som tror på brådskan, som inte inser att brådska skymmer sikten, de tror också bara på ett liv.

Black Mountains talking to me. När en vuxen man är ledsen finns bara två alternativ. Det kan vara bra att veta om man tror något annat.

In the morning faller snön. Långsamt och tyst. Någon går på mitt tak. Det är den här tiden tankarna handlar om allt. Om allt som man inte kan fästa, stoppa, som den långsamma snön. I mitt liv blir allt mer mindre fakta och mer långsam känsla. Ju mer det snöar, desto långsammare blir känslan och desto svårare blir det med fakta. Det är som inget går att spika fast i teser längre.

Alla förluster är förluster. Drömmar är som bäst som drömmar, för varje dröm skapar en ny, varje genomförande tömmer hinken och så fylls den igen. Som ett tidvatten, ett långsamt snöfall.

Jag skriver dagen innan vad jag ska göra idag. Fixa brillerna och skriva. Jag kommer att göra något annat. Det vet jag redan nu, trots att snön faller så långsamt att drömmarna rinner ur hinken av egen kraft.

Aldrig mer, har polarn bestämt att det ska stå på hans gravsten. Då kan det stå "Lite till, tack"" på min. Och svart som satan ska den vara, stenen alltså.

Man kommer till Knullträsk. Den här hålan där allt handlar om att BO, sitta som en jävla rugguggla och glo ut genom fönstret och räkna på räntan. Rugguggleknullträsket i kubik heter Södermalm, Svedalas hetaste träsk.

Halva Söder är ju ett jävla malariaträsk där man kippat med sina gummipjuck på sextio och sjuttiotalet, vilt jagad av ilskna schäfrar som inte sett skymten av hundgubben som kan tala med hundar. Det enda de hade i sina förblindade hjärnor var att få ge en ett redigt jävla bett i häcken och strax under. Tro fan man fick fart på hasorna då man genade över detta numera överbyggda malariaträsk.

Bygg nytt, förtäta, skriker arkitekterna. Nu ska Ni veta att de flesta arkitekter bara har en uppgift. Att lyssna till husbondens röst. Att hålla budgeten,dvs rita så fula och meningslösa hus som möjligt. Nu har man fått ett nytt mantra: Bygg högt och så tar man japan som exempel. Det räcker ju med att kolla in Tokyo för att man ska få herpesanfall. Trångt, trångt, världens mest deprimerade stad där folk bor skitrångt.

Nu vill man bygga högt i Stockholm . För att fler ska flytta hit så vi får det lite stressigare och skitigare och dyrare. Fler individer på samma plats går till en viss gräns, sedan blir det herpes. Nu ska vi få herpes i Stockholm. Bygg högt, bygg dyrt, bygg så fler får plats.

Jaja, man har ju varit med förr. En gång i tiden ville man räta ut Götgatan och platta till Götgatsbacken. Tror ingen ångrar att den är kvar? Man ville också göra little motorway av Hornsgatan. Tja, det sket sig också, men vi vet ju hur det är där idag med det lilla avgasdiket vid Hornsgatspuckeln. Det konstiga med alla dessa byggahögt och förtätafanatiker, är att de aldrig inser att fler människor på samma plats innebär en enorm stresströskel. Mer köer,mer ljud, mer avgaser, med irritation, osv,,,det finns kul grejer också, men det generella är just detta: mer av allt det som tär på en.

Så är det, och så kollar man lite utåt, ser Solna och andra förorter och DÄR, milsvitt med skog och mark och ingen jävel tjatar om att bygga lite högt där? Varför inte det? Är det vargskräcken, eller blir det inte profit nog?

Kollar Hemnet. Polarn ska sälja sin lya. Ser mina bilder i Hemnet. Kul, men annars får man ju ett nytt utryck: Fascistvitt. Alla lyor som är plåtade har något vitt, något jävla skurpulver över sig. Det är så vitt och rent o könlöst över sig, så man måste uppfinna uttrycket:fascistvittt.

Det är den moderna tiden med köksöar och fascistvitt. Lyorna ser ju ut som ett labb på en kärnkraftverk. Ingen människa kan tänka på mat eller knulla i ett sånt kök. Det lyser beröringsskräck över hela möblemanget. Mattorna är kammade med luskam. Inte ett dammkorn. Den Moderna Tiden. Beröringsskräckens tid. Och fotograferna som sysslar med detta. Vad är det för typer? En slags humbugfotografi där varenda bild är bluff från början till slut. En skam för kåren.

Fascistvitt, lägg det på minnet. Det var jag som uppfann det. Å andra sidan är det helt logiskt. I vår tid ska man bara vara trött, ickeknullsugen och arbetsvillig. Det finns fortfarande idioter som tror framtiden beror på hur mycket vi jobbar. Det är troligtvis tvärtom.

När jag går hädan ska det stå på min gravsten. Han var svart i själen men han upptäckte det fascistvita hyckleriet och köksöarnas avsexualiserade arkitektur.

Jag var några gånger i Israel, på Västbanken och bodde oftast i Jerusalem. Inte för att jag gillade Jerusalem med alla sina religiösa utan för att Jerusalem var en bra utgångspunkt för att skildra konflikten. En dag hängde jag i gränderna, ganska så less på alla ultrareligiösa typer av alla sorter. Bara ta de här typerna som bär Jesuskors i balsaträ och spelar en bandspelare med Jesus Christoperan och släpar sig blodiga uppför gränderna som Jesus tydligen gjorde.

Det är en stark historia, men verkligheten var mer påträngande än så. Behövdes inga religiösa spel för man skulle sätta i halsen i Jerusalem. Det var bråk på gatan där jag hängde. Jag gick dit för att plåta. En palestinsk familj bodde i bottenvåningen och de var nu trakasserade av en massa israeler. Det pågick en konstant utrensning av palestineier från Jerusalem vid den tiden. Efter några timmar la sig bråken och jag lyckades ta mig in till den palestinska familjen. Jag tror de hade sju ungar och var livrädda.De hade bott där i en massa år, men nu skulle de ut enligt den israeliska bostadspolitiken. Jag stannade en timme eller två innan soldaterna bröt sig in och kastade ut familjen. Jag smet iväg och hade jävligt dålig smak i munnen.

Några dagar senare var jag tillbaka i Jerusalem.Hade varit på Västbanken och sett eländet och de israeliska trakasserierna. Hade just huggit in på min pizza då en man dök upp vid min sida. Det var fadern i den palestinska familjen som blev vräkt av israelerna.
- Hoppas du fick några bra bilder. Vi har förlorat allt...

Sedan gick han och jag kände mig helt usel som människa. Några dagar senare flyttade jag till Tel Aviv, hängde på Disengoff och den sköna stranden. Den palestinske mannen glömmer jag dock aldrig.

Jag hatar verkligen den här regeringen vi nu har.

I varje andetag söker den öka klassklyftorna.Ta bara det senaste skatteavdraget. Det gynnar direkt de som tjänar mest. Hur svårt kan det vara att tänka tanken: låt oss satsa en del på de som har de sämst, utjämna skillnaderna lite.

Inte en chans. Inte en chans att de kan tänka med hjärtat.

1982 tog den alternativa scenen slut för mig.Då hade jag levt med Christiania, musikrörelsen, husockupationer, Skogsnäs,Jordcirkus och jag insåg, precis som idag, att jag måste ta ett annat steg.

Jag blev photojournalist. Jag började resa. Sju år, var jag mer eller mindre hemlös. På resa. Det var ingen bra tid. Jag reste till Sydafrika. Mandela satt i fängelse. Vi jobbade med och för det som sedan skulle bli ANC. Jag hade två svarta livvakter, var där illegalt på turistvisa. Varje rulle jag exponerade tog de två svarta killarna hand om. Började någon fråga vem jag var, tog de också hand om det. Kom snuten gömde de mig.I bakluckan på en bil, under en matta.

Bilden är tagen i Johannesburg. Jag hade tandvärk som fan. Vi körde 140 mil den natten, kom till Capetown, kom till en tandläkare som en vän till författarinnan Nadine Gordimer ordnade.

Tandvärken släppte. Sydafrika var hemskt. Hade allt men ett vidrigt system. Det värsta var nog när vi blev serverade the hos en farmare i boerland. Betjänten, en ung svart kvinna, kröp på knä fram till oss med fikat.
Det var bara att hålla färgen. Bilderna framkallade jag på plats, gömde neggen under botten i min resväska.
När jag landade i Sverige efter fem veckor i Sydafrika, var väskan borta. Allt arbete förgäves, alla människor som hjälpt till hade jobbat i onödan.
Det gick tre dagar, sedan dök den upp på Arlanda och filmerna låg där jag gömt dom.

Mandela kom ut.Jag gjorde omslaget på Nadine Gordimers roman som kom ut då hon fick Nobelpriset. 

I mitten av åttiotalet var jag i Zimbabwe. Bodde i ett omgjort horhus med pool mellan husen. Jag älskade Zimbabwe. Landet hade allt. Mugabe hade vunnit kriget. Det var någorlunda lugnt, klimatet var helt underbart och maten fantastisk.

När vi kom dit hade det varit torka i flera år. Man fick inte spola badvatten, knappt dra i muggsträngen. Efter två dagar börjar det regna. Bilarna stannar, alla kliver ur, riktar sina ansikten mot regnet och bara njuter, skrattar och är lyckliga.

Sedan regnade det klockan tre på eftermiddagen varje dag och varje dag var alla lika lyckliga.

Vi skildrade konflikten mellan Shona och Ndebele, de två folkgruppern i Zimbabwe. Mugabe hade snabbt börjat visa sina förtryckartalanger. Det var val och hans konkurrent Nkomo gömde sig på landsbyggden. Vi träffade honom en natt under värsta
hemlighetsmakeriet.

På landsbyggden härjade en sjuka som kallades avmagringssjukan. Folk dog utan att man kunde rädda dom. Aids hade börjat härja i Zimbabwe. Ingen visste vad det var. Inte vi heller.

På nätterna var vi ute och dansade. Det var musik överallt. Ölen var Gouverment öl,hade fast pris och kostade lika mycket överallt. Billigt med andra ord. Jag blev kompis med en snubbe på gatan, lovade ta en öl med honom. Visst, vi träffades på krogen. Han hade sex kompisar med sig som ville bli bjudna på öl. Smällar man får ta.

När vi reste hem saknade jag landet, dess värme, fantastiska natur, den goda maten. Jag kom aldrig tillbaka. Våldet ökade, och det ledde allt mer fram till den sorgliga spillra det är idag,

1988 fick jag mitt första barn. Då slutade jag resa, slutade som photojournalist.
Varför? Jag måste sköta min papparoll, men också för jag orkade inte längre med dessa resor, denna ensamhet och att alltid gå i förlust.

Jag började plåta 1970, entusiasmens årtionde. Musikrörelsen, musikerna, husockupationen. Det rullade på. Tog pengarna slut gick jag på pantbanken eller tog ett vak på något sjukhus.

Åttiotalet var photojournalismens tid. Jag sålde mina grejer till de bästa vänstertidningarna. Kannibal, Etc, 399, Arbetaren, Folket i bild... de tidningar vi unga läste på den tiden. Arkivet fungerade också. Det var svårt men det gick att överleva på den typ av bilder jag tog.

1988 beslöt jag mig för att stanna hemma, göra mitt Stockholmbluesprojekt. Det tog fem år. På slutet var jag helt ruinerad, gick till sociala för att få hjälp, men blev utkastad. 1994 fick jag mitt sk livstidsstipendium. Det gjorde att jag kunde fortsätta.

I slutet av 80-talet kände vi alla att vår tid var över. Vi måste överleva på något annat sätt, eftersom ingen publicerade våra grejer längre. Vi var tvungna att sikta på gallerierna, bli konstnärer och workshopledare.

Idag vet vi ju hur det ser ut. Alla snackar om nätet. Bra, men stålarna då? Det kostar att dra två månader till Afrika. Vem betalar? Inte nätet där alla ska ha allt gratis. Inga tidningar heller.

Stockholm 1970. Ringvägen. Ibland tänker jag på förr och nu. Att det alltid var lojare, en mer varm och soligare stämning. Jag har ju fel, så klart. På den tiden, 1970, höll jag på och lärde mig framkalla film, kopiera, köpte olika objektiv och plåtade. Jag var inte alls så effektiv som idag.

Idag har jag ett slags krav att skapa ett projekt, se till så det blir klart och kommer på vägg och i bokform. Mest av ekonomiska skäl. Allting måste bli något, hela tiden, för annars går jag under ekonomiskt.

Då jobbade jag några dagar i veckan på posten, plåtade, hängde i min sköna tvårummare med kallvatten på Blekingegatan. Jag hade knappt några möbler. En säng byggs av spånskiva och en madrass på 160 cm. Sängen imponerade på alla.

Jag fikade sällan. Det kom på åttiotalet. Jag läste mycket böcker. Det var en bra, solig tid.

Ibland hittade man en bra fototidning. Jag minns aldrig att jag såg några fotoböcker och ändå blev man hela tiden inspirerad. Jag genom romanerna. Där såg jag bilder och skapade drömmar. Hemingway, Orwell, Camus, Miller, Ivar Lo, alla dessa enorma författare drog mig ut i världen. Hemingways beskrivningar av Spanien, Ramblan, bara gjorde att jag MÅSTE ge mig iväg söderöver.

Jag köpte filmerna två och två på Götgatan. Två filmer, 72 bilder, räckte lätt en vecka. För vissa digitalfotografer räcker det en minut idag.

En gång i tiden var jag 6:a i Sverige på 100 meter frisim. I alla fall stod det så i protokollen, men det var en sanning med modifikation. Min polare var nämligen europamästare, tror till och med att han kom trea på VM. I alla fall, startade vi tillsammans på 100 fritt och då han gick i mål på Sveriges bästa tid, hade jag en längd kvar och någon tog då tid på mig och med 45 meter kvar till mål, fick jag en tid som gjorde att jag hamnade på 6:e plats i statistiken det året.

Jaja, så kan det vara. Man måste ta alla chanser.Min dotter på bilden sitter med blåa läppar efter att nästa ha drunknat på Eriksdalsbadet. En idiot till tränare drog igång skumapparaten och min dotter, och de andra som knappt kunde flyta, bara försvann under vattnet. Det var riktigt otäckt.

Själv drunknade jag en gång, gick genom isen, men min farsa var kall som en isbjörn, såg skuggan av mig genom isen, röck ner en båtshake och lyckades fiska upp mig genom att dra in mig med båtshaken.

Hur det var att drunkna? Det var vitt och varmt i vattnet under isen och jävligt kallt och lunginflammation då man vaknade upp. Det blev en vecka i sängen med nymanglade lakan.

Min dotter då? Hon simmar helt grymt bra. Idag, då hon simmar om gubbarna som tränar på Eriksdal, brukar hon simma under dom. Fyra simtag så har har hon dragit femton meter under vatten.

Sitter i min stora Volvo, i baksätet och skriver. Jag har alltid älskat att sitta i bilar och segelbåtar. Det är min barndom. Vi hade aldrig någon bil eller segelbåt men då mina släktingar kom, satt jag alltid i deras bilar och torrkörde. Jag hade också en dröm om att bo på en segelbåt, en havskryssare. I bilen har jag tre böcker, Bressons Europeans, Strömholms stora och Petersen Du mich auch.

Bressons bok, hans fotografi är det ultimata mästerverket i min värld: Så som han berättar om livet, tiden, beskriver.Hans bilder är varma, sakliga, helt sanslöst perfekt tagna. Jag vet ingen bättre fotograf. Det enda jag saknar hos honom är det privata. Har sett några bilder av hans dotter, det är allt. Han är också ganska dålig på det kärleksfulla. Jag saknar det.

Det gjorde Strömholm också, som tyckte Bresson kunde vara lite distanserad. Strömholm går närmare, mer porträtt. Han har ju blivit mest känd för sina transingar, men jag tycker hans andra bilder är bätttre. Att just transingarna slog igenom berodde nog mycket på sexualmoralen, att det var lite pikant med transingsbilder. Christer har samma respekt för motiven som Bresson, aldrig ett övergrepp, aldrig ett steg för långt in i integriteten, alltid den största respekten för motivet. Det är ibland brutala bilder, men det blir sällan eller aldrig manierat brutalt. Christer, precis som Bresson, är ganska dålig på kärleksbilder, det privata, ömheten. Hans barnbilder får ta all hans längtan. De är enormt bra, fyllda med kärlek.

Anders Petersens utveckling är intressant i mina ögon. Från att ha varit en fantastisk berättare, har han allt mer blivit en gallerifotograf. Hans bildstil blir allt mer förfulande, med sitt stenhårda anslag. Inget snack om saken att Anders P är vår generations mest betydelsefulla fotograf med sina bilder, sina workshops, men de sista tio åren tycker jag han allt mer blivit för aggressiv. Han förfular allting, han förstör bilderna, han skildrar kärleken som något slitsamt, förfulat.

Han har givetvis sina skäl. Det är inte min grej att rota i, men jag undrar ibland varför han skildrar människor så utan ömhet nuförtiden. Han söker envist förfula dom. Och ändå respekterar jag Anders P mer än någon annan fotograf i det här landet. Det konstiga är bara att med åldern borde man bli mer ömsint och försiktig eftersom man vet hur skört livet är. Med Anders P är det tvärtom. Han försöker röja och förfula allt i en slags desperat kamp för att utveckla sig och sitt bildspråk. Det är både smärtsamt och intressant att se.

Med åren blir jag allt mer intresserad av hummanismen hos människan, vikten av att göra bilder med respekt. Allt fler unga fotografer gör allt mer bilder utan respekt. Man försöker hitta ett manierat, ansträngt läge som inte har någon botten, varken hos dom själva eller i motivet. Det är en stil som lever lika länge som en slända. 

Ockupationen av kvarteret Mullvaden 1977.78. En vacker och hemskt jobbig tid. Vi bodde i lyor utan vatten och el, bara för att markera att vi inte ville husen skulle rivas.

Efter nio månader började det dra ihop sig. Fastighetsägaren Svenska Bostäder krävder att huset skulle utrymmas. Dagen det skedde omringades huset av massor av poliser och ockupanterna låste in sig. Mitt problem var att jag stod på labbet tre kvarter bort då snutarna stängde av kvarteret och jag ville ju vara med och dokumentera det sista, polisstormningen. Jag hade dessutom ett avtal med Expressen.

När jag kom dit, efter att ha blivit larmad på telefon, var huset redan omringat. Jag tog sats och hoppade över staketet, sprang mellan snutarna och in i ett trapphus som då var igenbommat. Efter en halvtimme hade polarna öppnat så jag kom in och sedan var det bara att vänta i två dygn innan det brakade loss.

Mitt jobb kom på åtta sidor i Expressen den helgen.

Ett halvt år senare blev jag stoppad i en poliskontroll utanför Umeå. Polisen tittade på mitt körkort.
- Är det du som är fotografen Micke Berg, sa han?
- Ja, sa jag...
Polisen såg lite konfunderad ut innan han fortsatte..
- Jag vill bara säga, att jag var en av poliserna som stod utanför Mullvaden och jag har aldrig skämts mer i hela mitt liv.

Vi skakade hand och jag fick köra vidare.

Jh skickar meddelande från Marsielle. " Fantastisk stad", skriver han. Jag minns min tid i den vackra, tuffa staden. Hur polisen körde mig och Uffe till stationen, satte oss på ett tåg. Vi fick en flaska vatten och ett bröd och förväntades sitta på det där tåget genom hela Frankrike, tills vi kom till Köpenhamn.

Efter två stationer hoppade vi ut genom fönstret, smet iväg och fortsatte vår trolleri och gatuspelarturne. Det var en hård sommar i Frankrike. Vi blev utkastade ur fler städer. I Rom blev vi rånade, i Verona smet vi från hotelnotan, vi plankade på tåget, åkte av i Avignon, osv, ,,,,men vi kom hem, magra och jävliga och jag har knappt en bild tagen från vår turne. Vad sysslade jag med?

Vad är det viktigaste i livet? Jo, att ha tid. Tycker så synd om folk som inte hinner knulla på morgonen, inte får fika i lugn o ro på dagen, som ska göra allt ANNAT då de är lediga. Ingen jävel ska inbilla mig att Gud tänkte att livet skulle vara en stressfabrik. En annan sak: miljön. Det snackas om att vi är så miljömedvetna, men nu håller ju Östersjön på att klappa ihop. Varför? Jo, för vi konsumerar för mycket.

På min sons golv ligger lika mycket kläder som jag köpt på tjugo år. Det handlas helt enkelt för mycket, blir för mycket skit. DÅ kan det aldrig bli någon ordning på miljön. ALDRIG,,,,

Fast, var det detta jag tänkte prata om? Nej, utan att kaffe är bra mot prostatacancer. Alla mäns skräck. Kvinnornas är ju bröstcancer. Kaffe är skitbra mot prostata och bröstcancer. Vin är också bra för det mesta. Fan, läget ser ju ljust ut.

