Höstläsningen

Nu blir den här bloggen den litterära bloggen ett tag.  Det är 10 inlägg, så det är bara att gå till startsidan på bloggen och  fortsätta läsa alla inläggen. Väl bekomme...

Berättelsen om Charlie. 

Stockholm 1974. 

November. Självmördarmånaden. 

Jag hade fullt upp med att stå ut på dagarna. Det var lättare på kvällen, då man kunde tända ett ljus, eller gå på krogen. Vi träffades oftast på Lilla Paris. Ägarna var före detta tryckare på Svenska Dagbladet. Det märktes på maten som var ojämn i kvaliteten. Lilla Paris hade börjat stänga. Jag såg hur Sören, en av ägarna, plockade av borden. Ingalill dök upp. Hon gick ett varv i lokalen utan att upptäcka mig. Jag vinkade åt henne. Hon kom fram och slog sig ner. 

”Vilket väder”, sa hon. ”Nu märks det att vintern kommit på allvar”. Hon var rödhårig, långt hår ända ner i svanken. Fräknar och uppnäsa. Det var Charlie som hade träffat henne först och sedan fortsatte hon med mig. 

”Har du hört från Charlie den senaste tiden?”, frågade hon. ”Nej, det var nog två veckor sedan. Han är tillbaka i Barcelona. Det verkar vara ett djävla drag där nere. Demonstrationer och krig varje dag på gatorna. Folk tror att Franco kommer att dö snart”. 

”Ja, det vore ju inte en dag för sent”, sa hon. ”Hur har fascismen lyckats behålla makten så länge i Spanien?” Jag ryckte på axlarna. Fib/kulturfront hade just avslöjat IB-affären. Hetsjakten gick på vänstern i Sverige. Var det så mycket bättre här hemma? ”Hur går det för dig då? Har du kommit in på din sjuksköterskeutbildning?”

”Jo, jag började för en månad sedan. Det är kul, även om det är jobbigt att stiga upp varenda dag klockan sex. I morgon är det lördag, sovmorgon. Är du också ledig?” Det gick inte att ta fel på vinken. ”Var det inte gott?” Hon pekade på min tallrik där resterna av en varm macka låg kvar. ”Akta dig. Dom tappade något i köket och när mackan kom ut var den full med glassplitter”. Timmarna gick i fredagskvällens vanliga brus. Ingalill berättade om hur det var på sjukhuset. Jag lyssnade mest. Hon drack några öl innan vi gick hem till mig. Jag bodde runt hörnet, på Allhelgonagatan. 

En liten etta, ovanför tunnelbaneingången. Jag hade ett enkelt möblemang. En hundratjugocentimeterssäng, ett litet bord och fåtölj, min skivsamling och några böcker. Ingalills kropp var hård och mjuk. Det långa håret och hennes sträva tunga som hon älskade att köra långt in i munnen. Vi somnade tillsammans i den trånga sängen. Jag vaknade någon timme senare av att det ringde på telefonen. Tittade på klockan, halv fem. Vad var det för idiot som ringde vid den här tiden på dygnet? ”Hallå, det är Charlie. Jag står nere på Götgatan. Jag har kört hem från Spanien. Kan jag komma upp och sova hos dig. Det går inte att sova i bilen i stan”. 

”Kom upp. Men Ingalill är här, så du får sova på mattan”. Han kom upp, skäggig och sliten. ”Det var hårda bud på slutet. Franco är på repet. Brillorna sprack när jag blev jagad i en gränd av snuten”. Han rättade till sina trasiga glasögon. ”Dom fixar jag i veckan. Jag är dödstrött. Vi snackar i morgon”. Han slängde sin Domkeväska i ett hörn, tog ett täcke och la sig på golvmattan bredvid min säng. Ingalill vaknade upp. När hon såg att det var Charlie klev hon upp ur sängen och gav honom en kram. ”Ta den här, så blir det lite mjukare”. Hon gav honom ett täcke till att ligga på. Jag kröp ner i sängen bakom Ingalill, fick stånd. Hon kände det, skruvade sig emot mig, särade på benen och lät mig komma in. 

Jag vaknade tidigt, smög ut för att gå till kaféet och köpa frukostbröd. Det var en solig novembermorgon. En av de få. Jag njöt av livet. Hur länge tänkte Charlie stanna den här gången? En halvtimme senare var jag tillbaka. I sängen satt Ingalill på Charlie. Hennes stjärt pumpade upp och ner över hans kuk. Charlie log mot mig och vinkade avvärjande med handen. Jag gick in i köket för att göra frukost, te med rostade mackor och skotsk marmelad. Vi hade växt upp i Norrland. Jag lärde känna Charlie på gymnasiet. En smal kille, duktig i idrott och alltid klädd i fula mössor. Han hade börjat fotografera. Styvpappan hade en kamera som han lånade. Snabbt kom han på att det var ett medium som passade hans rastlöshet. 

