Del4

Spanien 

Det tog tre slitsamma dygn innan vi såg Barcelonas skyskrapor och förorter. Då hade vi passerat autobahn i full speed, kört genom nattens dimbankar, Belgiens trefiliga motorvägar och till slut passerat värmeridån i södra Frankrike. Vi stannade femton mil från spanska gränsen. Klev ur. Det var mitt i natten. En het vind fanns runt oss. 

”Känner ni? Här börjar livet, det är den här värmen som är revolutionen”. Charlie var glad. Hade sällan sett honom så nöjd. I takt med att värmen kom över oss, desto mer mjuknade han. 

Det var min första resa med bil genom Europa. Jag hade aldrig förstått känslan av att sitta i en bil, se de vita strecken, känna lugnet och harmonin i den mörka, vinande natten. Vi åkte in i centrum och gick ut på Las Ramblas, den vackra gångpromenaden mitt i gamla stan. Trots att det var natt var gatan fylld med människor som långsamt vandrade promenaden upp och ner. Vi satte oss på några stolar. Tog igen oss efter resan. Det var varmt. Jag satt i t- shirt och småsvettades. 

”Där uppe på Café Zurich satt Hemingway och grabbarna. Det är ett kanonkafé och där borta….” Charlie pekade på en bar. Han var vår reseledare eftersom han varit i Barcelona flera gånger tidigare. 

”Där kan man få varma wienerbröd med skinka och ost. Otroligt gott”. Vi njöt med en öl. Klockan var tre på natten. Det var full fart på gatan. Några äldre män satt bredvid oss och snackade fotboll. Jag sjönk in i ett meditativt tillstånd. Lyckan av att leva, resa, få känna dofterna av något annat än det vanliga. 

Jag, en fattig man, fick uppleva detta ljuvliga bara genom att avstå från så mycket annat onödigt. 

Vägen rullade fortfarande genom min kropp. Om jag blundade kom de vita strecken farande. Det var dags att sova. 

Barcelona kokade av frihetslängtan. Alla visste att Francos dagar var räknade. Det gick att ta på känslan. Hela dagen var en slags uppladdning för natten och kravallerna. 

Staden var insvept i en berusning. En varm dimma av gemenskap och förändring. Vi levde på och kring Ramblan. Hundratals barer, matstånd, kaféer, Det vågformade mönstret på Ramblan blev en del av blodomloppet. Varje natt klev jag på en Miromålning. Ramblan hade allt. Skönhet, närvaro, intensitet. Barcelonas vackra hus gjorde mig glad. På dagarna smög jag omkring i Gamla stan, lät den svala vinden i gränderna kyla ner mig. Gick in på kakelbeklädda barer och åt stora mackor med skinka och ost. Jag lärde mig förstå att några kvarter kan innehålla hela livet. Om det är rätt kvarter. 

Jag tyckte mest om nätterna. Dagarna var nästan för heta. Nätterna perfekta. Vi satt uppe på Cafe Zurich en natt när en bildemonstration utbröt. Snabbt stängde några män av halva gatan med cafestolar. Bilarna tvingades passera långsamt och alla snygga, nya bilar fick sig en omgång av folkhopen. Det var en slags perverterad demonstration mot de rika. De som hade råd med en snygg bil fick den söndersparkad. En förtvivlad man klev ur sin nya Seat och skrek. ”Jag är en vanlig arbetare, förstör inte min bil”. 

Ingen brydde sig. Man slet i dörrarna och försökte slå sönder bilen. Det var en konstig mardröm. Precis som om rikedomen satt i en ny bil. Det kom allt mer folk. Alla skrek och sjöng, bilarna tutade. 

Då small det till. Det första tårgasskottet. Gatan fylldes snabbt med den vita, stickande gasen. Poliser med skräckinjagande utrustning omringade området. Ur två av gränderna kom fascistpolisen rusande, välorganiserad och med mord i blicken. ”Kom med för fan”, skrek Charlie och drog iväg. Vi sprang in i en annan gränd, såg hur snutarna kastade sig in i folkhopen och slog hejdlöst med batongerna och gevären. Folk stupade till höger och vänster. 

Charlie uppträdde som en fältherre. 

