Del 6

”Det är inte så märkligt. Dom knullar på scenen och du sköter ljuset. Jag är less på jobbet, så det är bara skönt om vi kan dela på det”.

Vi tog en öl och gick sedan till klubben på andra sidan kvarteret. Det var en anonym entré. En trappa ned låg knullklubben. Ett danskt par stod för den mesta av underhållningen.
Dom var gifta, hade småbarn och knullade på scen för att skaffa sig ett nytt hus och en större segelbåt. Första arbetspasset drog igång direkt. Danskarna kom upp på scen till tonerna av James Browns sex machine. Ragnar visade mig hur jag skulle lägga ljuset. Jag följde hur danskan sög killen till ett rejält stånd innan dom började knulla. På slutet när Brown öste som mest fejkade dansken en utlösning samtidigt som Ragnar drog ned ljuset. Ett ganska enkelt jobb. I alla fall för oss. Danskarna verkade också helt oberörda efteråt.

Vi tog en kopp kaffe i väntan på nästa show som var ett strippnummer. Danskarna vinkade adjö. Dom skulle vidare till en annan klubb i city. Fyra gånger per kväll uppträdde dom på olika ställen för några tusenlappar svart per ställe. Dom tjänade grova pengar. Alla tjänade bra på klubben. Allt var svarta pengar. Det var som ett vanligt jobb, mycket bättre betalt, men sorgligt och lite solkigt. Internationella delegationer som kom ner, såg showen och gick till de olika båsen för att knulla eller bli avsugna. Om jag hade taskiga vibbs för affärsvärlden förr, så inte blev det bättre nu. Tjejerna som jobbade, var vanliga, snygga, unga kvinnor som lärdes upp.

Dom började i kassan. Efter en vecka var dom uppe och strippade. Bedrövliga nummer, men det var så dom lockade kunderna till båsen och de stora pengarna. En vanlig kväll gav 2-3000 kr svart.
Jag var både fascinerad och äcklad av den här världen. Charlie dök upp ibland. Han polade ett tag med en norska på klubben. Hon ville att dom skulle knulla tillsammans på scen och Charlie var eld och lågor, tänkte ut olika makabra ställningar. Tyvärr tog förhållandet slut då hon berättade att hon knullat med en taxikille istället för att betala honom två hundra kronor.
Jag höll ut på klubben någon månad. Det som tog knäcken på mig var oxfilén som jag åt på kvällsrasten. Den var blodig. När jag skar upp den såg den precis likadan ut som fittan som jag sett på filmduken en halvtimme tidigare.

Det gick runt i huvudet på mig. Jag hade fått nog av köttmarknaden. Jag slutade samma kväll. Åter var jag utan arbete.
Sonja ringde vid tvåtiden på natten.
”Det är dags för barnafödande. Jag åker upp till SÖS, möter du mig där om en halvtimme?”
Jag hoppade i byxorna. Jag fick skärpa mig ordentligt för att inte bli skakig i benen. Det kändes som en ödestimme, men samtidigt löjligt fnittrigt.
Jag gick till SÖS för att vakna till. Jag skulle bli far. Tungt. Det kändes som en medaljutdelning. Sonja stod i entrén. Hon var söt med sin mage . ”Skönt att du kom. Det hade varit trist utan dig”. Vi kom in på avdelningen och fick ett rum. En barnmorska kom in och kände på Sonja. Jag fick testa syrgasapparaten, mysig uppfinning. Tog några djupa andetag och blev halvhög. En läkare dök. Jag kände igen honom från Söder. Han skakade hand och blinkade till mig.
”Det här kommer att gå fort, sa han. En timme?” Det gick fortare än så, fyrtiofem minuter senare hade jag fått en son. 

