Life is like a blues

We reser till Sverige. Det är alltid en smärta då hon försvinner. Bergen öppnar sig då jag kör hemåt Monitsia. Jag stannar på vägen och ser Wes flygplan ta riktning mot Aten, om 25 minuter är hon där. Samma tid som det tar mig att köra upp i bergen.
Livet är en märklig konstruktion. Det är väldigt svårt att förstå vilken koncentration som krävs för att skriva en bok eller ta bra bilder. Det är en balans mellan socialt och ensamt. Hela tiden denna balans. Och framför allt, då ingen har begärt något utan allt är ditt eget, dina egna tankar och dina egna förhoppningar. Ensamhet är väldigt skapande, men det sociala är grunden för ensamheten. Även skapandet har sin vinter, sin vår, sin sommar och sin höst. I mitt fall är det alltid vintern i en slags kombination av ensamhet som är grunden till det som blir.

Det kanske beror på att jag som liten alltid sov utomhus i en barnvagn på vintern. Morsan bäddade ner mig och sedan sov jag som en stock.

Det är mycket man inte förstår. Jag visar färgbilder nu. Alla mina färgbilder går åt det vackra. Jag vill ha det så. När jag plåtar färg blir jag en målare, en Miro, en Gillet, en som söker det sköna. Det är gott nog.