Del 3.

Del 1 och 2 kan Ni läsa längre ner på bloggen.

Han kastade ut bilen i en ny omkörning. Han hade rätt. Vi hade samma bakgrund och drömmar. Det var vår gemensamma trygghet. Det som gjorde att vi höll ihop. Det var viktigt att inse att vi aldrig skulle få något gratis. 

Fick ett brev.
Tjena, är i Baskien. Jag stack iväg på julafton till stan. Morsan mådde inget bra alls, tjatade om att hon snart skulle dö. Hon är ju knappt femtio, och jag kände att jag står bara inte ut. Varför kan folk inte dö som soldater? Pang, ett skott och sedan är det över? Jag har försökt peppa henne med brev och hälsningar, men hon har gett upp. Det är bara för sorgligt. Hon fick fel liv från början. Hon skulle ha levt det liv jag försöker leva, men jag får väl ta hand om hennes drömmar. Här i Baskien är det otroligt drag. ETA är på hugget. Häromnatten var jag ute och plåtade. Det är krig på gatorna varenda kväll. Rent livsfarligt. I förrgår vände demonstranterna på min bil, gjorde barrikad av den. Det skulle Volvo veta. Att PV 544 är skottsäker. Turligt nog så tände dom inte eld på den. Jag bor på ett billigt pang. Djävligt fuktigt och kallt på nätterna. Det regnar mycket i Baskien och inomhus tillbringar jag mesta tiden i sovsäcken. Det är gott om brudar, men jag får inte slag på någon just nu. Det är språket. Dom är värdelösa på engelska och jag är så dålig på baskiska. Jag stannar här någon vecka till, men sedan kör jag ner till Andalusien och värmen. Min gamla flamma Nina bor i Cordoba. Jag tänker våldgästa henne ett tag. Agur, agur 
Vi hörs om en månad.
 Charlie 

Hans brev fick mig att fundera på skillnaden mellan att skriva och fotografera. Själv kunde jag sitta i ett varmt rum. Lite ensamt, men musiken hjälpte upp, medan fotografen tvingades delta hela tiden. Jag var snart tjugofem och kände mig märkvärdigt tom. Jag behövde byta jobb, satsa mer på skrivandet och kanske bilda familj? Det kändes som jag gjort en massa saker i livet för att jag borde ha gjort dom. Jag studerade på universitetet för det var vad man skulle göra. Jag hade inte haft någon användning av de betygen. Däremot var det en bra tid med fester och en möjlighet att pröva en ny livsstil. 

Ibland kom en väldig sorg över mig. Hade jag svikit mina föräldrar? Jag mindes mammas ord från julen. ” När ska det bli något av dig?” När skulle jag skaffa mig ett riktigt jobb? Det är klart att postjobbet inte var något riktigt jobb i hennes ögon. Speciellt inte om sonen tagit studenten och gått på universitet. Jag var den enda i vår släkt som fått den vita mössan och gått på universitet. Nu satt jag och skrev meningslösa rader för mig själv. Eva kom de nätter jag inte var på Posten. 

En natt var Ingalill med. Hon orkade inte åka hem utan vi sov alla tillsammans. På natten låg jag först med Eva och sedan Ingalill. Det var en upphetsande känsla att först knulla en kvinna, sedan en annan. Förbjudet, splittrande, dynamiskt. Det kändes inte fel. Jag fattade att det var på upphällningen med Eva. 

Charlie kom hem från Spanien. Han ringde mig på jobbet. ”Jag är på Finnstället. Har du inte rast snart?” Jag lovade att komma över. En halvtimme senare träffades vi. Han var grymt brunbränd, mitt i vintern. ”Hur du ser ut, som någon playboy. Har du legat och badat?” Han bara skrattade. ”Nej, så varmt var det inte, men jag har varit tre veckor nere vid Gibraltar. Vilket klimat. Det är ju bara sanslöst. Hur kan du stanna kvar i det här pisset?” 

Vad skulle jag säga? Att jag trivdes ganska bra i kylan. ”Tack för brevet, förresten. Du snackade om att du skulle till din gamla flamma i Cordoba?” ”Ja, Herre Gud. Jag stack från Baskien, körde hela vägen ner till Cordoba, ringde på hennes dörr och presenterade mig för morsan. Hon bara tittade på mig och sa att Nina hade åkt till London”. ”Snacka om blåsning. Jag fortsatte till Malaga och låg där i en vecka. Sedan träffade jag en svensk kvinna med hus längs solkusten. Hennes man var någon slags försäljningschef hemma i Sverige. Jag flyttade in där i två veckor”. Han log småhemligt och vinkade på kyparen för mer öl. 