”Nu gäller det att vara vaken”, skrek han. ”Om vi kommer ifrån varandra så gå en omväg till hotellet. Det bästa är att gå ner till vattnet och komma hem bakvägen. Här uppe på toppen av Ramblan står snuten hela tiden”. Vi stod kvar i gränden. Ibland sprang vi åt andra hållet, hundra meter, innan vi var tvungna att springa tillbaka. Plötsligt kom snuten farande i vår gränd. På motorcyklar med en skytt bakpå. 

”Spring, kom igen...”. Jag hörde Charlies röst. En spansk man sög tag i mig och kastade mig framför sig i gränden. ”Rapido hombre, rapido”, skrek han. Jag sprang tills jag trodde jag skulle spy. Tittade mig inte om en enda gång. Benen skakade av skräck och jag bad till Gud för att överleva. Charlie stannade plötsligt framför mig. ”Var är Johan?” Han såg sig oroligt omkring bland de andra som sprungit samma väg som oss. Johan fanns inte där. 

”Helvete, jag såg att han blev alldeles paralyserad och inte kom iväg. Djävla klant. Jag sa ju åt honom att han inte fick tänka för mycket. Det är bara att dra när snuten kommer”. 

Vi gick en lång omväg tillbaka till den nedre delen av Ramblan. Överallt såg vi polispatrullerna. Luften var full av tårgas. Rena giftgasen. Jag var helt livrädd, började förstå varför folk skiter på sig i krig. 

”Hur kan du plåta sådant här?”, frågade jag Charlie. ”Det är ju rena vansinnet”. Han skakade på huvudet och stoppade undan kameran. 

”Det går inte. Det är för mörkt. Man måste alliera sig med snuten för att göra det. Jag försökte en gång visa mitt presskort men dom bara klappa till mig. Dom här snutarna gör som dom vill, skiter i allt. Jag undrar om Johan tagit med sig passet?” Jag kände efter om jag hade mitt på mig, men det låg hemma på pensionatet. Charlie tog upp sitt. Han hade två, ett för öststaterna och ett annat för resten av världen. Det var viktigt vilka stämplar man hade i olika pass. För många öststatsstämplar och det blev problem. 

”Om dom har tagit honom så klarar han sig bättre med passet. Har han tur så blir han behandlad som dum turist och får bara lite stryk, annars slår dom skiten ur honom”. Vi gick hemåt, förbi den gamla järnvägsstationen, passerade över den stora motorvägen som brakade genom stan innan vi smög in på bakgatorna i gamla stan. Hororna var fortfarande igång trots krigandet. I de trånga gränderna stod dom och log mot oss. Jag hade mer behov av en morsa. ”Vi går in här”. Charlie pekade på en bar i ett gathörn. 

En rödklädd inredning. Horor utspillda lite överallt i lokalen. Snacka om ett mustigt ställe. På bardisken gick två katter patrull. Fram och tillbaka längs bardisken. Vi satte oss ner i ett hörn. Jag beställde två calvados. 

”Bar Mariell”, sa Charlie. ”Det är en bordell. Gå in där bakom skynket så får du se en annan värld”. ”Jag kom hit på min första resa till Spanien. Då gick fortfarande de flesta unga män till horor. Dom får inte knulla förrän dom gifter sig och vem fan orkar vänta på det? Nu är det bättre. Den här sexmoralismen kommer att falla direkt när Franco dör. Det kommer att bli helt lössläppt”. Han tog emot calvadosen innan han fortsatte. 

”Kommer du ihåg när P-pillren kom på sextiotalet? Vilken revolution. Plötsligt fick man knulla med alla tjejer. Det kommer att bli samma sak här”. Vi smakade på spriten. Det var starka grejer. Hemma i Sverige skulle vi aldrig dricka på det här avslappnade, lugna sättet. Charlie verkade ha glömt bort Johan. Han pekade på en kille som rökte hasch i ett hörn. ”Tyvärr blir det samma skit med drogerna. Spanjackerna är tokiga i droger. Det är väl också en moralgrej, att dom hållits nere i skiten så länge”. 

Vi satt en timme på stället. Jag kände mig hemma. Lugnt och spännande på samma gång. Katterna gick hela tiden fram och tillbaka på bardisken. I sorlet fanns en trygghet. Det är tystnaden som skapar ångest. Människoljud ger trygghet. 

