Del10
Den här boken skrev jag någon gång för tjugo år sedan.
I början av år 2oo8
Jag sitter på mitt kontor i Radiohuset. Jag tittar på dörren. Mitt namn, Lars Hansson, har börjat blekna. Mitt rum, som jag har haft i snart tjugo år, har inte utvecklats mycket. Jag har två bilder på barnen på väggen. I fönstret står några blommor. I ganska bra form faktiskt, för det är Lisa, min sekreterare, som sköter dom.
Rummet är belamrat med tidningar, mest gamla månads- och veckotidningar som Etc, 399, Schlager med mera. Nya tidningar åker ut, men dom gamla spar jag av någon underlig anledning.
Det har varit en svår vinter. Först ingen vinter alls. Julafton var helt brun. Efter det föll massor med snö som låg kvar i en vecka. Nu är det brunt piss igen. Jag har gett upp tanken på att det ska bli någon vinter i år. Vad det gäller de gamla tiderna så hände inte så mycket .
Jag skiljde mig allt mer från Sonja. Tiden gick. Vi blev goda vänner, hjälpte varandra med Leo. Det gick bra tills jag träffade Lina. Då blev det svårt igen. Sonja hade inte träffat någon och kände sig utanför. Leo var tio år, så det löste sig ändå ganska bra. Han verkade inte bry sig så mycket. Han tillbringade den mesta tiden med Sonja, men somrarna hade vi tillsammans och vinterloven.
Charlie körde omkull med motorcykeln i oktober 1978. På väg till Baskien körde han på en oljefläck utanför Norrköping, for in i ett räcke och halvdog. Jag glömmer aldrig då polisen ringde.
”Hej, det är Lars Andersson från Norrköpingspolisen. Det är så att Charlie Möller skadats allvarligt i en olycka utanför stan. Vi har letat efter hans anhöriga, men han verkar inte ha några?
Däremot fann vi ditt namn på en massa ställen i hans anteckningsbok. Han hade också ett brev i fickan till dig. Det var så vi fick fram din adress. Känner du till om han har några släktingar?” ”Ja, det vet jag att han inte har. Både hans farsa och morsa är döda och han har inga syskon. Han lever med en kvinna, Vanja Hagen. En danska. Annars är jag hans bäste vän”.
Polisen berättade att Charlie låg på sjukhuset, i koma och det var frågan om han skulle klara sig. Jag ringde Vanja, men ingen svarade. Hon var också bortrest. Den natten snurrade det runt i mitt huvud. Jag försökte minnas vad Charlie sagt om döden, begravningar. Jag kom ihåg vad han sa en gång på Skeppsholmen: att det var det enda stället han känt sig hemma på. När han dog så skulle han vilja spridas i vattnet bakom af Chapman.
Vanja ringde från Danmark. Frågade efter Charlie. Jag berättade att han kraschat utanför Norrköping. Jag sa att jag var på väg till Norrköping. Hon skulle ta första tåget så skulle vi träffas på sjukhuset. Charlie låg i en säng, blek, fylld med slangar. Doktorn berättade att om han överlevde skulle han knappast bli helt återställd. Vi satt ett tag tysta vid hans säng. ”Jag måste berätta en sak för dig”, sa Vanja. ”Du är ju Charlies bäste vän och på något vis tror jag att vårt barn kommer att träffa dig i framtiden?”
Det tog en sekund innan polletten föll ner.
”Är du gravid med Charlie?”
Hon nickade och tårarna rann ner för hennes kinder. Jag hade inget att säga, mer än hålla om henne. Vi stannade på sjukhuset hela kvällen. Två dagar senare åkte jag hem. Vanja stannade kvar. Charlie vaknade ur koman efter tio dagar. Han hade svåra skador, gick på rehabilitering i flera månader, fick flytta hem och återhämtade sig långsamt. På något vis blev han förändrad. Det var slut med hans gamängaktiga sida. Vanja flyttade in hos honom, skötte om honom. Charlie blev tyst, nästan ilsken och vi gled iväg från varandra.
Märkligt nog var det hans skador som fick in honom på skidåkningen, gjorde honom till skibum. Han behövde träna hela tiden för att hålla kroppen i form och skidåkningen gick att kombinera med fotograferandet. Det tog flera år att komma i hyfsad form. Han hade benen fulla med spikar och haltade lite lätt då han gick, men det var det enda man märkte av olyckan efter några år.
Det märkligaste var dock att han la av med plåtandet. Det tog två år, sedan la han av över en natt. Han slängde nästan alla negativ. Jag lyckades behålla tre pärmar med negativ och några lådor med hans bästa bilder som jag fått genom åren. Han var trött på den postmodernistiska skiten som han uttryckte det. Istället satsade han på skidlärar- och bergsguidesjobb. Efter två år hade han fått fart på den verksamheten och var borta hela vintrarna i bergen med folk på skidor.