”Jag kom hem för jag fick napp på en grej jag plåtade där nere. Det är demonstrationer, livsfarliga grejer. Snutarna är som mördarbin. Dom vet att det brakar ihop när som helst och försöker slå ihjäl så många underjordiska fackföreningar som möjligt. Jag var med ett gäng. Vi blev injagade på en bar”. Kyparen kom med ölen innan han fortsatte. 

”Jag gömde mig på muggen och lyckades plåta när snutarna mer eller mindre slog sönder hela baren och misshandlade fackgubbarna. Tänkte soppa det i morgon. Labbet är ju nerplockat, men jag har hittat en ung skåning som ska hjälpa mig”. Han tittade upp, som han plötsligt upptäckte mig. ”Du då? Du ser för eländig ut. Är det bra med Eva?” 12 
Jag berättade om kvällen när jag knullat med båda tjejerna. 
”Nej, det fungerar inte riktigt. Jag vet inte vad det är för fel. Nu kommer både hon och Ingalill och ska ha gruppsex. Det är väl okej, men det är inte bra för vår relation”. Charlie tände en spansk Ducados innan han svarade. 

”Jag har ju sagt åt dig att hon är för borgerlig. Det är sista rycket innan hon tänker gänga sig. Det där med att dom kommer och ska knulla båda två är inget nytt. När du var kvar hemma över julen kom dom och ville knulla tillsammans. Jag tog en massa bra bilder. Du ska få se dom någon annan gång”. 

Det tog hårt att dom hade sprungit till Charlie också. Det kändes som Eva gått bakom ryggen på mig. ”Deppa inte nu”, sa Charlie. ”Vi går vidare. Jag tänkte vara hemma ett tag. Vi kan väl fixa lite fester och jobba ihop. Du skriver och jag plåtar”. 
”Du kan allt om musik. Jag hänger på och tar bilderna. Det löser sig. Kvinnan nere i Malaga gav mig en tankeställare. Kärlek till en äldre kvinna kan vara häftigt”. Vi satt kvar en timme och snackade. Charlies ögon spejade hela tiden av lokalen. Han behövde någonstans att bo, eftersom han lånat ut lägenheten på Blekingegatan. Dessutom var han utan stålar. 

Jag lånade honom en hundring. Dagen därpå skulle han skrota bilen. Det gav fem hundra kronor. En kamera på pantbanken, ytterligare fem hundra. Det räckte en månad för honom. Dagen efter ringde han på mitt jobb. 
”Du vet, den där unga skåningen som skulle hjälpa mig och framkalla film...den fan har sabbat allting. Han bytte kemikalier och blandade ihop fixet med framkallaren. Varenda film är åt helvete. Jag har sålt jobbet till Ny dag och dom vill ha bilderna om en vecka. Jag måste åka tillbaka till Spanien och fixa något liknande”. Han lät trött och uppgiven. Det var inte ofta, men nu lät han faktiskt helt slut. 

”Jo, grejen är att jag får 1500 kr för jobbet, men jag måste flyga ner, jag hinner inte köra. Du får bilen av mig, kör den till skroten och ta stålarna om jag får låna 800 kr av dig. Jag har bokat ett flyg i eftermiddag. Är det okej?” Han kom över en kvart senare, tog pengarna och försvann. Jag lät bilen stå gatan. Jag kunde köra med den tills han kom tillbaka. Då skulle han säkert vilja köpa tillbaka den. 

Eva tog emot i en grön långrock. Vi kysste varandra. Det var som om hon visste varför jag kom. Vi älskade med varandra på det där desperata sättet som ett avsked innebär. 
”Fattar du varför det inte fungerar mellan oss?”, frågade jag. ”Vi tycker om varandra, har roligt ihop och ändå blir det inget”. Hon ryckte på axlarna och såg ut över bakgården. ” Nej, jag tror vi är för olika. Först tyckte jag det var spännande med ditt sätt att leva, men nu börjar jag allt mer tycka det är rena vansinnet. Jag snackade med Ingalill om det. Hon sa samma sak om Charlie”. Jag satt tyst och väntade på resten. 

”Ni bara plågar er själva, har en massa löjliga drömmar om vilka författare och fotografer ni ska bli. Du skriver inget och Charlie är bara intresserad av att knulla”. Jag började skratta. Hennes beskrivning av läget var inte helt fel. Hon skrattade också. ”Det är trevligt, men man kan inte bygga en relation på knulla. Vi har inget att prata om. Du lyssnar inte på mig när jag berättar något”. Nu började det igen. Präktighetsbehovet, familjen och framtiden. 

