Söndag är en befrielsens dag

Stockholm

Den klapprande passerar mig, det är en vacker morgon, en av de vackraste. Jag känner mig som

Henry Miller en dag i Paris på femtiotalet. Min ogifta fru klapprar mot Djurgården. Åh, alla dessa

män som får njuta av hennes klapper, styrkan hos en kvinna som vet sitt värde, sin sköna röv, sin

djuriska kraft.

Det är en vacker morgon, den klapprande stannar upp, ger mig ett leende, som om hon kunde läsa

mina tankar, vilket hon givetvis kan, det kan alla kvinnor. En mans största misstag är att tro att det han

tänker inte uppfattas av kvinnor. Män, pojkar, unga grabbar, kvinnorna fattar allt, de är liksom med i

matchen,,,det är vad det handlar om. 

Det är fan en skön morgon. Jag ska ta och cykla. Jag har gjort mitt idag. Jag har upplevt det bästa av

allt. Livet, det ljuva livet, det ursprungliga, människans väsen, skapandet urkraft.

Det finns en fin passage i den fantastiska boken Post Scriptum. Boken om Strömholms liv. Det är

verkligen en rörande bok och passagen jag tänker på är när Strömholm, som höjdpunkten i sitt

fotografiska liv, ska visa diabilder i Arles. Det går helt åt helvete, taket ramlar in, projektorerna

kommer i oordning och bilderna presenteras i helt fel ordning. Gudskelov blir det ändå succe.

Jag kom och tänka på det, på mig själv, då jag en gång skulle ha en stor bildvisning på Kulturhuset.

Jag och fotografen Georgios hade i en vecka kört de två projektorna i timmar, bytt bilder, fixat, bråkat

och till slut fått ihop ett två timmars bildspel.

Det är knökfullt på Kulturhuset, projektorerna startar, något skit händer och alla bilder kommer i fel

ordning. Jag hör Georgios grekiska eder, malaka, malaka, det är tungt som fan, men jag håller

färgen, kör på och det blir succe.

Det är så det är och det är väl vad den här Strömholmboken handlar om. Att man hela tiden måste ta

om, erkänna de nya förutsättningarna, att inget är givet. Det enda som är givet är att man måste vara

öppen för förutsättningarna, både de man trodde på och de nya.