Del 8

Musiken var viktig för oss. Hur ofta dansade vi oss inte genom hela natten med Samla mammas manna, Kebne och de andra grupperna på Mariahissen och klubbarna nere på stan.
Sommaren hade varit fylld med musikfester. Vi var på de flesta. Det var social verksamhet och politiskt arbete på samma gång. Charlie plåtade artisterna och det sociala livet. Han hade någon teori om bilderna bakom scenen var viktigare än dom på. Jag träffade Sonja och Leo nästan varje dag. Det var min enda möjlighet att få vara med Leo. Sonja kom aldrig till mig, utan jag besökte dom. Jag insåg att tiden var det enda som skulle få ordning på vår relation. Med tiden skulle jag få ha honom hemma hos mig, för mig själv och slippa hennes anklagande ögon. Charlie drömde om Vanja, men hon var försvunnen. På turné med sin teatergrupp i USA. Dom skulle komma hem om ett halvår.
Pengarna började ta slut. Det fanns ingen möjlighet att tjäna pengar som frilansare på sommaren Jag fick nys om ett vik på Sveriges radio. Jag sökte det, någon slags arkivarie nere
i skivarkivet. Det kunde väl vara något jag hankade mig fram på medan jag fick ordning på skrivandet. Charlie väckte mig till sans på krogen.

”Du måste skaffa dig en hoj, brudarna blir som galna då dom får åka. Först tar man en fika, sedan säger jag lite snyggt ,,,ska du hänga med och bada ..jag har en motorcykel”. Charlie lyfte upp blicken från ölglaset.
”Då säger dom alltid ..har du en hjälm extra?”
”Klart” säger jag då, för det har jag ju, och så tar man med dom på en åktur. Det tar inte ens två kilometer förrän man känner deras bröst genom ryggen. Då brukar jag ta handen och smeka dom på låren. Dom sitter ju redan och särar på benen, sedan är resten en enkel historia. Hojens vibrationer gör hela jobbet. Otroligt effektivt”. Jag tittade misstroget på honom.
”Låna hojen en kväll för helvete” sa han. ”Du behöver göka lite. Du ser ju ut som en djävla dysterkvist numera. Det där med ungen löser väl sig? Du har hela livet på dig”. Jag kände mig så djävla missmodig, trött och ledsen. Orkade inte hålla färgen uppe.
”Vad du tjatar, du lever ditt djävla tokliv. Knulla och plåta. Vänta ska du se”.
”Jag ger mig” svarade han. ”Jag vet ingenting, men kolla in den där bruden där borta, hon med långa håret. Vore inte hon något för dig? Låna hojen, ta ut henne till Hellas och sätt på henne mot ett träd. Ta nycklarna. Jag sticker hem till gruppsexträsket”.
Han försvann innan jag hann säga nej tack. Nycklarna låg på bordet. Tjejen stod kvar borta vid baren och konstigt nog vände hon sig om och såg mig rakt i ögonen. Jag tog nycklarna och gick fram till henne. Vad var det jag skulle säga ? Har du en hjälm, eller? Charlie var på labbet dagen efter. Han satt i fåtöljen och såg sliten ut.