”Det är kanske dags att gå hem?” Vi betalade. Ute i gränderna stod hororna kvar och log mot oss. Gränderna var tomma. Charlie berättade minnen från andra gatustrider han deltagit i. 

”Man måste hela tiden veta var man är och hur man ska ta sig därifrån. Bara en idiot går in i en gatustrid utan att veta reträttvägar. Det är krig, gerillakrig på gatan. Jag sa det åt Johan förut, att han måste ha koll på gatorna. Veta var han bor och hur han kommer dit i nödläge”. Vi oroade oss båda för Johan. Ingen var på rummet då vi kom hem 

”Vi kan inget göra, sa Charlie. Har dom snott honom så åker han in i fängelset. Vi kan gå dit i morgon och försöka få ut honom. Nu skiter vi i det här”. 26 

Han la sig på sängen och somnade. Jag satt kvar uppe, gjorde anteckningar om det jag upplevt. Fönstret var öppet mot bakgården. Alla ljud fortplantades. Jag hörde hur ett par älskade någon våning ovanför oss. Jag skrev, blandade in sexljuden med minnena från gatustriderna. Våldet var skrämmande, men det som gjorde mest intryck var bordellen. Den sköna, avslappande stämningen, katterna som gick patrull på bardisken. Allt vävdes ihop den natten. Johan kom vid sextiden på morgonen. Han var blåslagen och knäckt . 

”Jag halkade och blev fast. Dom tog mig till ett rum, skrek och slog på mig. Jag fattade ingenting, fick fram passet och då slog dom mig igen. Sedan kastade dom in mig i en cell med tio spanjorer. Fy fan, det var jobbigt. Jag har inte sovit på hela natten, har ont i höften efter fallet” . Han haltade fram till fönstret och drack en klunk ur rödvinet. Charlie satt på sin säng och såg ilsken ut. ”Det är dig man har försökt lära upp till gatufotograf. Ingen koll på någonting. Vet du vad jag tycker är värst?” ”Nej”, Johan såg upp, lite skamset. ”Jo, det är dina cowboystövlar. Hur kan man ge sig ut och plåta på gatorna i ett par lädersulade cowboystövlar? Dom är ju glashala, klart att du ramlade omkull. Hur gick det med bilderna?” 

”Dom tog filmerna”, sa Johan. ”Allihop faktiskt. Exponerat och oexponerat, nu är jag utan film också”. Han såg gråtfärdig ut. Charlie tröstade honom. ”Du får nya filmer av mig. Deppa inte nu, och skaffa dig ett par riktiga skor hädanefter”. Johan blev dagens häckling. Vi retade honom friskt, men det syntes i hans ansikte att snutarna skrämt skiten ur honom. På kvällen gick vi tillbaka till Mariell. Det var jag som ville det. Jag kände mig hemma där och Johan kunde behöva glömma bort snutångesten. Dagarna gick i ett makligt, skönt tempo. Värmen och de milda nätterna gjorde att dygnet blev längre. Jag slapp också ifrån sommarångesten. Här behövde jag inte stressa ut de dagar solen sken. Jag kunde vara säker på att den fanns kvar i morgon också. Solen gör underverk med människan. Livet behöver solen. Tristessen och effektiviteten i Skandinavien beror till stor del på klimatet. Hade vi haft ett annat klimat hade vi jobbat mindre och mått bättre. 

Charlie och Johan försvann ofta ut på morgnarna för att fotografera. Jag gick ut på Plaza Real med mitt block och skrev i några timmar. Att sitta anonym vid ett vackert torg och skriva var en ny upplevelse. Jag trodde jag skulle bli splittrad men det var precis tvärtom. Husen, torgen och människorna blev som bakgrundsmusik till mina texter. 

Överallt var det droghandel och tjuvgodsförsäljning. Samtidigt blandades turisterna med de bofasta. Dofterna från de olika stånden smälte samman med kafédofterna. Fult och vackert på samma gång, livets rytm. 27 

Jag satt i skuggan. Under tiden jag skrev flyttade solstrålen runt mitt bord. När den kom i glipan mellan parasollerna visste jag att klockan var ett. Då var det dags att gå till tjurfäktarrestaurangen och äta en fyrarätters lunch med Johan och Charlie. 