Allt gick väl med graviditeten. När dottern föddes skickade Vanja mig ett kort och önskade mig allt gott. Sarah skulle hon heta. Efter Bob Dylans kärlekslåt. Mitt eget liv?
Det förändrades drastiskt i och med att Charlie försvann ur vårt liv. Han var motorn i förhållandet. Inte bara för att han var den aktivaste, utan mer för att han var handlingens man. Han såg till att planer blev av. Saker och ting skulle ske fort annars blev han arg. Nu var det ingen som drev på. Jag återgick till mitt mer långsamma tempo.
Linas och mitt äktenskap är ganska normalt. Ett slags kamratskap.
Lina och barnen ger mig frid och lugn. Det är gott så. Vi skrattar bra ihop. Jag vet inte om min fru har någon älskare. Jag skiter i det. Mår hon bra av det så är han välkommen. Ibland träffar jag någon annan kvinna som jag ligger med, men jag låter inte det inkräkta på vårt äktenskap. Snedsprången blir mer som en kick i tillvaron.
Framför mig på skrivbordet har jag en bild av Leo och Charlie. Leo sitter på Charlies motorcykel. Jag tog den med Charlies kamera, den gamla, svarta Leican han släpade med sig överallt. Jag fick bilden precis innan han stack iväg på turnén.
”Ta den som ett minne”, sa han. Som om han visste att han skulle krascha?
Jag är någon slags avdelningschef här. Vi har hand om programplaneringen. Det är inget dåligt jobb, även om det är stor panik i huset. Mycket ommöbleringar, men jag får nog sitta kvar på min post i några år till. Det är så jag har räknat ut det.
Mina planer går ut på att jobba lite till. Nu är jag sextioett, och sedan skiljer väl Lina och jag oss åt. Då är ungarna ute ur boet och jag kan ägna min tid åt segelbåten som jag köpte för fem år sedan. Det är en stor båt, tänkte bo på den framöver. Om vi säljer vår villa så får vi en miljon var. Det borde räcka för att hålla mig ekonomiskt oberoende tills jag dör.
Jag tänkte bo på båten, segla i Medelhavet. Om jag besöker Sverige kan jag bo hos någon kompis eller hos mina barn.
Charlies dotter är snart trettio vid det här laget. Hon har faktiskt skrivit till mig och bett att få se alla bilder som jag har från tiden Charlie och jag höll ihop.
Jag ringde henne mellan två möten. Vi bestämde att ses på kvällen hemma i mitt hus. Jag gjorde en god kycklingrätt som hon åt med min familj. Lina och barnen hade aldrig träffat Charlies dotter. Det var säkert tio, femton år sedan jag såg henne senast. Jag kom knappt ihåg att hon hette Sarah.
Hon var vacker, smal och stark i kroppen. Rågblond. Det fanns också drag av Charlies mor i hennes ansikte. I alla fall som jag mindes henne från de kort Charlie visade mig på sjuttiotalet.
”Vad gör din mamma nuförtiden?”, frågade Lina.
”Inte så mycket. Hon har lagt av med teatern. Det blev inga jobb där, utan hon började plugga data. Det var helt värdelöst. Det var inte hennes grej, så nu jobbar hon i en parfymaffär och säljer tvålar och sådant där. Är ganska missnöjd med livet”.
Efter maten tog jag med Sarah till mitt arbetsrum. Jag hade samlat allt från Charlies och min tid i tre skokartonger. Det var bilder och brev. Sarah satte sig i en fåtölj och började gräva i en kartong. ”Vad mycket bilder? Det är snyggt med svartvitt. Han var en bra fotograf en gång i tiden, min pappa, eller hur?”
”Jo, en av de bästa. Vi levde ju ihop i många år. Det var den bästa tiden i mitt liv. Mycket mer frisläppt och vettig än idag. Jag tror inte många av de tankar som dyker upp nu, skulle ha accepterats på vår tid”.
Sarah satt tyst och grävde i lådan. Jag gick upp och satte på en Dylanskiva.
”Lyssna på den här låten, sa jag. My back pages. Charlie skulle alltid lyssna på den här när vi skulle ut på krogen”. Vi lyssnade på Dylan. Sarah grävde vidare. Hon tog upp en bild. Jag berättade. En annan. Jag berättade mer.
