Vi rymmer,,,,

Vi rymmer kaféet. Vi är tre män som träffs några gånger i veckan på fiket. Vi kommer alltid strax innan de öppnar så vi får i alla fall en timme tillsammans i ostördhet. Idag  blev det något annat. Det dräller in en fem, sex unga människor och vi rymmer ut.

Sådan hemsk verklighet. Vi rymmer för de unga. Vi är rädda om våra liv.

Det är så det är. Förtvivlat. I Grekland går det långsamt åt helvete. Det ökar hela tiden och de får inte heller ordning på de döda. Hos oss ökar smittspridningen men vi håller ner de döda, men vi ligger högt. Vad hjälper det att den svenska överdödligheten är en av de lägsta i Europa, den sjunde, Grekland den sjätte och sedan givetvis Finland och Norge, men Sverige kan inte jämföras med de länderna. Vi lever och reser helt annorlunda.

I min grannby på Naxos, testas 150 personer, 11 är positiva. Det är rena dråpslaget. Alla umgås på något sätt, alla går till samma affär. Jag fattar inte hur det ska sluta?

I Sverige rekommenderas nu munskydd på jobbet, på affären, i kollektivtrafiken och där det är trångt. I princip kan man säga att rekommendationen för munskydd nu gäller överallt.

Jag känner mig desperat. Allt står still, när allt borde vara i rörelse. Alla platser är kontaminerade. Sedan har jag massa undringar. Varför blev ca 30 procent av de vårdanställda sjuka då de tog  Astra Zenecas vaccin? Det är verkligen ingen bra signal?  Jag vet att en del blev riktigt sjuka och att det är ett väldigt mörkertal för att anmäla dessa biverkningar. Det var inget typ ha ont där sprutan togs utan betydligt allvarligare.

Jag hamnar i stiltje, läser Lundells Allt är i rörelse. Så förbannat bra. Han ställer frågan vid 60 års ålder: Vad vill jag göra de sista 20 åren? Om han nu får de sista 20 åren. Det kanske bara blir femton.

Idag är han 71, som jag och frågan blir allt mer relevant. Vad vill jag göra de sista 10 åren, som kanske blir fem, kan bli femton, men det är överkurs. Tiden är utmätt.

Vad vill jag göra, frågan han?

För mig är det enkelt. Jag sätter upp några punkter.

Var vill jag bo? På Naxos, minst 8,9 månader per år och en sväng i Stockholm.

Vill jag resa någonstans? Nej, ingenstans. Är helt ointresserad av resa, gå och glo. Den tiden är över.

Den enda resan jag vill göra, är på vintern, till fjällen och en månads skidåkning.

Vad vill jag arbeta med? Det jag arbetar med.

Känns familjen viktig? Familjen är alltid viktig men ju äldre jag blir, desto mindre viktig är den. Min fru är viktig och mina barn är viktiga och vänner, men känslan av att vara ensam, få vara ensam är precis lika viktig. Och den här känslan av ensamhet växer hela tiden. 

Egentligen handlar frågan bara om konkreta saker: Var vill du bo, vad vill du göra och med vem vill du göra livet med?

Jag bombar ut mina bilder. Det är en slags reaktion på att inget händer. Det är ett slags  "jag sparkar dom jävlarna på smalbenen". 

Jag är helt enkelt förbannad på att inget sker. Därför bombar jag på, för att bli av med att visa mina bilder, slippa skriva mina texter, men det jävligaste av allt är att ju mer jag bombar på, desto mer bilder gräver jag upp, desto mer texter skriver jag. Det är ett vansinnigt hjul som bara snurrar på och det snurrar bara snabbare. Det kommer att ta mig ett år att köra ut allting, sedan ska jag få frid, tror jag. Jag vet att jag har fel. Om ett år öppnar jag en annan garderob och ut faller ytterligare tusen bilder som jag måste köra ut och skriva texter och berättelser till och det tar aldrig slut.