Del 5

Stockholm.

Juli. Regn, förbannat regn. Vi kom hem till svensk sommar. Det tog knäcken på mig. Charlie la sig i sängen och sov en vecka. Jag försökte skriva, kontaktade tidningen Vi och berättade att jag hade en story från Spanien. ”Det hade vi för tio år sedan, tyvärr”.
Djävla luspudlar. Tidningar, fucking shit. Jag insåg att skulle jag skriva något så fick det bli böcker. Det var det enda som höll i längden.

Det pissade på utanför medan jag skrev vidare. Det gick ganska bra så länge jag fick vara ifred. Sonja malde på i mitt huvud. Skulle jag kontakta henne? Hon visste inte att vi kommit hem.
Jag vet inte varför jag var så osäker? Var det hennes barn, känslan av sorg, hennes ensamhet. Eller den äckliga hunden? Jag gick ut, vandrade ner till busstorget i Skanstull. Volvobussarna stod och dunkade med sina dieselmotorer. Hur stod folk ut med att bo i förort? Jag träffade en tjej en natt på Malmen. Hon bodde i Haninge. Ett besök. Det räckte. Dessa resor, denna meningslöshet. Denna fulhet.

Människan ska inte flacka omkring. Arbete, liv, barn och kärlek ska finnas på gångavstånd. Livet och världen behövde organiseras om från början. Till slut ringde jag upp Sonja. Hon stod i dörren då jag kom över. ”Så brun du blivit”, sa hon när hon öppnade dörren. Hunden stod bakom och gläfste. Förbannade hund. Jag blev sur på direkten. Sonja körde ut honom till köket och stängde dörren. ”Hur har du haft det då, frågade jag?”
”Jag har arbetat hela sommaren, men jag fick Niklas att åka till mormor i Värmland. Inget speciellt. Du då?”
Jag berättade om vår resa, undanhöll bordellen, och det som kunde tänkas störa vår relation. Hon satt tyst mest hela tiden, hällde upp vin och lyssnade. På något vis gick hon inte att känna igen. Det var något med ögonen och ansiktet.

”Jag skulle också vilja resa så där, sa hon, men med barn är det omöjligt. Jag har inte råd och tid”.
”Det är bara att åka, sa jag. Jag fattar inte att barn ska var ett sådant hinder för att resa. Ta med honom, bo på något ställe och hyra ut lyan hemma”. Hon tittade uppfostrande på mig.
”Det är inte så enkelt. Han vill vara med sina kompisar, gå på fritis”.
”Vad fan, sa jag. Lite får man väl offra. Det handlar om dig också. Du ska väl ha ett eget liv? Idag verkar alla bara tänka på barnen. Du ska lyda barnens önskningar till varje pris”.
Det dunkade bakom pannbenet igen. Varje gång kvinnor snackade om hur lite dom kunde göra på grund av sina barn blev jag sur. Jag hade ännu inte fattat vilken bra ursäkt barnen var för att slippa våga göra något

Ingen kunde resa. Att hyra ut lägenheten var jobbigt. Hur folk kunde tycka att omsorgen om några sketna blommor var viktigare än en resa var för mig ofattbart.
Vi drack ur vinet, småsnackade, hånglade i soffan innan vi gick in i sovrummet och älskade. Hon hade ett tryggt förhållande till sin kropp. I vissa lägen tyckte jag verkligen om henne. Jag somnade skönt bakom hennes varma rygg.. Jag vaknade mitt i natten. Något stämde inte. Hon var också vaken. ”Jag måste berätta en sak, sa hon. Jag är med barn. Jag kom underfund med det då du var borta, vågade inte berätta det”. Hon var i andra månaden. Det var för sent för en vettig abort. Jag skulle bli far. Den här gången kände jag inget motstånd, Jag hade klantat till det en gång för mycket.

Charlie dök upp en morgon då jag satt och skrev.
”Sätt på fika. Nu ska vi kolla på bilder från resan”.
Han slängde fram två Agfakartonger på bordet och gick in i köket för att göra thé. Jag bläddrade igenom den första lådan. Svartvitt. Vilken magi . Den svarta Leican hade översatt verkligheten till något mystiskt, starkt och längtande.
Trots att han var en sådan ung fotograf, bara tjugosju, kunde man redan se att han själv fanns i bilderna. En sorg, stillhet, kändes under svärtan.
”Gillar du dom? Jag tror vi ska sikta på en bok om Baskien. Du skriver texten. Vi drar ner några resor till. Vi måste åka ner på vintern. Då är Baskien vackrast. Dom älskar sitt regn där nere”. Han tänkte efter.
”Regnet, den svarta järnhaltiga marken, det röda vinet och Eta. Det är pulsådern. Det finns, tre, fyra bilder jag godkänner”. Han valde några bilder som han la ut. Alla koncentrerade, svarta fält med ljusa inslag .
”En bra bild ska stå stilla. Du känner det direkt. Lägg upp en dålig bild bredvid och det blir okoncentrerat. En bra bild är koncentration, stillhet”.