”Vad då knulla, svarade jag? Vi gör en massa grejer ihop, går på bio, lyssnar på musik. Vad vill du ha? En farsa, eller någon som tar hand om dig? Dessutom har varken du eller Ingalill något vettigt och snacka om. Kläder? Eller hur det är på sjukhuset? Det är ju helt ointressant. Ni har inga ambitioner och aldrig har ni något att berätta heller. Vad handlar ditt och Ingalills liv om. Att bli gifta?” Eva satt tyst och kollade på mig. 

”Du är inte klok, sa hon. Jag vill ha en man som är lite mer närvarande, lite mer ombonad, om du fattar vad jag menar?” Jag fattade vad hon menade. Jag ville också vara ombonad, men det låg kanske inte främst på min lista över viktiga händelser i livet. Hon såg att jag blev ledsen, kröp upp i soffan och höll om mig. Hon var fortfarande varm i kroppen. 
”Jag har det fantastiskt med dig, sa hon. Alla grejer jag gjort tillsammans med dig och Charlie kommer jag aldrig att glömma, men i längden kan man inte leva så. Det fungerar bara inte. 

Visst. Hon skulle aldrig glömma mig och inte heller jag henne. Det fanns ingen anledning att vara förbannad. Hon hade bjudit till ordentligt. Hennes livsstil var inte min. Det var bara dags att gå åt skilda håll. Frågan var bara åt vilket håll jag skulle gå? Det gick en vecka. Jag deppade över Eva, men kände mig också fri att göra vad som helst. Som ofta i dom lägena gör man ingenting. Jag stannade hemma och läste böcker och lyssnade på musik. 

Charlie kom tillbaka efter det spanska snabbrycket. Han hörde inte av sig så jag gick över till honom. Han hade återfått lägenheten och låg på en madrass på golvet. Dödsförkyld. 
”Jag har feber” sa han, ”passa dig. Vilken djävla tripp det blev. Jag levererade bilderna i morse. Mycket sämre än det jag hade utlovat .. det var helt sjukt”. 
”Först kom jag till Barcelona. Jag var tvungen att ta ett studentflyg eftersom jag inte hade råd med något annat. Jag gjorde ett falskt studentleg så det fixade sig. Från Barcelona åkte jag tåg till Madrid för dit hade allt spridit sig. Det var demonstrationer och snutbråk”. Han satte sig upp och hostade en halv minut innan han fortsatte. 

”Sedan började det. Jag skulle tillbaka till flyget i Barcelona. Kom för sent, fick rådet att ta bussen till Paris och morgonflyget därifrån. Då skulle jag kunna åka på min gamla biljett istället för att köpa en ny”. Ny hostattack och snytning. Jag flyttade mig en bit från sängen. ”Kom till Paris, för sent. Den där bussen krockade på motorvägen och där satt vi mitt i natten, svinkallt. Jag tog en taxi till flygplatsen utanför Paris för mina sista pengar”. 

”Det fanns inget flyg, inget studentflyg. Jag fick total panik. Jag hade ju inga pengar, helt ren. SAS hade en lucka så jag gick dit. Det stod en kvinna bakom disken. Jag sa som det var”. 
”Jag är fotograf, har just blivit rånad ... dom här filmerna måste komma hem före kvällen till Stockholm. Kan du hjälpa mig?” Han gjorde en konstpaus innan han berättade vidare. ”Hon tittade länge på mig , sedan gick hon in bakom ett skynke och kom strax tillbaka”. 
”Det går ett plan om en timme till Köpenhamn. Du kan ta det och sedan är du bokad på första plan därifrån till Stockholm”. ”Fattar du? Jag trodde jag skulle dö av lycka”. ”Behövde du inte betala, frågade jag?” 

”Inte en spänn. Det var bara och kliva på. Nu har jag kopierat , levererat bilderna och mer eller mindre dött av flunsan. Hungrig är jag också. Har du skrotat bilen?” ”Nej, jag har inte kommit så långt. Du kan ta över den ett tag, så skrotar jag den framöver. Jag är också hungrig. Du pallar väl inte att gå ut?” Han tittade på mig med himlande ögon. 
”Jag är död”, sa han. ”Nu tänker jag ligga här i en vecka eller två. Du får fixa fram dricka och käk”. 

Han reste sig upp, hämtade några kopior ur en röd ask. Det var barnbilder, nästan tio stycken. ”Ta med dom ner till Fransmannen. Hälsa från mig och säg att jag är sjuk, men behöver mat. Jag betalar senare. Jag är säker på att han bjuder på maten när han får bilderna”. 