Ärligt talat: jag fattar mig inte på konsumtion? Den enda konsumtiom jag behöver är tid, att sitta på fik och snacka, gå på krog och snacka,,,,varför ska man köpa grejer. En ny topp varje vecka eller en skjorta varje månad? Verkar ju imbecillt.

När jag växte upp följde kläderna årstiderna, precis som maten. Okej, man frös, hade ingen tröja, man köpte tröja. Man köpte inte en tröja för den var snygg, utan för man frös. Frös man inte, ingen tröja. Det är som med maten, tror vi ska gå tillbaka till årstiderna. Minns färskpotatisen, jordgubbarna, svampen, hjortronen, det var liksom tydliga markörer i livet och på året.

Jag vet, Ni tycker jag är trist, mitt svar är att jag tycker de som köper nya kläder varje vecka är idioter. Dels för de verkar sakna självförtroende,dels för de är miljögrisar.

En fågel kommer till mitt fönster. Ett löfte om god framtid. En Ducati startar på gatan. Solen klyver huset i två röda bitar .På lokalkrogen slamrar vännerna med vinglasen och kyrkans kör tar sin eviga ton rakt över korsningen. En dag i maj, en dag som alla andra dagar i maj. Men ändå inte. Inte för jag behöver en grön och röd kavaj som dadaisterna, eller en gul som Majakovskij. Jag hade en gul för mer än fyrtio år sedan. Jag nöjer mig med en fågel i fönstret. En hälsning om god framtid.

Det regnar. Jag testar den nya kameran jag fick igår, Samsung x10. Förbannat bra, snabb som en iller och sitter som gjuten i min näve. Kul med sökare. Min son sover. Det regnar. Jag betalar räkningar, sorterar bilder. Nästan färdig,men det fortsätter att regna. Jag vill cykla, men inte som förr, inte i regn. Helst inte.

Tänkte på vad Bräck sa om Stenmarks grymma fysik. " Jag beundrar honom,men varför fortsätter han att hålla på".
Intressant iaktagelse. Blir man äldre? Kanske och varför ska man leva längre än 70 bast, 75,??? Vem vet? Den dagen, kanske den sorgen eller lyckan. Ett liv är nog ganska förutbestämt, även om Sartre sa något annat. Att vi kunde välja själva.

Jag snackar om kroppen. Man kan inte göra mycket mer än att äta bra, sova, röra på sig och skratta mycket. Sedan kanske lite piller kan hjälpa till, men det är marginellt. Sova, älska, skratta, äta bra, röra sig. Thats all.

Precis som att arbeta på gatan. Jag förstår varför jag tränade karate i så många år. Det är som att plåta på gatan, Tjoff, en rörelse, det sitter,det känns i magen,men det får inte vara stress. Det måste vara en rörelse som är så långsam att den ser allt, nyper till i rätt millesekund och avslutas med en mjuk, fortsatt rörelse, som en meditativ handling.

I karate får inget vara ryckigt. Allt går fort, men också meditativt långsamt. Om man inte fattar vad jag menar nu, kommer man heller aldrig att förstå. Att plåta på gatan ska vara blixtsnabbt, men långsamt. En meditativ rörelse som inte skrämmer, men som hela tiden rör sig, mot målet, förbi målet, men fäster motivet.

Nog om det. Min son sover. Det regnar. Jag vill cykla.

Läser en intervju med den fine amerikanske fotografen Bruce Davidsson. Han säger att han knappt gjort ett jobb på tio år. Det är ett ganska typiskt uttalande. Vi alla , som gjorde reportage och försökte berätta, har allt mer gått över till att sälja bilder som konst.
Det finns en enkel anledning till det. Ingen publicerar berättelser och foto har börjat fungera som konst hos medelklassen. Om det är bra eller dåligt vet jag ej, men fotots betydelse som berättare avtar ju och fotografiet blir allt mer en privat angelägenhet.

Det är döden som sätter perspektiv på allting. Sätter måttet, liksom. Vi kör genom landet. Denna omättliga skönhet. Hur förhåller jag mig till den? Går den att omsätta i bild, liv,lust?

Läser Båten av Nam Le. Obarmhärtig bok av en ganska ung Vietnames som bor i Australien. Enormt bra författare. Tung, blytung. Nästan för tung.

Är det någon som tänker på tiden utan att tänka på döden. Allt har sitt ursprung i döden. Att hinna, Att hinna med, Att hinna göra.

Det är bra. Hur förhåller man sig till Tiden, luckan i tiden, Döden, Landskapet, Landet...

Försök inte fly tanken. Den finns ingen tyngre tanke, än tanken på Tiden. Den utmätta Tiden. Den Tid man inte kan räkna. Det går inte att säga: det löser sig. Då har man inga väggar att bolla mot. Det är det jag tänker på då vi kör genom landet, det gröna, klorofyllstinna landet. Vad är Tiden, var är Tiden. Hur förhåller man sig till Landet.

Idag dök Signor Baeck upp. Den jävla lattesörplarn tycker det är kallt i Svedala och var inhängd ala Svennis med keps och halsduk för fjorton lakan. Skit samma, jag sa åt spaggetton att igår punka jag och nu har jag dragit sönder vevstaken också. Hela förbannade innanmätet rann ut på asfalten och tre pensionärer halka på kugghjulen och Sandvikenkulorna och bröt bena och fick åka likbil till Hospis.

Jag kan inte ha det så, här, sa jag till Signor Baeck i värsta stylarkepsen. Såg ut som om han var polare med Kungens värsta fiende, eller Victorias fiende, eller var det Dessire hon hette, bruttan som dansa naken?

So what, Singor Baeck harkla sig, och sa: vi fixa läget och drog med mig till stallets utskänkningsställe. Vips, sa hade jag fått en ny hoj och pjuck som passa.

Sedan skulle vi ställa in grejerna, för lagets kapten måste ju ha prylarna på rätt nivå. Man vill ju inte ha knäna vid öronen då man cyklar? Hur fan ska man då få plats med Ipaden? I alla fall, jag fick hoj o skor och var nöjd. Sedan glömde jag sätta fast styret så vid första inbromsningen vek det ned sig snyggt och kaptenen gjorde en flådig faceplant till omgivningens blandade förtjusning.

Nu ligger jag hemma, klämmer på vevstaken, känner hur det kommer sig, liksom. Att det är drag i påkarna. I morgon ska det regna har jag hört. Det är bra. Då får jag vila en dag till innan jag behöver testa påkarna på allvar.

Läser Murakamis bok om löpning och författande. Jag känner igen det mesta. Behovet av en slags ensamhet, den fysiska träningen och sedan det intellektuella.

Idag gick jag förbi en 3G butik, blev indragen och tro på fan, gick jag inte därifrån
med en Iphone 4. Jag fick den gratis och mobilt bredband. Allt var gratis och jag frågade flera gånger. Okej, tog telefonen då, lite motvilligt och mobila bredbandet.

Att det var gratis, det vet vi ju alla att det är det ALDRIG. Det tog ett tag innan jag fattade hur de hade lurat mig. De hade förlängt mitt abonnemang på telefonen med två år. Jävligt trist stil, men okej då. Det var ju gratis.

Varje dag är en kamp för att uppnå den rätta koncentrationen. Jag skriver blogg, plåtar, skriver, cyklar, fikar..det krävs en järnkoncentration för att få det att lira rätt och inte bara glida iväg ut i spenaten. Vill man producera måste man välja att just producera och inget annat. Och tycka det är kul, dessutom.

Ungdomar säger ofta till mig: jag vill ha ett jobb där jag tjänar pengar.
Okej, säger jag, men se till att du gör vad du gillar också. Ingen människa orkar göra något de tjänar pengar på om de inte tycker det är roligt.

Tänker på Muramakis tankar om löpning och skriva. Vi är inne på lite samma tankar. Att i träning finns ett element av envishet, att man springer, cyklar, skidar, som en del av livet. Det var samma sak då jag tränade karate en massa år. Det är lika viktigt som frukost, en del av ens arbete. Det är ingen fritid, ingen träning, det är en del av ens livsarbete. Träna, plåta,skriva,,,det är jobbet, livsrytmen.

Delar upp dagen. Något får stryk, och det är det sociala, givetvis. Då får man inkorporera det i arbetet också. Att skriva är att isolera. Att plåta att umgås.

Jag ska ju ha workshop på Naxos i början av sept. Vad är det viktigaste på gatan? Att man kommer ut givetivs. Det andra är att inte gå med kameran först, utan att man kommer som människa först. Att man är social, snackar, sitter ner, frågar, tar kontakt. Jag tar sällan fram kameran först, utan jag tar alltid kontakt och då jag är på väg att avsluta ett snack, eller ett kort möte,tar jag fram kameran, ställer frågan om jag får ta en bild, men jag ställer frågan så diktatoriskt, så de flesta kommer sig aldrig för att säga nej.

Det går fort, två sekunder, max, så är det klart, jag glider vidare. Ingen hann tänka riktigt, men det fanns en klar strategi i bildtänket och hur kontakten etablerades. Från människa till människa, sedan ger man gärna bort sin bild en annan dag. Det leder till vänskap och vidgade cirklar.

När jag inte fotar människor söker jag uttrycka min ensamhet, mitt förhållande till världen, min litenhet, en slags respekt, sorg, känsla av att livet går för fort, att döden är för närvarande. Det bästa sättet att förstå sig själv är att ha en evig dialog med sig själv. Dagbok, samla de bästa bilderna i en mapp, titta i den mappen ofta och skita i de dåliga bilderna. Till slut ser man och förstår de viktigaste djupen hos sig själv.

Det måste vara privata bilder. Jobbbilder leder aldrig någonstans. De saknar alltid djupen, de är gjorda åt någon annan, de berättar inget om dig själv av den enkla anledningen att de är inte gjorda av det skälet. De är gjorda för du ska få mat på bordet.

Nog om det. Mapheltorpe i stan. Bra, men kylig, saklig. Intressant att så mycket fotografi är så kylig, saklig? Kan det bero på mediet i sig? Hur kan en fotograf som Larry Clark vara så varm, eller Danny Lyon, trots sitt råa anslag? Bra fråga, kräver publikens svar

De vita blommorna var grå som döden. I natten lyste det röda som purpur. Det kunde vara Spanien, men lika gärna på väg till Nordkap. Vägen glimmade som av tårar och ur cd-spelaren hördes Lou Reeds två gitarrister duellera i det mäktiga introt. Sedan kom Lou och jublet sprängdes ut i lokalen.

Det kan ha varit Berlin. Eller Springsteen på Kulturhuset. Det var i alla fall en känsla. Tårar i asfalten. En kurva, doften av riktig kodynga. En sexig natt. I alla fall en mörk natt med vrålande gitarrer och en ylande sax. Bakom varje sväng fanns ett nytt träd och mer gråtande asfalt.

Det kunde ha varit Berlin, Spanien, eller Nordkap. Det spelar ingen roll. Alla resor går åt samma håll. Hemåt.

Det sägs att frågorna är viktigare än svaren? Varför måste jag gå och lägga mig före 23 varje natt? Varför lockar inte krogen lika mycket längre? Varför älskar jag morgnarna?
Varför är människan behagfull? Vart tog politiken vägen? Är det bra att vi snart har en energikris? Att oljan tar slut och vi kanske kommer att börja slåss om att få ladda våra Iphones i väggen?

Inte vet jag inte... Bilderna? Gud vet varför jag visar er alla mina bilder om o om igen? Kanske för att jag gillar dom? Kanske för att jag vill befästa något? Kanske för att få någon slags bekräftelse? Kanske flyr jag från något annat? Nu är klockan 23, måste sova. Tur för mig, annars hade jag måst utveckla resonemanget.

I natten faller mina ögon ihop. Funderar på den enkla sanningen:Hur kan en människa leva om hon inte har ett mål för sitt liv? Det svåra är ju att förstå vad ett mål är för något?

Jag kan känna att alla mina mål numera handlar om att jag ska få leva ett bra, väldigt enkelt liv. Kanske bo i en vacker lite lya? Få vara ifred och göra prylar. Sånt som var normalt för tjugo år sedan. Sånt som man idag ska betala en jävla massa pengar för.

Ta husen i Grekland. Priserna. Sinnesjuka priser. Folk betalr skitmycket för hus som de använder max en månad om år. Känns konstigt. Väldigt konstigt. I Tarifa/ Spain, hittade jag en liten lägenhet för 75000 kr för tio år sedan. Idag kostar samma lya fem mille. Allt köps upp. ALl energi driver åt fel håll.

Träffade en ung tjej på kafe som bakade bullar. Hennes dröm var att öppna ett kafe där folk kunde komma och softa, ha det trevligt. Det var en ung kvinna, kanske tjugo, men hennes tankar om livet, arbetet, var sällsynt vackra.

Kallifatides bok ” Det gångna är inte en dröm” är en riktigt bra bok. 1963 reste Kallifatides från Grekland, ett land som inte hade något att erbjuda de unga männen. Så är det väl med Grekland. Det landet har aldrig haft det lätt, något som man kanske ska ha i åtanke i dagens kärva klimat. Oliver, sina poeter och turismen. Förr fanns ju skeppsvarven också men det är en svunnen tid.

Karl Marx: Det gäller att inte bara förstå sin tid. Det gäller att förändra den också.

Inom kulturen är vänsterperspektivet gällande. Det finns en del uttalat moderata artister och de är ofta väldigt vidriga typer. No names, men ni vet själva. Jag fattar inte hur en artist kan vara moderat och konstnär. Hela den moderata uppfattningen är ju att stjäla från de fattiga, mygla och sno till sig själva, ge fan i omvärlden och helst se till så vi landar i statarsamhället igen.

Lätt generaliserat givetvis, men alla moderata uppfinningar handlar i slutändan om en skev fördelning, ett utökat klassamhälle. Att vara moderat är att stå för en slags omänsklighet, parat med en slags okunskap om det mesta.

Såg en fantastisk film igår. Kings Speach . Ja, det blev tårarna igen. Jag berörs alltid av människor som besegrar sina svårigheter.

Kan tänka på det Norska kungahuset, i jämförelse med vårt lallande skräckkabinett. Så tydligt det är att det Norska kungahuset har sina rötter i en motståndsrörelse, en ödmjukhet inför livet. Det Norska kungahusets kamp mot nazismen ger respekt, medan den svenska regimens lallande med nazismens transitvagnar får en att vilja spy. Vi gjorde god affär på Norges offer. Det är konstigt att inte norrmännen avskyr oss mer än vad de kanske gjorde.
Det är mycket tankar en bok kan ge. Därför bör man läsa. Inte bara Facebook, utan böcker.

Brev till en vän…
Du undrar vad man ska göra av livet nu i denna märkliga tid då det känns som så mycket försvinner. Eller rättare sagt: så mycket förändras utan att egentligen förändras. Vi går tillbaka till ett stadium där vi var en gång, men den gången såg vi alla möjligheter. Nu letar vi kryphål för att komma vidare.

Idag satt jag på fiket och lyssnade på två unga människor som berättade om sina drömmar. Vilket fik de ville starta, vilka sköna drömmar de hade. Själv tänkte jag bara: Hur fan ska de ha råd att fixa en lokal i de här trakterna då överlåtelsen på en skitlokal är en mille.

Jag kände mig cynisk, kände att jag skulle vilja ha tio mille och ge brudarna en lokal och sedan kunde jag gå dit och fika när det passade. Allt för att kvarteret skulle blomstra. Du vet, sådana tankar man hade förr, då man aldrig tänkte på pengar på något plan. Fick man bara ihop till maten så var det okej.

Ja, tiden går och hetsen består. Jag undrar vad nästa steg blir, med tanke på USA. Undrar hur lång tid det tar innan pensionerna i sverige börjar strypas och dagis börja kosta fett? Det kan ta fem år om USA inte fixar sin budget. Det kommer de att göra, men inte på riktigt, bara på papperet och så dyker problemen upp igen , som ett tidvatten.

Det är som det är. Det är väl det värsta med åldern. Ingen jävel kan lura en längre, förutom mobiltillverkarna med sina förbannade skitabbonemang. Har du sett en annons för en mobiltelefon? De står om allt, men aldrig om VAD man får för pengarna. Det är helt omöjligt att utröna hur mycket man får ringa för, tex. Ja, jag är sned för jag blev blåst av en sådan där nasare, fick 3, det sämsta skitabbonemang som finns. Fungerar ingenstans. Jag fick snabbt köpa ett Comviq kontantkort om jag skulle resa utanför stan och det gör jag ju hela tiden. 3G är som en bil utan bromsar. Borde skrotas.

Annars då? Det drar ihop sig till getingtider. De börjar surra nu de små elaka jävlarna, men jag drar till Naxos och då jag kommer tillbaka är de stendöda, ihjälfrusna. Kan inte påstå att jag tycker synd om dom.

Kollade på bostadsannonser. En sak kan man snabbt konstatera. Världen skulle vara vackrare om inte alla inbillade sig att de var inredningsarkitekter.
Min kvinna påstår att jag inte har några åsikter, utan jag snor hennes hela tiden. Hon kanske har rätt, men jag skulle aldrig erkänna det. Kvinnor har ju alltid rätt, även när de har fel och det får man väl bjuda på, eftersom man själv alltid har fel, fast man har rätt.

Det är mycket genussnack nu, men jag kan märka att det taggar ner rejält. Varken miljön eller feminismen är speciellt omhuldad just nu, fast å andra sidan så är ju GI populärt. Å andra sidan så ser jag allt fler polare som bestämt nekar käka grönsaker. Det blir alltså allt mer konstigt i världen.

Tycker du att det här är ett långt brev? Då kan jag bara säga att det beror på vinden, att den inte viner som den bör. Det här kladdiga borde dra vidare, men det gör det inte. Nu visslar en berguv på mig. Om jag går på trappan vet jag att den sitter i trädet och kollar på mig och den har en jävla blick.

Tro mig, lite spak blir man då en sådan fågel ger en onda ögat. Jag pissar lite i gräset. Uven rör inte ens på huvudet. Sedan går jag in, stänger dörren, öppnar alla fönster, för myggen är borta och hör hur vinden långsamt ökar mellan träden. Det blir en dag i morgon också.

Lyssnar på Miles, fönstret öppet. En märklig kladdig värme. Tiden går, tiden går och hur märker man det? Kanske på att sommaren plötsligt drar mot slutet innan den ens har börjat. Blev det någon sommar i år?

Är det den äldre mannens tankar? Till skillnad från det lilla barnet där sommaren är hur lång som helst. Idag handlar det om sommaren överhuvudtaget startar. Om tre veckor börjar skolan. Om fem veckor blir det strumpor på för de flesta. Inte för mig, men för många.

Satt med doktorn på Indiern igår. Han och jag enades om att vi har det mest fantastiska arbete. Att man aldrig känner sig ledsen över jobbet. Att man älskar varenda dag av det, även om det jävlas då och då.

Indiern var kul. Vad jag än beställde så var det skitgott enligt honom och han har ju rätt. Hans ställe är Söders bästa och jag tänker inte berätta var för man vill ju inte att ställena ska skita sig. Det gör de utan undantag när de blir för populära. Då får man maka på sig för folket har läst tidningen och börjar folkvandra och sedan är stället sabbat.

Lyssnar mer på Miles. Är det så att jazzen passar en medelålders och äldre herre bättre än pop och rock? I alla fall tycker jag om det meditativa med klös. Inget jävla Enigmabajs, bara flummiga toner rakt ut i luften. Jag minns då jag skulle lyssna på en hypnotisör på band och han började mumla, snacka med den där rösten ni vet och i bakgrunden hade han på sådan där musik som man ska slappna av till. Jag blev så jävla irriterad på den usla musiken att jag kastade bandet. Bortkastade pengar helt enkelt.

Vad ska man göra med livet? Vad har man för planer egentligen? Jag läser fotosajterna, mycket snack om gatufoto. För femton år sedan var det Koudelka, eller Salgado man kollade på. Och lite till, fanns inte så mycket mer, men nu vräks det ju ut bilder, överallt och nittionio procent är ganska uselt. Har inget som helst värde, kvalitet, utan snarare är det så att man får värja sig hela tiden för att inte drunkna.

Och varför är det så? Troligtvis för att vi människor är nyfikna och vill att det ska vara bra, vilket det nu inte är, och vår nyfikenhet gör att vi om och om igen förbrukar tid på skit och till slut tror vi att den här medelmåttiga skiten har ett värde.

Vad leder det till? Att vi tappar inspirationen, för kanske är det bara det riktigt bra som kan inspirera. Medelmåttig konst gör oss bara medelmåttiga och knappt det.Man måste hela tiden sträva efter att se det bästa, ( hör redan hur vissa säger, vem avgör vad som är bra då?).

Om man inte kan se vad som är bra, så kan man inte se vad som är bra. Folk tror att vem som helst kan bli en bra musiker, fotograf, skribent...så är det inte...talang, genetiska förutsättningar och träning, plus ngt till som ingen riktigt kan beskriva, är vad som avgör. Medelmåttig kan vem som helst vara.

