Vissa dagar faller snön...

 Snön faller. Min fru säger: Så vackert det är då snön faller. 

Jag promenerar. Snön faller och jag med den. 

Jag vet vad ångest är, slitit med den i 30 år, kanske mer, men det jag känner nu är något annat. Att kroppen inte vill följa med. Kanske depression? Jag snackar med en polare som säger: Jag har börjat fundera på hur jag ska ta livet av mig om jag får demens.

Det är lite där det är. Jag går, det är skönt då jag går. Då jag stannar, då faller jag med snön. Jag har inte mer att ge. Kroppen styrs av psyket och psyket vill inte ge kroppen de positiva vibrationerna.

Jag vet inte var det ska ta vägen? Kanske den här förbannade covidpandemin har knäckt oss helt, kanske har vi kommit in i cirklar som vi inte kan komma ur. Kanske blir det ett annat liv att leva. 

Jag har aldrig känt mig så kringränd av idioti som nu. Den moderna tiden är ju helt hopplös, pandemin på det, gör det än värre. I mina unga dagar fanns det alltid en rand av skärpa där borta då ångesten härjade som värst. Man hade ett tydligt hopp, man hade något man såg fram emot, man hade ett leende.

Nu, för första gången i hela mitt liv ser jag inget hopp, ingen rand av skärpa. Jag ser bara en sorts längtan efter att rädda de sista resterna. Jag ser ingen utveckling någonstans. 

Man skriver att ovanligt många vill se Schlagerfestivalen digitalt. Det är så man vill gråta. Det är på den nivån.

Det snöar. Jag tittar på bilder från en människa som rymt till bergen, snön och skidåkningen. En människa som lever i elementen, vind, sol, snö och kyla. Det är ungefär där jag ser hoppet, framtiden. Den moderna tiden håller på och tar livet av oss.

Jag säger till min fru. Ja, det är vackert då det snöar.