Sonja krängde i sängen, andades häftigt. Han ville inte komma ut direkt. Huvudet kom nästan ut två gånger innan han ångrade sig, hoppade tillbaka. Den tredje gången sköt han i alla fall ut till livet i stora världen.
Han låg på Sonjas bröst. Jag kände direkt att han var en del av mig. Sonja låg kvar på avdelningen med barnet. Jag satt där ett tag, läste tidningar, luktade på grabben och vilade i känslan av att vara far. Jag var inte överlycklig, eller ens euforisk. Jag hade bara bestämt mig för att bli en bra far. Efter någon timme lämnade jag sjukhuset, ringde några vänner och berättade. Jag gick till Pelikan och tog en öl i ensamhet. Dagen efter gick jag tidigt upp till SÖS. När jag kom upp var Sonja borta. Barnet låg bland tio andra ungar i sina plastlådor i et stort rum. Ett barn skrek då jag kom in i rummet. Det högg till i hjärtat.. mitt barn? Jag gick fram till lådan, läste på lappen och visst var det han. Jag lyfte upp honom. Han tittade stort på mig Det kändes redan som det var han och jag mot världen..
”Lilla gubben”. Jag pussade honom. ”Vet du vad du ska få heta? Jag har döpt dig i natt”. Han tystnade. Handen rörde sig försiktigt över ansiktet.
”Leo ska du heta. Även om du är ett vinterbarn ska du bli ett litet Lejon som ska leva i solen”.

Vi satte oss i en fåtölj och tittade på varandra. Han var inte stor. Det var som att lyfta en liten docka. Han luktade så gott. Utanför fönstret var det fortfarande mörkt trots att klockan snart var tio. När Sonja dök upp hade han somnat på mitt bröst. ”När får du åka hem?” ”I eftermiddag. Kan du hjälpa mig?”
Jag lovade att komma, lämnade ifrån mig Leo och gick ut i mörkret.

Jag hämtade Sonja och Leo på sjukhuset. På natten sov jag hos Sonja. Det kändes konstigt att gå hem ensam. På morgonen kom den idiotiska hunden och gläfste. Jag fick nog och drog.
En sak kände jag helt klart. Att få barn betydde att organisera sig. Förr kunde jag ligga i timmar på sängen, deppa, drömma och göra ingenting. En viktig sysselsättning för den som skriver, men nu kände jag också att jag måste organisera upp tillvaron mer. Jag måste jobba mer och snabbare under den tiden jag inte hade Leo.
Jag byggde en framtida säng för Leo. Inte för att han skulle ligga där på ett tag, men det kändes fint att förbereda sig. Jag satte upp en vacker röd lampa som jag ärvt efter mormor. Jag såg framför mig hur jag satt i rummet och skrev medan han sov. Den röda lampan skulle lysa tryggt. Varför skulle det inte gå? Jag var en modern man som tog hand om mina barn till skillnad från min generations hjältar. Nästan alla dom författare och konstnärer jag uppskattat hade struntat i sina barn och fruar, dragit till Paris eller någon annanstans.

Dagarna gick. Jag skrev, hälsade på hos Sonja några timmar varje dag. Det var en skön rutin, men den byggde på att vi var vänner. Jag ville ha en stabilare grund, delad vårdnad och juridiskt inflytande.

”Hur ska vi göra med Leo? Jag vill ha delad vårdnad om honom. När han blir lite större kan han bo hos mig några dagar i veckan. Helst vill jag ha honom varannan vecka”. Hon tittade irriterat på mig.
”Du får aldrig delad vårdnad. Jag litar inte en sekund på dig. Vad vet du om barn? Jag såg väl vad som hände då jag blev gravid? Då stack du bara iväg. Och att han ska bo hos dig kan du också glömma”. Jag försökte ta det lugnt och metodiskt.
”Sluta nu. Det är väl klart att jag ska ha delad vårdnad. Jag vill också vara med honom och ha inflytande”.
”Det får du inte. Du var så taskig emot mig under graviditeten”. Jag kände kvinnohatet forsa fram i mig.

”Först föder du en unge mot min vilja, och sedan gnäller du över att jag var taskig mot dig, tro fan det. Det är inte dig jag ska ta hand om, det är barnet, vårt gemensamma. Om du inte ger mig delad vårdnad får jag väl stämma dig eller något sådant”.
Leo rörde sig oroligt när vi började tjafsa. Jag insåg att det var lika bra att gå. Alla gräl skulle gå ut över honom. På så vis var jag slagen till slant. Skulle det fortsätta på det här viset skulle jag aldrig få delad vårdnad. Sonja skulle bara neka och jag ville inte dra henne inför rätta.