Vi är alla medelmåttiga, och tack för det, men inom konsten, om man ska få något sagt, duger det inte. Där krävs ofattbart mycket mer om du inte ska bli en hederlig hantverkare, vilket är helt okej, men aldrig kommer att lyfte vårt tänkande, vårt känsloliv, vara hjärtan.

Ja, så är det, vare sig man vill acceptera det eller ej.

Finns inte mycket att snacka om där heller. En falsk ton är en falsk ton även om man analyserar den i tre veckor. Precis som en dåligt komponerad bild är dåligt komponerad, vare sig man kallar den natur, gatufoto eller porträtt. Och jag ser VÄLDIGT mycket felkomponerade bilder numera.

Jag frågade en polare vad som var tidstypisk fotografi av idag, kvalitetsfoto. Till svar fick jag att det var Iphonebilder, bland annat. Hur fan kan bilder av en mobilkamera, eller Leica, eller något annat kameramärke vara tidstypiska kvalitetsbilder? Kvalitet har inget med maskinparken att göra. Kvalitet har med bildens utförande, innehåll och dramaturgi.

Som sagt, så satt vi och pokulera, doktorn och jag. Doktorn tog upp sin kamera och tog en bild på mig. Jag fick snabbt undervisa honom, han stressar sig igenom knäppandet, sedan tog han en till, bättre.

Sedan gick vi till en annan krog, drack en öl till, konstaterade att livet fortfarande var underbart, att våra arbeten, våra livsval var underbara, ja, att allt faktiskt var ganska underbart.

HUR GÖR MAN EN BOK?

Ibland får jag den frågan. För det första så får man ha en idè, och sedan går man ut genom dörren och plåtar i ett år. Lägger alla bilder man tycker är bra i en mapp, kollar väldigt mycket på dom, bläddrar bland dom. De bilder som inte stämmer med de andra, som har fel tonart, hur bra de än är, lägger man bort. Efter ett år kanske man har fått ihop 30 bra bilder. Det är för lite bilder för en bok,så man fortsätter ett år till, väljer och bläddrar, så efter två år har man femtio bilder.

Det är för lite bilder, ett år till får man hålla på och sedan skärper man kraven ännu mer på kvaliteten, och reducerar materialet till 60 bilder på tre år.

Ska man skriva text, så gör man det? Skicka till förlag? Skicka till tio förlag på en gång. Alla kommer att nobba dig. Gör på print on demand. Det blir dyra böcker,men Blurb är klart bäst på svartvitt.

Lägg ochså ut boken på nätet. Jag kan se att mina böcker senaste två månader lästs av över sex hundra personer. Jag har sålt kanske tio, dvs, det är inget man blir rik på, men att sex hundra personer läst dom på nätet, på samma sätt som att 5-700 personer läser min blogg varje dag, är ett bevis på att man har en publik. En snål jävla publik, men ändå en bra publik. I princip jobbar man gratis hela tiden.

De finns de som gnäller på min författarpenning, men OM jag inte hade haft den, hade jag inte skrivit blogg och jag hade heller inte gjort de 25 böcker jag gjort. Troligtvis hade jag snurrat runt världen ala Nachtway, varit helt förstörd som människa och vi hade aldrig träffats.

När man gjort boken ska man sälja den. Ja, var så god. Allt är möjligt. Håller du föredrag kan du sälja den då. Du kan springa om kring till hundra bokhandlare och sälja in ett ex här o där.Jag har sysslat med sådant i tjugo år. Tro mig, man ledsnar, man skiter i de böcker som ligger ute, om de säljer eller inte. Det är inga pengar. Det är inte värt att åka till typ Moderna, stå i en halvtimme och läsa försäljningsrapporter för att tjäna 50 spänn. Just let it go.

Varför gör jag böcker då? För att jag tror att de betyder mycket att jag gör dessa böcker. Jag skriver en slags historia, samtidigt som jag berättar om något unikt som ingen annan berättar om. Många gör i mitt tycke felet att ägna sig åt de som de stora blaskorna sysslar med. Det fungerar inte. Man måste vara ytterst personlig, ta alla risker själv och räkna med att det går år helvete. Gör man det, så vad sker?

Det går jävligt bra, man förflyttar sig framåt, man gör nya böcker, man skapar historia, man får en publik, man betyder något.

Att betyda något, ha en publik, är den största gåvan en fotograf och berättare kan få. Det är liksom därför man gör böcker, för att berätta. Och finns det något bättre än en personligt berättad historia?

Ed van der Elsken heter en fotograf jag gillar. En av hans mest berömda böcker heter "Love on the left bank". Han hyrde några studenter som han plåtade på kaféer, på samma ställen där han själv hängde och det är en väldigt romantisk bok om Paris. När jag kollade i den första gången föll jag helt för bokens romantik och fina bilder.

Jag tyckte om livsstilen och jag kom sedan att kolla i många andra böcker, av liknande typ. Nu, fyrtio år senare, läser jag igenom boken. Det är en verkligt sorglig bok om svält, halvhunger, droger, död och elände. Dessutom vet jag att bokens huvudrollsinnehavare gick ner sig nästan helt på droger, men lyckades med en hårsmån överleva.

Ed van der Elsken är död sedan länge. Han var kompis med Strömholm och de både frekventerade samma ställen. Det jag tänker på mest är vår förmåga att romantisera, att få det här hårda livet till något mysigt och skönt. Jag tror det var riktigt jävla tufft, faktiskt. En annan grej jag funderar över är vår romantisering av drogerna, det tunga knarket, spriten, fyllorna. Okej, då man är tjugo kanske man kan köpa den dyngan, men inte sedan. Är min tankegång idag ett resultat av min egen ålder och mitt eget liv?

Det man kan undra är varför vi gör det och VAD det är i våra liv som är så trist att denna helvetiska tillvaro lockar så mycket? Är det att vi vet att vi kan ta oss ur det hela eftersom vi kommer från fin medelklass? Eller är det att man kan komma på djupet på ett annat sätt i dessa miljöer, som i princip är en undergångsmiljö och omöjliga att applicera på sk vanligt liv?

Jag är ingen gammal man, 62 idag, men ingen riktigt ung heller. Därför tillåter jag mig att spekulera lite idag. Ni vet, med ålderns rätt.

Det första jag tänker på är; Varför stinker det så mycket nynazism om många svenska småstäder? Hur blir man sådan? Troligtvis genom arbetslöshet och ett evigt kollande på facebook och totalt efterblivna tvprogram som Ullared, Big brother, allsång på Skansen och lite till av den här sörjan som presenteras. Det finns ju fan snart inte ett program i burken som är uppto date vad det gäller moderna människor. Däremot finns det några riktigt bra historiska, typ 100 år av Sverige, och dokumentärer om nassarna galenskap på 40-talet.

En annan grej som retar gallan ur mig är detta uttalande: Om du bor i stan får du vara beredd på oljud.
Okej, låt mig säga så här. Jag har bott i stan i sextioett år. Jag har bott i en del riktigt stora städer, men ingen stad har så många ylande idioter på nätterna som Stockholm. Det är knäppa brudar som ska ha någon jävla ylorgasm vid tre på natten trots att de sitter på en balkong och läser Femina, eller killar som går hem i natten och sparkar och ylar som de fått en kvist i skithålet. Det är något nytt och det är förbannat tröttsamt.

En annan sak är den nya folkrasen: Mobilfacet. Idag är det svårt att se en människa under trettio som inte bor i mobilen. Var du än kommer så möter du någon som går o glor i mobilen. Det verkar som folk behöver GPS för att hitta till Konsum. Lägg för fan ut ett garnnystan om du har svårt att hitta hem efter att du köpt din vegetariska paj.

Lösningen på världens problem är att handla. Jag blir rent förbannad över politiker som förnedrar mig så förbannat att det säger till mig att arbetslösheten ska lösas med min plånbok, att jag ska handla mer. Jag tycker det är en ointelligent lösning. Jag kräver mer hjärna, mer fantasi, mer happiness. Vi har handlat klart. Punkt slut.

Det är underbart med jämlikhet,men lika förbannat är det något logistikfel då nästan alla smarta, schyssta brudar blir utbrända. Varför blir så många av de bästa brudarna vrak vid 45? Det är för mycket av något, men vad? Krav kanske?

Hur får vi ett bättre samhälle(roligare och mer njutningsfyllt) om vi, som nu, gör allt för att segregera det? Snart har vi ett nynasistiskt bälte utanför storstäderna, samtidigt som innerstäderna befolkas av folk med jobb som går ut på att klå människor på pengar (banker, mäklare, reklam, jurister, kvacksalvare av alla sorter).

Den svenska sommaren är som att kyssa sin morsa. Patetiskt avslagen. Svensk sommar är alltid som att bada i ljummet badkar. Ingen orgasm, ingen plåga, bara ett evigt långsamt rullande fram emot skolstarten.

På Naxos är värmen mördande bitvis, men alla dagar, siestan, eller natten, har ett inslag av djup orgasm. En känsla av nedsjunkande, av befriesle, av njutning. En lucka i livet där man KÄNNER något, inte bara transporterar sig fram till nästa dag.

Jag längtar efter vintern. Snart är sommaren slut, typ två veckor till i sverige, två månader, kanske tre, på naxos. Jag tänker inte avsluta sommaren förrän i början av november, då regnen kommer och gör min hy vacker.

Min barndoms sommar var alltid lång, aldrig regn och innehöll kanoter, segelbåtar och björnjakter i skogen med pilbåge eller luftgevär. Jag byggde egna båtar. Alla sjönk, men jag byggde dom. Jag var en jävel på att bygga båtar. Jag kunde inte simma, för smal, flöt inte, fick ingen ytspänning på vattnet, men båtar byggde jag. Och fiskmåsar sköt jag med pilbågen.

Jag hade en vacker pilbåge, så vacker att jag sydde en egen idiandräkt med fransar. En sommar var jag klädd i den, mockaskinn med fransar, stor boviekniv och pilbåge. Tyvärr höll sig björnen borta den sommaren, blev mest förlorade pilar.

En annan sommar var det fiske som gällde. Alla dessa vackra drag och flugor man kastade bort. Jag minns sakerna som vackra. Boviekniven med sin blodådra, pilarna som var supersnygga med sina fjädrar i ändan, dragen, redan där uppskattade jag skönheten.

Sedan blev jag mods och allt vände. Fulheten blev min vapendragare i fyrtio år. Jag har alltid hyllat enkelheten. En människa ska bara ha två par byxor, tre kalsonger och tre skjortor. Ett par bra skor och två varma mössar. Resten är akademiskt.

När jag var liten rymde jag då och då. Skulle väl jaga björn? Jag rymde,inte för att jag inte tyckte om mor o far, utan för att äventyret lockade. På nätterna klättrade jag i berg på ställen som ger mig ångest idag då jag tittar på min barndoms klätterväggar. Alltid ensam och oftast i mörker.

Det är ändå märkligt hur lugn och fin jag blev. Fortfarande tycker jag om att se på fiskedrag och smeka med handen på en pils fjäderbeklädnad. Det är som att smeka ett kullrigt sköte, en slags tickande varm bomb, som kan komma som en pil i natten.

Solen sveper längs Folkungagatan. Det är en skabbig gata. Krogarna är av typen "för de icke perfekta". Jag tycker om det. Jag är inte perfekt. Folkungagatan gör mig lugn. En gata som börjar vid ett bibliotek och slutar i en hamn, under en viadukt, kan aldrig bli fel.

Erstagatan är en annan gata jag tycker om. Den börjar vid en mur och slutar i en thaikiosk. Den gatan har allt, framför allt kärlek och gemenskap. När sommarnatten blir mörk, men värmen består, blir min älskling så vacker att vi höjer en skål för hennes skönhet.

Jag tycker om de skabbiga gatorna. De moderna, välskurade krogarna med kvinnonamn gör mig nervös. Den bakåtslickade publiken är inte mina kamrater. Jag hör mer hemma på framsidan, den skabbiga framsidan, som ofta framställs som baksidan.

Katarina bangata är en annan gata jag älskar. Allén, med hundarna, lugnet och eftermiddagsvinden är min arbetsplats och mitt andra hem. Det är en gata som ska vara anonym och också är det.

Den vackraste gatan av alla är dock Stigbergsgatan. En gata där det vackraste hus jag sett finns, där jag vill bo. En gång i tiden öppnades Söder för mig där uppe. Jag hade gått upp på Fjällgatan, genat upp till Stigbergsgatan och tagit mig genom valvet och såg ned mot Folkungagatan.

Den smala trappan ringlade ner mot den korsning där jag nu bor. Det var nog den bästa syn jag sett av stan. Då blev jag kär i Söder på allvar. De var 1965. Jag var sexton, hade åkt med mina morbröder till Götgatsbacken där de jobbade på Järnkompaniet och sedan strulat vidare över Katarina kyrkogård och hamnat på Stigbergsgatan, där mina ögon öppnades.

Idag gick jag upp till Stigbergsgatan igen. Jag brukar gå dit då de kärvar någonstans i mig. Norske Kirke finns där. Ett litet hav av blommor låg vid kyrkan. Man fick bita sig i läppen för att inte börja gråta. Jag tänkte på livets skörhet, den vackra tystnaden i staden och genade genom valvet, såg ner mot Folkungatan, den skabbige, som lyste i all sin prakt.

Jag gick ned för trapporna, tänkte på alla krogar som misslyckats i mitt gatuhörn. Solen lyste på tre män som drack öl i hörnan. De var inte perfekta, inte jag heller,
men jag kände ändå glädjen över att inte vara perfekt.

Läser Lundells bok En öppen vinter. En slags dagbok som han skrev då han blev 60. Det som slår mig är att en man eller kvinna kan förstå alla som är yngre, medan de yngre har
svårt att förstå de äldre. Jag funderar på frågan. På frågan varför man så lätt inte tycker allt de man levt för, älskat så djupt, till slut inte betyder så mycket. Det handlar inte om slapphet, eller ointresse, utan något annat. Kanske att man redan sett, kanske att man skaffat sig ett slags kvalitetsbegrepp, kanske att man inte tror på saken längre??

Det är en åldrandes perspektiv. Jag fattar att en människa som drömt hela livet om att bli en fotograf och jobbat hela livet på ett statligt kontor, ser en stor glädje i att vid pensionen få chansen att testa nya grejer. Men en människa som levt sin dröm hela tiden?? Det är vi som levt vår dröm hela tiden som enklast återvänder till våra källor.

Tro inte att mycket förändras. Det du drömde om och trodde på vid 23, är oftast samma sak vid 60. Frågan är vad man gör med spannet emellan?

Jag trodde länge på att jag skulle ha en tredje ålder, den mellan sextio och 90,...jag kommer att ha en tredje ålder, men vad ska den innehålla??? För mig, en människa som aldrig kan vara nöjd om jag inte producerar, om jag inte producerar en massa, om jag inte utmanar mig själv,,,Ni hör själva,,kom inte med något snack om att ta det lugnt, odla blommor, res,,,det är inte vad saken handlar om...det saken handlar om är att finna befrielse i tanken att varje dag hade en slags mening, att man uträttade något av värde,,,

Naxos, Chora, Stelida, my love.

Första gången, i början av 80-talet. Kom i augusti, bodde uppe i bergen, Mili, den vackra, tysta bergsbyn. Blev helt tagen. Återvände i september och stannade tills den sista charterbåten gick, den 12 oktober. Den dagen var det lätt regn. Jag var förälskad i ljuset. Sedan bodde vi i en Sanudilya från 1300-talet där väggarna var så tjocka att alla ljud stannade i huset. Vi bodde i ett hus som en gång var där man lämnade getterna innan man gick in i den lilla borgen, Kastro, där herrskapet bodde.

En dag åkte vi ut därifrån, från vårt lutande köksgolv där vi duschade i kallt vatten hela året. Först i oktober kände man behov av varmare vatten. Mina barn växte upp på det där lutande köksgolvet. Vi hade alltid gäster från berget, Mili, vår andra bas på Naxos.

Nu, en annan tid, nere vid havet, Stelida. En amerikansk författare på sina sista år har tagit oss under armarna. Han och hans fina fru. Vi bor där som i ett recidence, med utsikt mot Paros. Vi kan räkna båtarna som passerar i sundet. Om vi går två hundra meter har vi vår nästan egna strand. Ett parasoll, sand och mjuka stenar.

På natten, den svarta natten, som faller som sammet på mina bara armar, lyser krogarna med sitt förädiska ljus. Jag blir alltid lockad.

Något pockar i mig, en espresso, klockan är snart midnatt, syrsorna kommer igång och sammeten lägger sig allt mer som ett täcke över min kropp, kallar på hemgång.

En stilla vandring mot det lilla berget som är vår bakgård. Några ljus, en och annan hund som kommer ut för att kolla in, känner igen våra dofter.

Sammeten blir allt tyngre, natten börjar bli fuktig, sedan en lampa, ett välkomnande, en båt i sundet, fläkten som surrar, Stelida my love.

Natten tystnar, bara vinden och en mistlur på havet. Båten till Pireus, den sista eller första det dygnet. Sedan blir det svart, tyst, en overklig känsla av fuktig sammet och natten väller in i rummet. 

DrP ställde en intressant fråga: Skymmer stor produktion sikten för en konstnär?
Svaret är givetvis individuellt, men jag kan bara gå till mig själv. Idag, 62 bast och jag kan skönja slutet av mitt liv, även om vi i lyckliga stunder säger att jag får 25 aktiva år till. I mina ögon är det INGENTING. Och vad leder det till? Att man öser på, att man inte blir finsmakad, att man bara kör ut och skiter i tyckande, konsekvenser osv...lite som Fassbinder. Han vräkte på, han visste väl att han skulle dö tidigt.

Jag vet fotografer som kan diskutera ramar i ett år, vilka de ska ha till sin utställning. Jag har förenklat den saken. Jag kör med svarta ramar och passerpatouter om jag har råd. Har jag inte det, blir det ramlöst. Jag har också rationaliserat min utställningsverksamhet. Bilderna i samma format, köper på mig ramar, säg femtio stycken, sjuttio stycken och byter sedan bilder i de ramarna beroende på vad och var jag ska ställa ut. Det är en ekonomiskt möjlig väg att gå.

Som sagt: skymmer stor produktion sikten för en konstnär? Svar, nej, för det är produktionen som är grejen, resultatet är underordnat. Det får någon annan tycka om. En konstnär är alltid FRAMFÖR sitt arbete, inte bakom, dvs sysslar med tyckande. När man arbetar är man i eller framför arbetet. Därför har en stor produktion ingen som helst betydelse,mer än att man kan gå ner i källaren och plocka upp mer färdiga bilder om det behövs.

Har jag utryckt mig klart? Koudleka sa: man måste öva varje dag om man ska bli bra på något?

En annan, mycket allvarligare sak, är känslan av att vara klar med sitt livs arbete, känna en slags brist på illusioner, men det kommer inte av stor produktion utan är mer åldersbetingat. Till slut ledsnar man. Bresson la av vid sextio, jag borde lägga av, många av oss borde lägga av, men vi är som gamla hästar som vill ut och springa när våren kommer.

Ränderna går helt enkelt inte ur och om det är bra eller dåligt är skit samma. Det är liksom inte vår grej. Vi som producerar vi kör på, gör grejer, blir kanske lite klokare , and the rest, tyckandet, bedömandet, till det säger vi bara: Lycka till.

I natten går jag ut för att köpa bröd och olivolja. Min dotter har ringt och är sjuk. Min son jobbar på natten. Det kliar i mina ben, har cyklat för lite.

I natten går jag ut. Möter en lite sliten kvinna i gathörnet. Hon ropar på mig.
- Tjena, Östgötagatan 91, säger hon, vet du var det är?
- Du, säger jag, bor inte du borta vid Mariatorget.
Hon ler. Hon är vacker. Jag minns henne som en väldigt vacker kvinna för trettio år sedan. Hon är fortfarande vacker, men lite sliten. Vem är inte det, lite sliten alltså?

- Ja, säger hon, Var du på Gropen, Stopet och 66:an?
- Klart, säger jag och vi går tillsammans ner mot Östgöta 91.
- Här jobbade jag, säger jag och pekar på Monumentet, det gamla ungkarlshotellet.
Hon har en gittar på ryggen. Jag känner igen henne från den gamla tiden kring Mariatorget.
- Jag ska på fest, säger hon. Lite party.
- Det låter bra, säger jag.

Det regnar ute .Jag stannar vid Konsum.
- Knata på här nu, så kommer du till partyt, säger jag.
- Det är ju fan att man inte hittar i sin egen stadsdel, säger hon och skrattar.

Hon försvinner ner mot Ringvägen. Jag går in på Konsum, köper olivoljan. I kön framför mig snackar en idiot i mobilen medans han betalar sina varor. Jag har bara lust att ge honom en fet jävla spark i skrevet. Han är inte ens sliten, idioten, men något folkvett har han inte lärt sig.

