Det är på natten det kommer

 

Det är på natten det kommer. Det var vad han sa, Hemingway. Jag läser och studerar Patti Smith. Hon påverkar genom att vara och genom att inte vara så enkel alla gånger. 

Det snöar. Det var en lång dag. Der blev kväll och natt. Allt tystnade. Snö är en grav av lycka och tystnad.

Ibland får jag stunder då jag kommer i kontakt med världen, altet. Stunderna då det stillnar, då allt vilar, då jag kommer igång. 

Det kan snöa. Det hjälper till. Det hjälper till mycket. Jag tror vår tid är för strävande, för sökande efter det som är för svårt. Jag levde länge i tron på att det jag gjorde betydde något, och det tror jag fortfarande. Kanske trodde jag att det betydde mer än något annat?

Nu vet jag att det är olika saker, detta betydande. Att man måste tro på att betyda, men att det man tror betyder egentligen inte skiljer ut sig från något annat som betyder något. Det är alla de här stickorna man lägger i en hög som blir en hög av betydelse om man sorterar och lägger dom rätt.

Det snöar på. Jag är ett år gammal, känner hur det drar från dörren. Min mor luktar gott och hon stoppar ner mig i barnvagnen, ställer den utanför dörren. Det är en kall kväll men det gör inget. Jag ligger i en varm overall med renskinn omkring mig. Stjärnorna dansar på den kristallklara himlen, det knastrar i snön och jag vet att snart börjar det falla vita flingor från himlen. Det går fort, snart faller de och jag ser hur de bygger en lite mjuk mur på barnvagnen. Min mor kommer ut och känner på min näsa. Det känns bra, sedan somnar jag tryggt under den makalösa himlen med det fallande vita guldet som skapar den vilsamma tystnaden.