En fredag...

 Dagen började lite trevande, tog en symbolisk runda, men snön har gjort att jag hittat botten i min själ. Jag älskar snö.

På eftermiddagen gjorde jag en podd med en trevlig kille, den släpps på måndag så då gör jag reklam för den.

På dagens promenad träffade jag min gamle gode vän, han hade fixat ett och annat med kroppen, man han äger den där fenomenala förmågan att bara se honom gör en glad.

Jag har några sådana vänner, att bara se dom ger livet mening. Ni fattar, de är så laddade med positiva vibbar, även om de säger saker som : Oj, vad jag har ont i ryggen eller nu ska jag operera cancern, eller ...så utstrålar deras inre energi så goda vibbar att man flyger fram lite efter att ha träffats fem minuter.

Mina kaffestunder är det viktigaste i mitt liv. Utan dom skulle jag inte kunna leva. Att sitta där, drömma, se livet framför mig, att låta rösterna och dofterna komma till en, sådant gör att jag lever vidare. Ibland blir det också skarpt läge, det inte bara vibrerar, det kan till och med skaka till, då är det alldeles perfekt. 

Det är konstigt med min fotografi och det handlar nog mest om att jag alltid vet att en bild kommer att bli en bild och att jag vet att den kommer att leva.

Det finns bilder jag tagit, som jag själv tyckt varit riktigt bra, men ingen har sagt något och jag lagt den åt sidan, tittat på den då och då och sagt till mig själv: Den är fan bra. Och så går det tjugo år och plötsligt säger någon: Fan, vilken grym bild, den är ju sanslöst bra.

Den här bilden ovan är ett sådant exempel. Jag tog den med mobilen, jag kände att den hade det mesta, men då den kom upp på skärmen tyckte jag att den inte höll och sedan tog jag upp den på datorn och då ser jag att jag hade rätt. Den kan bli en klassiker, eller hur?