Söndag...

Christiania, 1974.

Hade en intressant meilväxling med en vän utomlands. Han skulle flytta hem till Svedala, till sina rötter, till en slags gemenskap. Jag kom att fundera på det där hela dagen. Det här med gemenskapen och boendet.

Min gemenskap finns på Söder. Om jag skulle bo och flytta hem så att säga, så blev det till Söder i Stockholm. Jag har bott i Sundsvall, Uppsala, Lund och i Södermanland, men jag skulle aldrig kunna flytta till sådana ställen. Och den svenska landsbygden tar död på mig direkt. Finns inga fik och inget att hänga upp sig på. Då måste man bo med en partner. När vi hade vårt sommarhus i Södermanland  fick jag lappsjuka direkt min fru stack. 

Jag skulle kunna bo på en plats som Duved eller Åre, men annars vete fan. Jag kan se mig själv bo i ett litet hus, superlitet hus i Sverige, vid ett fjäll. Allt annat går bort.

Gemenskapen? Jag är en mästare på att skapa gemenskap för mig själv och jag är ganska bra på att vara ensam, men jag kräver ett Medelhavsliv, och det finns bara i stora städer eller på orter som har något som leder till att de har mycket besökare typ Gotland eller Åre.

Men, som jag sa, jag har min gemenskap i Stockholm och på Naxos. Varje gång jag åker ur på den svenska landsbygden på jag panikångest. Eller till  svenska småstäder som Nässjö, Nyköping, Norrköping, fruktansvärda ställen. Den värsta staden av alla är Sundsvall. Jag kan knappt sätta min fot där utan att drabbas av skälvningar i själen, men det beror väl på att jag växt upp där. 

Jag har en galen idé om mitt åldrande. Jag tänker att jag ska plåta så långe jag orkar och sedan bara skriva. Vilken imbecill tanke, den dagen jag inte orkar plåta, orkar jag inte heller skriva. Den dagen jag kommer till det läget så måste jag bo så jag kan hasa ut till ett fik och sitta där och glo hela dagarna. Då kan man nog säga att livet är över.

Gemenskap? Egentligen är det bara min fru, mina barn och mina vänner, men jag tycker verkligen om att skaffa nya vänner, bosätta mig på nya ställen och bygga upp nya gemenskaper. Det absolut värsta som finns är att resa någonstans i en vecka, gå som en jävla turist och glo. Avskyr det. Var jag än kommer så är det första jag känner in: Vill jag bo här, vill jag stanna här? Vad finns det för folk jag kan ungås med? Att gå till stranden, att konsumera, att göra allt det här turistiga är helt ointressant för mig. När jag kommer till ett ställe så är första och enda tanken: Vill jag bo här? Kan jag göra bilder här? Om inte, goodbye,, Det är inte ovanligt att folk åker till typ New York och går och glor på gatorna. Okej, det är fint men jag är inte intresserad. Jag vet att NY inte är möjligt för mig att bo i, för dyrt. så då är det inte heller intressant. Jag måste kunna stanna ett år, minst sex månader, annars får det vara. I min ålder, med allt mitt resande, finns det inte många platser längre som intresserar. Mitt resande är på ett helt annat plan: Komma någonstans, stanna, gå på djupet, finna en ro och en möjlig känsla av att kunna arbeta. Det är därför jag så länge drömde om en husbil, det skulle vara mitt hem, min borg, och sedan kunde jag gå ut från den och göra bild, men jag skulle ständigt återvända till platsen som gav mig frid och arbetsro, husbilen.

Vad kan man få ut av detta? Att mitt hem är viktigt, den viktigaste platsen i mitt liv. Att jag älskar mitt hem på Naxos och accepterar mitt hem i Stockholm för gammal kärleks skull. Hur det blir då jag blir riktigt gammal vet jag inte, men jag har en bild av att jag varje dag hasar ut till ett fik och det är där jag långsamt dör och upplever glädjen i att se livet på samma gång.