Unga människor och tiden. Jag umgås ju en del med unga pojkar och flickor, runt tjugo. Vilken enorm tid de lägger på sitt utseende. På morgonen ska det duschas i typ en halvtimme, makupas, kammas, kollas kläder, det gäller både pojkar och flickor. Det märkliga är att speciellt pojkarna kan stå och dutta i en timme, men sedan glömmer de att borsta tänderna. Visst, ett Ilandsproblem, men lika förbannat ett Ilandsproblem.

Alla vill vara vackra. En tjej behöver i min värld bara ha ett läppstift o lite svart på ögonen för att vara vacker. All den här smörjan man smetar in i nyllet är ju bara förfulande. Vad det gäller killarna så fattar jag inte det här med att killarna kör med fett i håret, som några jävla femtiotalsraggare från Mora, fast i deras fall heter det att dom är trendiga. Går fetbort, ser för jävligt ut.,,, och så dessa parfymer. Man blir ju galen då man glider in i en hiss och två trendnissar, en brud och en snubbe, står och luktar galet mycket, så mycket att man vill kasta sig på govlet och kippa efter frisk luft.

Ser dom inte att varenda blomma knallar och dör då de passerar på sin morgonpromenad till jobbet? Och så det här med frukostfikat. Eftersom det tar en halv livstid att förfula sig på morgonen så har man inte tid med frukost utan den tar man liksom i farten på Sleveen eller något annat fräscht ställe.

Jaja. man har mycket att lära ännu, men låt oss fastslå två saker. Smink gör folk fula och parfymer är en slags krigsföring mot mänskligheten.

Så slutligen, eftersom jag har så förbannat mycket läsare och så lite kommentarer så måste jag då skriva något om kameror. Men vad? Ni ser själva, kommer inte ens på något? Tänkte skriva något elakt om att Leica har värdelös närgräns, eller att jag inte förstår mig på folk som funderar på om de kan ta med sin kamera på fjällvandring.

Det finns en enkel regel med kameror och strapatser: Överlever du, överlever kameran.
Det är till och med så, att kameran överlever oftast även om du går under. Kan det vara ett stöd i de svåra kvalen om man törs ta med kameran ovanför Hoting?

När hettan mullrar mot husväggen skriver jag en blogg. Det är siesta och vi hämtade taskigt vatten i förrgår. Idag har jag varit rejält slak, men åkte in en sväng till cykelhandlarn och köpte mer grejer så jag kan laga växlarna på hojen. En euro fick jag betala för prylarna. Han är schysst handlarn.
På vägen tillbaka tänkte jag på den här ”Best streetphototävlingen”. Att det är Bresson som ligger först. Den bäste och mest humanistiske fotografen jag sett. Hans bilder ger en hopp. Tvåa ligger Koudelka, vars bilder är mörkare, mer existentiell ensamhet, som ibland lyses upp av fantastisk skönhet. Koudelkas änglabilder är helt underbara.
Anders P, Ralph N och Koudelka plåtade mycket änglar i Venedig. Tyckte mycket om boken som Ralph och Anders gjorde. Den med det blå omslaget.
Gatubilderna har blivit allt råare. Klein var en av de första som med hänsynslöshet plåtade folk på gatan. Med en 28 mm forsade han rakt fram, körde kameran i ansiktet på folk. Bra bilder ibland, men ett människoförakt skulle jag vilja säga. Sedan har det ju blivit allt värre.
Ser en del bilder som retar mig rejält. Dels för att de är så dåliga, men framför allt fotografernas förhållningssätt. Att plåta på gatan måste vara att delta. Bresson deltog inte, men han lyckas på ett mirakulöst sätt få in massor med värme i bilderna. Nu är det bara en slags envägskommunikation. Fotograferna plåtar, siktar helt enkelt på folk. Man känner deras rädsla i bilderna, men man känner också motivens osäkerhet och det är helt åt helvete.
Att fotografera är att delta. Att fylla bilden med det man ser, men också det man själv känner. Tillsammans ska det skapa en bild som överensstämmer med det man upplevde i stunden man lyfte kameran. Jag tror helt enkelt alldeles för få, tittar alldeles för lite, in i sig själva då de plåtar. De bara tar, ungefär som att äta utan att känna smaken.
Jag vet inte vart fotografin är på väg. Den hårdnar i alla fall och den visat ständigt på allt mindre humanism. Bresson var unik. Hans bilder lyfte mig till himlen på alla plan. Jag tänker inte predika något, men någon eller några, som tar sig själva på allvar borde ta sig en funderare på hur man lyfter vardagsfotografin till nya höjder, till spänning och poesi, till mörker och ljus, utan att falla ner i banaliteter.
Har ni hört havet mullra. Stora hav mullrar, det är ju ändå magiskt att det låter som ett jetplan om ett hav.
Jag dricker mitt the på bergsört, faskomillo. Magen mullrar ändå. Det är en sådan dag då man börjar skriva på en bok om fotografi. Om att fotografera. Inte om hur man fotograferar utan om varför och vad som driver en att fotografera. Det fanns en gång, i Bildtidningen, en fantastisk intervju med Koudelka. Den började med att han berättade om hur hans far gjorde vin, hur han älskade fiolspel, hur han sov med fåglarna i skogen, då han i tio år gick runt i Europa och gjorde sitt mästerverk Exile.
Det är något ditåt jag vill komma. Det är något ditåt jag vill bilderna ska hamna. Det är något ditåt vi alla borde tänka oss då vi tänker på oss själva, bilderna och livet.
Det mullrar, jag sa det förut…havet mullrar. Tänk på den saken också. 

Min blogg? Jag gör så gott jag kan. Den fotografiska rösten är en svag röst. Min blogg är en del av den svaga rösten. Jag vill göra den starkare. Jag har mellan 4-700 läsare om dagen. Jag vill komma upp till över tusen. Kan Ni hjälpa mig? Adda mig på Facebook, skicka blogspotlänken till Era vänner, gör reklam för den.
Varför? För att vi, som nu finns till för varandra, kan hjälpa upp den här svaga rösten i det stora mediabruset.

Helvetet är granne med Paradiset. Jag glider ner i det grönblå vattnet. Inte en våg i sikte. Det är en skönhet som skriker antikt. I Åre pratar man skidor. På ett annat ställe är oron stor för en anförvant. Helvetet är granne med Paradiset.
Att jobba som jag och en del andra gör är att vandra mellan dessa två poler. Det är aldrig lätt att göra något svårt. Det ska så vara. Det finns trix för de svåra dagarna. Livet har perioder. Året har månader, kalla, varma, regniga, soliga. Månaderna har dagar, bra och dåliga. Dagarna har timmar, förmiddag, eftermiddag, minuter. Det dåliga varar aldrig hela tiden. Om några minuter, timmar, en dag, en månad, ett år, så vänder det. Paradiset ÄR granne med Helvetet.

Tänk så. Det gröna vattnet omsluter min kropp. Jag är ensam, naken, ett par slängda sandaler. Jag tänker på allt som inte blev, på allt som blev eller kanske ska bli. Jag flyter lätt, kanske för lätt. En våg byggs upp i havet. Bara en? En val, eller är det den stora sköldpaddan som bor vid stenen i Agia Ana. Jag kommer inte att få svar. Livet är mer frågor än svar. Tänk på det. Hjälp mig att göra den här rösten starkare.

I det stora blå.

Det stora blå, den vackra filmen, spelades in på Amorgos. I vikarna strax under klostret. Jag glider genom vattnet. En bläckfisk tar skydd under en sten. Funderar på att hämta harpungeväret och fixa middagen. Det är blixt stilla på havet. Naxos Star går mot Santorini. Jag simmar långsamt, tänker på det dokumentära tillslaget.
Fotografins viktigaste beståndsdel är att minnas. De andra är det dokumentära. Jag tycker om att berätta historier. Verkligheten är lika viktig som fantasin. Dagen som natten, men de båda behöver varandra. Utan verklighet, ingen fantasi och tvärt om.

Sune Jonsson var i mina ögon en blyg man. Han kunde också skriva. Hans artiklar i fototidningarna eller hans romaner bekräftar det. Christer Strömholm hade jag många samtal med. Han talade i rubriker, korta signaler, sedan fick man skriva meddelandet själv. Rätt människa kunde lära mycket av det.

Anders Petersen är en fantastisk talare och grym på dra historier. En fest med honom och Håkan Elofsson kan aldrig gå fel. Får Elofsson också dansa tango blir det perfekt. Petersen kan också skriva. För femton år sedan visade han mig texter. Fina saker, som han själv skulle uttrycka det.

Vart vill jag komma? Jo, att jag saknar orden. Precis som fantasin behöver verkligheten. Fotografi behöver orden, de som följer historierna, berättar om de avskavda ögonblicken då kameran vilade eller inte fungerade. Tankarna mellan tagningarna, bildens fastnaglande på negativet.

Timo Sundberg kunde skriva. Timo kunde verkligen skriva. Jag saknar honom. All bra fotografi är dokumentär, även om vissa kallar den gestaltande. Det är ur det dokumentära historierna kommer berättandes.

Att fotografera kan vara att skriva en roman. Man böjer orden efter en fantasi, men bilder kommer från verkligheten. Att fotografera är kanske att vara i verkligheten. En verklighet som man gör till en fantasi?

Jag ligger på rygg. En helikopter far över havet. En hjärtsjuk på väg till Athen? Rothko, målaren. Ingen verklighet alls. Bara tunga, otydliga fyrkanter med en ohygglig kraft. Är det verklighet? Det känns ju i kroppen, men är det verklighet? Det är fysiskt, eller hur? Då är det väl verkligt? Ernst Haas, är han Rothkos fotografiska motsvarighet?

Giaccometti, tunna, tunga statyer i smått format. Är de verkliga? De är ju fysiska? Hur kan så små grejer vara så tunga mentalt och hur kan de väga så mycket trots att det kanske bara väger tre kilo styck? Verklighet, fantasi???? Är Dawid Giaccomettis motsvarighet i vår tid?

Jag simmar. Jag blir knappt blöt för havet är så salt. Orden kommer till mig hela tiden. Jag simmar och skriver en blogg på tjugo sidor på hundra simtag. Är det fantasi eller verklighet? Jag går i land, antecknar i min lilla bok vad denna blogg ska handla om. Innan jag når huset kommer jag att tänka på bläckfisken. Jag tar den i morgon. 

Vaknar upp till den första stormfria dagen på ett bra tag. Då går elen och frukosten blir kallt vatten och bröd. Igår kväll på Rendevouz hamnade vi mellan tre griniga kärringar med motorsågsröster och en barnfamilj. Det var värre.
Tänkte på Moriyama. Lever han ensam? Hur gammal är han ? Jag vill minnas att han är född -39?

Jag har tejpat fast min zoomglugg på 34 mm vidvinkel. Jag avskyr zoomar. Det blir bara ett jävla skuttande mellan brännvidder. Den enda bränvidd jag behöver är runt 35 mm. Jag ska köpa ett fast objektiv men har inte råd i år. Fortfarande har man inte lyckats skapa en riktigt bra kompakt. Det är rent löjligt. En med sökare, snabb och ljusstarka objektiv.

Jag köpte ny keps igår. Det behövs i det här klimatet. NY klarade sig. Det är märkligt hur media hetsar upp saker och ting. Tror fan livet vore enklare utan dessa upphetsare. En som borde sättas i fängelse är Saabs chef. Hur kan dom låta den gangstern hålla på?
Det finns en massa av hans typ kring Nytorget. Snygga bilar, meningslösa jobb, glassigt värre och noll innehåll i dessa människors vardag. Höj lönerna för dagispersonal och halvera dom för reklamtyperna.
När jag köpte begagnad bok, sa ägaren av butiken, att han gillade Kadaffi: He was aginst capitalism.
Han hade en poäng där, helt klart. Sedan fanns det ju några andra sidor hos Kadaffi också.

Jag har letat efter positiva vibbs om Planketutställningen? Någon som skrev om bilderna? Det jag sett hittills tyder på att provokation gick ner i diket. Ser att Nina bytt lokal i Berlin. Varför?
Det är vindstilla idag. Elen har kommit igång. Jag har en ny keps. Moriyama, tror jag, är tio år äldre än mig.

Vilka svenska fotografer betyder något? Jag vill inte nämna några namn. Tänk själva? Vad är urtypen för en svensk bildsyn? Älgar, långa telen, tio timmar photoshop på varje bild?

Är det intressant att leva? Varför syns det inte i bilderna? Varför finns det ingen närhet i det som idag så populärt kallas gatufoto? På fotoskolotiden fick man med sig ett papper ut där man skulle ha underskrift från den man plåtat. En del kanske skulle lära sig av det? I alla fall lära sig att närvara på gatan. Mary Ellen Mark har underskrift från alla hon fotograferar på gatan. I hennes fall mest för att inte bli stämd senare.

Det blåser inte. Jag har en ny keps. Jag har tejpat fast zoomgluggen på 34 mm vidvinkel. Det är dags att gå ut i livet, morgonen, solen.

En kvinna jag känner säger följande: Alla män på nakenstranden är välutrustade. Är det därför de är här?

Vinden blåser hårt. Det var en svår förmiddag då jag cyklade. Mådde nästan illa av alla virvelvindar.
Vattnet slår hårt, som med ett dån mot stranden.

Hon borde veta mer om män än jag, tänker jag. Jag vet alldeles för lite om män, men jag vet varför jag älskar nakenstranden.

Jag tänker på fotografi i dånet. På att en kamera är som en kärlek. Den måste vara vacker, funktionell, att lita på och mitt fall, nätt i formatet. När man kommit så långt i livet återstår det andra. Drömmarna, äventyret, upplevelserna man har med sin kärlek, sin kamera. En bra kamera vill man sova med, precis som sin kärlek. Man vill pröva kärleken genom äventyr, genom att älska på en strand, mot en vit husvägg i Kykladerna, genom att bara låta den lysa med sin skönhet i natten.

Det blåser på. Tiden är alltid utmätt. Det svåra är att ingen vet när måttbandet tar slut. Fram till dess kan man lyssna på vågornas dån, känna solen vandra genom kroppen, höra sin älskades röst i natten.

Jag och polarn Al klättrar uppför ett brant klipphang vid stranden.
- Du klättrar som en jäkla get, säger han.
- Du då, säger jag. Det är ju sjukt att du fixar det här.

Al kryper nästan på knä. Till höger om honom är det brant och mycket aggressiva, vassa klippor. Han kommer upp, sätter i käppen då och då mot stenarna.

Al är 93 år. Han är lite trött, ler snett, sedan går vi ner igen och badar.
Han simmar rakt ut mot Paros, långt ut. Det finns bara en tanke att tänka.

Jag tittar på hans fru, den vackra, rödhårige Ami. Hon ler lite och simmar rakt ut åt ett annat håll. Havet är grönt. Det är trettiofem grader varmt den här dagen.

Tanken jag tänker handlar om livet och döden. Om att dö i ett grönt hav en varm dag. Att den döden måste vara en vacker död.

Fotografen Mikael Andersson har gjort en bok som heter Barnmark. På Max Ströms förlag och med texter av Göran Tunström.

Det är inte många som vet vem Mikael Andesson är. Vi har känt varandra i säkert trettio år nu. Han är en av Sveriges mest publicerade fotografer. Han var ledande stjärna på Mira bildarkiv. Producerade en grym mängd bilder och det var inte skitbilder. Nils Johan Norenlind hette Tiofotos stjärnarkivfotograf och Sven Oredsson var storsäljaren på det tredje kvalitetsarkivet.

Det var en tid då vi kunde leva någorlunda på att göra arkivbilder. Ju fler man gjorde, desto mer tjänade man. Det var också viktigt att bilderna höll en hög klass. Mikael Andersson höll ofta en jävligt hög klass.

Barnboken höll han på med länge. Jag tyckte han gjorde det för svårt för sig med tretonslack osv, och det slutade med att den inte blev tryckt. Troligtvis för att den blev för dyr och för att Mikael hade för höga kvalitetskrav. Nu är den ute. Det är verkligen bra och det visar att envishet lönar sig.

Mikael, Anders Petersen, Tunbjörk, Olle Lindstedt, jag, någon till, var ett gäng som varje år körde land och rike runt. Plåtade på alla festivaler, karnevaler, Gud vet allt.

Och hur vi bodde? Vi sov i bilarna. Mikael hade en Golf, Tunis en ful jävla Opel och sedan en ännu fulare blå Saab. Jag körde Saab med tacklucka och Anders hade en Mitsibischu. Vad Olle körde kommer jag inte ihåg.Kanske var det en vit Volvo, men det var viktigt att det gick att sova i bilen. Vi sov ALLTID i bilen.

Sedan kom vi hem till arkivet, Olle, Anders, Mikael och jag var med i Mira. De andra lyckades alltid få ihop en massa arkivbilder. Inte jag, som var helt oduglig på arkivbilder. Mikael var bäst. Han sålde som fan, grymt bra.

Nu är den tiden över. Jag säljer inte en bild och säljer jag en så får jag inte betalt för arkivet är på konken. Så är det, men jag berättar det här för att Ni ska veta att Mikael Andersson ,,,,det är ingen duvunge utan en förbannat bra fotograf.

Landar i stan. Det regnar. Femton grader mindre än på Naxos. Skit samma. Det blir snart snö. Skönt. Värre är det andra.

Går till mitt favvofik. På vägen dit ser jag tio pers som går med latte i ena handen, bulle i andra, och mitt i mellan,har de en sladd från örat och en telefon de gaggar i.

Jag blir direkt KRAFTIGT deprimerad. På Naxos ser man inte mycket mobiler,aldrig någon som springer omkring med en latte i ena handen och bulle i andra på gatan. Där existerar en slags civilisation. Vi härmar USA, en nation så på deken, att ett fyllo med brusten mjälte framstår som ett under av hälsa.

Jag vacklar in på favvofiket. Det vräker ner regn, skitsamma, som jag sa. Det sitter en lirare i lokalen. Han sitter på min favvoplats, ser ut över gatan, har datorn framför sig. Det är en sådan där författartönt. Han skriver på sin Mac så bordet skakar. Det låter som han trummar på bordet, trummar hårt. Jag blir om möjligt ännu tröttare och mer deppig.

Jag flyttar runt i lokalen för att slippa hans frenetiska hamrande på tangenterna. Överallt dessa jävla maskiner, överallt denna hänsynslöshet mot andra.

Jag läser Jan Lööf, som också bor i Grekland. Han är helt fenomenal. Han snackar om hur skönt det är att få vara ifred. Börjar känna samma sak. Bo vid en enskild väg,men utsikt över havet, slippa alla hamrande, talande, ylande jävlar.

Jag dricker kaffet snabbt, går hem och läser GW Perssons senaste. Han är bra, riktigt bra.

I morgon måste solen skina, sitter författartönten på fiket lämnar jag stan för skogen och tystnaden.

Lagar köttgryta. Känner mig alldeles för vek just nu. Ont i halsen. Den vanliga kommahemsjukan. Tar en promenad, ställer in cyklingen fastän jag vill köra några mil. På Nytorget sprutar fontänen. Som en kuk som aldrig får nog. Plötsligt slocknar den en dag i oktober. Den bara faller ihop, som livet för vissa. Kanske för oss alla. Sedan vilar fontänen i massa månader för att återuppstå i maj.

Inte ens en fontän, styrd av människor, kommer ifrån kretsloppet.

Hemma går tvn. Var det så på min tid att vi unga inte hade några intressen. Att se på TV är inget intresse. Att se på film är heller inget intresse. Det är konsumtion av tid, ett sätt att leva utan att göra. Det märkligaste av allt är att det är det unga, vår framtid, som lever så. De lägger en enorm tid på att se på superusla,helt reaktionära tvprogram. De har kort o gott inga intressen i livet. Att gå till sitt jobb är inget intresse för de flesta. Det är ett måste,men att på sin fria tid inte ha något som brinner i en, är för mig en ofattbar och sorglig känsla.

Det blåser upp, köttgrytan är klar. Kanske ska jag cykla ändå?

Time for a run??? Min polare läser Kerouac. Han är 23 och jag förstår honom. Man drömmer sig gärna till en annan tid. Det är många unga som kontaktar mig. De har sett Mullvaden och Skogsnäs och fått smaka på en annan tid än den hårda vi lever i idag. På lördag, på Bio Rio, Hornstull, klockan 11, kommer det en film som heter Hippieland. Gjord av Håkan Berthas och innehåller mina Skogsnäsbilder. Den ska tydligen visas på Tv på söndagen, 2000, TV2.

En sak är märklig. Jag tycker jag visat mina gamla bilder så mycket och ofta sker ändå det märkliga. Det dyker upp någon ny människa som frågar och är intresserad av det jag visar. Det är vackert och härligt.

