Tiden, en märklig känsla

Tiden är en märklig känsla. Om tio år finns jag? Inget vet, men det mal i huvudet. Den andra grejen är ju ordspråket  "Brådska skymmer sikten". Jag har dragit mina egna slutsatser. Sedan ett tag tillbaka skiter jag i hur det går. Vad det blir av saker. Döma och bedöma får någon annan göra. Jag gör tills det tar slut. The rest is history.

Den här bilden är den typ av bilder jag vill ta. Det kräver ingen utrustning. Det här är mobilen och lite Silver efex, thats all. Det finns dom som har kommentarer om det också, men ärligt talat. Inget kan intressera mig mindre.

Jag gör, take it or leave it.

Just nu saknar jag min kamera som ligger hemma i Svedala men det handlar mest om att jag vill höra ljudet då slutaren går och känna greppet. Någon kvalitetsskillnad finns inte.

Jag ser tex pojkarna i Punctum, fina killar, leverera. Det rör sig på gatan. Jag har lagt av med sådant. Jag är bara intresserad av att få folk på taavstånd, känna doften och kunna sträcka ut handen. Det är sällan jag tar någon bild utanför det området.

Begränsande, ja, kanske? Men, spelar det någon roll?