Det var ett bra sätt att leva. Jag skrev och jag tänkte. Det var ett billigt liv och jag bestämde över min egen tid. Att bestämma över sin egen tid är den största friheten. Det är den enda riktiga friheten. En frihet alla kan uppnå om dom är beredda att välja bort standard, stress och karriär. 

Kvällen på Mariell hade satt sina spår. Jag kände en lockelse att gå dit, samtidigt som det tog emot. Jag kom att tänka på Sonja. Hur hon hade det hemma i stan med sin son. Denna eviga rundgång av tristess, skitjobb och för lite sex . Hur stod hon ut? Hur skulle jag en gång kunna leva med en kvinna som henne? Det byggde ju på att jag någonstans tyckte synd om henne, men profiterade på hennes trygghet och ombonad. Att jag var feg helt enkelt. 

Charlie och Johan satt redan vid lunchbordet när jag kom. Dom var ett snyggt par. Charlie med sin smala kropp. Den svarta Leican som såg så farlig ut. Handlingens man. Johan, den rörlige, snabbe, kvittrande. Dom verkade haft en bra dag. 

”Topp, sa Johan. Vi var uppe i Gaudis park. Vilket ställe. Fantastiska figurer. Det är dit alla brudar går på dagarna med barnen. Jag har plåtat som en galning”. 

Vi var stammisar på restaurangen, hade fått flytta till det inre rummet. Väggarna var fyllda med tjurfäktarbilder. Maten var perfekt, alltid perfekt. 

Vi drack rödvin och mumsade på en Creme Caramel när Charlie tog upp sin fickalmanacka. 

”Om fyra dagar börjar fiestan i Pamplona. Jag tror det är läge att åka upp i morgon. Då får vi ett bra rum och kan planera”. 

Vi var med. Det skulle bli skönt att röra på sig. Vi åt upp efterrätten, tog en lång siesta. Jag drömde att Sonja födde tvillingar, en pojke och en flicka. På kvällen gick vi till Mariell. Katterna vandrade på baren. Det var meditativt. Ute på gatan stod hororna på pass. Vi satt alla tre och tänkte på samma sak. 28 

Resan upp till Pamplona tog nästan ett dygn. Johan hade fått för sig att han skulle ta en bild av en bergsby. Överallt låg det övergivna byar som vi körde in i och undersökte. 

Dom var helt döda, tysta. Ungefär som pesten slagit ner en natt. Det kändes otäckt att vandra runt i de tigande byarna. De väldiga röda bergen låg på vår högra sida hela tiden. Det var helt klart att Baskien var något annat än Katalonien och Barcelona. 

Landskapet var grönare och hotfullare. Det kändes som om det grät. Påminde mycket om Sverige i blandningen av skog, berg och hav. ”Det är regnet som gör det”, sa Charlie. ”Baskerna är inte så livliga som katalanerna. Dom är mer som oss, eller greker. Tragiska på något vis. Ärliga, tunga och förbannat konservativa”. 

Vi kom till Pamplona på morgonen. Vi körde in i den gamla stadskärnan, över ett torg och nedför en backe. Vi klev ur bilen och Charlie pekade bakåt. 

”Ser ni det lilla torget? Det är där tjurarna kommer när det brakar loss med tjurrusningen”. Johan såg rädd ut. 

”Jag trodde inte gatorna var så smala. Hur hinner man undan tjurarna här?” 

”Du får springa som en galning eller gömma dig i ett gathörn när dom kommer. Det ordnar sig, eller så dör du”. 

Vi gick in på en bar. En frodig kvinna sken upp då vi kom in. Charlie sa något åt henne på spanska. Hon kom fram och skakade hand med oss. ”Vino?” ”Si, si”, svarade vi. Hon parkerade oss vid ett bord med tre glas och lite tilltugg . Hon försvann ut genom bakdörren. Tio minuter senare var hon tillbaka. Vi hade fått ett rum mitt i smeten med utsikt mot torget. 

Rummet var litet, men helt perfekt. Vi såg hela gatan där tjurrusningarna började Strax ovanför låg det centrala torget med alla barerna. Vi kunde inte bo bättre. 

Jag frågade Charlie hur han kände kvinnan bakom baren. 

”Det är hennes son jag känner. Han är Eta-kommendant. Jag träffade honom på en bar förra vintern. Vi var ute en hel natt och jag fick sova här. På morgonen var jag skitsjuk, blev sängliggande med trettionio graders feber. Hon tog hand mig som en morsa. Hon är helt underbar”. 