”Nej, nu flyttar jag ut ur kollektivet. Jag sover på labbet ett tag. Det blev ett sådant gräl igår. Nisse, du vet där långa polarn, ville inte ligga med vår dramaguru. Hon blev galen och skulle hänga sig och sedan var hon på gång och skar i handlederna ...fy fan”. Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han såg för eländig ut. ”Tack för lånet av hojen? Det funkade faktiskt. Jag körde inte så långt. Vi stack ut till Skeppsholmen. Vi körde upp bakom kyrkan och tog oss ett nummer. Det var skitskönt, känner mig dödskär. Märkligt va?” Charlie piggnade till.
”Du ser själv. Det är så mycket skitsnack om kvinnor och män. Jag tror vi är lika i grund och botten”. Jag berättade att jag fått jobb på SR, i skivarkivet . Charlie såg trött ut igen.
”Menar du allvar? Ska du springa som en råtta i korridorerna där hela dagarna. Du kan inte stanna där för länge. Det är ju rena slaveriet”.
”Pengarna är slut. Jag måste betala för Leo. Behöver en trerummare så Leo får eget rum”.
”Inte behöver han något eget rum. Det är typiskt Sverige. Alla djävlar ska ha eget rum. Redan från barnsben ska vi vara ensamma”.
Han klev upp ur fåtöljen och rotade på skrivbordet.
”Jag måste också ha någonstans att bo. Ska vi flytta ihop och ta hand om grabben tillsammans? Jag kan vara någon slags reservfarsa. Alla ungar behöver en reservfarsa”. ”Här, han drog fram ett papper. Det här är adressen till min gamla
värd. Nu får hon fixa fram en lya till mig. Ska du också ha en trea?”
Charlie ringde värden. Han drog stora charmörsvalsen och lade på med ett leende. 57
”Jag har något på gång. En trea med kakelugnar och hela baletten . Vi skulle höras om en månad. Jag ljög och sa att jag hade en unge på gång, familjeköret. Vi får väl se, men jag tror det löser sig”. Han lyfte upp en av sina två Leicor från skrivbordet.
”Jag måste panta en kamera, stålarna är på upphällning. Hänger du med? Jag ska kasta in den på Vasagatan”.

Vi tog hojen ner på stan. Charlie fick pengar för kameran. Jag stannade kvar nere i Klara medan han körde ut till Skeppsholmen för att äta lunch hos sin mormor.
Jag gick runt i Klara. Ombyggnaden hade börjat. Sakta men säkert tappade området sin själ. Mer och mer jeansbutiker och annan skit. Dom boende flyttade ut.
Jag hittade ett kafé som var av den gamla sorten. Jag tog en macka och the, satte mig vid fönstret och tittade på folklivet. Livet kändes både bra och hopplöst. Inga pengar, ett trist jobb på gång. Varför fick jag inte igång skrivandet?
Varför klarade sig en som Charlie alltid? Var det hans förmåga att lida och tricksa? Hans ide om att alltid överleva till varje pris? Han skulle aldrig ta ett fast jobb. Inte ens om han svalt ihjäl. Han skulle hamna på psyket för nervproblem. Det var väl det som var hans styrka. Hans skräck för att inte ha kontrollen över sitt eget liv. Hans skräck var större än min. Jag kunde tänka mig ett fast jobb, medan Charlie gjorde vad som helst för att slippa bli anställd.

Jag tog fram ett papper och satte upp punkterna i mitt liv. Kärleken Leo pengarna fysiken arbetet drömmarna
Vad hade jag för drömmar? Att leva på mitt skrivande. Att få bo på en levande plats. Vad var en levande plats? Ett ställe där män och kvinnor umgicks, nära till kärleken och knulleriet. Det skulle vara en allmänning, ett torg för barnen. Gärna ett hav, sol och enkelhet, vänlig mat. Jag hade inga märkvärdiga drömmar. Jag ville bara leva ett enkelt liv med kärlek och en bra kvinna.
Charlie hade större planer. Han skulle visa världen vem han var. Den faderlöse sonen som slog sig fram på egen hand, och under tiden kysste han alla kvinnor han kom åt.
Hans revolution var ett enklare liv. Ett utvecklat Christiania, jämlikt, stor närhet, kulturellt dynamiskt. Män som Charlie är svåra att komma åt. Man kan tycka synd om dom, hata dom. älska dom. Det spelar ingen roll. Deras radar är för evigt inställd.
Det var bara något år sedan Charlie och jag var på fest i kvarteren med två häftiga damer. Ryktesvis hade jag hört att den ena numera jobbade med barn och den andra gift sig borgerligt och skaffat hästfarm. Hela området hade ändrat karaktär sedan vår fest. Hade dom det också? Hur skulle jag leva med min son? Sonja var viktig, men jag kände inte något större behov av att ha en familj. Släktmiddagar och sådan skit kunde jag gott avvara. Leo skulle ha roligt med Charlie och mig i framtiden. Vi skulle älska honom på alla vis. 58
Sonja hade sluta amma Leo. Efter jobbet tog jag ut honom på olika promenader. Jag kunde ta med mig barnvagnen till ett kafé och strax efter dök Charlie upp på den svarta, bullrande motorcykeln.
”Vi måste planera vintern. Jag tänkte försöka göra en bok om Vanjas teatergrupp. Vill du vara med och skriva?”

