Del 9

Charlie gick och öppnade sin väska. Den var fylld med vinare och konjak. ”Du kan väl ta tre flaskor, sa han..... så tar jag tre. Konjaken är skitgod, riktig tjurfäktarkonjak. Jag tog tre glas inom en timme då jag var i Baskien. Innan jag hade en aning om vad som hänt, somnade jag i knäet på en nunna”. Vi satte oss ned framför kakelugnen. Jag berättade om boken och Charlie om sin resa.
”Det var en tuff resa” sa han. ”Jag fick liksom ingen ro i kroppen och inte heller kontakt med något på allvar”. Han tog en klunk av konjaken.

”Man kan inte bara resa omkring. Man måste stanna på ett ställe, minst en månad om det ska bli något. Det är den tid det tar att bygga upp något inom sig och utåt, mot de andra”. Jag berättade om boken. Hur jag lyckats avsluta den och att jag tänkte säga upp mig.
”Oroa dig inte, sa Charlie. Vi har alltid klarat oss. Jag har också helt slut på stålar, kollade med skatten, har fått restskatt på tio tusen. Det är ju för fan vad jag tjänade förra året. Nu måste jag låna stålar så jag kan handla material och dra av i årets deklaration”.

”Du får väl panta den andra Leican också? I värsta fall får du hyra ut din plats i kollektivet, bo här någon månad, så du kommer ikapp ekonomiskt?”
”Ingen dum ide. Då kan jag ta hand om Leo lite också. Vara lite extrafarsa…”
”Ta inte i så du spränger dig” sa jag. ”Det här med att du skulle flytta hit ett tag är ingen dum ide. Vi tjänar en hacka på det.”

Juldagsnatten flöt fram i ett paradisiskt sken. Konjaken lugnade våra nerver och brasan brann vackert i hörnet.
Charlie somnade i Leos säng. Vi bestämde att han skulle bo hos mig ett tag. Fram till han skulle ut på turné med teatergänget. Det var någon månad dit.
Charlie satt uppe och drack kaffe då jag vaknade. Han tog fram sitt block, skrev det vanliga brevet, som han skrev varje morgon, medan han tog frukost.
”Jaha, du gör budget” sa jag. ”Det viktigaste är inte att jobba och tjäna pengar. Det viktigaste är att ha avdrag, få tillbaka på skatten, göra sig fri för eget, personligt arbete. All tid du lägger ned på att tjäna pengar är förlorad tid ...”

Charlie kunde sin läxa. Han hatade allt som hade med fast anställning och arbetstider att göra. Det enda som gällde var att vara fri och för det krävdes disciplin och smartness. Det vill säga att ha totalkoll på ekonomin och inte jobba för att försörja sig en sekund för mycket.
Jag hämtade tidningen. Charlie tog sporten och jag kulturen. Han läste snabbt och efter tre minuter kände jag hur han satt och glodde på min kulturdel.
Han fick hålla sig tio minuter innan vi bytte. Kulturen gick ännu fortare. Han hämtade sitt anteckningsblock och började på morgonens andra brev och budget. Han satt och räknade ut hur han skulle minska restskatten.
”Jag har usla brevvänner. Nisse i Skåne? Jag skriver fem brev i veckan till honom och han duger att få fram ett i månaden. Det är ju ynkligt. Vad fan gör folk?”

Charlies brev var en slags dagbok där han testade alla sina infall, berättade historier och drog budgetar. Att försöka svara eller ha en dialog var meningslöst. Han skrev snabbt klar budgeten, gick ut i hallen.
”Sticker till labbet. Vi hörs i kväll. Jag ska försöka fixa lite stålar”.
Han försvann ut och jag fick lite egen ro. Dagens program var att gå ut med Leo, sova en liten lur och försöka få ihop en text som jag kunde sälja någonstans.

Det blev ett nytt år. Jag delade upp min tid mellan att vara pappa, ströjobba på ett kafé och leva på sjukpenning.
Dagarna blev ljusare med hjälp av snön. Kylan kom och la is på fjärdarna. Jag brukade ta vagnen med Leo och gå ut på Skeppsholmen. Marssolen värmde bra i lä. Det fanns ett fint fik, ett slags arbetarkafé nere vid bryggan bakom af Chapman. Det var Charlies mormor och moster som skötte det. Dom hade haft det sedan mitten av fyrtiotalet, men nu började tiden rinna ut.
Mormodern, en barsk kvinna drog mot de nittio. Charlies moster var heller inte purung.