Jag upplever allt mer att man måste leva i svackorna, på bakgatorna, i mellanrummen. Om jag ska leva i den breda strömmen, i massan, i konsumtionen, blir jag galen. Det kanske är hemskt att säga, men jag har svårt att se något intressant i ett vardagsliv om det nu ska handla om det vardagsliv som presenteras i våra vardagsblaskor. Det livet handlar bara om att jobba, vara snygg, köpa borätt och flyga till New York och konsumera. Det verkar vara ett hemskt liv.

Å andra sidan, precis som Lundell, kan jag känna, att ALLT vi trodde på sket sig. Och då menar jag ALLT. Det är hemskt, men då måste man finna mellanrummen, svackorna, de små gatorna där man kan finna sin egen själ. Livet handlar inte om att bli stor, vacker, bäst. Det handlar om FRID, att få FRID med sig själv.

Ser i DN att stan håller på att implodera. Precis som om man inte visste det. Stockholm har gått kräftgång de sista tio åren. Det blir bara allt mer skit, för mycket folk, idiotiska trender. Märkligt nog plåtade jag bakom Skrapan för någon dag sedan. Ett nytt boområde som är så jävla uselt att man tror sig ha hamnat på en bakgård i slummen av Honkong. Det mesta som byggts i stockholm efter 1990 är helt bedrövligt uselt, fult och skittrist.

Jag kan inte komma ifrån det här med disciplin. Jag mår verkligen dåligt om jag inte upprättar en daglig disciplin, typ vakna 7, skriva blogg, träna mellan 9 och 11, lunch, fika, arbeta med bilder på em, laga middag, arbeta mer, se på boxning på kvällen....håller jag inte ett sånt schema,ungefär, så fallererar min dag och mitt liv.

Många tror att frilanslivet är ett sätt att låta dagarna gå. Det är snarare så att man måste ruta in dagarna rejält för att stå ut. Den stora vitsen med frilans är ju att du får göra vad du vill(oftast) och du bestämmer själv. Priset är oftast en ekonomi som ligger under socialstyrelsen nivå för överlevnad,men det har man då valt själv.

Jag läser Harald Harbs blogg om skidåkning. En kille i exakt min ålder, 62 bast. Det är alltid oerhört intressant med människor som lever på ett liknande sätt som en själv, att läsa om hur de tar sig fram i livet, vilka frågor som berör dem osv,,, I mitt fall är det oftast så att jag blir mer berörd av äldre än yngre.

Igår på Babel, berömde Patti Smith Henning Mankell för hans deckare, för att han skrev så poetiskt. Det var vackert att se, två åldrande, slitna typer, som tror på allvaret och det seriösa i livet. Som tror på radikal politik. Patti Smith var ju rena inkarnationen äv stenhård, seriös politisk poet. Underbart att se något som försöker rubba världsordningen. Ja, så kom Idol efter det och man var tvungen att gå ut för att inte kastas in i den totalt fördummande och efterblivna världen.

Intervju med Lundell i DN. Det är svårt att inte beröras av den människan. Min manager tycker vi har samma sätt att uttrycka oss o Lundell och jag har väldigt liknande erfarenheter av livet. Födda samma år och har levt i samma tid. I alla fall blir jag otroligt inspirerad av den mannen. Det som är intressant är atthan nu verkar skita i vad folk tycker och det är befriande. Jag kan själv känna samma sak. När man blir över sextio så kommer man till ett stadium där det inte går att hålla på sig att bry sig för mycket. Man skiter helt enkelt i att vara PK,,,en annan grej jag kan känna igen är att man skulle kunna tänka sig jobba anonymt framöver.

Den trejde grejen, som är en slags sorg, eller kanske avundsjuka, är att han får två uppslag i DN, medan en fotograf, som jag tex, som levt lika länge och skildrat samma tid, ALDRIG får samma utrymme. Det utrymme som ges till en fotograf i DN är ju alltid något jävla modereportage med skitbilder. Någon total jävla meningslöshet där man plåtar folk i olika trappuppgångar. Sådan där skit som man klara av på en sida. Eller fem sidor tallrikar med mat. Det är fotografernas plats i de stora tidningarna.

En fotograf som ska berömmas är Dan Hansson i Svd. Han tar verkligen bra porträttbilder. Peter Claesson, som tagit den fina bilden på Lundell i DN, är också alltid jävligt bra.

Nog om det. Nu vet jag inte hur snabbt jag ska skaffa Lundellboken

En gång i tiden hade jag en kameraväska. En grön domkeväska. Minsta modellen. Den rymde min Leica med 35 och en Nikon Fm med 35, två kalsonger, två strumpor, en skjorta och toalettgrejer.
Den stod alltid i hallen. Den representerade min identitet. Micke Berg, fotografen. Det var en fantastiskt vacker väska, sliten canvas, luktade från olika världsdelar. Den stod alltid i hallen för att påminna mig om att det var dags att resa någonstans.

Det är märkligt hur vacker denna väska var, att den var mitt liv på något vis. Det som rymdes i den väskan var allt jag behövde. Det har alltid varit min livsprincip. Att mina idéer måste komma före bilen, boendet, pengarna. Att allt måste börja i idén, eller i kameraväskan om ni så vill.

Att den vackra gröna väskan stod i hallen var en evig uppmaning:RES IVÄG, UT I LIVET.

Så kom en period i livet, den fas jag nu är i, då väskan är borta. Den finns inte längre. Jag tror jag slängt den. Det ger mig sorg, faktiskt. Jag skulle vilja lukta på den, sätta den på axeln, känna hur perfekt den viker sig in under min arm. Den var som att bära sitt älskade barn på höften. Som gjord för att sitta där under armen.

Ibland lyfte jag väskan från golvet, åkte ner till Centralen, köpte en enkel till Köpenhamn. Tåget tufffade iväg, jag, fotografen, reste iväg och vid Södertälje överföll alltid lyckokänslorna mig. Jag visste att om två dygn hade jag passerat Paris, bytt tåg och fortsatt ner mot Baskien eller Barcelona. Jag visste att det skulle bli ett natttåg sista biten och jag skulle glida in i Bilbao eller Barca på morgonen.

Jag skulle kliva av, det skulle lukta från caféerna, väskan skulle sitta som klistrad under armen. Det skulle vara det spanska morgondiset och jag skulle vara oändligt ensam och oändligt lycklig.

Om att arbeta på gatan.
Det har blivit populärt att snacka om gatufoto. Det är väl all fotografering som inte är inomhus, eller?

Jag brukar kallas gatufotograf. Jag vet inte jag? Jag har en egenskap och det är att jag föredrar att vara ute framför att vara inne och därför blir det ofta att jag gör små promenader och då jag promenerar plåtar jag. Det enda gatufotoprojekt jag gjort är ju Stockholm blues, annars så driver jag mellan inne och ute.

Jag följer med människorna helt enkelt.

När jag går och promenerar blir det sällan bilder. Oftast är jag för långt ifrån, känner att jag inte vill kasta upp kameran i nyllet på folk, osv,,,allt det här som de flesta normala människor känner.

Det är alltid lättare att plåta på gatan om det sker något, typ uppträdande, festival osv,,,det är mycket svårt att bara plåta folk på gatan. Det är lite attacksituation över det hela och det finns fotografer som helt enkelt trakasserar människor på gatan med sin fotostil.
Det kommer jag aldrig att kunna accepetera. Det är skitdålig stil helt enkelt. Den andra grejen är ju att vissa/ många, satsar på de utslagna, de fulla, och det säger sig självt att det är lättare att plåta folk som är på lyset än nyktra.

Jag är faktiskt inte riktigt nöjd med den grejen heller.

Jag försöker alltid komma in i ett sammanhang, helt enkelt bli kompis med folk. Då kan man snacka, komma tillbaka, utveckla ett kamratskap som syns i bild.

Cartier Bresson är ju den bäste gatufotografen någonsin. Han levde på sin snabbhet och att han plåtade i en viss tid. Då han arbetade med sin Leica på trettiotalet
visste få vad han hade i handen. Dessutom var han otroligt formsäker.,

Varenda bild han tagit är superb. Men tiden hann ikapp honom också. När han var runt sextio, så hade samhället ändrats så pass mycket att han hade svårt att plåta på samma sätt som tidigare.

Det syns också. Hans senare bilder håller inte alls samma klass som de tidigare. Koudelka är en annan grym gatufotograf,men han har tagit många av sina bästa bilder på festivaler. Idag fotograferar han nästan inte människor, bara miljöer.

Jag tror helt enkelt att gatufotografi inte fungerar i det moderna samhället. Aggressiviteten har växt, alla ser negativt på en gatufotograf. Det krävs sammanhang, närvaro, för att det ska fungera.

Själv har jag mer eller mindre lagt av med gatufoto för det blir för dåliga bilder. Det är ytterst få gånger det smäller till, som i Goro Bertz bilder, bilder som handlar mer om känslan än om människor.

Strömholm kom ju med något nytt. Han förde in gatan i rummet. Han följde med sina vänner transingarna, in på hotelrummet, in bakom ridån. Det var starkt och det gör honom till en av de bästa fotograferna genom tiderna. Han hade också den goda smaken att inte trycka på för hårt, sparade på sina motivs integritet. Det finns många fotografer som försöker arbeta så, men de flesta går för långt.

I brist på skönhet i bilden satsar man på de spekulativa och det gillar inte jag alls. Alla som hamnar på bild hos en medveten fotograf måste få behålla sin integritet. Om de inte får det, så är det ett övergrepp.

Sune Jonsson, tex, var ju lite gatufotograf, men han tog samma väg som Strömholm. Han följde med in i huset. Skillnaden mellan honom och Strömholm är två saker. Närheten och porträtten. Strömholm satsade hårt på porträtten. Enkla porträtt där miljön skars bort. Sune J, la till miljön i nästan alla bilder. För honom var det viktigt att berätta om hur det såg ut, sakerna runt omkring. Det är därför han kanske är vår bäste berättare, medan Strömholms bilder handlar om att vi ska komma så nära att vi inte kan skydda oss från känslan i bilden.

Dagens svenska gatufotografi då? Jag vill inte vara taskig, men nästan utan undantag är man för långt bort. Man borrar sig inte tillräckligt nära. Och om man inte gör det, så väljer man att försöka berätta i större bilder, men man gör inte heller det tillräckligt bra, då man inte sorterar tillräckligt noga i sina bilder. Man hamnar mitt emellan två angreppssätt och det kan bara leda till tämligen meningslösa bilder

Jag vandrar runt på Söder. En ilsken förkylning börjar sätta sig i mig, så det är väl lika bra att kolla in läget innan man kroknar o hamnar i bingen. Försöker köpa den svenska nationalrätten, en vurpa, en slang, en korv med bröd.

Shit pommesfritt. Finns ju fan inga korvkiosker kvar. Dumpling, jävla Chinatown, har intagit söder. Eller Thai, en massa sketen urusel cyclamatkrubb. Bullshit. Inte för jag är korvälskare, men någon måtta får det vara. Hittar till slut två trötta gubbar i blå keps som kränger korv.

Nåja, värre har man varit med om. Bara tanken på att köpa en slang på Sleven, eller på Q8,,,ni vet dom där slangarna som rullar under glaset och ser ut som en direkt mördarattack på kroppen,,,never ever,,,

Rullar vidare. Eftersomn det är Bondens Marknad, så är ju halva medelklasssöder ute och dänger stålar på dyr lök. Går inte att komma in på ett fik utan gps,,,hittar i alla fall ett hörn o en blinkning till hovmästarn o man får java före alla lökfreaks,,,

Kollar blaskan. Inte ett skit om att det är kraftiga demonstrationer på Wall street...eller att en halv miljon gick ut på gatorna i Tel aviv och demonstrerade mot nedskärningarna i Israel,,,

Var man elak skulle man säga att borgarpressen pallar inte att redovisa sanningen. Lite dåligt är det allt. Nåja, de har ju Juholt och Idol,,,det räddar dagen för borgarpressen...

Ständigt denna brinnande förtvivlan. Skånegatan blir ett via Dolorosa en tidig söndagmorgon. Katolikerna kör sin marsch, långsamt vaggande genom ett sömnigt Söder. Kastas tillbaka till Jerusalem, alla dessa som bar balsakors med hjul längst bak, pinande sig uppför Jerusalems kantiga gator. Ibland med Jesus Christoperan skrällandes ur en bärbar bandspelare.

Eller till tiden före Francos hädanfärd, -72,73, denne eviga längtan efter sex hos de unga som oftast ledde till horhusen för männen i Barcelonas gamla stad.

På Skånegatn är det på riktigt, allvar, en vaggande rörelse av smärta. På fiken sitter de sekulariserade unga och käkar brunch för 125 kr. Hur har dom råd? Hur har de unga råd?

Sofiakyrkan klämtar, en kvart av något. Av tiden, livet, närmare döden. På Bondegatan är det som vanligt. Det frustrerade vansinnet har slagit till under natten, Skit som skit, bara det går sönder. Stadens olika hjärtkammare pumpar på. Det är söndag, vilodag, dårarnas dag, det omöjligas dag, dagen då man mest längtar till måndag, möjligheternas dag.

Johnny dansade på Elba. Vi fick aldrig betalt, men de fantastiska restaurangerna bjöd på mat. Jag gjorde boken Throuble and The Shooter med Johnny, Jimmy och den framlidne Tom Heineman. Det var rocknroll på scen och jag hade Pennie Smiths Clashbok som förlaga.

Hemma hängde vi i Kungsan, plåtade de olika evenemangen staden bjöd på. Det var den här tiden innan folk laddade ner, eller som jag brukar säga, snodde ens bilder. Då gick det att leva på arkivet.

Vi hängde på, följde med, berättade. Ibland en resa, som till Sydafrika, en kamera, halvformat, tjugo rullar film, framkalla på hotellet, gömma filmerna i väskan, resa hem, landa, väskan borta. Fem veckor åt helvete.

Man deppade aldrig. Reste tillbaka, nya tag. Halvformat. Reste till Baskien, plåtade i tre månader. Assistent framkallade sönder alla filmer. Man blev lite irriterad, reste tillbaka, gjorde om det hela på tre dagar.

Man hängde på. Deppade aldrig, även om man låg på sängen mycket.Labben var sunkiga. Man bodde och arbetade där. Ett hem, meningslös kostnad. Det gällde att komma iväg. Inte att bo. Vissa hade labbet hemma, i köket. Alla bodde i ettor. En tvåa var kapitalförstöring. Så blev vi nästan fyrtio. Det var dags för barn. Då blev det något annat.

Om att ställa ut????

Hur gör man? Varför ställer man ut? I mitt fall är det enkelt. Om jag vill leva som jag gör måste allt jag gör ställas ut. Det måste bli en slags inkomst. Det blir små inkomster,men jag har alltid levt på små inkomster. Det viktiga är att man tar sig framåt, vecka efter vecka och då kan en såld bild, en femhundring, betyda tre dagar av frid.

Till saken. Ställa ut.

Man har alltså plåtat, dragit fram i alla fall minst trettio bilder. Allt under tjugofem bilder kallar jag inte utställning. Det är populärt att visa tre stora 70/100 cm bilder. Det kallar jag inte utställning utan bilder på vägg.

Du har alltså levt med dina bilder ett tag, valt ut trettio som du vill ha upp på vägg. Du går och visar dom och hittar en lokal.


Okej, du kollar in lokalen. Är den i en annan stad, be om måtten och bilder. Sedan skriver du ut bilderna i smått, ritar upp lokalen framför dig och sedan lägger du ut bilderna på ett golv, leker at du gör utställningen. Det går ganska snabbt att hitta en form. Sedan då du kommer till lokalen kan det bli lite ändringar, det är också viktigt att låta den du jobbar med i utställningslokalen får säga sitt. Det blir alltid roligare om man trivs tillsammans.


Om du ska ha ramat eller ej? Jag föredrar att rama bilder, snyggare och de håller längre. Om man sätter upp dom utan ram och glas så tar bilderna ganska mycket stryk. En gång på Spuntino satte jag upp hundra bilder utan ram med dubbelhäftande tejp. Första dagen ramlade femtio bilder ner på golvet, på varandra och där fäste minsann den dubbelhäftande tejpen. Säkert trettio bilder förstördes.

Upp med bilderna igen, nästa morgon samma sak. Tio bilder förstörda. Dag fem hade jag tio bilder kvar och gav upp den utställningen.

Glas och ram. Jag har rationaliserat min utställningsverksamhet. Jag har ramar i 40/50 och bilderna är 25/37 på A3papper. Jag skriver numera ut alla bilder i samma format för då kan jag sätta in dom i de passerpatouter jag har, som passar till det format. Då kan jag ha femtio ramar och lika många passerpatouter och byta bilder i ramarna. Väldigt smidigt och ekonomiskt.

Att köpa femtio ramar och lika många passerpatouter kostar 20-25000 kr. Det är en kraftig utgift om man ska ställa ut och inte får pröjs. Vilket man som princip aldrig får.

Ibland säljer man bilder och det är viktigt att vara schysst mot den som har galleriet och inte sälja bredvid. Galleristen tar ju också en chans, man arbetar tillsammans.

Nå, man har valt bilder, man har gjort utställningslayout, man har hängt upp dom.
Då är det dags för PR-biten. Jag har ett eget kartotek på ca tusen namn och brukar väl få ihop en 500-1000 personer på en vernissage. Jag bankar ut att jag har utställning, försöker påverka alla jag känner till. Jag gör det i två etapper. Först ett utskick cirka tio dagar innan och sedan öser jag på igen tre dagar innan. Man måste hålla igång.

Efter det några boxar vin. Jag skiter faktiskt i om vinet tar slut efter ett tag, för att gå på utställning är inget jävla party där man ska bli full. När jag hade min Skogsnäsutställning på Fotograficentrum gjorde jag bål, massor med vin och läkarsprit. Herregud, folk visste ju inte vad det var i bålet och en del blev helt packade på den lördageftermiddagen.

Sedan, då utställningen haft vernissage, äter man en matbit,känner sig nöjd och börjar skissa på nästa.

Satt på krogen, lyssnade på en lirare som satt vid bordet bredvid. Han hade ont som fan i bukspottkörteln. En annan lirares polare hamnade på sjukan, nedsövd i 14 dagar, för att överleva just ont i bukspottkörteln.
- Jag är alkolist, säger lirarn vid bordet bredvid och beställer en öl till.

När ledsnar man på att säga till, hjälpa till? Ganska snabbt faktiskt. Jag växte upp med en mamma som inte orkade hela vägen och en sak har livet lärt mig. Man måste orka. Det går tyvärr inte att inte orka.

Hur jävligt det är så måste man finna utvägar. Det är livets obevekliga sanning. Inga kamrater, inga stödåtgärder räddar dig om du inte räddar dig själv. I grund och botten orkar ingen med en sjuk människa som inte har humor, självinsikt och jävlar anamma. Den hemska sanningen är att livet är för kort för man ska bry sig om en människa som inte vill rädda sig själv.

På samma sätt är det med det här jobbet jag och en del andra sysslar med. Snacka går ett tag, sedan måste man jobba. De som lyckas är de som tar nacksving på sin egen rädsla. Jag vet några fina unga fotografer som är ultrabegåvade men som ältar sin ångest hela tiden. Ta ett annat grepp, använd dig av ångesten, skapa nya vägar, rymm gärna, men skapa något av rymmningen.

Det är inte alltid rätta vägen att konfrontera rädslan, man kan också rymma med den, skapa något nytt ur rymningen. Det enda som gäller är att man överlever. I alla lägen gäller att överleva.

Jag är ingen stark människa, men jag har överlevt, genom olika taktiker, men i alla lägen har en sak gällt: jag måste överleva, fungera i mitt svaga skal, göra det svaga skalet till en styrka. Svaghet kan vara en enorm styrka. Inse det, se den som ett vapen för att överleva.

Nina Simone på fullt ös i lurarna. Behöver något som rensar hjärnan. Om konsten att göra en utställning.

Förr i tiden då jag gjorde riktigt stora utställningar, kanske 140 bilder i format 30/40 till 50/70 gick allltid gränsen för vad man tålde då man gjort ca 80 procent av
utställning. Alla dessa nätter och dagar man stod och slet med dessa stora printar som bara blev skit. Efter tio försök på 50/70papper var man slut och ruinerad. Man visste att man dagen efter måste köpa ett nytt paket papper som man inte hade pengar till.

Det blev ett ryck på pantbanken och tillbaka och kopiera igen. Man förflyttade sig framåt genom dygnet i det mörkröda ljuset. Bilderna låg och sköljde, bilderna fixades, man luktade som en jävla fixbäbis. Fixet impregnerade en, man blev aldrig sjuk.

Man kopierade, vid 70, 80, 90 printar tappade man orken, hatade hela skiten. Man brann i kroppen, det gjorde ont, ut i natten, en öl, sova, tillbaka till gruvan.

Så kom utförsbacken, de sista printarna, sköljen, lufttorkningen, retuschen... långsamt for fixet ur kroppen. Kanske blev man sjuk efter en månad i mörkrummet tio timmar om dagen.