Jag tittade på hans bilder. Vad skulle jag skriva till dom? Poesi, tankar om mitt liv? Jag behövde skriva något som inte syntes i bilderna. ”Skriv om Mariell, för fan, om kriget, längtan. Det är vad det handlar om. En satans massa längtan efter något ingen kan sätta fingret på”.
Vi tittade igenom bilderna länge. Det kanske skulle fungera som en utställning? Jag berättade om Sonja. Om att jag skulle få barn. Han tittade upp.

”Det blir säkert bra, men fixar du hennes andra unge? Det är liksom inte bara att komma och gå. Ju mer du stannar där, desto viktigare blir du i hans liv också. Vad gör grabbens farsa?” ”Han är ute ur bilden. Hon tyckte det bara var krångel så hon kastade ut honom”.
”Typiskt brudar. Om inte karlarna bär sig åt som dom kräver så blir dom utkastade. Precis så var det med min farsa. Morsan blev sned på något vis och kastade ut honom. Han stod till och med utanför BB och ville träffa mig, men hon blånekade. Betala för mig fick han göra, i arton år. Det dög, djävla kärringar”. Jag kände mig träffad av Charlies utfall.

”Vi får se. Jag hänger på ett tag till. Förresten, jag försökte sälja in en story till tidningen Vi, men det sprack”.
”Har du prövat med fackblaskorna?”, sa han. Vi gör upp en försäljningsdrive och drar runt en dag”.

Vi satte oss ner, valde bilder till olika facktidningar. Charlie valde bilder efter deras inriktning, skrev bildtexter. Jag lovade att ha en text klar om några dagar.
Charlie skulle hälsa på sin mormor på Skeppsholmen. Han passade på att besöka henne vid lunchtid. Hon hade kafé bakom af Chapman. En gammal militärmäss som fått vara kvar efter militären försvunnit från ön.

”Hänger du med? Det blir gratis lunch och sedan kan vi sitta vid vattnet och kolla på stan”. ”Nej, jag stannar hemma och skriver på texten så kanske den är klar i morgon”. Han försvann på sin cykel. Jag grävde ner mig i texten. I morgon skulle det vara klart. 

Jag började umgås mer med Sonja. Hon började bli rund om magen, mådde lite illa.
Hon arbetade och tog hand om sin son. Jag ringde, dök upp på kvällarna när Niklas var på väg att lägga sig. Ibland hjälpte jag Sonja att städa upp. Oftast satt vi och snackade ett tag innan vi gick och la oss, älskade och somnade. En kväll ville hon inte älska. ”Jag börjar bli trött på det här. Du kommer på kvällarna, vi snackar och knullar, men vi gör inget ihop. Jag känner mig utnyttjad på något vis”. ”Hur då utnyttjad? Tycker du inte det är trevligt att jag kommer och sover med dig?” Hon skakade på huvudet.
”På helgerna kunde vi väl gå ut i skogen, eller på kafé. Ta med oss Niklas på någonting”.
”Vi får se, sa jag. Något hittar vi väl på med tiden ..”.

Hon verkade nöjd med svaret och kröp ihop i sängen. Jag låg vaken ett tag, funderade på äktenskapet. Hur organiserar man sin vardag om man ska hinna arbeta, ha familj och sex? Det jag direkt märkt med min ringa erfarenhet av familjeliv, var att sexet fick stryka på foten.
Tryggheten då? Tryggheten har ett högt pris. Om jag fick barn så delade jag det gärna med en kvinna, men knappast att jag flyttade ihop med henne. Hela tanken på familj var för instängd. Det måste finnas ett levnadssätt som frigjorde livet, sexualiteten och kamratskapet. Ett slags kollektivt leverne, med mycket barn, många vuxna, stora middagar. En möjlighet att få vara i fred och ha umgänge på samma gång.