Charlie hade aldrig träffat sin biologiska pappa. Han kallade honom för den försvunne samen. Det var svårt att förstå om han saknade honom eller inte. Charlies mor var en blond lucia från Lycksele. En varm kvinna som hade det svårt med nerverna. Han hade ärvt hennes konstnärlighet och dåliga mage. Egenskaper som han grundade i barndomen då hans mor åkte in och ut på mentalsjukhus. Nu satt han i min fåtölj vid fönstret. Trött, efter den två hundra mil långa resan från Spanien. ”Jag körde non stop i två dygn”, sa han. ”Då hinner man tänka mycket. Hur går det med ditt skrivande?” ”Inget vidare. Jag har haft mycket på jobbet. Jag blev omplacerad till expressavdelningen och där har vi en idiot till chef som kollar en hela tiden. Det är bara på nätterna som det är lugnt. Jag jobbar i natt, förresten”. Charlie lyste upp. ”Bra, då kan vi väl ses vid midnatt. Är det inte då du har rast? Vad sägs om Finnstället på Kungsgatan?” 

Han försvann ut på stan i sin gamla Volvo. Jag gick en promenad längs Götgatan. Nere vid Slussen gick jag in på Krönet, hejade på italienaren som satt bakom draperiet med sina eviga kort. Jag tog en kaffe och satte mig på den övre våningen så jag fick utsikt över den halvtomma lokalen. 

Jag tänkte på natten som varit. På Ingalills direkthet. Det var inte alltid lätt att veta vad hon ville, men det kändes som om hon alltid visste exakt vad hon gjorde. Hennes mod att alltid ta för sig gjorde mig förälskad i henne. Jag såg framför mig bilden av hur hon knullade Charlie på morgonen. 

Charlie skulle försöka hitta en lägenhet under dagen. Han körde omkring på Söder och letade efter halvtomma rivningskåkar. När han hittat en tom lägenhet ringde han värden. Det brukade gå snabbt, men i värsta fall fick han dela säng med mig en vecka eller två. Även jobb var det gott om. Charlie brukade jobba natt på sjukhusen när han fick ont om pengar. Jag jobbade också natt ett tag, satt vak, men fick nog när en patient svällde upp en natt. 

Jag inbillade mig att han skulle spricka när som helst och sa upp mig, vågade inte ta risken att vara den som satt med honom när han dog. Jag föredrog Expressbreven. Det var ett intelligensbefriat jobb, men utan död och skrämmande sjukdomar. Postjobbet fick jag av en ren tillfällighet. När jag var ny i Stockholm och pank var det någon som tipsade om att det fanns jobb på Stockholm 1. Jag gick in på hörnan mot Klara Norra och en kvart senare var jag anställd. 

Vi arbetade hårt, men när all post var färdigsorterad gick vi hem. Ett system som skapade effektivitet och lockade alla typer av människor. Posten var ett slags livsuniversitet, även för dem som aldrig kom till det akademiska universitetet. Här blandades politiska flyktingar och andra utlänningar med vanliga svennar och folk med konstnärsdrömmar. Jag var en av de sistnämnda. Posten gav mig tid att ägna mig åt mitt eget konstnärliga arbete. Dessutom behövde jag bara se och lyssna på jobbet för att få livsvisdom gratis. 

Det var som vanligt på nattskiftet. Klockan fyra skulle vi packa en säck till Arlanda, men eftersom det var lördag kväll snackade jag med »Gubben«, en alkoholiserad veteran. Om han fick ett halvrör Explorer, kunde han ta mitt sista jobb, säcken till Arlanda? Det löste sig. Efter halv tolv var natten fri. Det var fullt på Finnstället när jag kom in genom dörrarna, men Charlies burriga hår syntes i folkmassan. 

Han stod lutad mot bardisken med sin öl, iförd mockaväst, mockabrallor och mockastövlar. Leican, den slitna M2:an, hängde på axeln. ”Kul att du kom loss”, sa han. ”Ska du tillbaka sen?” ”Nej, jag ordnade så jag fick ledigt resten av natten. Hur gick det med lägenheten?” ”Bra. Jag ringde min moster på Skeppsholmen. Hon tipsade om en lägenhet på Blekingegatan. Jag stack dit och på tredje våningen stod det en tom lägenhet. Jag ringde värden. Han kom över, bodde på Skånegatan. Det var en tvåa, kallvatten, gasolbrännare, till och med ett begagnat piano”. ”Vad kostar det då”, frågade jag? ”Tvåhundrasjuttiofem i månaden, plus att jag får pröjsa värmen själv. Jag har redan slängt in en madrass, så du får sova själv i natt”. 