Jag fortsatte med mina besök varje dag. Det drog emot jul. Jag frågade Sonja vad hon tänkte göra. ”Jag tänkte fira med mina föräldrar hemma hos mig. Dom vill så gärna se Leo”. ”Kul. Jag kan komma ner en timme och vara tomte, krama om Leo lite”. ”Är du inte klok. Varför skulle du komma hem till oss på julafton? Du har ju inte ens köpt en present till honom”.
”Vad vet du om det? Det är klart jag har, att jag sedan tycker jul och midsommar är skit, är en annan sak”. Hon gav med sig till slut. ”Du kan vara tomte, men sedan får du dra”.
Redan som barn hatade jag jularna. Morsans gnäll om hur slut hon var. Denna totala meningslöshet, där glädjen räknades i hur många paket man fått. Om man fick tio paket så hade man en bättre jul än om man fick åtta. Sonja var precis som morsan. Julen var en kamp för livet, inte en njutning. Jag gav Leo en puss och drog.
På julafton satt jag ensam. Sandra, en gammal lover, hade ringt mig på telefonsvararen och ville träffas. Vi gjorde upp att ses hemma hos mig på julaftonskvällen.

Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen. Kalle Anka skulle snart sluta på tvn. Det var dags för tomten att agera. Jag drog på mig tomteutstyrseln. En fruktansvärd mask som såg ut som trafikolycka, en puckel på ryggen. Jag övade upp det värsta tomtebrölet framför spegeln. Jag skulle skrämma skiten ur hennes släktingar. En stadig whiskey och ut på gatan.

Det hade kommit snö när jag drog mig mot Sonjas hem i tomte-outfiten.
En buss stannade. Jag hörde förarens röst inifrån bussen. ”Till vänster ser vi tomten på uppdrag”.
Passagerarna vinkade genom fönstret. Jag vinkade tillbaka med min tomtelykta. En bra början på min karriär som tomte. Alla blev glada och jag kände mig stark och full i fan.
Jag knackade på hos Sonja. Hon kom och öppnade med Leo på armen. 42
Jag bräkte på med mitt: Goddag, goddag, finns det några snälla barn. Leo såg livrädd ut, började gråta, men tittade nyfiket på gubben med det vita skägget och puckeln.

I vardagsrummet satt familjen samlad. Det var en sex, sju stycken. Hennes förbannade släkt. Jag satte mig på en stol och delade ut paketen.
”Och här har vi ett paket, från pappa till Leo”. ”Åh, så fint, sa Sonja. Tänk att pappa inte är här. Han är ute och handlar någonting, men han kommer i morgon”.
Leo var full av bus i Sonjas famn. Jag fick lust att slita av mig tomtemasken och ge mig till känna.

”Undrar vem som är tomte?”, hörde jag en av släktingarna säga”. Jag avslutade snabbt paketutdelningen , gick ut i hallen för att gå. Sonja kom efter.
”Tack ska du ha. Du var toppen som tomte. Vi kan väl höras i morgon?” Det var tungt att gå hem. Det kändes inte riktigt bra. Själv hade jag inga julklappar alls, förutom dom jag köpt till mig själv. Tre böcker och en ny penna. Det var inte där det satt. Jag ville krama om Leo ordentligt, vara med honom. Tårarna började rinna under masken. ”Hej tomten”, några småkillar skrek åt mig från andra sidan gatan. Jag upphävde mitt värsta tomtevrål och ruskade på min puckel. Jag gjorde ett hotfullt utfall, allt enligt tomtepraxisen. Killarna sprang tjutande iväg. Jag blev på gott humör. Hade jag inte gjort vad jag kunde?
Om någon timme skulle jag få besök. Jag skulle häda den förbannade julen och dess religiösa trams genom att knulla hela natten. Helvete, jag levde. Hade jag klarat av en sådan här julafton, vad klarade jag då inte av?