Jag tog upp det med Charlie dagen efter. Hans svar var ganska väntat.
”Jag tror inte jag vill ha några barn förrän jag är fyrtio, fyrtiofem. Tänk dig själv att gå på dagis, sitta i någon djävla park och drälla på vintern. Fy fan vad trist. Fattar inte brudarnas skönmålning av föräldraskapet”.
”Hur skulle du göra med Niklas då”, frågade jag?
”Svårt… det är klart att man ska vara hygglig med en liten kille som har en sådan taskig farsa som han, men man får ju inse att man kan bli djävligt viktig för killen. Det går inte att schappa hur som helst, eller har du tänkt det?” Det hade jag väl inte. Jag tyckte bara att det blev för instängt med den lilla familjen. Charlie tröstade mig.
”Det visar sig. Kärleken är en grej, arbetet något annat. Har man inte barn får man hålla sig till arbetet. Det är det enda som är livslång kärlek. Se på mig”. ”Fattar du varför hon har så taskigt jobb, sa jag? Går och gnetar i någon skit som hon hatar. Någon slags extralärare. Inga pengar och bara elände hela tiden”.

Charlie satt bara såg frånvarande ut. Han hade aldrig varit ihop längre än en månad med någon kvinna. Han ville ha nya kroppar hela tiden, nya samtal, nya uppbrott. Han svarade efter en tankepaus.
”Jag tror att barn är det viktigaste för brudarna. Dessutom är dom djävligt pressade. Allt ska ske mellan tjugofem och trettiofem. Barn, jobb, hela skiten och efter fyrtio är det över. Det är hårda bud. Det är lättare för oss män. Vi kan vänta, avvakta. Brudarna måste se till att bli på smällen, skaffa familj”. Jag gav upp, gick hem till mitt och försökte förstå livet.

Det hade börjat dra ihop sig till höst, mitten av augusti. Jag visste inte hur jag skulle överleva ekonomiskt. Kanske var det dags att återvända till posten? Eller skulle någon av mina ansökningar om jobb på olika tidningar gå i lås?
Charlie fotograferade hus åt en arkitektfirma. Det gick hyfsat, även om dom då och då, gnällde över att detaljerna var sotiga i hans bilder. Jag flyttade allt mer in hos Sonja. Mitt hem på Allhelgonagatan blev en tillflyktsort då jag ville vara ensam, skriva och läsa.
Då och då sov jag hemma, men oftast blev längtan efter hennes kropp och värme för stark till kvällen. Det är en skön känsla att se en kvinna växa med ens barn i magen.

Jag gjorde som hon ville. Vi åkte ut i skogen med Niklas. Det kändes fint att kunna ge honom något bra alternativ i livet. Samtidigt prövade jag mina teorier om faderskapet.
Jag var inte hans far, men om man umgås med en kvinna vars son har en skit till farsa, vill man ju bidra med någon slags faderskap. Eller i alla fall manlighet. Kvinnor har svårt att uppfostra pojkar. Dom klarar sällan av dom fysiskt. Hur man än vrider och vänder på det hela så behövs både män och kvinnor i barnuppfostran. Jag blev reservpappa.

Dagarna rullade på. Det blev november, mörka eftermiddagar. Jag trivdes med det. Jag tyckte om mörkret, på sommaren och på vintern. Den svenska sommaren med sina ljusa nätter fick mig att bli generad. Jag trivdes med Spaniens mörka nätter. November i Sverige var ungefär samma sak. I slutet av november dog Franco och en vind av lättnad drog genom oss alla.
Sonja upprättade en ordning. Hon tog hand om Niklas. Jag fanns i bakgrunden men retade mig allt mer på hur han körde med Sonja. Grabben fick som han ville genom att skrika högt, mala ner sin morsa.

Min uppgift var att laga maten och diska. Jag var frilans och kunde disponera mina dagar. Det var också en källa till irritation. Sonja fattade aldrig hur en konstnär arbetar. Även om jag hade mitt skrivpass på morgonen så ville jag också jobba på kvällen.
Jag tänkte alltid på arbetet. Jag älskade mitt arbete. Inte blev det bättre av att jag sa till Niklas på skarpen några gånger. Då ilade Sonja direkt till hans försvar.
”Det där tar jag hand om”, sa hon och såg ilsket på mig. ”Det gör du ju inte. Varenda morgon går han och skriker och kräver en massa skit av dig och du gör ingenting. Grabben har väl också några skyldigheter? Vad är det för vits med att låta honom bestämma över dig?” ”Strunt i det du”, menade hon.
Vi bodde under samma tak och hon var helt lealös i sin barnuppfostran. Hunden hade jag tagit hand om tidigare. När den mopsade sig och gläfste gav jag den en ordentlig spark. Efter det höll den sig alltid borta från mig.

