Jag har en bok med Giacometti o Bresson...

Jag såg Giacometti första gången på Lousianas konsthall. Det räckte, en gång och jag var totalt förförd. Bresson har jag sett en del utställningar med, men det fungerar inte så bra. Hans kopior är så tråkiga, men och jag säger MEN, i bokform är han helt fantastisk. Första gången jag såg honom blev jag helt knockad.

Den bästa texten om Strömholm är egentligen två, en i Foto 1975 och sedan Cameras specialnummer. Jag minns dem också. Blev helt knockad.

Vad vill jag ha sagt med det? Kanske att den här stressen med att påminna alla om att just jag, idag, denna vecka, denna månad, har en utställning, kommer med en bok, kanske är onödig. Man behöver bara se en sak en gång och sedan sitter det för livet. OM det är bra, vill säga.

Då kommer det svåra: Hur fan överlever man ekonomiskt med en inställning som denna. Att vara typ Underground,,,det är den enda inställning jag tror på i längden. Att vara svår och jävlig, en vänlig själ men aldrig slicka röv. Det är kanske det enda som gäller om du ska komma någonstans och bli ihågkommen på en visning.

Idag marknadsför alla sig så hårt så man ledsnar innan det kommit till skott.

Underground. Thats the thing.

Gick på fiket, blev tillfrågad av Naxos press om jag ville komma och göra ett radioprogram o berätta om mig själv. Med tanke på vad jag skrev ovan: Är det underground?