Tarifa / spain.. Har anlänt till Andalucia . Vilket ställe . Hur kan man bo någon annanstans? Det är nyår och jag går i T -shirt. Mitt på dagen är det nästan för varmt ,,,,det är så underbart att man blir galen. Det är full fart på allting. Jag har aldrig sett så mycket bögar och knark på samma gång. Nå, jag drog med Anna till Malaga och träffade hennes föräldrar. Du vet hur sådant kan vara? Där visade hon sitt riktiga ansikte. I Barcelona har hon varit frimodig och läcker, men nere i Malaga blev det hela baletten med överklass, silverbestick , betjäning. Jag tittade på Anna och jämförde henne med morsan. Ett snipigt helvete. Var det sån hon skulle bli med tiden? Jag drog mig ur och stack vidare , först upp till Sagres i Portugal,,,förbannat fint ställe , bodde en vecka i Portimao , en annan liten stad där nere . Portugal är bra, litet, förbannat bonnigt på något vis . Tillbaka till Spanien, betade av hela kusten där nere. Cadiz, fantastisk stad och sedan hittade jag paradiset :Tarifa. En landtunga rakt ut mot Afrika. Det tar en halvtimme med färjan att komma dit. En liten stad , gammal som satan, stort som halva gamla stan. God mat, underbara människor . Känns livsfarligt att vara här. Smuggelhåla till Afrika. Det är en del hippies och löst folk . Det är som att vara med i ett cirkusssällskap. Två långa stränder, vilda hundar och ett cafe som passande heter Cafe Central .

Det är där jag sitter på dagarna. Jag går mina rundor på stränderna. Iband tar jag bilen upp i bergen eller kollar på tjuruppfödningsfarmarna. Jag har faktiskt aldrig varit på ett ställe som det här. Det dyker upp speciella typer hela tiden . Nu har jag suttit och kollat på en snygg tjej ett tag. Hon ser ut som en spanjorska men läser en engelsk bok. Vad ger du mig för det? Hur går det för dig då? Har du kommit in i papparollen? Jag tänker ju inte bli far förrän jag är femtio , så du har säkert ett och annat att lära mig? Ta det här med att byta blöjor. Hur kan någon tycka det är äckligt? Vad är det för larv. Lite skit. Hur många kärringar och gubbar har jag inte torkat i äschlet när jag jobbat på långvården. Det som skiljer oss , ja främst dig då , från våra hjältar ,,det är ju att du tar hand om dina barn. Vad är det för konst att göra karriär och skita i ungarna ? Skyffla över dom på morsorna och dyka upp en gång i månaden med en present. Svagt , men du sköter dig bra.

Nej , nu har den här bruden som läser den engelska boken börjat kolla på mig. Jag ska göra en framstöt. Tänk igenom om du ska komma hit .. Skriv eller så ringer jag dig en kväll framöver.. salut och bon dia Charlie

Brevet satte mig i gungning. Det var länge sedan jag gjort något utöver det vanliga harvandet. Jag förstod varför Henry Miller led av förstoppning. Att skriva är ett djävla stillasittande.

Jag kollade resor. Det gick flyg till Madrid och därifrån kunde jag ta ett tåg till Marbella.
Jag skrev ett brev tillbaka till Charlie och förvarnade honom att jag var på gång . Sonja blev inte alls glad.
”Ska du sticka till den där idioten i Spanien? Typiskt dig. Du är så djävla rastlös. Hur ska det gå för Leo om du är borta tre veckor? Han kommer ju att glömma dig”.

När hon började med den tonen blev hon automatiskt ful. Jag avskydde hennes negativa skit. Varför var hon aldrig positiv? ”Tyvärr är han för liten, annars skulle jag ha tagit med honom. Herregud, tre veckor är väl ingen panik. Han är ju med dig. Det är du som har bröstmjölken”.
”Det är taskig stil”, sa hon. ”Tänk om jag skulle ta med mig honom på en resa en månad?”
Jag tittade på henne. Vad jag skulle göra?
”Inte ett djävla skit. Kan du åka med honom till värmen så inte mig emot? Det vore ju underbart. Jag tror han skulle älska det. Om det var okej så hängde jag på”. Hon slog till reträtt och återgick till hemmaplan.

”Kan du säga som bara ligger och slappar hela dagarna. Jag sliter hela tiden för att det ska gå runt ekonomiskt och att han ska få det bra”. Vad svarar man på sådant? ”Jag orkar inte med din argumentering. Nu är du mammaledig, du ammar honom. Varför skulle jag inte kunna åka till Charlie i tre veckor? Bara för att jag har fixat ett bra liv, behöver väl inte du bli avundsjuk?”
Vi skildes som ovänner. Alltid denna meningslösa kamp, någon slags djurisk kamp om vem som var bäst, visste bäst. Jag blev lika sorgsen varje gång. Jag tyckte inte hon ville leva. Allt började i det negativa. Jag ville leva. En dag skulle jag lära Leo att leva.

Madrid.