Han hade knappt sagt det förrän det knackade på dörren. En kraftig man steg in, svartskäggig och basker på huvudet. Det var Juan, kvinnans son. Eta-kommendanten. Charlie och han kramade om varandra. 

”Ska ni ha fiesta?” Vi nickade och han skrattade högt. ”Akta er för tjurarna bara. Dom är livsfarliga i år, nästan lika farliga som poliserna”. 

Han och Charlie började snacka på spanska och baskiska. Jag fattade ingenting, men efter ett tag reste han sig upp, tog oss i hand och försvann. Charlie såg bekymrad ut. 

”Det kan bli problem i år med fiestan. Eta tänker göra aktioner och vete fan hur snuten agerar. Jag tror vi ska flytta bilen utanför den här gamla stadsdelen så vi kan komma iväg härifrån om det blir krig. Hans mamma bjuder på middag om en timme nere på krogen”. 

Vi tog en promenad genom den vackra staden. Pamplona är en gammal stad, samma känsla som i Barcelonas hamnkvarter, men inte lika fattigt och slitet. 

Efter en timme återvände vi till Juans mamma och middagen. Vi var inte ensamma. Ett tiotal basker satt redan till bords. Vi sögs rakt in i gemenskapen. På bordet stod en jättestek. Vinet flödade och alla sjöng och berättade historier hela tiden. Sjungandet var viktigt. Det var ett sätt att hålla det förbjudna baskiska språket levande. ”Om du går till jukeboxen och slår in Dylans Sarah, så får du höra en bask som heter Hartzabal. Det baskiska språket är förbjudet, så dom gör allt för att hålla det levande”. 

Det var en flödande, levande middag utan krusiduller. Efter maten tog vi alla en krogrunda. Snabba ryck in på olika barer. Max tio minuter på varje bar. En snabb, liten öl eller vin och sedan vidare, sjungande, skrattande. Om två dagar skulle fiestan starta. 

Vi var uppe redan vid femtiden för att få in den rätta stämningen. Natten hade övergått till morgon. Överallt låg folk och sov med trottoaren som kudde. Charlie hade flyttat på bilen, ner till järnvägsstationen i den nya stadsdelen. Han trodde det skulle bli bråk. 

Vi gick in på en bar och tog en morgonöl och några stora mackor. Det var ett skrål utan Guds like. Olika band kom indragandes på baren och spelade, drack en snabb churitto, en liten öl, och försvann ut med sångerna på gatan. Ibland var det två eller tre olika grupper som spelade samtidigt. Man skulle kunna ha blivit tokig, men allt var gjort med sådan värme och glädje att jag bara flöt med i det hela. Männen i sina vita, rödvinsfläckade folkdräkter dansade och skrek till varandra. 

Juan dök upp på baren och gav oss tre biljetter till kvällens tjurfäktning. 

”Jag kommer också att springa, så ni kan ju hålla ögonen på mig. Ta det lugnt bara”. 

Vid halv åttatiden samlades vi på torget där tjurarna skulle göra entré efter den första backen. Portarna stängdes. Nu fanns det ingen återvändo. Det var mest män, men även några kvinnor. Jag fattade aldrig om det var förbjudet för kvinnor. Nu var dom här och det förbudet skulle gå samma väg som det löjliga kvinnoförbudet i Vasaloppet. 

Alla såg sammanbitna ut, försökte skämta, men vad fanns det egentligen att skämta om? Alltihop var idioti och ändå var vi här för att bevisa vår manlighet. 

Charlie såg ovanligt seriös ut. Han hade gjort det här några gånger förut. Han kom fram till mig och Johan. ”Skönt att du inte har cowboybootsen på dig”. Han klappade Johan på axeln som blev nervös och satte sig ner för att knyta om de nya gympadojorna . ”Kom ihåg vad jag säger nu. Få för fan inte panik, titta framåt och ramla inte. Ser ni den där böjen där nere?” Han pekade på torgets avslutning som svängde in i en brant högerkurva. 

”Har tjurarna hunnit ikapp oss dit, så sväng in bakom kröken och stanna där, men hamna inte i vägen för de andra för då blir det kaos. I normala fall blir man ikappsprungen av tjurarna där nere. Om man springer på blir det en lång smal gata och det är oftast där folk faller och blir stångade”. 