Han tog fram ett papper och började rita upp lägenheten. ”Det är fyra fönster, söderljus. Kan göra studio och labb i ena rummet, sova i det andra”. ”Då stannar du hemma över vintern?” ”Vi får se. Jag tänkte i alla fall vara hemma ett tag och kopiera mina senaste bilder. Pengarna är slut. Får väl sälja bilen och slänga in en kamera på pantbanken”. Han tittade upp på mig. ”Har du något skit vi kan göra tillsammans?” 

Charlie hade riktat in sitt liv på att försörja sig på att vara Charlie Möller. Han fotograferade sitt eget liv, sina egna upplevelser. Men ibland gick det inte runt ekonomiskt. Då brukade han fråga mig om jag hade något uppslag, något vi kunde tjäna pengar på. Sådant han kallade skit. 

Vi satt kvar någon timme innan vi åkte hem för att sova. Charlie släppte av mig på Götgatan. Det var dött på stan. Någon enstaka gubbe som lät sin hund göra sista nattpisset. Jag tittade upp mot mitt fönster, önskade att Ingalill skulle ligga i min säng när jag kom hem. En dröm. Jag mindes återigen natten och morgonen. Det kändes meningslöst att lägga sig. Jag plockade fram några mynt och gick för att ringa upp henne. 

November blev december. Charlie flyttade in i sin tvåa mitt emot Pelikan. Hans flyttlass var inte stort. En säng som han byggt av tegelstenar och en spånskiva. Några böcker och kamerautrustningen. Vardagsrummet dominerades av sängen och ett ostämt piano. På väggen hade han nålat upp sina bilder. Han la ett varmt rött tyg över sitt arbetsbord. Det gav en exklusivitet åt arbetet. Köksutrustningen bestod av två glas och två kaffekoppar. Det mesta hade han hittat i containrar. En natt hade han sett en soffa på en bakgata i Gamla stan och burit den på huvudet hela vägen hem. ”Jag vågade inte springa hem och hämta bilen. Då hade någon annan snott den”, sa han. ”Tyvärr var den full med ohyra så jag fick slänga den några dagar senare”. 

Nu var vi grannar, vilket inte innebar att vi sågs särskilt ofta. Det gick nästan aldrig att bestämma ett möte med honom. Han hade sina egna fixpunkter i vardagen och vägrade anpassa sig efter någon annan. På morgonen och förmiddagen jobbade han. Lunch åt han hos fransmannen på bottenvåningen. Kvällen var vikt för Lilla Paris. Det var där vi brukade träffas. Han satt med Ingalill och en annan tjej när jag dök upp en kväll. ”Tjena, slå dig ner. Det var ett tag sedan. Vad har du hållit på med?” Han tittade nyfiket på mig. ”Jag har suttit och skrivit på en grej om Majakovskij. Det är julrusch på Posten, dom behöver extrafolk. Är du intresserad?” ”Nej, jag har precis tjänat en massa pengar. Fick en serie porträtt till en facktidning. Sju gubbar. Jag ringde upp allihop och kollade var dom höll hus. 

Tre stycken var i samma kvarter så dom plåtade jag på en timme, hade bilen på tomgång medan jag sprang runt och knäppte dom”. Han sänkte rösten. ”De fyra andra var det lite längre mellan. Det tog en förmiddag”, sa han och skrattade rått. ”Det vet inte tidningen om, så jag tog ut tre heldagar. Två tusen i handen. Skitbra. Nu har jag pengar så jag klarar mig fram till februari”. 

Charlie lutade sig tillbaka. Det var hans syn på brödjobb. Det skulle gå fort och vara bra betalt. ”Det där du sa om Posten, om extrajobb. Finns det fortfarande jobb?” Det var Ingalills kompis som frågade. ”Dom gnäller varje dag om att dom behöver mer folk”, sa jag. ”Gå ner i morgon bitti och anmäl dig”. 

”Är du där i morgon?”, frågade hon. ”I så fall kan du väl visa mig var jag ska gå”. Jag lovade att ställa upp. Ingalills kompis hette Eva. Jag hade träffat henne en gång tidigare, men aldrig sett hur vacker hon var. Ena ögat var blått och det andra brunt, snedpage och ett öppet ansikte. Smal, men ändå kurvig, på ett pojkaktigt sätt. Charlie slog mig på axeln. ”Jag bjuder i dag. Vill du ha något att äta?” ”Jag kan ta spagetti Carbonara och en öl, tack”.

Fortsättning i morgon....