Jag såg honom direkt där han stod och vinkade .
De slitna jeansen, västen. Den svarta skinnvästen med sina specialfickor. Långhårig och orakad.
”Du är väl trött som fan efter den här trippen?”, sa han. ”Jag är också ganska seg. Jag vet ett bra hotell vid Plaza Mayor. Vi sover där i natt och drar i morgon”. Hotellet låg på en bakgata. Hundra meter från oss fanns världen, barerna, stadens alla människor. Avskilt, men ändå centralt. Vi tog en runda, åt en enkel middag innan vi båda stöp i säng. Madrid vaknade med bilbuller och frukostos över Plaza Mayor. Vi tog en snabb frukost. Det hade regnat under natten. Gatorna var ovanligt rena och luften klar för en gångs skull. Charlie gav mig bilnycklarna.

”Har du lust att köra? Jag har köpt en fotobok av Cartier Bresson. Den är helt otrolig. Vilka bilder, tagna i rätt tusendels sekund hela tiden. Karln har bara ett objektiv, står hela tiden på rätt avstånd”. ”Bresson”, sa jag. ”Är det inte den där Magnumfotografen? Fransmannen med Leican?” Charlie tittade imponerat på mig.
”Hur visste du det? Jag såg en utställning av honom i Barcelona. Han är som George Simenon. En vardagsskildrare i grått. Tänk om pressfotograferna kunde lära sig av Bresson? Så man slapp dom där dårarna som jagar ikapp i en stor hög”. Han bläddrade några sidor, suckade av hänförelse..
”Pressfotograferna har förstört fotografins anseende totalt. Idag är en fotograf något farligt. Någon som vill dig något ont. Varenda dag man är ute på gatorna och plåtar frågar folk vem man är”. Jag skrattade åt Charlie ”Tufft jobb att vara fotograf?” Han log snett och fortsatte att titta i boken.
Vi tog oss snabbt ut ur Madrid. De fula förorterna dök upp och jag körde upp på motorvägen mot Malaga.
”Hur gick det med spanska Anna då, frågade jag?”
Han vände blad i boken innan han svarade.
”Jag ledsnade på att hela tiden spela på hennes planhalva. Ibland blir jag så djävla trött på det här snacket om jämlikhet. Sexuellt finns det ingen sådan. Kvinnorna bestämmer allt. Kniper dom igen benen så blir det inget. Barn och sex är kvinnornas domäner”.
”Feministerna skulle höra dig nu”, sa jag.
”Är det inte så?”, sa Charlie. ”Det är brudarna som styr sexet. Vill dom inte så är det bara att glömma det hela, å andra sidan skulle allt annat vara konstigt”.
Han la ifrån sig boken och vevade ner fönstret. Det kom en mild doft av bränd jord in i bilen.
”Kommer du ihåg bruden jag träffade här nere? Hon knullade med sin man en gång i månaden”. ”Men du fick komma till?” Charlie skrattade generat. ”Det berodde väl på att hon tyckte synd om mig, eller behövde något nytt i sitt liv. Nej, det är något som inte stämmer i jämlikhetsdebatten. Lika lön för lika arbete har inte slagit igenom, men inte heller på sex och barnplanet. Varför krånglar Sonja med dig hela tiden?” Varför? Nog hade jag tänkt en hel del på det.
”Hon tror nog hon gör rätt”, sa jag, ”men jag kan förstå att vissa killar ger upp sina barn då dom aldrig får göra saker och ting på sitt sätt”.

Charlie pekade på en ny motorvägsavfart mot Malaga . ”Ta in där. Jag tänkte vi skulle köra över Torremolinos. Det finns en svensk författare där nere. Sture Dahlström, han skriver som en Gud”. Jag mindes något om en galen skåning. Var det honom Charlie menade?
”Han bor i Torremolinos på vintrarna. Vi kan fråga runt på lite barer. Det vore kul att träffa honom. Hans stil är något för dig, otroligt drag”.
Vi satt tysta en timme. Charlie kollade i boken, skrev då och då i sin lilla svarta anteckningsbok. Han detaljstuderade Bressons arbetssätt. Hur han närmade sig motiven. Hur han byggde upp en bild.