Lina kom in och sa godnatt. Hon tittade varmt på Sarah. Klockan blev över midnatt. Sarah letade i bildhögarna. Hon hade tusen frågor. ”Vilka kläder ni hade, så långhåriga ni var. Ni ser ju bara för roliga ut. Kolla på pappa. Vilka fula glasögon”. Jag höll med. Vi såg inte kloka ut, men vi hade roligt. Vi testade grejer. ”Vad var viktigast för dig och pappa?”
”Svår fråga. Jag måste erkänna att vi hade inte riktigt lika tankar där. Friheten var viktigast för Charlie. Att inte behöva arbeta för någon, aldrig ha ett möte, aldrig kompromissa med sina idéer”.
”Det där känner jag igen”, sa hon.
”Vi levde billigt. Framförallt boendet höll vi billigt. Charlie åkte mycket till Spanien, kände sig hemma där. Ett rum kostade tio, femton kronor natten. Och när vi inte hade pengar bodde vi ihop, sov i samma säng, delade på hyran”.
Sarah tittade tvivlande på mig. Det blev sent och hon var tvungen att gå hem. Hon bodde hos en kompis i Gamla Stan. Hon tog med sig lådorna och breven då hon gick. Jag kände ett sting i hjärtat. Så ung och så vacker. Och all denna känslighet. Det fanns mycket av Charlie i henne. Hennes röst, sättet att röra sig, den där rastlösa blicken.
Hon ringde några dagar senare på mitt jobb. Frågade om vi kunde träffas. Vi bestämde att ses på Arkitekturmuseum dagen efter . Jag var inte alls i form. Det hände inte mycket på jobbet. Vår planering på dokusåpan fick läggas ned. Folk började dö omkring mig. Allt fler samtal handlade om kroppen och krämpor. En dag var jag tvungen att gå upp på sjukhuset och hälsa på Johan, Charlies gamla assistent.
Han hade drabbats av testikelcancer och var illa däran. Karln var inte ens femtio och höll på att tyna bort. Han låg på en allmän sal tillsammans med fyra andra, rossliga gubbar. Vi hade inte setts så mycket efter Spanientrippen. Johan gick in i reklamsvängen. Charlie blev förbannad på honom, tyckte han ödslade bort sitt liv. Han tjänade grymma pengar på en massa meningslös skit. Han bodde ihop med en före detta modell och hade två ungar. Nu låg han här med pungen bortopererad.
”Det är tufft”, sa han. ”Dom ska sätta in en ny blåsa, men något knulla blir det inte framöver. Om jag överlever så länge till? Det är taskiga prognoser”.
Vi kramade om varandra. Troligtvis skulle vi inte ses mer innan han låg i jorden.
Solen lyste över Skeppsholmen. Trots Johan kände jag mig lättare i stegen än på flera år. Sarah satt redan vid ett bord då jag kom. Hon reste sig och gav mig en jättekram.
”Vilka brev ni skrev till varandra, pappa och du. Dom är helt otroliga. Jag bara flög omkring då jag läste dom. Vad hände med allt det där? Dog det bara ut?”
”Jag vet inte vad jag ska svara. Kanske blev jag äldre? Man blir fegare och tröttare. Döden hinner ikapp en”. ”Sluta nu”, sa hon. ”Förlåt”, sa jag. ”Har precis hälsat på Johan som var med oss i Spanien. Han låg för döden, alldeles för ung för det”. Sarah såg lite överraskad ut.. ”Tråkigt”, sa hon. ”Jag måste fråga dig om en sak. Det står i varje brev att du höll på att skriva en bok. Vad hände med den?”
”Boken blev refuserad. Manuset ligger i någon låda på vinden”.
”Kan jag inte få läsa? När jag såg pappas alla bilder och brev kände jag att jag måste göra en film eller bok om det. Kan inte du vara med och berätta? Kanske din roman kan komma till användning? ”'
Jag tittade på henne. Hon var sin farsa upp i dagen. Samma envishet och glödande tro. Vi satt tysta och tittade på varandra. Jag insåg att jag skulle ändra mitt liv inom en snar framtid. Lina och jag skulle ta ny sats. Sarah skulle få mitt manus och berättelsen skulle komma ut till en ny, ung publik .
”Har du någon aning om vad filmen ska heta”, frågade jag? Hon strök håret bakom ena örat. ”Ja, jag tror det. Tiempo Pasado, passerad tid. Vad tror du?” Hon pratade upphetsat om filmen, tiden som gått och som skulle komma tillbaka som film. I hennes tappning. När jag satt och lyssnade på Sarah kunde jag känna hur Charlies ande tyst smet ner på en stol bredvid mig. Han la upp Leican på bordet, spanade ut över gräsmattan, innan han gick för att beställa en kopp kaffe. Det kändes som vi hittat tillbaka till varandra. Sarah var den som skulle föra vår historia vidare.
