Del 7

Tarifa gav ro. Den uråldriga staden, havet och närheten till Afrika sänkte ned mig i en melankolisk dimma En dag gick jag ut på stranden, tog sikte på en kulle långt borta och började gå. Efter ett tag dök en hund upp, sedan en till och snart hade jag ett gäng hundar som följde efter mig. Jag satte mig vid en mur och lät solen värma upp mig. Hundarna la sig ned bredvid mig, som en klan av vänner.
I normala fall tyckte jag illa om hundar, men inte när dom levde vilt som i Tarifa. Deras lekar i sanden var en ständig påminnelse om livet, leken och kampen.

En man passerade i gummidräkt med snorkel på huvudet. En halvtimme senare kom han tillbaka med en säck fylld med fisk på axeln.
Han nickade vänligt åt mig, stannade och pekade på säcken. Med ett leende öppnade handen och tog fram en stor fisk. ”Café Central”, sa han och gjorde ätrörelser med munnen.. Han lämnade fisken framför mig och gick vidare.
Jag satt kvar i solen. Hundarna försvann. En blev kvar. En liten, smal sak som följde mig hemåt på eftermiddagen.

Charlie satt på Café Central och snackade med Rosa. Hon vinkade åt mig och jag satte mig vid deras bord. Jag la fram fisken. Rosa kom fram och tog den. Hon skulle se till att vi fick den tillredd.
”Vi har fått post idag, sa Charlie. Dom delade ut den på Caféet. Dom har märkt att vi sitter här varje dag”. Jag hade fått ett brev från Sonja. ”Amiga? En vän”? frågade Rosa.
”Si, en gammal vän”, sa jag. Rosa fick kunder. Jag lutade mig tillbaka för att läsa brevet. Hej
Jag tänkte jag skulle skriva ett brev eftersom det blev så dumt när du åkte till Spanien. Jag vet att du tycker om Leo, men du har för stora krav på vad du ska göra med honom eller ej.

Mitt förslag är att han bor hos mig den mesta tiden, säg sex dagar i veckan och att han är en dag i veckan hos dig. Jag har vårdnaden så får du betala mig bidragsförskott. För övrigt är du kallad till någon slags möte med sociala där du ska uppge om du är far till barnet eller ej? Det är väl där dom avgör vad du ska betala i bidragsförskott.

Hemma här är det som vanligt. Lite trist väder. Leo växer och jag tänkte snart vänja av honom och få honom att dricka ur nappflaskan. Då kan du lättare ta ut honom på dina promenader.
Jag hoppas du inte har för tråkigt där nere och var inte borta för länge . Om två veckor är det möte på socialkontoret. Ha det gott Kram, från Sonja och Leo
”Var det något speciellt?” Charlie såg frågande på mig.
”Nej, förutom att jag ska på något djävla möte om två veckor. Dom ska undersöka om jag är farsa till barnet”. ”Är du inte farsa? Jag trodde det var hur klart som helst”.
”Jo, men tydligen ska man åka dit och skriva på något papper där man erkänner faderskapet . Det är väl bara för att vi inte lever ihop. Sonja vill ha bidragsförskott. Hon tror inte att jag tänker ta hand om grabben”.

Charlie blev förbannad. ”Djävla fitta. Ni vet väl vem som är farsa till grabben? Måste man svära ed på det också. Det är ju förnedrande ...” ”Ja, men nu skiter vi i det här, sa jag. När är käket klart?”
”Det kommer nog snart. Jag känner doften från köket”, sa Charlie.
Maten kom in. Vi skålade i rött vin. Rosa satte sig ned med en kompis från baren. Dom väntade på oss medan vi åt färdigt.
”Visst är dom snygga?”, sa Charlie. Rosa hörde på Charlies tonfall att han sa något speciellt.
”Vad sa han?”, frågade hon och tittade på mig. ”Att du är en mujer especial”, svarade jag. Rosa skakade på huvudet och hällde upp mer vin. Hon var en bra kompis. Charlie låg aldrig med henne fastän han ville. Det var som om han ville spara henne för framtiden. Vissa kvinnor var "una mujer especial", en speciell kvinna. Det var alltid kvinnor med speciella talanger, egensinniga typer. De andra, vanliga typerna var han vänlig mot, behandlade dom bra, men var aldrig speciellt intresserad.

