Del 2.

Det var inte varje dag han bjöd på middag. Oftast var det jag som bjöd honom. Charlie måste ha en anakonda i tarmen för han åt enormt mycket och var ändå mager. Ibland nästan utmärglad. Kvällen rullade på. Vem skulle ligga med vem? Charlie hade tydligen bestämt sig för Ingalill. Han hade första tjing på brudarna. Varför? Kanske för att han var äventyraren? Jag tittade på Eva i ögonvrån. Hon verkade skör men samtidigt sexig och jag kände ett slags ömhet. När vi lämnade Lilla Paris kom den första snön. Det var lite mer än en vecka kvar till julafton. Jag frågade Charlie om han tänkte hälsa på sin morsa i Norrland? 

”Måste väl, men det tar emot. Hatar julen. Jag pallar inte hennes julångest, tomten och hela skiten. Att hon gräver i min väska efter något att tvätta. Det är mer än jag står ut med”. 

”Det låter väl inte så farligt”, sa Ingalill. ”Hon vill ju bara väl. Du hälsar väl inte på henne så ofta?” Hon fick en ilsken blick av Charlie. ”Aldrig att jag återvänder till den där ångesthärden. En dag, max två. Det är vad jag klarar av. Jag måste ha bilen med mig, så jag bara kan kliva ut genom dörren och dra”. Vi gick tysta efter hans vredesutbrott. Charlies morsa gick på nervlugnande, mådde inget vidare. Farsan rökte ihjäl sig när Charlie var liten. När det var som värst hade Charlie dragit iväg från allt, ner till Danmark och sedan vidare. Ensam, rakt ut i Europa. Han hade aldrig riktigt kommit tillbaka. 

Vi skildes åt utanför Charlies port på Blekingegatan. Eva och jag gick till Allhelgonagatan. ”Vad arg han blev när ni snackade om hans mamma”, sa Eva. ”Han har haft det skitjobbigt. Han har aldrig träffat sin riktiga pappa, hans styvfarsa dog och morsan är helt utslagen”. Eva gick tyst. Vi kom fram till Götgatan. Det var tomt på bilar och när vi kom över gatan började hon hångla med mig. Jag glömde bort Charlies problem. 

På natten drömde jag att en stor timmerbil krossade oss när vi körde till Norrland. Vaknade upp svettig, såg Evas blonda hår ligga i slingor över kudden. Hon doftade rök och mynta. Jag kröp upp bakom henne, höll henne mot mig och somnade om. Vintern hade kommit på allvar under natten. På marken låg ett tjockt lager snö. Det gick lättare att jobba när allt det vita lyste upp utanför fönstret. Jag ringde till Charlie på rasten för att höra hur han mådde. ”Ingalill stack alldeles nyss”, sa han. ”Du verkade ju kär som en djävla klockarkatt igår. Eva är läcker, sköt dina kort nu annars stöter jag på henne”. Han skrattade rått. Det djävliga var att han skulle säkert göra det om han tyckte att jag hade dribblat bort korten med henne. ”Förresten, du snackade om Majakovskij i Paris. Tror du att det är något att plåta?” ”Jag vet inte,” svarade jag. ”Snacka med någon tidning”. Charlie grymtade i luren. Det var tydligen kallt i hans lägenhet.

Varmvinden strejkade. ”Jag har bara tio grader i labbet. Jag får bära varmvatten fram och tillbaka för att hålla temperaturen på baden uppe. Jag ger fan i allting idag, lägger mig under täcket och läser Orwell. Vi ses på Lilla Paris i kväll”. Jag återgick till postjobbet. Det hade kört ihop sig bland vykorten, så jag gick dit för att hjälpa till. Eva kom gående genom lokalen med en förman. Hon vinkade glatt och jag kände mig varm inombords. Hon hade fått jobb och var på inskolning. 