Han såg beslutsam ut. Hans gamängaktiga stil var ofta falsk. Bakom hans odygdiga utseende dolde sig en enorm disciplin. Varje år var indelat i arbetsperioder, ekonomiskt strukturerat. Arbete, ekonomi, knulla och träning var hans fyra heliga kor.
”Jag ska få ut mina Baskienbilder. Jag tänkte du skulle skriva texten. Jag har klart med ett galleri och ett förlag på gång”. Han tog en kort paus och petade bort skummet från kaffekoppen.
”Deadline i oktober, efter det får du skriva klar din bok. Jag har snackat som fan för den. Säg att du är klar med den i januari.....vad tror du?”
Det var det vanliga med Charlie. Han gick fram som en tanks med sina idéer.
”Jag vet inte om jag hinner skriva någon text om Baskien så snabbt. Jag får kolla på bilderna och se vad jag kan få till”. Han viftade bort mina invändningar.
”Visst, men det är du som ska skriva. Det ska inte vara några utbyggda bildtexter. Skriv som Hemingway: Känslan, kampen, lusten, fittorna, maten ..inget djävla intellektuellt fjantande”. Charlie såg nöjd ut där han satt och spanade ut över gatan. Han hade köpt en ny väst, en slags fiskeväst. Han var påtagligt stolt över den.
Leo vaknade i vagnen och tittade upp. Jag tog upp honom och satte honom i knäet. Charlie tog honom från mig satte honom på motorcykeln. Han var inte stor, lillgrabben. Det var en vacker bild. Dom två jag tyckte mest
om i livet. Jag lånade Charlies Leica och tog en bild. En bild som Leo skulle ha som minne då Charlie försvunnit.

Höst blev vinter. Det började snöa på allvar. Hade jag inte vart tvungen att gå till jobbet hade jag gett upp. Lagt mig i den stora, mjuka vilan i någon månad. Stockholmsvintern fick inte igång mig. Det blev aldrig tillräckligt med snö för skidåkning. Någon gång åkte jag ut till Hellas och trängdes med två hundra tusen andra dårar, fick panikångest och åkte hem knäckt och trött.
Långfärdskridsko, som lär vara nationalsport för de aktiva östermalmarna, hade jag heller aldrig ägnat mig åt. Det var som med golf. Långfärdsrör och golfklubbor hade samma äckliga överklassdoft över sig.

Jag åkte en sväng på Zinken ibland. Jag gick in i skrivandet och till slut slog jag in den sista punkten i mitt manus. Jag kände mig oerhört nöjd. Skit samma vad folk tyckte. Nu hade jag slutfört det. Och det är den stora skillnaden: Att slutföra eller icke. 

Julafton.

Jag började dagen med att gå på bokhandeln och köpa några böcker. En liten skinka hade jag fixat till dagen innan. I kylskåpet fanns potatis och inlagd sill. Jag var beredd. Det gällde ändå bara att ta sig förbi Kalle Anka. Efter det var julen över.

Jag åkte en runda på Zinken. Det var en makalöst fin julafton. Snön föll och jag gled omkring på isen. Det var en dag då jag kände mig lätt förälskad. Tänkte på hur lika Charlie och jag var. 
Vi hade samma känslor för livet, men agerade ändå olika. Jag måste ha fått mer trygghet med mig än honom. Vi tänkte lika, utryckte oss ganska lika, men ändå levde vi så pass olika.
Sonja ringde på morgonen och var söt. Leo grymtade pappa i luren. Det satt gott. Vi började få ordning på vår relation. Hon var inte lika sur längre. Jag började misstänka att hon träffat en annan. Det brukar förändra kvinnors agerande över en natt.