Det tog lång tid innan jag insåg att han sorterade kvinnor efter deras livsstil. Om dom kunde leva med honom. Alla med vanliga jobb och arbetstider rök direkt. Charlie krävde kvinnor som var lika fria som honom. Vi fortsatte att leva det vardagsliv vi inrättat oss efter. Jag skrev. Charlie fotograferade och på nätterna var vi ute med Rosa och hennes gäng. Natten innan vi åkte hem bjöd dom oss på middag på Café Central. Det var en sorglustig historia att åka hem. På den korta tiden vi varit där hade vi redan fått vänner. Jag fattade inte riktigt varför vi skulle åka hem. Jag hade fått ett erbjudande om att jobba på Café Central och Charlie klarade sig alltid ekonomiskt.
”Tänk om man skulle stanna här, gifta sig med Rosa?” sa Charlie. ”Tror du det skulle fungera?”
”Vet inte?" svarade jag. ”Det enda jag vet är att jag måste hem, vara med Leo och bevisa min skuld om några dagar”.

Jag gick en sista runda på stranden, sa adjö till hundarna. På en av sandkullarna stod två stora mobilehomecars. Den amerikanska modellen, stor som en tvårummare. Charlies dröm om hur ett hem skulle se ut. Volvon dök upp på stranden. Charlie tutade och jag gick dit. ”Har du sett husbilarna”, sa jag?
”Jag har gett upp det där”, svarade han. ”Kapitalförstöring. Dom har inget andrahandsvärde”. Han klappade ömt på instrumentbrädan, gasade så det rök i avgasröret.
“Okej Sverige. Here we come. Nu blir det gasen i botten”.

Charlie körde snabbt. Vi sov några timmar vid franska gränsen. Passerade Paris på natten. När vi snurrade runt på Periferiquen såg jag Eiffeltornet för första gången. Jag blev så imponerad att Charlie drog ett varv till för att jag skulle få se den igen. Vi sov några timmar i Belgien innan vi dunkade upp till färjan i Tyskland. Vi kom med som sista bil. Charlie körde nästan hela vägen. Han satt tyst och sammanbiten. Ibland tystnade han. Det var som om han hade lämnat ut sig för mycket, gett för mycket. Han hade slutit sig inom sig. Det var hans psyke. På 52
och av. Jag satt i högra framsätet, lyssnade på musik, drömde, försvann bort i mina tankar medan motorvägen rullade förbi under oss.

Tyskland gick i ett nafs. Vi stannade några timmar i Lund hos en polare innan vi körde de sista femtio milen till Stockholm.
Att köra genom Sverige gav mig klåda. Vilken mäktig skönhet det här landet äger. Grönskan, skogen, stillheten . Och vilken otrolig tråkighet. När vi stannade för middag åt vi den sämsta och dyraste maten på tre veckor. Alla satt tysta och såg ner i borden. Jag såg hur Charlies humör sjönk mot botten. Nu gick det heller inte att dricka vin och köra bil längre.
Stockholm. Charlie svängde in på Hornsgatan. Den instängda avgaslukten slog emot oss vid korsningen med Ringvägen. Stan var helt tyst. Han stannade på Hornsgatan, släppte av mig med en liten vinkning innan han fortsatte mot Nytorget. Den stålgrå Volvon puttrade iväg. Ena skärmen hängde lös. Det var bucklor och elände mest över hela bilen. Jag gick upp i lyan, sparkade undan posten, öppnade ett fönster och stöp i säng.

Stockholm.