Han fick rätt. Fransmannen, som hade restaurangen i bottenvåningen, bjöd på maten när han såg bilderna. Det var hans barn Charlie fotograferat i något obevakat ögonblick. Vi åt tillsammans, resten av dagen ägnade vi åt att lyssna på Cream, Röde Mor och Hoola Bandoola. 

Februari var värre än januari. De flesta tycker november är värst. Jag tycker januari, februari och mars är knäckande med sitt kalla strupgrepp. Jag satt mest hemma och skrev. Väntade på besked om olika artiklar jag skickat iväg till kvällstidningarna på vinst och förlust. Jag kände mig utanför det vanliga livet. Samtidigt ville jag också vara där, bland de andra, men då måste jag skaffa mig ett fast jobb. Där gick skiljelinjen. Jag ville inte ha något fast jobb. 
Jag ville få in en fot någonstans så jag kunde börja tjäna pengar på mitt skrivande. Jag insåg allt tydligare att om jag ville skriva ordentligt måste jag också leva på mina texter. 

Att skriva är ett billigt liv. Materialet kostar ingenting. Det är tiden man får betala för och så länge jag jobbade på Posten hade jag pengar, men dåligt med tid. 
En kväll ringde Eva. Jag kände hur det sög till i magen. Jag hade försökt glömma henne, men hon hade funnits kvar i mitt huvud hela tiden. ”Hej”. Hon lät väldigt avvaktande, nästan deppig... ”kan vi träffas?” Jag blev nervös. Den tonen betydde skit och elände. ”Vad är det som har hänt...? Är du på smällen, eller har du gjort dig illa på något vis?” 
”Jag berättar då vi ses. Kan vi gå på ett kafé?” Vi bestämde möte på Billströms någon timme senare. 

Det var inget snack om saken. Hon måste vara med barn. Vad skulle det annars vara? Jag var tvungen att lägga mig på sängen och lugna ner mig. Samtidigt blev jag kåt, började tänka på hur skön hon var. Jag försökte skjuta undan de upphetsande tankarna. Om hon var med barn? Det snurrade runt i huvudet. Hur skulle jag klara mig ekonomiskt? Det kändes som jag snabbt behövde skriva en bok som sålde som fan. I alla fall hinna få ut den innan ungen kom till världen. Hon satt på Billströms. Rödkantad runt ögonen. Hon var verkligen söt. Jag höll på att säga att jag älskade henne, men lyckades peta undan flosklerna i sista sekund. Vi kramades och jag kände hennes härliga kropp under jackan. ”Jaha”, sa jag, ”berätta nu vad det är? Du är med barn?” 

”Ja”, svarade hon och tittade ner i bordet. Hon började gråta. Jag satt tyst och såg på henne. Det här var ju toppen. Hur i helvete kunde hon bli på smällen? Hon åt ju piller. 
”Hur ska det gå nu?”, frågade jag. ”Tänker du gör abort? Jag har ingen lust att bli pappa, eller rättare sagt : jag fattar inte hur det ska fungera. Du måste göra abort”. ”Nej, jag kan inte”, svarade hon. ”Jag kommer att behålla barnet. Det spelar ingen roll om du vill vara med eller ej. Jag har redan bestämt mig”. 
”Men du… jag försökte samla ihop mig. Tycker du inte att det vore bra om ungen hade en farsa som vill vara det?” Hon reste sig upp, slängde med håret och torkade bort snoret. ”Om du vill kan du hänga med i morgon. Jag har tid hos kuratorn på SÖS .....klockan tio”. Det fanns lite hopp, trots allt. ”Jag kommer, sa jag. Vi träffs i entrén, fem i..” Charlie satt hemma i lyan. Gasolugnen värmde. Han hade lagt upp ett tiotal tidningar och böcker runt sig på bordet. 

”Jag inväntar våren”, sa han. ”Det tar väl en fem månader till. Du vet hur det är i Sverige. Våren kommer i mitten av juli, och sedan är det sommar i två veckor”. Han skrattade glatt. Han verkade må gott.
”Blir det då varmt gnäller svenskarna som vansinniga. Först då snön kommer i september blir dom nöjda. Då kan dom sitta inne på sina kontor... de bleka asen”. ”Sluta nu, sa jag. Jag har viktiga grejer att prata om”. Jag berättade om Eva. ”Din djävla klant, sa han. Hur kunde du göra henne på smällen? Har hon inte piller? Har hon blåst dig? 