”Jag blir aldrig som Bresson. Jag vill ha mer närvaro, känna människorna. Bresson måste vara en zenmästare. Att klippa bilderna som han gör på gatan kräver otrolig snabbhet och koncentration. Han måste vara beredd varenda sekund”. ”Har du hört något från Strömholm och Fotoskolan, frågade jag?”
”Nej, inte mer än att dom la av och Strömholm drog till Paris med någon kvinna och massor med film”. Strömholm, Bresson och Eugene Smith var Charlies förebilder. Äventyrare, självgående män med stor integritet och människokännedom.
Jag plockade fram ett band med Nynningens Majakovskijdikter. Det satt bra att höra Totta Näslunds röst medan vi körde till Torremolinos.
Jag tänkte på Sonja. Varför var hon så svår hela tiden? Jag ville gott med Leo. Jag tänkte inte svika honom, men hon kunde aldrig slappna av och lita på mig. Hela tiden skulle hon vara där med blåslampan och kolla vad jag gjorde. Det var plågsamt att aldrig få känna sig tillräcklig.

Det byggdes i centrum av Torremolinos. Att det en gång varit en gammal fiskeby var svårt att fatta. Fruktansvärd ful håla. Charlie gillade det. Ju fulare, desto bättre bilder. Vi åt på en billig bar i La Carihuela, fiskekvarteren. Vi gick en barrunda. Charlie frågade efter jazzställen . ”Han är en gammal jazzlirare Dahlström. Om han finns någonstans i stan så borde dom känna till honom där”.

Vi letade halva natten. Vi fann några ställen som kunde tänkas spela jazz, men ingen kände till den svenska författaren med jazzgitarren. ”Helvete, jag ger upp. Nu går vi och lägger oss”. Vi stod och hängde utanför den sista baren. Jag hade ingen lust att leta längre. Jag tittade upp mot de väldiga skyskraporna som bildade fond kring staden.
”Nu skiter vi i det här”, sa jag. ”Vi sover i bilen, kör ner till stranden. Det är skönt att vakna i bilen vid havet”. Volvon var inredd för att sova i. Det fanns små gardiner man drog för och Charlie hade dragit ett draperi bakom framsätena. Han rullade ut madrassen i bakluckan, öppnade takluckan en bit och vips hade vi ett sovrum. Charlie somnade på en gång medan jag tog en runda på stranden.

Vattnet slog in i långsam takt. Det var en och annan nattvandrare på stranden. Ett stort mörker föll in över mig. Hur skulle jag få ordning på det här med Leo? Jag kunde inte ha den här striden hela tiden, men jag kunde inte heller ge upp min livsstil. Varför kunde inte Sonja bara låta mig vara ifred? Bakluckan på bilen var öppen när jag kom tillbaka. Jag kröp upp bakom Charlie, slog igen luckan och sträckte ut mig på madrassen.
Jag vaknade på natten av röster kring bilen. Ett gäng ungdomar i svarta skjortor var på väg mot vår bil. Det kändes inte bra och jag knuffade till Charlie som vaknade direkt. ”Det kommer ett gäng mot vår bil, kolla får du se”.

Han tittade upp och for upp i framsätet som en blixt. ”Helvete, öppna ingen dörr. Det är fascistdjävlar...” Han kastade åt mig en stor skiftnyckel, medan han själv startade bilen.
Volvon gick igång. Charlie körde långsamt av sanden för att inte fastna med bakhjulen. Gänget hade omringat bilen och började sparka och slå på den.
”Håll färgen och le bara. Det är fascistdrägg som drar runt och rånar och djävlas. Dom har inte fattat att Franco har knallat och håller på och vandaliserar och rånar folk. Fan, jag skulle köra över dom djävlarna...”
Vi spelade dumma turister, log och slog ut med händerna. Så fort Charlie såg en lucka drog han gasen i botten. Vi lämnade gänget bakom oss.

”Nu hade vi tur. Bra att du vaknade. Hade dom fått hålla på ett tag så hade vi kanske blivit rånade. Djävla pack. Dom är på utdöende, men på nätterna drar dom runt och djävlas. Det är därför jag alltid låser dörren och har nyckeln i tändningen”.

Ingen av oss hade lust att sova vidare. Vi beslöt oss för att köra till Tarifa. En timmes körning längs havet i morgongryningen.
Det var fuktigt ute. Vi spelade Lou Reed på bandspelaren. De vassa gitarrerna dansade med den hämningslösa saxofonen. Jag undrade hur det var hemma i Stockholm. Jag frågade Charlie om inte han hade hemlängtan?
”Hela tiden, men vad ska jag återvända till? Jag har lämnat mitt barndomshem och i Stockholm känner jag mig inte alls hemma”. Han tystnade och tittade ut mot havet. Det skimrade och vi kunde se Afrika. Han fortsatte.