Någon dag före julafton ringde Ingalill. ”Vi tänkte ha en middag för dig och Charlie. Kan du komma i morgon?” ”Ja, har du snackat med Charlie?” ”Han kommer. Han har kört ner till Paris fram och tillbaka för att plåta en Majakovskijutställning. Han verkar vara förbannad på allting just nu. Vi får väl mjuka upp honom. Vi syns i morgon, hemma hos mig”. Ingalill bodde i Klarakvarteren, strax bakom Posten. Jag gick dit direkt från jobbet. Några låga hus med slitna bakgårdar var det enda som återstod efter rivningarna. Snobbutikerna började ta över, resten blev kontor och området höll på att dö ut. Ingalill bodde i en trerummare, högt i tak, men med små rum. Hon hade slipade trägolv med tjocka mattor. Stämningen var mycket ombonad, i alla fall i jämförelse med min och Charlies funktionella lyor. 

Hon hade några riktigt fula tavlor på väggen. Hästmotiv. Hennes dröm var att jobba med hästar. Jag fattade inte varför hon utbildade sig till sjuksköterska om det var hästar som var drömmen. Charlie hade redan anlänt, satt i en öronlappsfåtölj och sippade på en grogg. ”Tjena Lars, hur har du det? Kommer du direkt från skiftet?” Jag nickade till svar. Ville också ha en grogg. 

”Har du fått brev från Paris?”, sa Charlie. ”Jag var där i en dag och plåtade Majakovskijutställningen. Folket i Bild la upp en hacka, så jag stack.” Han tog en slurk av groggen och kliade sig i pannan. ”Det var inte mycket att ha. En massa skitbilder. Jag plåtade av varenda affisch i smyg. Jag vet inte om jag får publicera det, men man kan ju i alla fall försöka. Det fanns en del fina affischer. Jag tog hem några ifall du vill ha någon?” Ingalill kom förbi och fyllde på våra glas med mer sprit. Hon verkade angelägen om att vi skulle kröka. ”Det värsta var hemkörningen, du skulle bara ha sett,” fortsatte Charlie. ”Jag hade ju sommardäck, man får ju inte köra i Tyskland på vinterdäck, så jag åkte av vägen mitt i natten. Blev helt knäckt, började slita av skyltarna på Volvon. Jag tänkte lämna den i skogen och lifta hem. Då kommer det en bonde med traktor, slänger åt mig en lina och drar upp mig på direkten”. Han ruskade på huvudet och pekade mot köket. Det luktade underbart. 

”Vad fan är det med brudarna? Har du varit med och kokat ihop någonting?” Jag bara skrattade åt honom, men jag kände också att det var något i görningen. Ingalill och Eva stod med brinnande kinder och lagade mat. ”Det blir indiskt idag”, sa Eva. ”Vi har köpt en indisk kokbok och ni blir våra första gäster”. 

”Om ni pallar?” Ingalill skrattade och slängde med det långa håret. ”Vi är snart klara. Det finns mer vodka i kylskåpet”. Jag tog en grogg och bjöd Charlie på en till. 

Charlie hatade fyllon och rökare, men nu verkade han inte bry sig. Han både rökte och drack på en gång. Vi drack grogg till maten. Ingalill var bra på fyllan och Eva inte långt efter. Jag kände en sugande oro i magen. Misstänkte att det skulle bli gruppsex. Jag hade inte helt fel. På natten gjorde Eva och jag sällskap hem. Charlie stannade hos Ingalill. Om två dagar var det julafton. 

Jag gick över till Charlie. Han stod i labbet. De röda lamporna lyste över skålarna. Han var skäggig och såg helförbannad ut. ”Dom här Parisbilderna tar knäcken på mig. Jag soppade filmerna och allt gick åt helvete. Jag har så kallt i lyan att det blev något fel på temperaturen. Nästan allt blev för tunt och nu går det inte att kopiera skiten”. Han kastade en kopia i sopkorgen. 

