Resan till Sifnos...

 Katamaranen vrålar fram över egeiska havet. Den slår hårt i vågorna och jag funderar över varför jag inte tog den stora båten. Mår nästan illa, men så slår skepparn av och vi glider in i hamnen på den vackra ön Sifnos. Jag var där en massa år tidigare, då jag gjorde en del öreportage. Nu är jag tillbaka med sambo och barn. Det är en sensuell ö och vi tar en taxi upp till stadens huvudort, där också den lilla utposten, Kastro, inte ligger långt borta. 

Vi fortsätter till Faro, på den yttersta udden av ön. Där stannar vi. Det finns knappt en enda restaurang utan vi går en lång promenad längs havet till den lilla restaurangen. Jag tar några bilder, min sambo jobbar åt en resetidning. Det var så vi träffades. Jag fick ett pris, ett par skosnören, som delades ut av henne och Johan Tell, den underbare skribenten, som jag en gång i tiden hade på workshop. Han plåtade bra men skrev fantastiskt, så jag sa att jag trodde nog han borde skriva mer. Han tog mig på orden och blev en strålande skribent. 

Jag fick skosnörena och blev ögonblickligt kär i kvinnan som delade ut dom. Det tog lång tid att få ihop något med henne, men till slut kom vi att leva ihop i 11 år och resa och arbeta ihop. Nu var vi på Sifnos.

För att göra saken ännu krångligare så hade min dotters mamma en gång i tiden bott i Grekland och varit ihop med en grekisk man som  var smycketillverkare och hade en affär och verkstad i Kastro. En dag åkte vi dit, kollade på grejerna i hans butik, fina saker, jag berättade att min dotter var hans exs dotter och han blev mycket glad över det.

Jag bestämde mig för att hylla ögonblicket och köpa en ring till min sambo, en ring som mitt exs före detta kille gjort, och min sambo fick välja en. Givetvis valde hon en av de ytterst få som min dotters mammas ex inte hade gjort. Skit samma, valt var valt.

Det var en vacker ring, det var en vacker sommar. Min sambo skrev att vinden gled in under den tunna klänningen. Jag minns att den var blå och mycket vacker och från den sommaren har alltid blå klänningar, bara ben, betytt något speciellt.

Jag tog mina bilder, hon skrev sina texter och allt publicerades. Två år senare var jag tillbaka. Då var våra reportage utrivna ur tidningen, uppsatta inom glas och ram på många olika krogar och kaféer på den vackra ön Sifnos.