”Det tror jag inte”, sa jag. Vi har klantat till det bara. Hon är med barn och tänker behålla det. Jag gillar ju henne, skitfin, men inte vill jag bli farsa”. Charlie gick omkring i lägenheten. Han stannade framför fönstren.
  ”Brudar vill ha barn då dom blir på smällen”, sa han. ”Dom rår inte för det. Hormonerna tar över hjärnan. Dom börjar köpa babykläder efter fem dagar”. Han vände sig mot mig. 
 ”Vad du velar”, sa han. ”Du är redan farsa med den där inställningen. När en brud blir på smällen slåss hon för livet för att få behålla ungen. Nu är det krig. Att göra abort är ett helvete för kvinnan, men även för mannen. Ingen blir glad av en abort. Det är ett högt pris för friheten. Det gäller att bita ihop och försvinna ur hennes liv så fort som möjligt. Det är krigsläge och beslut måste tas omedelbart. Sluta vela”. Han gick till hyllan och hämtade några tidningar. ”Kolla här istället”. Han slängde fram en fototidning med fantastiska bilder på Rolling Stones. 
”Det är sådana här jobb vi ska göra. Hur ska du kunna jobba på det viset om du ska ha en unge att ta hand om? Här handlar det om att ge allt i flera månader, vara ute och resa, supa, knulla, jobba. Barn kan du skaffa då du kan ta hand om dom. Nu tänker du skaffa barn för att du tycker synd om Eva. Det är löjligt”. Jag försökte säga något om att jag kände mig kluven, att jag inte visste vad jag ville. 

”Jobba, fattar du? Han skrek åt mig. Det gäller att satsa. Familjeliv kan vi ha när vi blir femtio. Du är taskig emot henne ett tag, men att få barn med en kvinna handlar om tjugo års gemenskap. Det är ingen lek”. Jag hörde vad han sa. Hur jag än vred och vände på det så blev det fel. Hela mitt kommande liv spelades upp med snabbspolning. Det gick för fort helt enkelt. Jag hann inte med. Jag kände panik och inget annat. 

Mötet med kuratorn var rena skämtet. Hela tiden satt hon och pumpade mig på om jag inte tyckte det skulle vara gulligt med ett barn? Jag satt mest och kollade runt på hennes fula kontor. Djävla pajas, betald av staten för att säga det mest självklara i världen. På väggen hängde en ful målning med ett barn i en moders famn. Skulle väl föreställa kärlek och moderslycka? 
Kuratorn malde på. Vi var ett sådant fint par. Eva satt tyst i ett hörn och såg vattnig ut på ögonen. Jag började inse vad Charlie snackade om. Här gällde det att bita ifrån. 
”Nej, jag vill inte ha något barn, sa jag. Jag har inte råd, inte lust och vi ska inte vara ihop med varandra”. 
”Är det verkligen så? Kuratorn vände sig mot Eva. Nog tycker jag ni verkar tycka mycket om varandra. Och råd har ni väl? Båda två arbetar. Vad säger du Eva?” Eva ryckte på axlarna, log lite snett. ”Jo, svarade hon. Jag har bestämt mig för att behålla barnet”. Kuratorn vände sig mot mig igen. ”Men du, se det så här istället. Om du får välja mellan att få barnet eller mista Eva. Vad väljer du? Nog väljer du väl Eva och barnet?” Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det var en omöjlig situation. Jag kände mig som ett slaktoffer. En som förnekade livet. Varför var det så fantastiskt att få barn? Jag hade föredragit att vinna en miljon på tips. Jag behövde en advokat. 
”Vet inte, det är möjligt”, svarade jag, utan att riktigt veta vad jag svarade på. Kuratorn såg nöjd ut. Hon vände sig mot Eva. 
”Det är ganska bråttom nu om det ska bli abort. Du får bestämma dig inom fyra, fem dagar om du ska behålla barnet eller ej. Kan du ringa mig eller komma hit om fem dagar?” Eva nickade. Vi tog i hand och gick ut. Vi gick tysta genom korridoren till utgången. 
”Vad tyckte du?” Eva såg dröjande och nöjd ut. ”Inte vet jag, sa jag. Djävla märklig kärring. Vad ville hon egentligen?” 

Jag hade en konstig, lätt pirrande känsla i kroppen, samtidigt som jag kände hur taket föll in. På kvällen ringde jag till Eva. Paniken hade slagit till. ”Det här går bara inte. Du fattar väl att jag inte vill ha något barn”. Hon tog sats och skrek tillbaka åt mig i luren. ”Jag skiter i dig. Det här tar jag hand om själv. Du kan dra åt helvete om du inte vill vara med. Fortsätt bara att leva ditt tonårsliv du, så sköter jag det här själv”. Hon slängde på luren. Nu återstod bara att vänta. Det gick fem dagar. Eva ringde kuratorn och sa att hon tänkte behålla barnet. Jag kände sorgen växa i mig. Nu var det bara att förbereda sig på en oönskad unge. 