Selentoning, platta till korten, in i ramar... det glödde om kopiorna.

Varför denna text? Jo för att göra en utställning är som att vara idrottsman. Man vet hur lång backen är, var kroppen tar slut och ändå tar man alltid i för mycket. Det brinner, man hatar skiten, så efter ca 80 procent av jobbet, glider man plötsligt nedför backen. Ljudlöst går man i mål. Stolt, trött, förgiftad.

Livet är märkligt. Min son gick ut klockan sju på morgonen för att ställa sig i kö för att köpa vinterjacka på något ställe som hade utförsäljning. Personligen är jag ju av den åsikten att i stockholm blir det aldrig kallt nog för vinterjackor. Jag går alltid i t-shrt under min sportjacka.

Jag har fyra snygga vinterjackor och aldrig används de. Jag har köpt en, tre är sponsorgrejer, fast de är snygga ändå. Jag måste återkomma till det här med att vara kåt. Det är man då man är i form och har tid. Är man stressad och slutkörd blir man inte kåt och folk över fyrtio verkar inte så kåta och det beror på stressen.

Den dagen då man börjar tänka på att man borde ha en fet jävla orgie, med vin och knulla i timmar, då lever man också ett sunt liv. Jag kan säga att fram till fyrtio hade jag bara tankar på orgier hela tiden, sedan gick det femton år då jag vilade lite från det, men nu börjar det där jävla orgiespöket komma fram igen. Man lever helt enkelt bra.

Igår träffade jag en polare som lever på lån och har sk hög standard, dvs lån på bil och bostad och tjänar 55000 kr i månaden och får det inte att gå runt. Jag lever på 12000 kr i månaden, efter skatt, har inte ett lån och tänker på orgier hela tiden. Vem har högst standard?

Jag försöker få min son att fatta att om man har lust till vin och knulla, så mår man bra. Tänker man på räntor, jävliga chefer, sover dåligt och knullar en gång varannan vecka så mår man dåligt, även om man har BMW och hus i Provence...

Egentligen handlar hela livet om lusten till orgier och dödsskräck,sedan får Freud säga vad han vill och det har han ju som bekant gjort.

Satt o tänkte på framtiden. Det första som slog mig på morgonpromenaden är att vi fått en ny människosort "tittaitelefonenmänniskan". 97 procent av de jag mötte gick och glodde i en telefon. Det här med kontakt och en skön blick på gatan verkar vara utdött, omodernt. Synd, tycker i alla fall jag, som alltid levt på att se andra människor i ögonen på gatan.

Det andra jag tänkte på, är alla dessa jävla korkskallar till hundägare. Överallt hundpiss, i alla portar är det pölar av alla sorter. Skärpning, helt enkelt.

Det tredje jag tänkte på är Carema och Attendo o andra bolag som försöket ta livet av alla gamla för att aktieägarna ska fä käka plankstek och dricka årgångsviner i Jersey eller London. Det som sker nu är ju bara toppen på ett isberg. De som är gamla är en betydligt tuffare generation än de veklingar som växer upp från åttio eller nittiotalet. De flesta grabbar från åttiotalet bryter ju benen då de kliver upp ur sängen efter allt Facebook och Wowspelande. De orkar ju knappt bre smör på sina mackor om de ens orkar käka frukost. De kommer alla att behöva pensioneras vid femtio, sjuka av diabetes och andra spelsjukdommar och räkna sedan ut resten själv.

När jag går i pension och hamnar på långvården om tio, femton år, så kommer man att måsta betala för allt. Det blir fattighus. Vår regering avsätter inget till skatter, utan allt går till medelklassens konsumtion. Kan du inte betala för grejerna så får du lida pin. Om tio år är vi där, om trettio, då veklingarna från åttiotalet ska ha vård, då är det bara att lägga dom på hög och tända på brasan.

Riktigt mörkt nu på eftermiddagen. Livet är en förmåga att härda ut. När man var ung trodde man allt skulle ge med sig. Det är tvärtom. Inget blir enklare med åren, fast det ska man kanske inte veta?

Skulle vilja hitta ett författarskap som lyfter mitt liv. Henry Miller var ju den viktigaste författaren länge, sedan kom Lundell, sedan kom det andra. De hade livslusten, humorn och den politiska visionen. Henry Miller var jävligt skarp politiskt. Nu söker jag ett nytt författarskap att falla ned i, försvinna, helst fem, sex böcker att drunkna i. Jag minns sommaren då jag korsläste alla Miller och alla Anais Nins böcker på Naxos. Man ville aldrig lämna skuggan.

På samma sätt är det med fotografi. Jag vill upptäcka en ny fotograf som lyfter en börda från mina axlar. Sev, Bertz, var mina hopp. De verkar ha tagit semester. Kanske arbetar de i det tysta? Jag hoppas det?

Margueritte Duras var nog den siste jag föll för? Hollebeuqe är för reaktionär,även om hans cynism ibland är bra. Läste om Celines afrikabok, helvete vilken författare.

Tänkte på Modernas samlingsutställning igår. Duane Michels, Larry Clark, de svenska, JH, Petersen, Strömholm, några till,,,varför deras gamla arbeten spöar allt nytt som görs? Det är hemskt att konstatera att det som gjordes förr så ofta, inte alltid, men nästan alltid, är bättre än det nya. Ta Cindy Shermans bilder på Moderna. Superbra. Varför skåpar Tuija Lindströms gamla bilder ut det mesta nya. Tuijas simmande kvinnor, som inte är unika, är otroliga. Eller Sally Manns barnbilder, eller,,,,

Har jag rätt eller fel? Eller är det en meningslös diskussion? Har tiden, den politiska tiden haft en inverkan på bilderna? Är inte alla bra fotografer radikala?

Fotografiska, boksläpp av Strömholms nya, nygamla bok, Vännerna...

Boken har ju tidigare givits ut av Etc och det var då en ganska tråkig sak, i mina ögon Strömholms sämsta bok. Den nya, som bygger på gamla och nya, opublicerade bilder, är mycket fräsigare, roligare och mer dynamisk. Det finns också texter, brevväxlingar och det tycker jag om. Däremot tycker jag den är tryckt lite onödigt hårt. Om den första versionen av Vännerna var för grå och blek så tycker jag den här har lite för tung svärta.

I alla fall. Det är en fin bok och det är en bok som berättar lite mer om Strömholm, hans miljöer, tiden och gänget han umgicks med. 325 kr kostade den på releasen, kanske lite dyrare i handeln? Vem, vet, i alla fall värt att lägga pengarna på.

Vandrade runt ett varv på Fotografiska. Mycket folk och Fotografiskas lokaler har en känsla som närmar sig det gamla Moderna museet. En slags ombonad värme, inte alls så övremedelklassborgerligt. Det går faktiskt att andas på Fotografiska, man rör sig som i ett lugnt, varmt fiskstimm och det gör i alla fall gott för min själ.

Förr, då gamla Moderna fanns, åkte jag alltid ut till deras fik då det öppnade på lördagmorgnarna, tog en java, kollade på folk en timme eller två, smet in bakvägen till utställningarna och sedan var den dagens konstupplevelse avklarad.

Om jag nu ska börja göra samma sak på Fotografiska, sätta mig på deras fik på morgonen, så kommer det att krävas en viss förmåga att planka in. Men man vet aldrig, de kanske ger mig ett gratisabbonemang efter den här textreklamen?

Luften är som vågor, stadsvågor. Jag andas fuktiga lovikavantar, vantar som grävt i smutsig snö och stelnat i gråhet.

Tittar på stadens speglingar i asfalten, Ernst Haas, Peter Turner, färgfotografer från förr. Kolla in, fortfarande bra speciellt Ernst Haas, fotografins Miro.

Barcelonas gungande Rambla med Miros vågor över trottoaren. Barcelona spelar mot Milan. Hoppas de utklassar Milan så det blir tyst på den sorgerlige Zlatan. Börjar tycka synd om karln. På sjuttiotalet köpte jag en affisch av Miro, de katalanska ränderna,samma ränder som Barca har på sina tröjor.

Jag åt på tjurfäktarrestaurangen vid Ramblan varje dag, fick sitta i det inre rummet efter ett halvt år, bland alla tjurfäktarbilderna. Undrar hur det går för dom nu då tjurfäktningen ska förbjudas?

Det regnar grått, asfalten plaskar och jag sysslar med mina cityvågor. Det blir inte mycket av, mycket blir aldrig av, men det är resan som ofta är målet.

November går mot december? Ekonomin? har jag skrivit i min dagbok den 1 dec? Jag har redan börjat oroa mig. Det regnar grått, det är grått men mitt hjärta pulsar starkt som Kajsa skulle ha sagt om hon visste.

Den här helgen har jag tittat på tre unga fotografers bilder. Joakim, Jonas och Malin. Alla väldigt begåvade. Alla på den nivån där det inte handlar om bilderna längre utom om hur man når ut. Hur man gör sitt kännetecken känt.

Personligen tycker jag det är ett stort beröm då någon säger: Det där måste vara en Mickebergbild. Då har man satt ett spår. På samma sätt är det med de här unga fotograferna. De har språket, ska bara sätta spåret och spåret kommer med publiceringarna. Man måste publicera sig ofta, i alla sammanhang, skapa en publik.

Därifrån går man sedan vidare, utåt, internationellt. Från det lokala, från sitt revir, gör man sitt språk internationellt. Man börjar i det lilla och det glider ut i det stora.
Vad tror ni är mest intressant i Japan? Mora eller Stockholm? Mora givetvis.

Det är det lokala, ens lilla revir, som är spännande i världen. Inte det som
ser likadant ut överallt, stora städer. Där måste man sikta på människorna. Personligen är jag helt ointresserad av stora städer, mest för att de handlar så mycket om konsumtion och hets. Jag vill åt det lilla, vackra. Inte galenskapen.

Nåja, på tal om språk. Jag öppnade en fotoblaska, fransk sak. En otrolig bild på en vägkorsning. Den var så grym så jag insåg att det måste vara en Maestro som plåtat. Den var folktom, lite hårt kopierad, sträng i sin komposition, skärpa hela vägen. Bresson bort, fanns bara ett namn kvar. Koudelka. Mycket riktigt. Koudelka.Det är vad jag kallar språk, att ha gjort sitt språk känt.

Det är en vacker morgon. Jag vandrar ensam längs kajen. Jag är ofta ensam. Jag har vant mig vid det. Var värre förr. Jag tänker på drömmar.

När jag var femton hade jag två starka drömmar. Bli proffsmålvakt i hockey i NHL. Jaques Plante, Detroit Red Wings. När jag uttalar namnen så minns jag spänningen i kroppen. Det var en stark dröm. Den slutade då det blev dags för Tvpucken och ett stenhårt slagsskott som tröck in kindbenet. Efter det drömde jag om att bli poptrummis, men gav upp då kompisarna i bandet tyckte jag skulle köpa samma sorts trummor som Ringo Star i Beatles. Jag spelade på morsans tvättkorg som jag klätt med plastskinn.

Min tredje starka dröm var att bli proffscyklist, men jag insåg efter något år att jag var för vek, min rygg tålde inte den hårdkörning som krävdes.
Den fjärde drömmen var att bli rallyförare. Från jag var femton, sexton, körde vi rally på nätterna. Efter några ohyggliga avkörningar med skrotade bilar gav jag upp. Det blev för dyrt.

Sedan tog jag studenten, åkte till universitetet för att studera ekonomi, men vissta att jag skulle plåta. Som fotograf har jag egentligen bara haft två drömmar: bli medlem i Mira bildarkiv och sedan i Magnum. Jag kom med i Mira och sedan gav jag upp Magnum, insåg att det inte alls passade mig.

Nu är jag en man med en enda dröm: att få bli gammal. Varför? För att jag vill gå på djupet. Det är hela tiden två krafter som drar i mig. Att gå på djupet(skriva) och att flykta iväg(fotografera). De krafterna är nästan oförenliga. Ibland tror jag att jag måste bli så gammal att jag inte orkar mer än att skriva, inte orkar flykta iväg.

Därför vill jag bli gammal, för att komma på djupet, för hur mycket jag än försöker sjunka ner, så glider jag iväg. Det är min sista stora dröm.

Jag gör mina vandringar. Det viktiga är att man gör dom. Resultatet visar sig någon annan tid på året. Tiden då man sammanställer alla vandringars resultat.

Jag tänkte på Jaques Plante, målvakten i Montreal Canadians. Han levde med svår astma, växte upp i en ganska fattig miljö. Farsan gjorde hans första benskydd av potatissäckar.

Jag minns min egen målvaktsutrustning. Skydden köpte jag för dyra pengar, egna, ihoparbetade givetvis, på fabriken.
Kukskyddet sydde jag själv, massor med spån och grejer i en påse. Min klubbhandske gjorde jag själv av tjocka gummiskivor som jag fick av pappa och som jag limmade på en annan hockehandske. Axel och bröstskyddet och plocken snodde en kompis till mig på sportaffären. Ansiktmasken jobbade jag också ihop för egna pengar på Ortvikens pappersbruk.

När jag var femton blev jag uttagen att spela i div 2. Jag var livrädd, men som tur var, var jag bara andremålvakt.

Det är sådana tankar man har då man vandrar. En katt stryker sig mot benen, mina bilder hänger i fönstret på twang. Jag har fått pippi på träd efter ekens död på Östermalm. Jag ser vackra träd överallt.

Jaques Plante, hockemålvakten, blev en legend, dog tidigt, före sextio, i magcancer. Han var min idol, stor idol. Jag visste inget om honom, men jag visste att han var den bäste målvakten.

Nu vet jag mer. Nu vet jag att han var en bra människa. En slags schysst förebild. Det intressantaste av allt är, att trots min unga ålder, trots att jag inget visste om honom, visste jag just det. Att han var schysst, redan då, i mitten av sextiotalet.

Jag somnar på eftermiddagen. Det är mörkt, riktigt mörkt. På förmiddagen lyste dock solen över hustaken. Det var vackert. Vi snackade om hur och var man ska möta Krisen om det nu blir någon kris.I en stuga på landet, med en vedspis, utan lån eller i ett billigt hus på spanska solkusten där det brakar isär ordentligt nu? Jag vet ju vad jag tror på: allting.

Det här med trygghet finns bara i kärlek och egot. Jag tror inte man kan få trygghet någon annanstans, men man kan ju ge fan i att låna sig över huvudet, typ betala 2 mille för en etta i stockholms innerstad. Det kommer troligtvis att i längden bli en riktigt dålig affär om man inte kan amortera.

Jag tänkte på Moriyama, hur han levt och lever. Har han några barn, har han haft något kärleksförhållande? Araki,hans japanske fotografkompis hade ju en kvinna som han älskade och hade en stark relation med och som dog vid 46 års ålder i cancer. Araki fotograferade henne. Moriyama, vad levde o lever han för liv? Har han levt ett krogliv, ett suparliv, eller vad? Jag tycker sådana frågeställningar är mycket intressantare än vad karln har haft för kamera, (Ricoh pocket på slutet).

En fotografs bilder är väldigt beroende på vilket liv han levt. Nachtwey, har han barn, är han gift, lever han i äktenskap? Knappast va? Knappast barn, däremot kan han ju ha ett förhållande(kanske). Eugene Smith var en tragisk förälder och far.

Jag spekulerar lite, men vissa bilder skulle inte komma till om man inte levde på ett visst sätt. Bilderna följer ens liv, det liv man troligtvis måste leva för att stå ut med livet. Därför blir det så fel då vissa tror att man bara kan välja att leva det utlevande kroglivet tex. Det är inget man väljer, men som man kanske försöker välja bort efter ett antal år, för att överleva, för att inte supa ner sig. Det är många begåvade fotografer som supit bort sig. Jag känner en del, så inga namn nämnda.

Det första man bör lära sig som fotograf är att stoppa ner kameran i fickan och ta fram den då det vankas bilder. Det är egentligen det enda fotoråd man behöver i livet. Stoppa ner den o ta fram den då det vankas.

Av någon underlig anledning påminner det om något annat i livet och det är väl så det ska vara. Vi träffades under lampskenet på ett trevligt cafe på söder. En timmes schysst snack, sedan blev det lite ta fram den och knäppa i två sekunder, sedan kunde lampskenet bädda in oss i decembermörkret igen.

Allt är en fråga om tid, mod och lust. Törs man inte blir inget gjort. Har man ingen lust blir heller inget gjort. Vet man inte vad man ska göra blir heller inget gjort,,,så där kan man gå på. Därför säger jag bara: stoppa ner den, ta upp den, knäpp och dra vidare. Det är allt.

Hänger på nätet, istället för att träna. Väntar på att mörkret ska komma till eftermiddagen. När jag var ung löptränade jag på höstarna vid ett sinnesjukhus. De som satt på stormen ylade ibland. Det var otäckt, men jag gillade mörkret. Speciellt då snön kom och det knarrade under skorna då man sprang.

Vi är alla influerade av något. Går aldrig att komma ifrån. Vi är alla på en resa. Varenda steg bär en influens. Vi är alla en länk i en kedja.

Vi snackade häromkvällen om drivkrafter. Min största drivkraft var inte talang, utan känslan att OM jag inte skulle hamna på det där sinnessjukhuset som jag joggade förbi, så måste jag göra något annat än mina föräldrar, mina släktingar, mina kamrater.

Jag var en outcast redan då. Inte för att jag hade något val, utan för att jag måste. Det ger styrka. Det ger den nödvändiga styrkan att överleva. Mitt liv hade aldrig gått att leva utan den drivkraften. Den drivkraften som sa att jobb, anställning, göra som de andra, det skulle leda till sinnesjukhuset.

Jag joggade på kvällarna, det knarrade under fötterna. Nu faller mörkret. Jag är inte tryggare idag. Det heter inte sinnesjukhus, ingen ylar längre, men det knarrar fortfarande under fötterna när snön är kall nog.

Jag vet inte om ni har märkt det, men det pågår en kantring i samhället och i fotografin. Jag ser allt fler små uppror i samhället. Mer små oaser där folk kommer samman och börjar tänka kollektivt.

Varför? För att håller vi på som nu så går det åt helvete och det fattar allt fler, psykiskt och fysiskt.

På samma sätt är det med fotografin. Mycket av den fotografi som varit och är a la mode, den här utslitande, trashfotografin, som tex Lange på Fotografiska just nu och lite andra namn, (ni vet vilka jag menar), är inte i takt med den moderna tiden längre. Varför?

I nästan all den fotografin finns ett element av förnedring, framför allt könsförnedring. Jag var ner och kollade på Lange idag på Fotografiska och för tio , femton år sedan hade jag trott på hennes bilder.
Idag vete fan vad jag tycker? Det känns mest tröttsamt och varför det?

När man tog den här typen av bilder på sjuttiotalet så fanns det ett socialt forum, en slags politisk tro, att bilderna skulle göra förhållanden bättre. I alla fall upplevde jag det så och jag tror alla vi som arbetade med den typen av bilder, trodde det.

Idag, när samma typ av bilder tas, så är hela det politiska konceptet borta. Kvar blir bara en känsla av att man skapat konst för ett galleri, en karriär.

Ärligt talat så är inte de här nya bilderna, med de nya värderingarna, trovärdiga. I alla fall inte i mina ögon.

Det är lite svårt att skriva det här för det handlar om mig och mina vänner och vi är alla inblandade.
Om vi tar Moriyamas bilder på Galleri Riis, så ser jag de bilderna som ganska gamla, de flesta i alla fall tjugo, trettio år. Det ger dom en slags legitimitet.

Om en fotograf tog samma bilder idag, eler om man tar Araki tex, så är ju Araki en ganska tveksam fotograf då det kommer till könsrollerna. Alla hans kvinnliga modeller är ju en slags offer. Moriyama kör mer rakt på sak, känns mer involverad och det gillar jag. Jag gillar inte det här plåtandet då alla brudar framställs som prostituerade, vare sig dom är det eller inte, bara för att bildstilen kräver det.

Jag kan gå till litteraturen. Jag gillar Bukowski, Henry Miller, men båda är svåra att läsa idag, just för sina pissiga kvinnoskildringar. Miller är ju en visionär och har en fenomenal humor och kan beskriva sina kvinnor på ett bra sätt, men i vissa böcker, som Stilla dagar i Clichy, är han bara grisig.

Bukowski är en grym berättare, hans klassperspektiv är starkt för en kille som mig, som kommer från arbetarklass, men hans kvinnoskildringar är ibland helt förjävliga.

Om man ändå tar och jämför dessa två författare med en svensk, Lundberg, som gjort succe med Yarden och den senaste boken om kärlek, så berör alla tre samma ämnen, men Lundberg har ju inte en chans mot Bukowski och Miller. Han spelar i en helt annan, lägre division. Han är en mycket sämre författare och ändå är han riktigt bra.