Fortfarande bestämde hon med kvinnlig rätt det mesta om Leo, men hon hade börjat antyda att jag skulle ta Leo mer. Att han skulle sova en natt till i veckan hos mig.
Jag mådde gott där jag gled runt. Det påminde mig om när jag var i tonåren. Då träffade jag tjejerna på isbanan. Vi gled runt, drack varm soppa och kysstes under en trasig lampa i femton graders kyla .
Hemma tände jag i kakelugnen, satte på stereon, lyssnade på John Holms Sordin, åt min sill och skinka .
Jag la mig i sängen, drömde om en skön kvinna. Då ringde telefonen.
”God jul… god jul...hur mås det?” Det var Charlie som ringde från en bensinmack i Tyskland.
”Det var för kallt på det där hotellrummet i Madrid. Jag fick hemlängtan och drog iväg i går. Jag siktar på färjan i natt, så jag kommer hem i morgon kväll”. Det började tuta i luren. Jag hörde hur han slängde i mer pengar för att kunna prata.

”Du skulle se mig” skrek han. ”Jag har alla kläder på mig då jag kör. Skinnställ, tre skjortor och ytterst ett tjockt regnställ. Jag kan knappt kliva av hojen”.
Jag trodde inte mina öron. ”Kör du motorcykel? Du kan ju köra ihjäl dig. Är det inte halt?”
”Nej, det är bara kallt som fan. Är det snö i Sverige?”
Jag berättade att jag åkt skridskor för någon timme sedan. ”Jag lämnar hojen i Skåne och tar tåget den sista biten”. ”Du är välkommen. Jag sparar lite mat åt dig, kommer du hit blir det skinka och sill”. ”Bra. Jag har vin och konjak med mig ....vi hörs”.

Det började tuta i luren. Jag såg framför mig hur han satt i ett av de gröna autostopställena utanför Hamburg och svettades i sin hojmundering.
Julafton var räddad. Det var inte bara jag som höll mig undan. Charlie var på hemgång och snart var kvällen till ända. Jag tog fram Herman Hesses Steppvargen. Jag läste den istället för att lyssna på julens döskallesånger. Charlie dök upp på juldagskvällen.
”Ta fram skinkan och sillen”, skrek han och dansade in i lägenheten.
Han var i toppform. Helt klart. Han var mager, brunbränd och fullständigt euforisk.
”Jag känner mig som en speedad råtta. Ena dagen körde jag etthundratjugofem mil i min vintermundering. Fetare än en Michelingubbe. Det kändes som jag skulle kunnat ramla av hojen i hundrafemtio utan att det skulle göra något”. Han tog en runda i lägenheten innan han fortsatte.

”Jag skulle bara studsa omkring med alla mina kläder. Det var värst i Danmark, sista biten. Helvete.. jag frös nästan fast på hojen”. ”Var är den nu då”, sa jag?
”Jag ställde in den hos en polare i Malmö. Han trodde inte sina ögon då jag dök upp i snösörjan. Det såg helt sjukt ut. Nere i Andalusien körde jag omkring i en lätt jacka och här blir man som ett fryst torskpaket”. 60
Han gick ett varv till i lägenheten. Tittade på mina tavlor som jag satt upp och han stannade framför bilden av honom och Leo som jag ramat in och satt ovanför Leos säng. ”Fint du har ordnat för dig och grabben. Det ser mysigt ut med hans grejer och sängen. Funkar det bra? Det är nästan så man blir avundsjuk”.

”Jo då… det rullar på, även om hans morsa inte riktigt har fattat det här med delad vårdnad”. Han hängde inte med riktigt och tittade frågande på mig.
”Har du hört om någon brud som bjudit en kille på krogen, eller betalat en resa? Eller ens delat på barnbidraget?” Han fattade inte vad jag pratade om, så jag släppte ämnet. Jag ville inte bli bitter och sur på julafton.