Våren var på gång. Jag hade inte hört av Eva på en månad då jag en dag träffade henne på gatan. Hon såg trött ut. Lite halvstripigt hår och allmänt blek. Jag ville ge henne en stor kram, men hon var minst sagt vresig. 
”Jag tänker inte snacka mer med dig, någonsin, sa hon. Du hade tur. Jag fick missfall, så nu behöver du inte bekymra dig mer”. ”Tråkigt”, hörde jag mig själv säga, samtidigt som jag hade fullt upp med att inte börja skratta av lättnad. Jag försökte ge henne en tafatt kram. Hon tog emot den innan hon vände på klacken och försvann ur mitt liv. Jag gick in i tunnelbanan och ringde Charlie. 
”Jag klarade mig. Hon fick missfall”, sa jag. Det tog en sekund innan han fattade vad jag snackade om.  

”Skönt för dig, sa han. Nu har du ju i alla fall lärt dig en läxa. Lita aldrig på kvinnors preventivmedel”. Jag hörde hur det rann vatten i bakgrunden. Han gjorde bilder. ”Ingalill var uppe här i går. Hon ringde och ville ha neggen från våra knullsessioner. Jag bad henne komma på kvällen, så idag har jag gått igenom materialet, kopierat bilder, så jag har för framtiden”. ”Tänker du sno undan en del bilder”, frågade jag? ”Givetvis, sa han. Hon får några negativ, men jag gömmer undan de tre, fyra bästa”. Han suckade i luren. 
”Att det alltid ska vara så här. Först har dom roligt och sedan får dom kalla fötter. Hur fan ska man kunna fotografera någonting? Skit samma. Jag publicerar bilderna om tjugo år. Ska vi ses ikväll?” ”Var då”, frågade jag? ”Lilla Paris. Jag har en del idéer om Spanien som du borde vara med på”. 

Lilla Paris var sig inte riktigt lik. Luften hade börjat gå ur stället. Det kanske behövdes nya ägare eller hade vi blivit trötta på oss själva? Charlie såg också trött ut. 
”Det är morsan. Hon ringde i eftermiddags och sa att hon måste åka in på sjukhus. Hon lät väldigt deppig. Jag frågade om jag skulle komma up”. ”Är hon sjuk?” 
”Ja”, sa han. ”Det lät som hon trodde det var slut snart. Hur förhåller du dig till sånt, att dom säger att dom ska dö?” Jag tänkte på min egen morsa. Om hon skulle vilja dö? Är det så viktigt att hela tiden försöka få folk att bli så gamla som möjligt? Charlie satt och ritade i bordet. Hans styvfarsa dog för länge sedan och nu var det alltså dags för morsan att lägga av. 

..”Nej, du har nog rätt. Jag tycker bara att hon haft det för trist i sitt liv. Önskar att hon fått leva roligare, mer kärlek och mer eget liv. Hon är ju bara femtio. Det är ingen ålder, men hon har helt gett upp”. Vi tog en öl och begrundade läget. Hur skulle man själv vara om tjugofem år till? Hur kan livet ta slut vid femtio? Man måste hitta på något som höll en i form, som gjorde att man levde vidare. 
”Jo”, Charlie tittade upp från ölen. ”Det var det här med Spanien. Jag tänkte vi kunde dra ner till Spanien tillsammans. Du, jag och Johan,,,, den här unga killen som jag använt mig av ibland. Han är en bra fotograf och djävligt rolig”. 

Han tittade upp som om han skulle säga något hemligt . ”Franco dör vilken sekund som helst. Det finns massor att göra för oss”. ”Jag har inga pengar”, sa jag. Han viftade bort mina invändningar. ”Vi får resan betald genom att göra något reportage. Vi tar min bil och kör till Barcelona, ner över Andalusien och upp till Baskien. Det tar en månad. Du behöver inga pengar. Ett hotellrum kostar femton spänn natten och maten är ännu billigare”. Charlie såg entusiastisk ut. En månad lät som en lång tid, men varför inte? Jag hade det ganska segt hemma. Eva var ute ur mitt liv och jag hade inget annat på gång. Någon gång måste man våga göra något oväntat. 