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att även om gottandet i elände, bedrövliga kvinnoskildringsr osv är trist, så kan den typ av fotografi jag beskrev ovan ha stora, starka förtänster. Samtidigt kan jag känna att den är utdaterad, att förhållningsättet inte fungerar. Det som för trettio år sedan var en stark politsk, bildmässig handling, blir idag, trots bra bilder, en slags peepshow utan egentligt innehåll.

Någon ung fotograf, flera unga fotografer måste skapa ett koncept, ett förhållningssätt, som passar vår nya tid. Och det är där det glappar och glappar rejält.

Sitter i kabinen i Duved. Det drar mot eftermiddag. Gör en Matthias Hargin. Tar en bild på mig själv.

En fantastisk dag med värsta dimman i dalen och ju högre upp man kommer, desto ljusare och vackrare blir det. På toppen är det aprilväder. Funderar över skidåkningen. Trots Carvingskidorna åker allt fler bara rakt ner.
Det är bara de ytterst skickliga skidåkarna som svänger rejält. Rakt ner är grejen. Helst på breda skidor dessutom.

Jag vet att om en timme eller två kommer mina knän att värka, men jag inser att jag är en ytterst lycklig människa. Vilket liv jag lever. Ser molnen, dimman, tänker på kamraterna i stan. Stackare.

Hälsar på Skidlärarlinjen. Jag är nog deras sämste elev. En slags överliggare som aldrig tar examen, glider omkring lite hur som helst och aldrig lär sig något. Rektorn Ola presenterar mig för de nya gänget. Matthias, den andre läraren, grymtar i bakgrunden något om att det hårda föret, nästan isskorpa, är fostrande.

Jag åker hem, köper bröd på Konsum. Tänder ett ljus för en kompis som har det kärvt just nu. Det spelar ingen roll vad man gör, livet är ändå kort och det gäller att leva fullt ut i alla lägen

Solen stiger upp bakom Undersåker.
Klockan är 0920.
Det är samma sol som faller ner i havet på ön Naxos i Grekland vid 2030.

En röd bomb som stiger upp bakom bergen och faller ner i vattnet.
Jag skriker bakom ratten. Det är en ofattbar skönhet.

Edsåsdalen är en dal där vägen slutar. När man kört längst in får man vända, stanna vid skidboden eller restaurangen och vandrarhemmet Köja.

Det är ett ställe att stanna upp på. Allt är som förr. Om det nu går att säga så.
Snöskotern är gammal.
En kvinna kommer på spark. Jag är gammal, säger hon. Fast inte lika gammal som skotern.

När jag kör tillbaka mot Åre glöder Skutan i eftermiddagssolen., Det är samma sol som gick upp 0920 bakom bergen i Undersåker och faller ner i vattnet framför den grekiska ön Naxos vid 2030.

Theo Angelopoulos, den grekiske filmaren med sitt långsamma sugande språk, dog på ett märkligt sätt igår.
Han blev överkörd av en motorcykel vid en filminspelning.

Jag har en bok hemma som består av kanske 150 sidor kopior av de bilder som Koudelka tog vid en av hans filminspelningar. Det är en hophäftad grej med bilder från filmen, Albaninen, men också från då de partajar och har sig.

Jag tror det är en unik sak. Tämligen unik.

Koudelka mötte en gång Cartier Bresson. De kom att mötas många gånger, men det här var en av de första gångerna. Bresson hade sett Koudelkas bilder, tyckte mycket om dom och sa till Koudleka att han borde resa till Indien och plåta. Att Indien skulle passa Koudelka bra.

Det tyckte inte alls Koudelka och så där är det med de goda råd man får. Många vill vara hyggliga och ge en råd. Det fungerar sällan för man vet så väl själv vad man vill göra och framför allt:  vad man inte vill göra.

Ett barn håller hela världen på sina raka armar. I Grekland kommer något att hända?

Axel Bäck skriver ungefär så här i sin blogg. " Eftermiddagarna var bäst. Då kunde man krypa in i kojan, dricka kaffe och känna sig nöjd med förmiddagens insats"

Det är viktigt att känna sig nöjd. Att känna sig nöjd är som att bli mätt, riktigt mätt. Det kräver att man varit riktigt hungrig innan.

Det är lätt att man petar i sig hela tiden, men då smakar aldrig maten så gott som den borde smaka. Som den smakar då man varit rejält hungrig.

Det är som med kärlek. Avstånd förstärker känslor. Det är som med sex. En minimal retning kan få det att välla fram.

Vad försöker jag säga? Att ett litet barn, många små barn bär världen på sina raka, tunna armar. Det kan knappast gå, men det är vad som erbjuds just nu.

Komma hem är en jäkla omställning. Vad gör folk i stan, egentligen?

Sofo, det ultraheta placet på söders östra sida, ser ganska deppigt ut. Alla jävlar går och meckar med sin telefon.

Hallå, hallå, påminner om då man hade jobb, hur man knegade på då chefen kolla. Måste ju se ut som man knega hårt.
Nu är det luren som gäller.  Gå på gatan och snacka i ett jävla snöre. Känns ganska impotent om jag får uttrycka mig så.

Gick in på ett fik på renstiernas. Förut jobbade det en invandrarbrutta med silikonet hängande lite överallt. Hon var av typen,,,stör mig inte och om du stör mig så gör det snabbt.

Ja, Ni vet. Den moderna servicetypen. Den andra servicetypen är ju lirarna på Siba som jagar en med allehanda papper så fort man köper en pryl för tjugofem spänn. Att gå in på Siba betyder att du aldrig kommer ut. Fruktansvärt ställe.


I alla fall, fiket. Nu hade det tagits över att riktiga söderkisar. Ni vet, typer som jag, som ser ut som lodisar. Kisar som inte har ett snöre hängande framför läppen hela tiden.


Skönt var det i alla fall att komma in på fiket. Det andades riktigt Söder för en gång skull. Schysst java och rejäla bullar och människor som kan garva åt livet.


I alla fall. Inmundigade fikat, samtidigt dyker Lunkan och LillOlsson upp. Blir lite bra snack och sedan ut i avgaserna på Folkungagatan. LillOlsson ska köpa snus. Han kan gå över hela stan för att leta billigaste snuset.


I alla fall, efter det köpte jag en ny dammsugare och gick hem till verkligheten.

Ser att det kommer en film om Hans Gedda på tv till fredag. Det är bra. Han är en riktigt bra fotograf. En gång i tiden var vi lite polare, sedan råkade jag skriva om honom i min bok Fotograferna. Jag skrev att han var reklamfotograf och Hans blev jävligt sur på mig. Han var ju porträttfotograf. Jag försökte förklara för honom att det inte var ont menat. Han gjorde väl också reklam,,,men han köpte inte argumentet och efter det föll vår korta polartid samman.

Det spelar kanske ingen roll. Jag gillar i alla fall Hans Gedda.

Han säger en sak som slår mig hårt i filmen. Att han lägger av med fotografi för han fixar inte det digitala. Jag vet precis vad han snackar om. Jag var ganska snabbt på det digitala, gjorde de första Blurbböckerna i sverige osv, men jag har hela tiden känt som Hans Gedda. Sedan det digitala kom är det inte roligt med fotografi.

Man kan säga mycket om det, men jag känner det starkt. Att det inte är roligt med foto efter det digitala. Första tre åren med digitalkamera var jag mest ledsen hela tiden. Jag är det fortfarande. Vad det gäller svartvitt så kan inte det digitala konkurrera. Tyvärr, och det gör mig skittrött på foto.

Ibland, väldigt ofta, känner jag att jag vill sluta med foto, just för att det är digitalt. Just för att det digitala aldrig kan träffa mina nerver på rätt sätt.

Ibland kan jag tänka att jag kopierar upp mina bästa neg, 150 bilder i 40/50 och sedan är det bra. Jag lämnar det här. Jag lämnar fotografin. Nu säger väl någon. Varför inte gå tillbaka till Tri-x och fotopapper.

Det är väl så att har man lämnat ett äktenskap är det för sent att kliva tillbaka. I alla fall för mig och precis så känner jag inför fotografin. Sedan det digitala kom är det inte roligt. Frågan är bara när och om jag ska lägga av?

Det är de små rörelserna i livet som rubbar ens positioner.
Det är sorbesnö i backen. Man softar mest, känner att säsongen är över.
Den makalösa solen frigör ens sinnen.

Går till bilen. En ensam gubbe i min ålder väntar på bussen.
- Vill du ha lift, frågar jag.

Det vill han. Han pratar försiktigt som vissa invandrarmän gör.
- Jag ska inte så långt, säger han, bara till begravningsplatsen.
- Oj då , säger jag. Har det hänt något?
- Det är min son. Han blev skjuten, bara 19 år gammal....

Vi sitter tysta ett tag och snart är vi framme. Han kliver ur, vi skakar hand.
- Det var snällt av dig att jag fick åka med, säger han och går iväg.

Jag tänker på Koudelka där han ligger i ett skogsparti. Hans skor är dammiga. Han lämnade Paris och Magnums mörkrum i slutet av februari. Det är höst nu, augusti.

Han reser lätt, har inga pengar. Två hundra rullar film, två skjortor, två kalsonger, en sovsäck och en varm jacka.

Han går genom Europa, tio år, samma väg, mer eller mindre.

Han är inte mycket för att prata med folk.

Jag frågar honom: Hur gör du med maten då?
- Jag äter inte så mycket, svarar han.

I november återvänder han till Paris, några månader i Magnums mörkrum, sedan ut igen. I slutet av februari.

Exile heter hans bok om den tiden.



I Stilla dagar i Clichy sitter Henry Millers alter ego på en bar. Han sitter inomhus. Paris är så grått, så grått, bara Paris kan vara. Han har det bra. Kaminen värmer och han kollar in en snygg kvinna som är prostituerad, fast det är svårt att se. Han vill gå hem och skriva, men han kan inte låta bli att kontakta henne.
Det regnar ute den dagen. Paris är så grått som bara Paris kan vara, men just där, i detta ögonblick, på den baren, föds några klassiska meningar.

Regn på kafebord gör en melankolisk. Vem vill inte minnas Ed van der Elsken och hans vackra bilder av den italienska kvinnan han älskade. De underbara bilderna, kärleken i ett trångt rum med speglar i taket. Sedan försvann hon, eller han? Troligtvis hon, eftersom hon gick på heroin och det tog ett långt tag innan hon blev vid lugna vätskor igen.

Ed van der Elsken blev Holland mest älskade fotograf. Jag tycker mycket om honom, för det är ju så med konstnärer att har man börjat älska dom så gör man det för alltid.

En tidig morgon, mitt i veckan, klev jag ut på gatan. Det var tidig maj, lite svalt i luften. Jag satte packväskan på tanken. I den låg några skjortor, kameraväskan, med en leica, en Nikon, femtio rullar film. Bakom mig rullade jag ihop regnstället. Sedan startade jag hojen, drog ner till Malmö. Målet var ofta Spanien, Barca, Baskien, Malaga.

Jag älskade att köra hoj, ligga i 120, 130, köra upp en bilkö, vrida på rullen några millimeter, blåsa förbi. Komma till Paris på morgonen, se köerna på den fyrfiliga vägen, motorcyklarna rullar upp, alla går ut i yttersta filen, som ett radband passerar vi alla bilar.

En halvtimmer senare lugnar det ner sig, den spåriga vägen dyker upp. Den gör att hojen rullar som på en dyning hela tiden. Man får se upp så det inte börjar vobbla.

Sedan en skön lunch på ett ställe i solen, vidare, mot N1, som tar mig över gränsen till Basken, de gröna fälten och de kurviga vägarna.

Tarifas vildhundar sover bakom buskarna på Ramblan. I december lyser solen rakt in på dina nakna ben och strax lättar en flotte från Afrika med desperata unga människor. En del kommer över sundet obemärkta, de flesta plockas av Coastguard och några drunknar.

På kvällen kan du sitta på Cafe Central, bli vän med en av vildhundarna, käka de pinfärska musslorna, läsa om morgondagens vind. I Bolonia springer de halvvilda hästarna på stranden och bakom de stora ekarna vilar stridstjurarna.

Det är ett märkligt land, Tarifaland. Vinden som viner, viner som vinden i Slussen. Nere på hamngatan byggs det om, hela tiden och för varje ombyggnad får stället allt mindre karaktär och allt mindre betydelse. Det är för lite vind, helt enkelt.

Jag, slalomåkarn och Jompa, svartjobbarn. En tidig morgon. Solen skiner, det ryker från gatan, det förbannade pollenet. Det har inte träffat oss ännu. Kaffet är gott, billigt. Tror nästan aldrig jag betalar för kaffe, blir alltid bjuden av alla, mest av ägarna. Å andra sidan, en enkel macciato eller cortado, kostar aldrig mer än en espresso, dvs tio prutt.

Nog om det. Landslagsåkarn har fått någon sponsorcykel  och jag harvar på en schysst racer, helst hade jag dock haft kvar min gamla Monark eller Cresent som jag tävlade på 1967. De var liksom snyggare än dagens cyklar.

Cykelåkning kommer, cykelåkning är the shit. Jag säger till landslagsåkarn och Jompa.
- Grabbar, ska vi inte fixa ett cykelfik med verkstad. Stå här på dagarna och meka. Enkla prylar och så kanske det kommer en snygging så Jompa får gifta sig också.
- Jess, grabbarna går igång. Alla tycker det är strålande. Då kommer dödsstöten. Landslagsåkarn säger följande.
- Ja, då kan Jompa meka, jag sköta fiket och Micke är chef.....

Suck, jag har varit chef många gånger. På mina labb, på Mira, bildarkivet, på osv och det slutar alltid med att man får göra allt själv.

Jag tiger, går och handlar. Det slår mig hur jag börjat ändra mina matvarors inhandlande. Jag försöker köpa allt ekologiskt, allt som är halvfabrikat går fetbort, allt ska vara som runt Medelhavet.

Det är ju populärt med Lchf och det är en bra diet för den som ska banta, men ska du träna måste du äta en hel del kolhydrater. I längden är Medelhavsdieten helt överlägsen. Och dessutom, det är ju så jävlans god mat.

Går tillbaka till fiket. Jompa och slalomåkarn sitter fortfarande kvar. Jag fattar ju varför de tänkte jag skulle vara chef. De är inne på sin tredje java och inget har hänt mer än att slalomåkarn dragit upp glajorna en cm till i pannan och Jompa rullat en cigg enligt italiensk maffiastil.

Vilken är den viktigaste frågan för en fotograf att ställa sig själv?
Vad ser jag, skulle kanske en hel del säga, och sedan tar man ett knäpp på det man ser.

Det är en bra början, men bara en bra början. Det finns en viktigare fråga att ställa. En fråga som förändrar hela ens fotografi och det är följande fråga: Vad vill jag?

Det är en avgörande skillnad mellan dessa frågor.
Vad ser jag?
Vad vill jag?

Den senare frågan leder direkt in på något större. Min världsbild, min personlighet. Det är en aktiv fråga, en fråga som leder till gestaltning.

Vad ser jag, är en ganska passiv fråga. En ganska slö fråga. En fråga för den som inte vill utvecklas. En fråga som leder till registreringar.

Alltså: Vad vill jag?

En tung fråga. Vad vill jag uppnå? Vad vill jag berätta? Vad vill jag berätta om livet? Vad vill jag ta in av livet? Vad vill jag?

Mina fotografiska familj är Anders Petersen och JH Engström. Anders är min storebror. Han som gått före mig. JH min lillebror.  Strömholm var vår fotografiske dirigent. Hans röst finns fortfarande i oss. Den försvinner aldrig. Den kommer jag alltid att sakna. Goro Bertz är mitt sladdbarn. Sedan är jag barnlös och släktlös. 

Jag känner många fotografer, men bara Anders och JH tillhör min familj. Både JH och Anders är såriga, nerviga, känsliga, men också väldigt intresserade av resultatet. När jag ser dom ser jag mig själv. Jag är dålig på mycket, men bra på en del saker. Ganska bra på att överleva alla lägen. Jag är som en räv som söker alla möjligheter.

Kan det bero på att min väg in i den fotografiska världen inte berodde på bilden, utan på att mediet gav mig en chans att rymma. Graham Greene, författaren, sa att man ska inte förakta att rymma. Det kan leda långt. Jag har nog rymt långt och länge.

I Göteborg för länge sedan höll Anders kanske sin bästa bildvisning. Han berättade om sitt starkaste vapen: sin rädsla.

Att rädslan gjorde honom stark. Det var en fantastisk visning. Ett styrkebesked från någon som var rädd, som hade svagheten som drivmedel.

Jag är nästan alltid utsatt för starka vindar, men när jag sitter med Anders i en solstol hundra meter från det gamla labbet på Borgmästargatan, dricker en öl, så faller bitarna på plats. Hans fina fru Julia är med och jag sjunker genom lagren, ner i botten på cyklonen. Där det är alldeles stilla. Jag tänker: det här är fint. Det är fint att sitta här med Anders och Julia och sjunka, känna sig trygg.

På samma sätt är det med JH en tidig morgon på Skåningen. Alla andra fryser, men vi sitter ute. Dricker kaffe, tiger i morgonen. Några ord, gatan är vindpinad men vi drar ner kepsarna och njuter. Vi sjunker, i kamratskapet och förståelsen. Man ska inte snacka för mycket. Vi vet för mycket om det här. Det räcker med att sjunka. Och vi sjunker till botten, till tystnaden, till ron.

Min fotografiska familj är liten, med ett sladdbarn, men den gör att jag sjunker, genom lagren, ner till ron , till trombens botten.

Vackrare än så blir det inte

Det regnade från det lösa taket. Huset låg på en förortsgata, ganska tätt mellan husen. Det var en del folk på bakgården, annars var området tyst. Peter Michel tänkte som han alltid tänkte: Det måste finnas ett torg, några stolar och en känsla av rörelse.

Peter Michel saknade alltid känslan av att sitta på en scen, att iakta, bli iaktagen. Det var hans livsluft. Att vandra mellan illusionerna, drömmarna, det som tickade igång. Inte lugnet, inte gräset, inte döden.

Peter Michel funderade på henne med de röda läpparna. Hon var glad. Han trodde hon hade druckit några dryjjor innan festen.  Ja, han var ganska säker på det. Det sprakade i den öppna brasan. Det luktade nästan bränt om jeansen.

Det var en fin kväll, gatan utanför huset var av den vanliga, tysta förortstypen. Den där sorten där ett nedfallande löv skapar förändring, men brasan värmde, hans kvinna var varm och glad, även om hon senare sa att hon frös som satan hela kvällen.

Peter Michel frös aldrig. Han visste inte vad det var, men hon med de röda läpparna, the red lips, var glad, alla var glada, så då var Peter Michel också glad.

Allting ligger i skuggorna. Jag försöker gå den smala vägen, den väg där mörkret kryper i dikena. En stor örn landar i ett träd. Jag har givetvis kameran i bilen, men träden faller in genom de dimmiga fönstren.

Vid alla sådana här tillfällen förstår jag ingenting. Det kommer långt senare, rösterna, ljuset, läget, minnet av fuktade läppar, en viss pissnödighet. Efter ytterligare en tid återstår bara skuggorna. Minnet och verkligheten har blivit fantasin, rummet där alla vägar är smala och dikena mörka, håriga och svarta. Det är den tiden jag gillar bäst. Tiden då skuggorna får sin sanna innebörd, verkligheten försvann med pissnödigheten och jag är jag och inget annat.

Jag borde sova nu. Jag är trött. Det har regnat. Det har varit en intensiv tid. Konstigt nog känner jag att jag har allt mindre tid över till något annat än att arbeta. Jag vill bara arbeta. Dagarna krymper allt mer för varje dag som går. Den enda riktigt sanna lyckan är att arbeta. Allt annat går att ersätta, men inte känslan av att arbeta med sina egna grejer. Den känslan går före allt annat.

Ju längre tiden går, desto mer dagarna krymper i mitt liv, ju tydligare blir det.

Märklig känsla, att uppleva något så destillerat. Jag funderar mycket över varför så lite böcker, gjorda idag, av äldre fotografers bilder, bilder som finns i andra, äldre böcker, nästan utan undantag, blir sämre i sina moderna versioner. Varför är det moderna böckerna så dåligt tryckta i jämförelse med de äldre? Är det slarv, eller är det tekniken?

Sedan kom flygets tid, trädkronorna, det gröna och vattnet i skärgården före landningen på Arlanda. Kontrasten mellan den grekiska stenöknen och den nästan kvävande grönskan. Men alltid, denna känsla av hur litet allt är.


Jag reser inte långt längre. Thai, USA, Japan, knappt något lockar mig. Jag vill vara i det dammiga Europa, det lilla landet, världen, med den goda maten och de mörka nätterna. Baskien, Andalusien, Grekland, Italien, där historien finns. Jag skiter i varuhusen, teatrarna, biograferna. Jag vill bara ha historien, den Medelhaviga kulturen, de mörka nätterna.