En dag var Charlie där då jag kom med vagnen. Han tog in mig bakom disken där hans släkt satt samlad. En moster, två tvillingmorbröder och mormodern.
Den ende som saknades var Charlies mamma, som också en gång i tiden jobbat på stället. Mostern tog hand om Leo, bar ut honom i den stora matsalen medan Charlie och jag mumsade på pinfärska bröd och åt grönsakssoppa ”Det är som att vara på landet, fast vi är i Stockholm, eller hur?”

Charlie hade rätt. Det var ett underbart ställe. Han visade mig runt i mormoderns stora lägenhet. Hon var freak på antikviteter. Överallt tavlor, lampor, varenda kvadratcentimeter var täckt av tavlor och lampor. På golven låg tredubbla lager med mattor. ”Morsan var lite likadan...gillade att pynta. Här är hon föresten ...” Han visade på en ung kvinna i blont hår. Jag kunde se hennes drag i honom också. Samma slags känslighet runt ögonen. Skulle han gå samma väg i livet med tiden?
”Märkligt att hon dog så tidigt. Hon fick inte leva på sitt sätt. Du måste ge Leo lusten att leva, och modet, framförallt modet. Man måste våga leva!”

Vi blev stående ett tag framför bilden av Charlies morsa. Mostern kom in i rummet med Leo i famnen.
”Det är en pigg krabat. Jag tror han vill träffa dig igen.”
Hon lämnade över Leo till mig. Hon såg kortet på sin syster, tog ned och torkade rent det. Hon gav det en tyst kyss. Hennes ögon tårades.
”Ja.” sa hon med sin starka norrländska dialekt. ”Det är inte lätt. Hon var så ung”. Hon tog Charlie under armen och vi gick tysta ut ur rummet.
Folk strömmade till ute i kaféet. Vi satte oss i den före detta officersmässen. Leo kröp mellan borden. Charlie tittade ut genom fönstret, mot Slussen. ”Ibland undrar jag om det inte är på det här stället jag skulle leva och jobba. Bo här under, i det gamla biblioteket, gå hit upp och äta lunch med min släkt”.
”Kan du inte ta över fiket?”, frågade jag?. ”Jag har tänkt det ibland, men det blir för låst. Och du skulle veta hur mycket dom jobbar. Nej, men jag skulle vilja bo här”.

Leo hade parkerat mellan två stolar och kom inte loss. Jag gick och hämtade honom.
”Det är dags att dra, sa Charlie. Vi kan gå hem tillsammans? Jag ska bara gå och säga hej till mormor”. Han försvann in genom köksdörren, men var snart tillbaka med bullar i fickorna. ”Min moster….du får aldrig gå härifrån tomhänt”. Vi gick längs vattnet. ”Förr gick färjan från Slussen hit. Nu håller bryggan plötsligt inte för anläggning. Det är ju löjligt. Vi lever i stad på vatten och har inga båtförbindelser från Slussen till Skeppsholmen”. Han visade mig var porten till militärområdet varit.
”Ibland ringde vakten upp till morsan och sa att jag var utanför 
området. Då kom hon ner och hämtade in mig. Jag brukade gå bort till Grand och mata änderna och svanarna på vintern. Dom frös fast på isen. Jag var besatt av att ge dom mat så dom överlevde”. Stan var vacker. Vi gick genom Gamla Stan och snackade om minnen. Vi hade kommit så långt i livet att vi hade minnen att snacka om.

Vi skildes vid Slussen. Charlie skulle på möte med Vanja och teatergruppen. Charlie var sig inte lik längre. Han hade blivit tyngre till sinnes, men också lite lugnare. Var det Vanja? Hemma väntade ett brev. Det var från förlaget. Jag var refuserad. Helvetes djävlar. Luften gick ur mig. Hade jag inte kämpat nog, eller vad fan var det? All borgerlig skit kunde man ge ut, men här kom en kille som skrev om livet ur ett annat perspektiv. Det passade förstås inte. Jag behövde snacka med någon. Skulle jag behöva gå till det här förbannade jobbet igen för att överleva? Gud, vad det tog emot.