Jag kände mig plötsligt skitnödig, fick en idé om att hoppa över staketet. Jag satte upp händerna på träväggen för att kolla om jag kunde svinga mig över, men en bask klappade till mig på händerna med en tidning. Det sved. Jag fattade vinken. Nu var det för sent att ångra sig. Plötsligt small skotten, tjurarna var på väg. Jag kollade efter Charlie och Johan, men dom syntes inte. 

Tjurarna kom uppför backen och folk kom rusande mot mig. Det var som att drunkna. Alla rusade för livet, få inte panik. Jag försökte hålla mig kall. Vad hade han sagt om hörnet? 

Jag hade två hundra meter dit, samtidigt som tjurarna kom invällande över torget. Ett tåg av kraft och pissdoft kom emot mig. 

Helvete, så snabba dom var. Dom bara dånade fram över torget. Jag rusade för allt jag orkade. Helvetes djävlar så mycket folk .. 

Vi sprang, nästan slogs, för att komma till en plats där tjurarna säkert kunde passera. Jag tittade mig inte om utan sprang mot den räddande hörnan. Det var ett enormt vrål över oss. Folk bankade i träplanken och skrek. Jag föll, snubblade och kom upp igen. Mamma mia, tankarna rusade runt i skallen. Varför detta? Jag kom fram till hörnet. kastade mig in bakom väggen. Jag var inte ensam, tre, fyra man gjorde samma sak. Jag fick en fruktansvärd smäll mitt i ansiktet. Pissdoften av en jättelik tjur passerade. Någon skrek. Jag låg golvad på gatan. 

Allt var vitt, ont. Jag såg tjurarna passera längre bort, försvinna med pöbeln efter sig ... 

Några vitklädda män lyfte upp mig, kramade om mig. Hombre, bueno. Jag var på allas läppar, fram med vinsäcken. Jag fick några riktiga duschar och alla klappade om mig. 

Vi log som fånar mot varandra. Baskerna dansade och sjöng. Jag tittade mig omkring. Jag hade klarat mig, hade lust att göra om det. ”Hur mår du?” Johan kom framrusande. 31 

”Jag såg hur ni small ihop. Vilken smäll. Han sprang rakt in i ditt nylle med knäet. Ni hade ju tur som tokiga, hade ni smällt ihop en sekund tidigare vete fan om det inte hade blivit en riktig tjuromgång”. Han klappade om mig. Charlie stod bakom och såg orolig och lättad ut. ”Fy fan, dom är inte kloka. En del drog tjurarna i svansen”. Folk började plötsligt skrika och slå i planken. Några basker kom rusande åt fel håll. ”Se upp, dom kommer tillbaka”. 

”Nu har det hänt något. Några av tjurarna har skiljt sig från gruppen. Då är dom livsfarliga”. 

Vi sprang upp på torget. Nu var det verkligen otäckt. Att bli jagad av en uppretad tjur var inte vad jag hade tänkt mig. 

Alla började skrika. Nere i svängen kom en ilsken tjur farande. Han stannade upp, siktade in sig på ett gäng vitklädda. Några modiga slog honom mellan hornen och på kroppen så han blev vilseledd. Plötsligt vände tjuren sig om och fortsatte tillbaka samma väg han kommit. 

Det var över. Strax hördes ett skott. Alla tjurarna var inne på arenan. Folk hoppade över stängslen, kom fram och omfamnade oss . 

Ett gäng spanska tjejer började snacka med Johan. Han kråmade sig och såg ut att må gott. Vi följde med strömmen mot kaféerna och morgonkaffet. Dagen var över. Jag kände lugnet som spred sig. Vi åt churros och drack varm choklad med tjejerna. Dom var från Madrid. 

Johan såg ut att vara förtjust i en av dom. Jag var färdig, behövde vila och gick hem till rummet. 

Jag sov, drömde om rusningen. Om och om igen. Mellan rusningarna knullade jag en spanjorska mot en lyktstolpe. 

Jag vaknade av att Johan dök upp i rummet. Det var dags för eftermiddagens tjurfäktningar. 

