Ännu värre blir det då någon ska skanna diabilder med glasramarna på. Jesus, det är som att spela gitarr med gitarren i gitarrfodralet. Jag gav upp. Jag tror min proffspolare också gav upp. Låt dom hålla på.
Nu har det hänt något med skidåkningen? Jag har plötsligt, efter tre år utan skidor, börjat titta på Shiffrin, hur hon åker, hur de speedcheckar innan de sätter i kanten för att få flow i åkningen. Jag har börjat drömma om hur jag står i en backe, rakt ner, fem meter, sedan trycker jag på högerskidan, lätt tryck och jag åker till vänster, flexar i vänsterbenet och jag är på kant.
Underbara drömmar. Sådant här kan jag hålla på med hur länge som helst. Skidåkning har en fantastisk egenskap. Det är så mycket teknik, som ska utföras, inte köpas. Du måste åka skidor. Det är enkelt, ett par skidor, pjäxor, stavar och sedan är det som att lära sig spela trummor. De olika kroppsdelarna ska göra olika saker, armar, bål, ben, fötter, alla ska göra olika, det är helt fantastiskt och det kan man hålla på med i minst tre månader per år. Varje dag.
Sedan blir det sommar och cykeln. Det är en annan grej. Inte mycket till teknik, men meditation. När jag cyklar är jag i en annan värld. Det ser ut som om jag sitter på en cykel, men jag drömmer konstant. Jag ser mig själv i andra situationer, det kan vara att jag har sex, det kan vara att jag sitter bakom ett band och spelar trummor. Jag är liksom aldrig riktigt medveten om där jag är, naturen, bergen, havet, det är en ridå, en kuliss för mina drömmar på cykeln. Först då det blir riktigt jobbigt så börjar jag tänka på att jag är loss, är Contador och kör för att hänga av de andra i sista backen.
Jag är en drömmare och en romantiker. Jag är nog dålig på verkligheten. Verkligheten är aldrig lika intressant som drömmen.
Min fru tycker inte Lundell är något vidare. Hon är ju yngre än mig. Vi snackade om det. Jag kan tycka att en dokumentär om Dali, Rothko, Birgitta Stenberg, Lundell, Strömholm, Georgia O´Keffee är superintressant, men alla är äldre än mig. Däremot kan jag inte hitta en enda dokumentär om någon född säg på 70-talet som jag tycker är det minsta intressant. Hon kunde inte heller säga någon i stunden.
Varför det? Varför är alla dokumentärer om de äldre konstnärerna så förbannat intressanta och de nya så förbannat trista. Är det allt tjat om genus, hbtq och identitetspolitik? Jag vet inte, men det kickar inte då det blir för problematiserat. Är jag dum i huvudet?
Det är som med hockeyspelare. Alla dagens hockeylirare är som grå lackmuspapper. De suger in, det mörknar och sedan blir det inte mer. Jämför med Red Machine, Sterner, Tumba, Lillstrimma, Firsov, Gretsky, snacka om profiler,,,Hockey har blivit en otroligt korkad sport. Ett slags machissiomons sista utpost, dessutom alldeles för dyr och medelklassig sport.
Det är en slags diskussion om Vita havet. Jag läste den där arbetsgruppens förslag. Det var så självgott så man baxnar, men grundproblemet är ju inget nytt. Hur ska man få andra än medelklassen till att bli konstnärer och hur ska man få andra än medelklassen att köpa konst.
Svaret är ju enkelt. Ett jämlikt, socialt och ekonomiskt fungerande samhälle. Så länge arbetarklassens största kulturella intresse är Schlagerfestivalen får vi inga konstnärer från arbetarklassen. Jag växte upp i arbetarklass och det var min styvfar som läste mycket, Ivar Lo, engelsk litteratur, fick mig att förstå att böcker var viktigt och därför började jag läsa och därifrån kom min konstnärliga utveckling. Det spelar ingen roll VAD du läser, det handlar bara om ATT du läser, efter ett tag får du ett sug. För mig gjorde det där suget att jag ville resa, lämna min bakgrund, komma bort, se annat. Allt detta var litteraturens och författarnas förtjänst.
Idag läser inte de unga. De kommer att bli idioter, tyvärr. Det duger inte med att se Netflix, efter filmen är klar, är du klar. En bok hänger kvar, du vaknar på morgonen och vill fortsätta läsa. Det har skapats ett rum inom dig, du vill tillbaka dit. För mig skapade en längtan, jag ville se, jag ville uppleva och jag ville också skapa. Det var det viktigaste: Att jag ville också skapa.
Jag ville inte bara glo. Jag ville skapa, göra, berätta.
Det var så det började.
Nu när jag tänker på bild och ser dessa eviga frukostar, solnedgångar, barn, barnbarn på tex Insta så ser jag direkt vad som saknas. Dessa bilder skapar ingen längtan. De beror på att människorna som tog dom bara registrerar, de skapar inte, bilderna överför inte deras yttersta längtan. Stendött. Då jag tänker på bild tänker jag på att jag är där, med i rörelsen, jag hör, jag känner doften, jag vill vara med....
Så kan det vara, så var det.
Dagen är på noll, kaffet är klart. Ridån kan dras isär. Var hälsad fredag.
Kommentarer
Skicka en kommentar