Det intressanta med samma bild igen

Jag vet inte, men svartvitt berättar mer för mig än färg. Det är mer jag. Det är kanske min bil där nere i högra hörnet? Det är kanske min melankoli, den berättar om. Fotografiska får rejält med spö nu. Salgado får skit av miljövännerna för sin skildring av gruvbrytningen. Han skulle ha varit sponsrad av gruvbolaget, som har en del arbetsplatskatastrofer på sitt samvete. Och sedan Jimmy Nelsons bilder på sk urbefolkningar känns ju ganska kletiga och har fått stark kritik.

Men, som vanligt, det rullar på, men någonstans kanske fotografi rullar tillbaka till det enkla, det personliga, det som inte är så befläckat av kommers och kamp för att synas till varje pris.

Det är ändå märkligt att många av de fotografer man gillat inte har lagt ner många knop på att bli kända och ändå blivit det. Robert Frank är ju en sådan. Han verkade ju inte vara speciellt intresserad att till varje pris synas på Facebook varje dag. Strömholm var ju inte heller till varje pris intresserad att synas. Han höll sig gärna på sin kant, förutom några år då han var ute i svängen en del. Nu rullar båda hans och Franks tåg av sig självt, mest för att det är kvalitet och berättelse i kuggarna som driver hjulen.

Jag sorterar kan vi säga. Vi får se vad det blir. Så kan vi också säga.