2 febr....

 På gymmet träffade jag en väldigt muskulös kvinna. Jag kände igen henne. Hon har passerat i mitt huvud många gånger. En gång i tiden låg hon på en båt, på rygg, på en soffa, mellan Ios och Naxos. Jag stod ovanför henne. 

Tog en bild.

När vi klev av båten tittade hon plötsligt ilsket på mig. Den där ilskna blicken har förföljt mig. Nu var det trettio år senare. Hon började prata med mig. Jättetrevlig. Jag sa ju aldrig något om den ilskna blicken, men mina bilder hade hon koll på.

Det är sånt som händer. Igår fick jag ett väldigt fint mail från en vän. Dottern till Gry, tjejen från Skogsnäs med det vilda håret. Hennes dotter satt och tittade i någon bok jag gjort där hennes mamma var med. Varför hon hette Gry, vad hon hade gjort?

Vackert.

Jag köper fyra grejer på nätet. Är det miljövänligt? Jag drunknar i alla lådor man får. Det är ju vidrigt. Det kommer att bli en helvetisk sopsortering.

Den lilla flickan stod på muren. Jag hade tagit tåget från Sestao på ena sidan Bilbao, åkt ner till stan, fortsatt vidare med ett annat lokaltåg så långt det gick. Till havet och Muren. Den var en långgrund strand där killarna spelade fotboll och jag strosade runt lite. Jag såg blicken, den oskyldiga kroppen, den känsliga situationen som jag senare kom att känna igen med mina barn. Var går gränsen för integritet? I alla år publicerade jag den inte, kändes inte hundra, men samtidigt kan man inte vika ner sig för de tyckande moralisterna för de har alltid fel.

Alltid.

Digitalbild. Klippgatan.Tri-xfusk med Silver efex pro 2. Ett vackert ställe att bo på. Det finns få ställen som lockar, men att bo på Klippgatan, i hörnet, högst upp, med utsikt mot Vita Bergen, hade passat mig. Jag har varit nära. När jag bodde på Erstagatan var det nära att jag bytte mot en som låg högt och såg ut över Vita Bergen, men jag tackade nej. Älskade den gatan, hela stråket från kiosken, där Lena bodde till vänster och jag hade labbet till höger i backen och kiosken, denna underbara kiosk, som långsamt blev en katastrof. 

Jag minns invandrargrabbarna som skötte den på slutet. Min kexchoklad som jag ofta köpte hade alltid olika pris och det var alltid flera kronors skillnad. Det var som att gå på minerad mark att handla där. På andra sidan Erstagatan, utsikten mot Skeppsholmen. Stod ofta där och tittade på huset med egen tomt som låg bakom Af Chapman. Huset som mormor tyckte jag skulle bo i och som hon fixade till mig, men som jag tackade nej till.

Nu faller ljuset, den vita snön blir långsamt grå. En dag blir kväll och en dag som blir kväll är samma sak som en siesta.