En dag efter skrivandet gick jag till Biblioteket för att försöka låna några böcker om Spanien. När jag stod vid hyllan kom jag att stöta till en kvinna som stod och grävde i grekhyllan. ”Förlåt”, sa jag och hjälpte henne plocka upp en bok som fallit till golvet. Det var en grekisk guidebok på engelska. ”Så du är på väg till Grekland? Jag är på gång till Spanien”. Hon var i trettioårsåldern. Ett moget ansikte med smala, men tydliga fåror. Hon log emot mig. 
”Har du varit där?”, frågade hon”. 
”Nej” sa jag. ”Har du varit i Spanien?” 
”Min pappa flyttade till Mallorca för tjugo år sedan. Jag var mycket där när jag var liten. Det är helt underbart”. Vi började prata och på något märkligt sätt hamnade vi på Billströms. Hon var nästan genomskinlig i sin skönhet. Det fanns ett stråk av trötthet och sorg i hennes ansikte. Hon såg ut som jag kände mig. Hon hade en son på fyra år och levde ensam. Jag kände hennes knä emot mitt ben under bordet. 
”När kommer din son hem?” 
”Om två timmar, svarade hon. Han går i skolan precis runt hörnet”. Jag frågade henne rakt ut om vi inte kunde gå hem till henne. Hon skrattade generat. ”Vi känner inte varandra, det går väl inte?” 

”Jag vet inte, men det känns precis som om vi har träffats förr”, svarade jag . Det avgjorde saken. Hon tog mig under armen. Vi gick över gatan, in på Åsögatan. Hon bodde i en vacker trerummare. Riktig konst på väggarna. Något som man sällan ser om man kommer från arbetarklassen. Jag blev imponerad. Det var hennes farfar som målade. Hon hade ett förfaret sätt att kyssas, långsamt och länge. 

När hon klev ur kjolen var jag redan förlorad. Hon satte sig på mig och förde in mig på ett självklart sätt. Hon blundade då vi knullade. Då och då öppnades hennes ögon som springor. För att se om jag var där. Eller skämdes hon på något märkligt sätt? ”Du kan komma när du vill, sa hon. Jag har p- piller”. 

Att hon pratade med mig fick mig att bli ännu kåtare. Hon satt kvar på mig och knullade i jämn rytm. Hon böjde sig fram, sög in min tunga och började knulla hetsigt. Kuken gled omkring i vätan. Jag stack in ett finger i hennes stjärt. ”Ta mig bakifrån”. Hon vände sig om, körde upp stjärten. Jag gled in. Hon kom med en snabb krampning. Hon började plötsligt fnittra. ”Vi är inte kloka. En vilt främmande man, men det var skönt. Precis vad jag behövde. Jag har inte legat med någon på sex månader. Jag får ingen hjälp med min son, så jag kommer nästan aldrig ut”. Hon tittade på klockan. 

”Du får ursäkta, men du kan inte stanna längre. Niklas, min son, kommer om en kvart, men vi kan ringa varandra”. Fem minuter senare stod jag på gatan. Jag var salig. En kvinna som ville knulla, som var glad över att ha träffat mig. Jag gick över gatan, tillbaka till Billströms. Återtog min plats, precis som om jag aldrig hade lämnat den. 

Charlie hade återvänt från Norrland. Hans mor dog på morgonen, samma natt som han körde upp. Han kom en timme för sent. 
När han kom tillbaka var det med en bil full av blommor. Det var det enda han ville ha från sitt barndomshem. 

Från sin far hade han en guldring, som han sålde på pantbanken efter något år. Från sin mor hade han ett fotografi och blommor. Jag var lite orolig för honom. Han hade ett psyke som gick upp och ner. Han kunde må fruktansvärt dåligt i perioder, med panikångest och isolering. Då tränade han, arbetade och låste in sig. Kom bara ut på nätterna. Det var grunden för hans livsstil. Att han måste kontrollera sitt eget liv. 

Han hade lämnat en värld bakom sig. Varför visste han inte riktigt. Han 
passade bara inte in. Äventyret fanns någon annanstans. 

Vi skulle snart åka till Spanien och träffades på Lilla Paris för att smida planer. En kväll var Charlies unga medhjälpare, Johan, med. Han såg slak ut och Charlie suckade. ”Han har problem med sin tjej. Kan inte du ge honom något gott råd?” Johan förklarade läget. 21 
”Hon tycker det är taskigt av mig att sticka med er i en månad nu när det blir sommar. Hon vill att jag ska åka med henne till landet istället, men jag avskyr det där djävla landet. Sitta ute i buskarna. Inte ett kafé, inte ens en kiosk där man kan köpa tidningen”. Charlie garvade bakom ölglaset. ”Vad säger du Lars? Du som vet. Hur löser man det här?” ”Kan hon inte åka med till Spanien?” Mitt förslag ratades direkt av Charlie. 

”Det blir för trångt. Dessutom ska vi träffa kvinnor där nere. Lämna henne hemma. Lite saknad kommer att göra henne gott. Skriv en massa kärleksbrev till henne, slå ett telefonsamtal då och då. Det räcker för att hålla henne på gott humör”. 