Jag mötte Sonja och Leo på tunnelbanan. Leo låg i barnvagnen och tittade på mig med sina underbara ögon. Jag tog upp honom. Han satt i min famn hela vägen ut till socialkontoret .
Vi väntade i en trist korridor en kvart innan vi fick komma in till en gråhårig man i femtioårsåldern.
”Jaha”, sa han. ”Du är Lars Hansson, född 22 oktober 1949... stämmer det?” ”Ja”, svarade jag.
”Har du något leg, körkort, pass eller så?” Jag visade mitt körkort och var godkänd. ”Är det här ditt barn, erkänner du faderskapet?” ”Ja”, svarade jag.

Han kallade in två vittnen som intygade min underskrift där jag erkände faderskapet.
Jag började bli djävligt irriterad på hela affären. Hade jag någonsin nekat till att jag var farsa. Skulle jag kräva blodprov bara för att djävlas?
”Ja” fortsatte byråkraten. ”Nu ska vi reda ut bidragsförskottet. Vad du ska betala per månad till försäkringskassan. Jag har kollat din inkomst. Den är inte hög. Man kan knappast leva på så låg inkomst, speciellt inte om man har barn. Du får nog börja tjäna mer pengar. Har man barn ska man ta hand om dom”.
”Det har aldrig gått någon nöd på mig” svarade jag. ”Jag lever ett bra liv”. Byråkraten såg sur ut .

”Jag tycker i alla fall att det är något skumt med din inkomst. Hur kan du ha råd att ha bil, som det står här? Du har uppgett att bilen kostar dig tio tusen om år?” ”Jag har ingen bil längre. Det var förra året, men jag körde fyra tusen mil det året. Det är klart att det kostar”. 54
Jag hade ingen lust att upplysa honom att det var Charlies bil som var skriven på mig. Charlie hade kvaddat så många bilar och hade dålig bonus hos försäkringsbolagen. ”Jaha”, gubben satt och hummade .
”Det ser inte bra ut. Jag sätter sju hundra kronor på dig i bidragsförskott till att börja med. Har du inte råd att betala det så får du överklaga”.

”Sjuhundra kronor. Inte kostar den här lilla parveln sju hundra kronor i månaden. Dessutom får hon barnbidrag varje månad. Jag betalar allt när barnet är hos mig”.
”Det är så det är, kostar att skaffa barn. Jag skulle rekommendera dig att skaffa dig ett fast jobb. Har man skaffat barn ska man ta hand om dom”.

Det var inget mer att säga. För några dagar sedan var jag i Spaniens hetta. Nu gick jag i en förbannad grå korridor, förnedrad av en gråsliskig byråkrat. Trodde den fan inte att jag tänkte ta hand om min unge? Leo verkade skita i alltihop. Han låg i vagnen och log medan vi åkte in till stan.
Vi tog en fika på Billströms. Sonja snackade men jag hörde knappt vad hon sa.
När Sonja vandrat iväg gick jag upp till Charlie. Han stod i labbet. Den röda lampan lyste hemtrevligt över baden. Gå ut i sovrummet, sa han. Jag har lagt ut kontakterna för torkning.'

Hela hans sovrum var täckt med kopior, kontaktkartor som låg och torkade. Jag skrapade ihop en bunt, satte mig i en fåtölj med en lupp och började titta igenom materialet.
Det var hela resan. Närbilder, porträtt, aktion, sex, naket, skräp. En kontaktkarta berättar mycket mer om livet än en bild .
På kontakten ser man en människas själ, möten och misslyckanden.
”Vad tycker du?” Charlie stod i dörren med förklädet på . ”Underbart. Du har fan aldrig varit bättre. Det här måste bli något. En utställning, eller varför inte en bok?”
Charlie mådde gott av mitt beröm. Han hade utvecklats. Alla hans resor, ensamheten , ångesten han alltid levde med, hade skärpt hans sinnen. Jag kunde se honom i bilderna. Det doftade på något sätt.
”Det firar vi. Kom ..., han drog ut mig i hallen. Vi går till ett nytt ställe i Gamla stan. Dom lär ha bra mat”.