Niklas behövde kärlek och regler, men kärleken bestod mest i att han fick göra som han ville hela tiden. Det var outhärdligt. Jag beslöt mig för att flytta hem igen.
”Jaha, du ska fortsätta att leva ungkarlsliv? Du kommer aldrig att växa upp och vad ska vi göra av vårt barn?” ”Vi får väl ha delad vårdnad, hjälpas åt”, svarade jag.
”Inbilla dig inte att du ska få vara pappa. Jag tar hand om det här”, sa hon.
”Vad är det här för skit? Bara för att jag inte tål hur du uppfostrar Niklas ska jag inte få vara farsa till mitt eget barn”. ”Och vad vet du om barnuppfostran då?”
”Tillräckligt för att se vad Niklas saknar. Hade han haft en farsa som hjälpt dig hade han aldrig varit så bortskämd och odräglig. Ingår inte han också i det här lilla familjekollektivet? Säg nej någon gång”. 
Hon började gråta.
”Jag orkar inte höra på dig. Tror du inte det här är jobbigt nog med Niklas, hans djävla farsa som bara försvann. Allt jag ska göra själv”. Det började spåra ur ordentligt.
”Lugna ned dig, lyssna här. Det fattar jag också att du gör så gott du kan, men det är i alla fall ingen lösning att låta honom få allt hela tiden”.
Sonja kastade en handduk på mig.
”Ge dig iväg bara. Jag har känt hela tiden att det var fel att få barn med dig Du ville inte ha något egentligen, djävla idiot”.
Hon gick runt i lägenheten, grät hejdlöst.
Jag blev förbannad. Dessa tårar, kvinnans effektivaste vapen. När dom gråter löser sig alla problem. Vi män ska ge efter och tycka synd om dom. Gud, vad jag kände mig förbannad. På mig själv, på henne, på hela skiten.
Hon la sig i soffan och hulkade. Jag klappade om henne. Vi hade båda gjort ett misstag. Det vara bara att stå för det. Eller rättare sagt. Jag upplevde inte alls att jag gjort något misstag. Jag tyckte det skulle bli roligt att få barn.

”Jag flyttar hem, sa jag. Vad det gäller barnet så ska jag bli en bra far. Vår relation är en annan sak. Vi får se hur vi löser den?”
Jag hämtade mina saker, gav Sonja en kram och gick ut ur lägenheten. Om en månad skulle min son födas. Det var en smärtsam tid. Beslutet var taget. Jag skulle bli en bra far, men förhållandet med Sonja var över.
”Det var nog rätt”, sa Charlie när vi satt och diskuterade på Lilla Paris. ”Du hade aldrig stått ut med henne i längden och den där djävla hunden hade du strypt med tiden. Det blir kul när du blir farsa. Då har vi en liten skit vi kan ta med på våra resor och äventyr. Får jag bli Gudfar?”
Han målade upp sin teori om hur det skulle vara att ha barn. Det kändes riktigt roligt. Varför skulle jag inte kunna ha barn utan att vara ihop med mamman? Jag såg framför mig hur den lille, pojken eller flickan, satt mellan oss på en kudde i bilen då vi körde till Spanien. Jag skulle bli en bra farsa, inget snack om den saken. ”Jag måste fixa en större lägenhet, behöver en tvårummare. Ett sovrum för oss tillsammans och ett vardagsrum”. Charlie kom med ett förslag. ”Vi kan byta lyor, ta min stora och jag tar din lilla, billiga”.
Det var ingen dålig idé. Vi gick hem till Charlie för att kolla hur man skulle inreda lägenheten.

Flytten gick några dagar senare. Jag flyttade in på femte våningen. Charlie tog över min etta på bottenvåningen. Han ville bo så billigt som möjligt. En gång hade han en etta som kostade fyrtionio kronor i månaden. Utedass på gården, men det tyckte han det var värt. Jag fick det större, fick till och med plats att jobba hemma. Jag har alltid tyckt om att ha det viktigaste runt omkring mig. För mig var hemmet en bas, utgångspunkten för alla tankar och äventyr. Charlie ville helst bo i en stor husbil, eller på en havskryssare. På något där du kan ge dig iväg när som helst.

I och med flytten behövde jag ett jobb. Frilansandet gick på kryckor. Jag jobbade på posten en natt då och då, men jag ville ha ett jämnare flöde. Ragnar, en gammal polare, tipsade mig om ett nattjobb på en sexklubb i Gamla stan. Han satt och väntade på mig i baren på juggerestaurangen.