De vita bergen

 

Jag älskade den här platsen en gång i tiden. Vita bergen. Jag kanske fortfarande älskar den om jag känner efter? De vita bergen, det sägs att namnet kom från att man hängde vita lakan i parken. Det enda jag vet att ingen tvätt luktar så gott som den som hänger mellan träd eller på grekiska tak, nära himlen.

De vita bergen. Snön faller i en tung tystnad och jag är ensam. Spelar en låt som handlar om Kalifornien i lurarna. Jag känner mig lite lycklig, hemma. I NY går Patti Smith till sitt kafé och skriver någon timme som hon alltid gör.

Jag drömmer mig bort, som jag alltid gör. En konstnär måste ha ett utvecklat inre liv. Det kan vara hela motorn som driver hen framåt. Jag gör succé i drömmen. Mina drömmar handlar alltid om att bli extremt älskad. Samtidigt korsas hjärnan av en hundra olika meningar som jag försöker få tag i, stanna upp, så jag kan pränta dom på papper eller här.

Patti Smith och skrivbordet är en sådan. 

Jag vandrar runt i de vita bergen. En vacker kvinna kommer med en hund. Det finns så innihelvetes mycket vackra kvinnor på Söder och hon är en av de vackraste. Vit fuskpäls och en hund. Hon har som många brunkräm i ansiktet. Jag säger inget om det. Hon mår nog bra av att känna lite solbränna. Alla kan inte bo i Grekland som en annan slashas. 

Hon passerar mig långsamt, släpigt. Ni vet det där som får vilken karl som helst att starta upp batterierna. Precis när hon passerar fyrar hon av batteriet. Tur man är gift annars hade man varit  räddningslöst förlorad. Hon försvinner och jag tar en annan väg genom parken, ner på boulevarden, Skånegatan. Det är en vacker gata, jag har älskat den också, men ibland hatar jag den, men idag känns den kärleksfull. Köper ett bröd på bageriet, tänker på min fru, att hon ska få kaffe och en god macka då jag kommer hem. Möter Patrik som fryser, fan, vad kallt det är, säger han. 

Jag fryser inte, Hotell California kommer på repeat i lurarna. De glidande gitarrerna och känslan av lycklig sommarnatt. Jag springer nästan på henne med fuskpälsen och hunden då jag går runt hörnet. Hon ler igen och det känns som sommar på Skånegatan, fastän jag älskar vintern.

I NY packar Patti ihop sitt anteckningsblock, hon skriver alltid för hand, hon drar upp duffeln över huvudet. Hon är väldigt inkognito för att vara en världskändis, går över gatan, bor ett kvarter bort. Det kanske inte gick så bra att skriva idag, men hon vet också hur det är: Att varje försök leder en närmare ett lyckande.