”Helvetes djävla väder. Jag hatar det här landet. Det här sociala u-landet, med sitt satans väder. Hur kan folk gnälla över att det är för varmt på somrarna? Djävla svenssonidioter”. Han slängde en kopia till i soporna. Han var verkligen i toppslag. Kastade kopior till höger och vänster. ”Det här Majakovskijjobbet kommer inte att gå att sälja, varenda kopia ser ut som skit”. Han vandrade runt som en osalig ande i labbet. Han var fruktansvärt arbetselak, var alltid förbannad då han arbetade och det gick honom emot. 

”Har du grejerna med dig?”, frågade han plötsligt. Jag pekade på väskan som stod i hallen. Han grävde i fickan. ”Här, ta bilnycklarna. Jag har packat bilen. Gå ner så kommer jag om fem minuter”. Volvon stod utanför dörren. En gammal PV 544, rostig och med ena framskärmen tillbucklad. Hans bilar var vandrande katastrofer. Charlie körde som en biltjyv. Redan som femtonåring var han ute i skogarna och körde rally med lånade bilar. Han hade en dröm om att bli rallyförare, men en totalkrasch med dödsfall i artonårsåldern fick honom att lägga av. Han kom ner efter fem minuter och vi blåste iväg mot Uppsala. Det var först efter Uppsala han började tina upp. 

”Jag blir så förbannad då jag gör sådana enkla missar som att inte kolla temperaturen när jag ska framkalla film. Jag måste skaffa två termometrar så jag är helt säker om den ena inte fungerar”. Jag kom att tänka på festen hos Eva och Ingalill. ”Hur blev bilderna hemma hos Ingalill? Dom vill jag se”.  

Charlie viftade undan min fråga. 

”Jag ska spara dom ett tag. Tio år kanske, för tjejerna kommer aldrig att gå med på att jag kör ut dom nu. Om tjugo år blir dom glatt överraskade. De här bilderna kommer att bli klassiska. Ett bevis på en tid och en livsstil som försvann. Om tjugo år är tjejerna medelålders. Att då se sig själv naken, i en knullscen, är som att kliva in i en gammal, läcker film”. Han var tyst ett tag, körde över snösträngen och drog förbi en långtradare i förblindande snöslask. ”Är du kär i Eva?” Hans fråga kom överraskande. ”Jag vet inte, svarade jag. Jag var det nog från början, men jag får inget grepp på henne. Hon är så undflyende, samtidigt som hon är skitfin att snacka med och kanon i sängen”. ”Skit i henne, sa han. Ta det för vad det är. Hon är en experimentbrud. En i grunden borgerlig typ. Hon vill testa allt just nu, men om ett tag så försvinner hon, skaffar barn och börjar jobba på dagis”. ”Vad vet du om det, sa jag? Är du någon framtidssiare? Jag gillar henne, sedan får vi se vad som händer. Det är väl inget fel med att skaffa barn eller jobba på dagis?” 

”Nej, det är klart det inte är det, men inte kan du vara ihop med en brud som jobbar på dagis. Hur gör du då du ska ut och resa, ligga borta i månader? Du måste ha en brud som lever samma liv, som kan följa med, som har ett eget arbete. Ett slags konkubinförhållande. Det liv vi lever kan man inte ha familj i. Du måste först etablera dig, sedan kan du skaffa dig familj”. Charlie trodde inte på förhållanden, medan jag var mer osäker. Varför skulle det inte gå att vara ihop med någon, leva normalt vardagsliv och skriva? ”Du måste välja”, mässade Charlie. ”Du vill ha för mycket trygghet. Du måste välja skrivandet först, sedan knullat och sedan vad det nu är?” 

Han skrattade nöjt som han ofta gjorde då han kommit på en bra formulering. ”Man måste överleva ekonomiskt också”, sa jag. ”Och vad då välja arbetet först? Du har ju alltid knullat först och arbetat sedan. Det är väl därför du blev fotograf, för att du får knulla medan du arbetar”. Charlie såg irriterad ut. Han gillade inte att jag påpekade hur taskig livsstil han själv hade. »Skit samma. I det här jobbet är inget gratis. En viss förmåga att ta chansen när den kommer, men framför allt handlar det om att stå ut med att ha ingenting”.