Det var ett flummigt koreanskt ställe. Jag hade aldrig ätit koreanskt och den kryddstarka maten var en sann upplevelse. Charlie strålade och efter ett tag gav jag upp mina depptankar på byråkraten. Det skulle ordna sig. Det var bara att ligga i, jobba på. Några roliga hippietjejer kom in i lokalen. Charlie vinkade till sig dom.
”Det här är Nina och Vanja. Dom spelar teater i en dansk teatergrupp”. Vi hälsade på varandra. Dom var helt underbara i sin glädje, de vackra kläderna, långa kjolar i böljande tyger. Charlie berättade att det var Christianiamode, att det kom från den danska Fristadens kvinnor.
Jag satt och lyssnade mest då Charlie snackade med Vanja. Hon hade en vacker, mjuk danska som jag inte förstod mycket av. Hennes ansikte levde då hon pratade. Nina gav mig ett ögonkast då och då. Efter ett tag reste dom sig upp och tog adjö.

”Vad tyckte du?”, frågade Charlie.
”Vilken utstrålning, bara liv och glädje” sa jag. ”Ibland undrar man om dom har något speciellt i maten nere i Danmark? Jag är skitförtjust i Vanja. Hon är så djävla smart och snygg så man dör”. ”Båda två. Den där Nina såg ut som hälsan själv”, sa jag och mindes hennes livliga ögon. 55
”Dom tränar hårt, varje dag, men dom lever också hårt. Turnerar hela tiden över Europa i en stor buss. Det är tuffa brudar, tro mig”.

Det var första gången jag sett honom helt tagen av en kvinna. På den korta tid dom suttit ned kunde jag känna Vanjas värme och integritet, samtidigt som hennes yrkesval var spännande. Båda Nina och Vanja levde ett liv som var långt från det normala. Ett liv, som var deras dröm. Det märktes i deras utstrålning, skönhet och kraft. När vi gick hem på natten, stannade vi på Slussen och tittade upp mot Mariahissen. Tegelhuset på höjden, den öppna fjärden. Det var en vacker natt. Vi var hemma. Charlie tittade ut över vattnet.
”Vilken natt”, sa han. ”Den där Vanja, en dag ska jag leva med henne”. Jag hörde på tonen att det inte var någon lek, lät det passera. Kärleken fanns omkring oss. Just i denna stund, till och med, i oss.

Våren blev en högoddsare. Varmt och skönt för en gångs skull. Jag tillbringade allt mer tid nere på klubbarna i Gamla stan. Magnus Ladulås blev favoriten. Charlie fick ut sina bilder. De blev uppmärksammade och ledde till ett stipendium. Han skrotade Volvon och köpte en röd motorcykel som han målade svart och satte guldstjärnor på. Hans boende var lite flytande, men han hade tydligen nästlat sig in i ett kollektiv på Kungsholmen .
”Det är ganska speciellt”, sa han. ”Varje torsdag har vi gruppsex. En av brudarna i kollektivet är dramapedagog och hon har oss som en slags försökskaniner. Alla ligger med alla.. det var kul i början men nu börjar jag ledsna. Så djävla skönt är det inte att kyssa grabbarna i kollektivet..” Han gjorde en grimas. Vi hade bestämt träff på Magnus Ladulås. Det var fullt ös i lokalen. Charlie spejade som vanligt. Fotoblicken, brudblicken. Helt uppenbart var att kvinnorna tyckte om att bli ordentligt inkollade.

”Jag blir nog inte kvar i kollektivet så länge. Har en ny lya på gång på Maria präst. Vi får se. Det är torsdag idag, ska du hänga med hem och ha lite gruppsex?”
Jag tackade nej, även om det kändes lockande. Det var mest det här med att hångla med killarna i kollektivet som tog emot. Vi stannade kvar på krogen. En trubadur dök upp, spelade skitdåligt. I tunnelbanan hade jag hört en trubadur för en vecka sedan. En hes röst ...Bernt Staaf ....direkt jag hörde rösten var jag tvungen att stanna och lyssna. Hans röst skar igenom allt.