Charlie var i kanonslag. Turbulensen efter morsans död, sorgen och ångesten hade fått honom att träna extra hårt. Träning var hans terapi. I flera år hade han tränat karate. När han drabbades av för mycket ångest och hans mage slutade fungera tränade han två gånger om dagen. Det var märklig att veta att när han såg som bäst ut mådde han som sämst. Han berättade en vacker historia för Johan om hur han älskade med en kvinna med öppna fönster och hällande regn på Blekingegatan. 
”Hon hade kroppen ute i regnet medan jag älskade henne bakifrån. Vattnet rann ner längs ryggen, in i lägenheten. Molnen passerade som svarta skyar ovanför taken. Den natten kunde man höra ljuden från Gröna lund. Hon var fantastisk”. Alla hans kvinnor var fantastiska. På något vis älskade och uppskattade han dom alla. Det enda som störde var att han aldrig nöjde sig med en. Han hade inte tid med bara en kvinna. 

Kvinnorna fick inte störa arbetet. Därför hade han alltid flera. De var hans motor i livet. De, bilderna och träningen. Jag önskade att jag hade en lika enkel dröm om livet. Jag ville skriva, men det var mycket annat jag ville göra. Bygga upp ett hem, ha en stark relation till en kvinna. Ingå i ett kollektiv. Sådana tankar hade inte Charlie. För honom handlade det om att överleva. Göra otryggheten till en vardagsvara. Bli trygg i otryggheten. Några nätter innan vi skulle åka ringde jag upp Sonja. Hon var trött, hade spytt och varit magsjuk, men jag kunde komma över då Niklas hade somnat. Hon stod i dörren och gav mig en kram. Hon såg pysslig ut. 

Jag har alltid älskat kvinnor som ser vardagliga ut. Kvinnor på väg till dagis med tröttheten i ögonen, håret i oordning, med en doft av sängen i huden. Inget kan vara sexigare. Sonja höll på att baka bröd och det luktade gott i köket. En liten ful hund låg på golvet. 
”Vad är det där?” Jag pekade på terriern som klev upp och kom fram och bjäffsade. 
”Det är Milton, våran vakthund....passa dig så han inte biter dig ...” Hon skulle bara veta. Jag hatar hundar. Hur kan folk ha dessa dräglande, skällande, osjälvständiga djur i sina lägenheter. Den här typen såg direkt att jag ogillade honom och muttrade ilsket mot mig. 

Jag hade en gång kört över en likadan sort. En sommarhund jag skulle ta hand om. Det var det dummaste djur jag sett. Värre än en hamster. Det skulle inte förvåna mig om det här var en släkting. 
”Vi åker om två dagar, berättade jag. Det blir väl en månad… jag kan höra av mig om du vill”. 
”Vi får se”, sa hon. ”Jag måste jobba hela sommaren. Det är tråkigt för Niklas. Han får vara på sommardagis och ett tag hos mormor och morfar i Jämtland. Jag får ingen semester, eller har inte råd med semester, förrän i augusti. Då kanske jag åker till Jämtland”. 22 
Hon såg sorgsen ut. Jag ville bara hålla om henne. Hon var låst och snärjd på alla vis. Jag hade min frihet. Jag reste mig upp och tog om henne. Då började hundkräket att bjäffsa och nafsa mig i benet. Sonja försökte uppfostra honom. ”Tyst med dig. Gå och lägg dig i korgen ...” Hunden hade inte alls lust med det. Hon fick släpa honom till korgen där han stod strakbent och blängde på mig. ”Vi går in i sovrummet”. Hon tog mig i handen och drog in mig. Hon stängde dörren med en sista förmaning åt hunden. Vi kröp ner och började älska. Efter en minut stod hunden och skrapade på dörren. Sonja började också ruttna, drog ut hunden i badrummet och stängde två dörrar mellan oss. Vi var lika kåta och knullade snabbt medan kräket stod och ylade. Precis när jag sprutade henne full öppnades dörren. En liten, sömndrucken kille kom in i rummet. Sonja flög upp. 
”Hej gubben, är du trött. Jag ska gå med dig in till ditt rum”. ”Nej, jag vill sova här, i din säng”. Ute i badet ylade och skrapade hunden. Jag insåg att det var lika bra att slänga in handduken. Jag klädde på mig. Sonja följde mig till dörren. ”Ha det så bra på resan. Du är inte arg?” 
En odräglig hund och sömnlös unge hade förstört kvällen. Jag var inte sur. Vi sa godnatt och jag gick till Lilla Paris.