”Vad är hemma? Några kompisar som lever som en själv? Ett klimat som man trivs i och en livsstil som passar en. Problemet med Spanien är att alla är så förbannat borgerliga. Här är det familjen som gäller till varje pris. Jag vill leva ogift”. Havsluften kom in i bilen, fuktig, mild. Det låg äventyr i doften. Det luktade kvinna. ”Nej, jag är nog bara hemma då jag knullar med en kvinna. Det är enda gången jag känner närvaro i mitt liv, resten är hemlöshet. Man måste fejsa det som det är. Känner du dig hemma någonstans, frågade han?” ”Att få Leo var att få ett slags hem”.
Charlie satt tyst ett tag. Volvon mullrade på och borta i horisonten såg vi de första experimentella vindkraftverken.
”Är inte skrivandet ditt hem? Det är där du kan koppla ihop dig själv. Inte kommer du att stå ut med något fast jobb. Allt skitsnack på rasterna, gnället på cheferna, en månads semester om år”. Jag hade också tänkt på det. Varje gång jag varit på ett jobb hade det känts kvävande.

”Vad tycker du man ska göra då?”, frågade jag”. ”Ett samhälle måste bygga på att man gör grejer tillsammans. Ta en sådan grej att vissa religiösa grupper bygger hus tillsammans . Vilken otrolig styrka. En ny sorts familj måste skapas”. Jag började skratta. Det skulle vara Charlie till att säga något sådant. ”Och ändå är du superindividualisten. Du gör ju aldrig något tillsammans med andra”.
”Nej, men jag drömmer om det hela tiden. Märkligt va? Jag vill göra världen bättre, men det mesta som erbjuds är bara idioti. Det är därför jag tar mina bilder, för att kolla hur världen påverkar mig. Sedan kanske mina bilder kan påverka någon annan. Mer kan man inte begära av livet”. 49
Morgonen sprack upp. Solen låg precis i molnkanten. Havet fick färg. En landtunga stack ut i diset. De vita husen lyste som sockerbitar på udden. ”Tarifa”, sa Charlie. ”Där har du stället”.

Vi körde in i stan som var uppbyggd kring en gammal borg. Utanför stadskärnan låg en milsvid sandstrand åt norr och söder. Charlie körde ut bilen på en sanddyn och öppnade takluckan.
”Här är vi trygga. Nu sover vi ett tag innan vi går till Café Central och tar morgonfika”. Café Central låg i stans centrum. Charlie var igenkänd. Bakom disken satt en av hans bilder på väggen. Det var hans signum. Var han än kom gav han bort bilder, som i sin tur ledde till att han fick mat eller fika gratis, billigt eller på kredit . ”Hola Charlie, es un amigo?“
En blond kvinna klappade Charlie på axeln och nickade mot mig.
”Det här är Rosa”, sa Charlie och pekade på mig.
”Si, es Lars. En vän från Sverige ,,,skribent ....”
”Con leche?”

Vi beställde vårt mjölkkaffe och två tjocka mackor med ost och skinka. Vi satt i solen och njöt medan den lilla staden vaknade. Kaféet hade tio bord, framför oss passerade huvudgatan. En hund gick omkring och nosade nyfiket på Charlies kameraväska. Två unga grabbar passerade på en moped. Han som satt bakpå hade en surfingbräda i famnen. Charlie pekade på huset mitt emot.
”Casa Amarilla , det gula huset. Där ska vi bo. Världens bästa och billigaste hotell”.
Vi gick över gatan, klev in på hotellet och fick ett rum mot gatan. Två sängar, bad på rummet, balkong och en inredning som var hälften Afrika, hälften Spanien.
”Vad säger du?”, frågade Charlie. ”Här kan man ju bosätta sig”, svarade jag.
Jag flyttade fram skrivbordet till balkongen. Nere på gatan hade folk satt sig runt kaféborden. Kullerstensgatan glimrade i solen. Jag var mitt i livet och ändå avskild. Jag hade allt jag kunde begära för stunden.