Vi åt hos Juans mamma. Hennes mat var klassiskt baskisk. Kött, vin, grönsaker, toppkvalitet på allting. Vinet, spänningen, tröttheten gjorde att maten gick åt. 

Jag var insvept i en behaglig dimma när vi gick vidare ut på 

den obligatoriska krogrundan. Vi stod inne på en krog när det började. 

Någon tog fram den baskiska flaggan och började skrika, samtidigt som någon annan tuttade eld på den spanska. Det luktade provokation lång väg. Det fullständigt exploderade. 

Inom några minuter var snuten där. Bord och stolar flög ut på gatan. Glaskrossning, gummikulor och tårgas. Vi sprang mot vårt hus. Det här var en omöjlig kamp, snuten var för stark. Dom körde på med hela artilleriet . ”Vad håller dom på med? Dom är bindgalna, slår ju ihjäl folk”. 

Johan stod och darrade. Han hade fått tillbaka sin snutnoja. Snuten slog alla dom kom åt. Jag orkade inte med skiten. Det här var inte min kamp. Jag fattade mig inte heller på baskerna och deras nationalistiska ylande. En kväll hade jag suttit med Juan och fått hela Eta:s ide presenterad. 

Jag fattade att baskerna ville ha sina egna stålar, men Eta:s strävanden var nästan för mycket. Och våldet som ständigt var närvarande. Var det nödvändigt? 

Jag visste inte? Hur störtar man en diktator? Inte med kärlek i alla fall. Det tog oss en timme att komma hem. Juans mamma hade stängt krogen och satt och grät . 

En av Juans bröder förklarade att snuten hade gjort en razzia och plockat Eta-sympatisörer. Juan var mer än det. Det såg inte alls bra ut. Dom var ute efter att ha ihjäl honom. 

”Dom var här för en timme sedan. Tur ni inte var här, men dom kommer tillbaka så ta era grejer och stick. Ni kommer också att bli arresterade om ni är kvar”. 

”Ska vi göra det? Kan vi inte bara byta hotell?” Johan såg inte ut att vilja lämna slagfältet. Charlie ruskade på huvudet. 

”Det är nog lika bra. Det går inte att hitta något ställe att bo på. Det kommer att vara ett helvete hela natten. Vi kan sova i bilen, men det blir jobbigt”. 

Vi packade ihop våra grejer och gick på bakgator ner till bilen. Överallt var det poliser med värsta krigsutrustningen. Det var som Chile. Jag ville bara därifrån. Hur kunde baskerna leva i det där förtrycket? Vi hittade bilen, körde ur stan . 

Vi stannade i Deva. En liten by vid havet. Ett pensionat, ett torg, en långgrund strand och några bra restauranger. På morgonen visade Charlie en bild i tidningen. Juan hade blivit allvarligt skadad vid en sammandrabbning med polisen. En känsla av sorg smög sig in i mig. Jag tänkte på baskerna. Hur kampen för frihet formade livet, fyllde deras vardag med naturlig livsglädje. 

Hemma kände jag aldrig så. Hade jag inget att kämpa för? Om någon skulle fråga mig vad svensk kultur var så visste jag inte vad jag skulle svara. 

En gång kände jag att Sverige var skogarna, järnet och älvarna. Jag kände enorm stolthet över kvinnornas frihet, välfärden, skolorna , jämlikheten, barnomsorgen. Mitt blodomlopp. 

Nu kände jag ingenting. Jag längtade efter roll i tillvaron. En uppgift som kunde få mig att gå genom eld och vatten. Skulle jag kunna döda för det goda? 

Det var vid lunchen som vi tog beslutet. Det var Johan som kom upp med idén först. 

”Vad ska vi göra nu? Åka hem. Jag orkar inte vara ute och flacka längre”. Charlie tittade på mig. ”Jag håller med Johan. Nu blir det bara en upprepning. Dessutom vill jag hem och få lite kärlek”. Charlie höll inte med. 

”Det är nu det börjar. Vi har fått in en fot, det är i upprepningen fördjupningen ligger. Inte i att göra nytt varje dag. Det är en förbannad myt, men vill ni åka hem åker jag med”. 

Vi packade ihop efter lunchen. Volvon började misstända ovanför gränsen till Frankrike. Bilskrället var på upphällningen, men vi tänkte ösa på så länge den höll ihop. När vi kom hem skulle den skrotas.