Det är som med fotografi. Det finns ingen fotografi som kan mäta sig med det som gjordes för trettio år sedan. Det gäller även de svenska fotografer som jobbar på idag. De var alla bättre för trettio år sedan. Det gäller mig själv också.

Bianchi Cafe, Norrlandsgatan. Överraskande fint ställe. Cykelbuden landar med rakade ben.

Cyklar genom stan på morgonen. Inga affärer öppna ännu, klockan är halv tio. Lite ofattbart. Åker ut till Skeppsholmen. Ett av Stockholms paradis. Känner att jag måste köpa en anteckningsbok och sätta tankarna på plats. En anteckningsbok ska inte ha några linjerade rader. Blanka sidor är vackert. Som livets blanka sidor.

Fläkten viner, det är nog sommarens varmaste dag. Det har ju varit så många så det är svårt att räkna dem alla. Den igår och den idag. Poliserna äter glass på Bondegatan. En dam cyklar mot enkelriktat rakt in i deras famn. Alla låtsas som det regnar.

Jag skriver i min anteckningsbok. Jag skriver att det mesta är bra, att det nog blir en bra höst och en fin vinter. Att det ser bra ut. Det är viktigt att tro på livet. En bra höst och en bra vinter är fina grejer.

På fiket sitter den bleka bruden i solen. Första gången i år. Den äldre damen ser dålig ut och i parken skiter hundarna vilt. Det är så det är. Det ser bra ut, riktigt bra ut.

Det är en varm natt. Jag sitter med bar överkropp. Natten är svart. Det är så här jag vill ha det. Läget som är just nu, det varma, svarta, stadens milda nattljud. Det är elementen som gör mig lugn, trygg, skapande. Det här läget kommer två, tre gånger per år i Sverige. Det är aldrig tillräckligt varmt här för att lugnet ska sprida sig genom kroppen.

Varje natt kring Medelhavet är så här. Varje natt är detta skapande lugn, denna dolda kåthet, denna insikt i vad mitt liv ska handla om. Lugnet, friden, skapandet, den milda kåtheten.

Natten smeker, den kan smeka det sorgesamma, men den smeker. Den hugger inte.
I natten tänker jag på lyckan att arbeta. För varje bild jag tar, för varje ord jag skriver, vill jag ta mer,skriva mer. Det är en oändlig ström, en elektrisk impuls som aldrig tar slut. Det är som med kärlek, det är kärlek, det tar aldrig slut om du älskar. Det bara ökar.

Att arbeta är den största lyckan som finns. Att arbeta och inom sig känna att man gör skillnad fördubblar lyckan. Det finns inget slut för denna lycka, mer än döden. Det är därför man jobbar, för att hålla döden stången, göra skillnad.

Natten är varm. Jag har en fläkt som går, påminner om Naxos. Där går fläkten hela natten, tillsammans med ljudet av chikadorna spel. Ett ljud som jag med ålderns rätt hör allt sämre, men jag hör fläktens rogivande surr och jag hör stadens milda symfoni och jag tänker att arbeta, göra skillnad, är allt.

Jag är född i lejonets tecken, men känner mig mer som en örn. Jag sitter i mitt örnnäste och ser ner över Naxos alla tak. Siestan har precis slutat, på taken pågår vardagslivet. En ung mor klipper sin sons naglar, en kvinna hänger tvätt, en man lagar en cykel. Små mönster av det som bildar ett samhälle.

Jag är en ensam örn som just läser vad en fotograf säger om ensamhet för örnar.         

 ”Ensamheten finns där, den är stor, men det är okej om man inser att det bara är så här det är”. 

En fri tolkning. 

Jag föddes ensam, har alltid upplevt ensamheten som den mest skapande drivkraften. En älskad ogift fru, barn, några kamrater är de ankare som håller kvar örnen i nästet, men det är ensamheten som är kraften, motorn i paketet. Ensamhet beskrivs ofta som sorglig, men om du tänker över dina val i livet och ser att du oftast valt ensamheten som drivkraft, då får du också glädjas över det. Att du valde och att du ser vad du valt. Att du tar ansvar för de val du gjort.

Kärlek är något annat, det är ensamhetens bränsle, ensamhetens starka motkraft, det ankare som gör att även den friaste örn till slut driver in i meningsfullhetens hamn.

Jag har sedan många år ett förhållande med en italienska. Hon är serisblå, samma färg som Bianchis racercyklar. Smal, ettrig, går som en skållad råtta. Scarabeo, heter hon. En korsning mellan moped och motorcykel. Känns som Max Biaggi har trimmat henne och kastat in några extra kusar i rovan.

Jag sveper ner genom byarna mot havet. Det ylar om Scarabeon. När jag passerar skriker greken på bensinmacken, ” Yasso John, Hallo sweden”. Han tror jag heter John. Det tror alla greker. För sent att ändra på nu. Mitt namn kommer från den tiden då jag hjälpte rumsuthyrarna i hamnen. Mitt smeknamn däremot,”Sweden”, fungerar i alla lägen.

Nere på stranden. Alla dessa vackra män. Europeiska män har gjort något. Det dräller av snygga män och då snackar jag om vuxna män, riktiga män. Inte fjortisar. Ett äldre par i sjuttioårsåldern ligger på stranden. Kvinnan smeker sin man ömt över bröstet. Det händer grejer. De går tillsammans ner i vattnet. Han först, hon efter. Han stannar, står still. Hon stannar tätt bakom honom, lutar sitt huvud så ömt emot hans rygg. Det står båda stilla. Det är så vackert att till och med solen klipper med sina ögonfransar för en sekund. Sedan skrattar han till och de båda glider ner i vattnet.

Ju äldre jag blir, desto ointressantare blir verkligheten. Drömmarna, som ofta bygger på verkliga upplevelser, gestaltas om, blir fantastiska, blir bilder, arbete och förnyade drömmar. Verkligheten…. är överskattad. Jag vaknar till en gregoriansk kyrkokör och Blue Stars mullrande motorer. Bukten är helt stilla, någon kör en maskin på andra sidan stan. Allt hörs med vinden. Kärlek är avstånd och närvaro. Allt blir längtan vissa morgnar.  En båt taxar ut mot Paros. Vinden ökar, båten sätter segel och bukten krusas plötsligt av vindarna.

En sval natt, kände mig som en munk i ett kloster. Jag bor i ett kloster. Han som skrev Zorba, Kazantzakis, gick i nunnornas skola. Han gick i samma trappor som jag går i nu. Den trebenta katten tittar förvånat då jag klivet ut genom dörren. Vinden har ökat, avstånd är längtan, En chartersegelbåt har bråttom ut? Polarn ligger på den sydligaste udden, skickar meddelande: Kommer till lunch. I morgon blåser det upp.   

Skepparn och jag sitter i Bermudaträsket. Stället där alla barerna samlas. En vacker kvinna kommer gående. Jag säger det till Skepparn” Vilken vacker kvinna”. Han svarar snabbt.”Hon påminner om din ogifta fru hemma i Sverige”. ” Ja, du har rätt, säger jag, fast min ogifta fru har ännu vackrare ben”.

”Vill du ha en glass”, frågar Skepparn.

Det vill jag och vi kallar på Eleni, som påstår att hennes senaste år varit en ”disaster”. Det syns på henne. Hon har blivit tio år äldre på nolltid.

” Det är åldern”, säger Skepparn. ”Det är något annat också”, säger jag och vi får våra glassar av ”DisasterEleni”.

Jag går till begagnadebokhandlargubben. Han ler då han ser mig.” Kom du idag eller har du varit här sedan i maj”?

Vi skakar hand och jag tar en deckare efter trettio sekunders koll. Sedan går jag upp till Örnnästet.  Det blåser hårt. Det blir nog två lakan i natt som täcke.

Jag lyfter. Jag vet inte vad det är, vinden, calamares, den sandiga vägen, solen, ensamheten. Det fria, ja, det fria, friheten, den ansvarsfulla friheten, är det nog. Hemma i Stockholm lyfter jag nästan aldrig. Det är inget fel på mina vänner, men omgivningen är fel. Gatorna fula, torgen vedervärdiga med sina likriktade människor, alla dessa hopplösa butiker, det nervösa att inte passa in, de galna hyrorna…Det är hemskt att säga, men allt det drar ner, irriterar, ängsligheten. Jag ser inget hopp och frihet i mina Sthlmskvarter, bara ängslan, oro och inlåsning. Alla väntar på det värsta??

Jag har funderat på vad ett hem är? Är det lägenheten, är det omgivningen, är det tankarna? Givetvis är det tankarna, de tankar som kapslar in mig. Rummet är bara skyddet mot vinden, det måste finnas en harmoni utanför rummets väggar. Det måste blåsa en vind som smeker din kind, som ibland rufsar ditt hår och ibland gör dig gråtfärdig, men det måste vara en vind som blåser åt rätt håll. I mina hemmakvarter finns ingen vind. Så är det. Det har slutat blåsa, vinden har stängts in, paketerats, blivit en tetrapack man kan köpa på en svindyr ekologisk affär där de alla bär samma skjortmärke. 

Det sista var kanske orättvist, men vinden, den friska, smekande vinden, finns numera i en tetrapack, eller har jag tagit fel igen? Jag säger inte att det är enkelt, jag tar mig inga stora ord, men jag vet vad jag känner och just nu blåser det en vind på mig. Det är inte den som smeker kinden, inte heller den som gör mig gråtfärdig, men den rufsar mitt hår. Det får vara bra så.  En vind som får mig att tänka på vad ett hem är…

Jag var på Fotografiska, kollade in Strömholms utställning. Den utstrålade harmoni. Den i särklass bästa de haft, tillsammans med Sarah Moon. Inget växte över kanterna. Vissa röster har gnällt på en del stora kopior. Det gör inte jag. Den omväxlande hängningen gör också att man kliver in i olika känslolägen.

Boken däremot ställer jag mig tveksam till. Den visar på ett problem som finns med fotografer och deras liv.Om ingen skriver deras story medan de lever, så blir det ankskit. Nu har man försökt ställa samman en bok om Christer på hörsägen. Vi som var polare med honom ska berätta. Det är skit, funkar inte alls. Storyn om livet måste skrivas minns det levs. Det är därför jag skriver så förbannat, här, i böcker, överallt. Jag tycker det är viktigt att det skrivs om fotografernas liv, om hur de levde, vad de gjorde och hur snacket gick då det gick, inte 30 år efteråt.

Jag fick ju inte ställa ut på Fotografiska eftersom de ansåg jag var för lika  Strömholm och Petersen. De måste tänka på sin publik som plantan som ringde mig uttryckte det då hon fimpade mig från Fotografiska.
Det är lugnt. Om tio år är jag där ändå eftersom det nu bara finns två fotografer kvar som har skildrat 70,80 och 90talet konsekvent. Jag är en av dom.

Anders Petersen ska ställa ut på Fotografiska. Han hamnar i samma läge som Christer Strömholm. Vem fan skriver storyn om hans liv? Vem vet hur snacket gick då det gick? Och vem kan uttrycka det hela?

Strömholm fick en vettig bok skriven om sig själv. En bok han själv inte gillade, men det var Tor Ivan Odulfs, Skymningen gör dårarna oroliga,,,finns på pocket, otroligt bra.
Åsa Moberg hjälpte Tor Ivan att skriva den boken. Den har en hög litterär kvalitet.
Den bäste skribenten, en som visste hur snacket gick då det gick på 80 och 90talet, Timo Sundberg, har tyvärr gått bort. Han hade kunnat skriva om Anders P.

Som sagt, det finns inget vettigt att läsa om Strömholm,  förutom Tor Ivans bok och Tor Ivans förord till Poste restante. Ett långt reportage i Camera av Allan Porter, Hasse Erixons fina besök hos Christer i Paris 1978( Foto) och Timos text i Indicier klassar jag som de bästa texterna.

Om Anders Petersen har jag hittills inte läst en vettig text, en text som varit nära, medverkande, på huden, ställt de rätta frågorna, lyssnat in läget. En skrivare som skriver som Petersen plåtar. Det mesta görs av fotoskoleelever och folk som beundrar honom. Det funkar inte, man måste vara på samma nivå. Jh Engströms film om Petersen, precis som Joakim Strömholms film om Christer tangerar, men saknar för mycket, för att det ska bli ett djupt porträtt.

Tidig morgon, en av de fantastiska morgnarna. Min ogifta fru har precis klätt på sig i motljuset. Jag sett hennes underbara kropp, vi sagt adjö i porten. Jag går hemåt, de lätt beslöjade gatorna, morgonljuset, den loja morgonkåtheten som vilar i kroppen. Bakom mig en kvinna som går med starka, klapprande steg. Fan, det är sexigt, kvinnor är militäriska, mycket mer militäriska än män då de klapprar fram på gatorna. Toksexigt. Man blir lite spak, tänker på piskor och njutning. Yes, baby.

Min vackra ogifta fru hade ett inlägg igår där hon skrev att vi män sterotypiserar kvinnor. Tro fan det, hon skulle bara vara med mig i denna stund. Det klapprar bakom mig. Min ogifta fru klapprar som fan då hon marscherar på gatorna. Starka kvinnor, svängande äschlen, halleluja, snacka om att man som man kommer igång. Underbart. Klapprande kvinnor och svängande äschlen är allt en man behöver. Yes baby, det är livet, liksom. Hellre ett äschle än femtio tusen kronor. En skön häck är allt, trygghet, skönhet, Alibaba, lukter, dofter, äventyr, halleluja, framtid, livsglädje jessjess,,,

Den klapprande passerar mig, det är en vacker morgon, en av de vackraste. Jag känner mig som Henry Miller en dag i Paris på femtiotalet. Min ogifta fru klapprar mot Djurgården. Åh, alla dessa män som får njuta av hennes klapper, styrkan hos en kvinna som vet sitt värde, sin sköna röv, sin djuriska kraft.

Det är en vacker morgon, den klapprande stannar upp, ger mig ett leende, som om hon kunde läsa mina tankar, vilket hon givetvis kan, det kan alla kvinnor. En mans största misstag är att tro att det han tänker inte uppfattas av kvinnor. Män, pojkar, unga grabbar, kvinnorna fattar allt, de är liksom med i matchen,,,det är vad det handlar om. Hon ler emot mig, går in på dagiset.

Det är fan en skön morgon. Jag ska ta och cykla. Jag har gjort mitt idag. Jag har upplevt det bästa av allt.  Livet, det ljuva livet, det ursprungliga, människans väsen, skapandet urkraft.

Det finns en fin passage i den fantastiska boken Post Scriptum. Boken om Strömholms liv. Det är verkligen en rörande bok och passagen jag tänker på är när Strömholm, som höjdpunkten i sitt fotografiska liv, ska visa diabilder i Arles. Det går helt åt helvete, taket ramlar in, projektorerna kommer i oordning och bilderna presenteras i helt fel ordning. Gudskelov blir det ändå succe.

Jag kom och tänka på det, på mig själv, då jag en gång skulle ha en stor bildvisning på Kulturhuset. Jag och fotografen Georgios hade i en vecka kört de två projektorna i timmar, bytt bilder, fixat, bråkat och till slut fått ihop ett två timmars bildspel.

Det är knökfullt på Kulturhuset, projektorerna startar, något skit händer och alla bilder kommer i fel ordning. Jag hör Georgios grekiska eder, malacka, malacka, det är tungt som fan, men jag håller färgen, kör på och det blir succe.

Det är så det är och det är väl vad den här Strömholmboken handlar om. Att man hela tiden måste ta om, erkänna de nya förutsättningarna, att inget är givet. Det enda som är givet är att man måste vara öppen för förutsättningarna, både de man trodde på och de nya.

Jag minns på sjuttiotalets början då man var ganska berusad av kvinnor. Hur man kunde ta en bild av en kvinna, hon kanske hamnade i ett hörn av bilden och sedan hur man gick hem, framkallade filmen, satt med kontaktkartan och en lupp och verkligen försökte se hur hon såg ut. Hur man inbillade sig att hon såg ut?
DET var verkligen en stark känsla, som ett kraftigt rus som drog iväg med en. Eller första gången man lyckades ta en skarp och riktigt exponerad bild. Hur man njöt av det och kompositionen.

Jag är självlärd i allt. Gick i fotoskola en termin, pluggade tre år på universitetet utan att lära mig något. Mina språk har jag lärt mig på gatan. Jag har aldrig gått en kurs i någonting och kommer  heller aldrig att göra det. Jag tror på selfmade. Jag lärde mig hur datorerna fungerade genom att misslyckas, göra om, photoshop likaså,,,jag har haft sk photoshoplärare hemma, folk som specialiserat sig på photoshop, trevliga killar, som vet allt om spakar men lite om BILD. Deras bilder är och var så usla att man kunde gråta för mindre.

Idag florerar det en slags missförstånd. Har du en kamera, har du photoshop, eller har du en kamera med film och ett labb, ja, då kan du fotografera. SÅ enkelt är det inte. BILD, BILD, är något annat än redskapen. Känslan är något annat än redskapen.

Så är det och så kommer det alltid att vara. Att många har mycket men få har känslan. Men, det viktigaste är ändå den där berusningen man får då man lyckats med en bild. Vikten av att låta sig berusas av denna bild, att stanna i den, lukta på den, ta fram den, njuta av den, visa den, ge bort den, knyta vänskapsband...det är BILD och LIV i mina  ögon.

På fiket lyssnade jag på två kvinnor som snackade om sina barn som skulle välja skola. Ärligt talat, jag blev ganska trött. Den här privatiseringen av skolan måste kostat så otroligt mycket mer än den ger. Mina barn är vuxna nu, men jag minns vilket jävla tjat det var om vilken skola de skulle gå i. Rena dravlet helt enkelt. Allt hade varit bättre om de bara gått i den kommunala skolan. Att den kommunala skolan bara funnits och varit bra.

1956 började jag i första  klass i Sundsvall. Jag ville inte att min mamma skulle följa mig till den första skoldagen, men på vägen blev jag osäker och så kom mamma och följde mig. Det var i princip den enda gången hon besökte skolan, förutom något enstaka besök vid föräldrarsamtal och givetvis skolavslutningarna.

Mådde jag dåligt av det ? Oroade sig mina föräldrar någonsin för hur min skola var, hur lärarna var, hur pedagogiken var? Aldrig.

Hur är det idag? Alldeles för många föräldrar är ju helt äggsjuka, har ju fullständigt horribla krav på skolan.

Hur var min skola, mina skolor? Gick ju några, stora som små. Jättebra, starka, stränga, ibland väldigt stränga lärare.Jag minns bara en dålig lärare, en fransklärare som hade dåliga nerver.
Var det mobbing? Såg aldrig någon. Var skolmaten dålig? Visst klagade någon ibland, men de flesta åt som fan. Jag klagade aldrig. Åt bara allt som fanns.

Hur var pedagogiken? Inte fan vet jag? Det stod en lärare där framme och vi gjorde som han eller hon sa. Svårare var det inte. Kände vi oss någonsin nerkörda i skorna? Aldrig. Hade vi några problem med i vilken skola vi skulle gå? Nej, vi gick i den vi fick gå i. Hade mina föräldrar några krav på skolan, typ pedagogiska? Knappast inte, inte mer än att vi inte skulle få spö i skolan.

Nå, vad blev resultatet? Vi blev den bäst utbildade generationen någonsin. Konstigt va? 

All the lonley people,,,,vinterdäcken på,,,Det nafsar i vargbaken, vintern på gång. På fiket hänger underfundige Krille med sin svarta väska. Man får passa sig, rätt var det är viker han upp flärpen och plockar fram något. Vi kollar på kopior, fina grejer, vi kollar på böcker, mer böcker. Fine Krass Clements som jag en gång var polare med.

Krille visar mig en bok, Wonderland,,,väldigt fina grejer, tjock, kompakt, liten bok. Min sorgerliga sida kommer fram. Jag tänker: varför har man aldrig hört talas om den här killen osv...

Jag bläddrar i boken. frågan Varför? hänger över mig. Tänker på DN. I helgen hade de massor med litteratur i tidningen, bra intervjuer. Aldrig att det skrivs om fotografer eller konst på samma sätt. Det enda man skriver är något allmänt. Ta Babel, eller litteraturprogram, där en energisk programledare intervjuar fler författare på en kväll än vad Svt gör på ett helt år då det gäller fotografer, kanske decenium.

Att vara fotograf är att inte existera, inte finnas. Jag vet att alla författare inte ses, finns i offentligheten, men litteraturen finns där. Fotografiet existerar inte. Det känns som om man lever i en värld som inte betyder något, trots att alla säger en hel del annat.

Vi sitter där och bläddrar, jag börjar fundera på om jag verkligen orkar med det här längre. Det här med att mitt medium inte existerar, att den fotografiska världen inte tas på allvar? Sedan kommer jag på hur jag ska se på det hela. Jag är en poet. Poeter existerar inte, kanske då och då, men de är livsnödvändiga. I alla fall för de känsliga, de som behöver något mer än maten på bordet.