Den baskiske pojken---

 Pendeltåget från Portugalette, Sestaœ, Baracaldo, in till Bilbao. Jag åkte ofta det skrangliga tåget, klev av stationen, gick över gatan  in på ett kafé som serverade mig en Cortado. Jag kunde snacka spanska men inte baskiska. Agur, var vad jag sa, en hälsningsfras.

Jag drack Cortadon, enormt god, året var 1972, före Francos död. Jag hade lärt mig vad spanskt kaffe smakade, skulle aldrig gå tillbaka till det svenska hemkoket. Sedan tände jag min spanska Ducados, en cigg som smakade dynamit.

Jag var snyggt risslad, mockastövlar, en Domkeväska med två leicor, 21 mm och 35 mm, fem rullar Tri-x. Jag var på spaning efter äventyret. Bilbao var ofta dimmigt, inte av dimma utan av smog, fruktansvärd smog från Alto Hornos, den väldiga, stinkande järnfabriken. Ibland såg man inte ens gatlyktornas sken, men den här dagen lyste solen. Baskien var på sitt bästa humör.

Jag satt där i en baststol, såg folk komma ut ur stationens två öppningar. Jag var där för att skildra något, för att ta reda på något, kanske mest om mig själv. Det var i alla fall en bra början med Cortadon och Ducadosen. Jag skulle ta metron vidare, norrut, till ändhållplatsen, där jag skulle vandra omkring den här dagen. Där jag skulle se killen som står med cykeln ovan och vi tittade på hur kompisarna dök i vattnet från kajkanten.

Men just då med Ducadosen läste jag på min stapplande spanska hur snuten fångat några ETA-soldater. Det var hårda bud, minsann. Mycket hårda bud. Baskien försökte frigöra sig från Francos fascism och varje gång Guardia Civil mötte mig, kollade på mig, stack jag direkt in i ett hus och gömde mig. 

Det skulle eskalera med våldet, kriget. Det hände att snuten sköt efter mig, en gång välte vi min gamla Volvo på högkant som barrikad då det slogs som mest i San Sebastian. Nästa varje vecka slogs det, nästan varje vecka gick folk åt, ofta dog man.

Det var hårda bud och jag drack min Cortado. I tankarna hade jag Graham Greene. Det kanske var baststolen som fick mig att tänka på honom. Beundrade honom. Bara att skriva en roman som utspelar sig i Stockholm utifrån en karta. I och för sig kastade han om stadsdelarna i romanen, det var helt jävla fel bitvis, men bara att göra det greppet. Han skrev två romaner det året, han hade gift sig och behövde pengar så  i det perspektivet: Vad fan är en omkastad karta.

När jag druckit upp kaffet, rökt Cortadon, den enda ciggen jag rökte på dagen. Jag rökte bara till Cortadosen, så gick jag in i metron, tog tåget norrut, till slutstationen där jag kom att träffa den baskiske pojken.