Vad hade jag gjort för fel? Jag satte mig ned och läste igenom texten. Det tog en timme. Allt var inte perfekt, men nog hade jag väl något att säga? När Charlie kom hem var jag som en våt fläck. ”Blev du refuserad ...det var det djävligaste. Du är för bra för de asen”. Krigaren i honom kom fram direkt. ”Skicka det till ett annat förlag, skriv om det du tycker är skit. Inte kan du deppa ihop för en refusering”. Han tog tag i manusbunten och slog den i bordet.
”Ge inte upp nu. Jag går ut och köper lite whiskey och sedan lägger vi upp hur du ska få ut det här. Jag tror för det första att du ska skicka det till olika förläggare på en gång ..spela ut dom djävlarna”. Han försvann ut för att gå på bolaget. Det kändes lite bättre. Skriva om? Jag kände mig klar med texten. Varför kunde ingen på förlaget tvätta den åt mig? Hade inte Hunter S Thompson folk som skrev ut hans inspelade tejper till böcker?

Jag kände mig eländigt svag. Arbete, arbete, aldrig tog det slut.
Charlie kom tillbaka med whiskeyn. Han peppade mig halva natten. I klartext förstod jag den natten skillnaden mellan oss. För honom fanns det inte en bok, eller en utställning. För Charlie var allt ett flöde. Det som misslyckades kanaliserades i något annat. Allt var arbete och allt skulle användas i någon form. I dag, i morgon eller efter döden.
Tre dagar senare åkte Charlie iväg. Han skulle bli borta länge. Jag skulle försöka skriva om texten. Våren var på gång och livet var väl inte helt hopplöst? Jag träffade Charlie igen i slutet på sommaren. Han kom ut tillsammans med lite andra polare för att hjälpa mig att måla om ett sommarhus jag lånat. Jag hade sparat ommålningen hela sommaren. Nu skulle vi fixa det över en helg.

”Vilken kåk” sa Charlie då han dök upp tillsammans med Vanja och några andra ur teatergruppen.
”Ja, visst är den fin” sa jag och visade dom runt i det åtta rum stora trähuset. Charlies kompisar var av olika nationaliteter. Två amerikanare, en kanadick, en italienare, tre svenskar, en polack och danska Vanja. Vi satte igång direkt med skrapandet och målningen. Jag var arbetsledare. När vi kommit igång gick jag och ställde mig bredvid Charlie med en skrapa.
”Hur har det gått i sommar?” frågade jag.
”Bra, först soppade jag alla filmer från resan, gjorde kartor och valde ut vilka bilder jag ska göra i vinter. Resten av tiden har jag ägnat åt att skriva Baskientexten”. ”Blir det bok nu då?” Jag kände lite dåligt samvete för mitt avhopp från Baskientexten. 65
”Jag har gett texten till förläggaren” sa Charlie, men han verkar inte riktigt nöjd. ”Det är ett djävla tjatande om ändringar, börjar bli lite less faktiskt...” Vi skrapade på. Vanja satt uppe på en stege och målade under taket. När hon såg oss vinkade hon.

”Hon är läcker” sa jag. ”Det är underbart med en självständig kvinna. Hon är alltid på gott humör. Det är något speciellt med de danska kvinnorna. Jag upptäckte det i Christiania...dom har en slags frihet”.
”Som i Sverige” fyllde jag i.
”Nej” sa han. ”Det är något annat. I Christiania jobbade och bodde kvinnorna på samma ställe. Nära till barnen, umgänget och arbetet. Då kommer dom bäst till sin rätt. Det moderna samhället är mer till för männen än kvinnorna”. Vi jobbade på i någon timme. Jag kallade till rast och satte fram min stora kycklinggryta.

”Vilket vackert hus det här är” sa Ola, en av svenskarna. ”Själv är jag snart bostadslös. Dom ska riva vårt hus på Krukmakargatan”. ”Varför då?” undrade jag.
”Det är för gammalt och det ska byggas nytt, men vi försöker organisera oss för att ockupera huset”.
”Vi kommer” sa Vanja. ”Kan du inte fixa ett möte så kommer vi dit och gör teater och hjälper till med ockupationen”.

Vanja och Ola fortsatte att snacka om ockupationen. Jag gick en runda runt huset. Några timmars arbete till och det skulle vara klart. En av Vikinglines jättelika båtar rundade udden på ön. Det såg ut som den skulle köra rakt på huset, innan den gjorde en brant sväng och fortsatte bort i farleden. Dasset stod vid strandkanten. Jag gick dit, tänkte på Vilhelm Moberg som tog livet av sig själv i havet. Efter en stund gick jag tillbaka till gänget för att se till så något blev gjort.