Söndag ,,,

Jag vaknar tidigt denna söndag. Läser Carl Henrik Svenstedt. Han är bra, skriver något som påminner om det jag tänker på. Han vill bara skriva korta grejer från och med nu. Det är slut med de långa grejerna.

Berget ligger utanför min dörr. Jag kallar det för " Den lilla indianen" . Jag tycker berget ser ut som bilder av Sitting Bull.

Dagarna är indelade i Dag och Natt. Sådan skillnad, men vinden viner hela tiden. Det är en slags melankoli som påverkar mig på djupet. Jag blir svag och stark och oändlig. Tiden räcker inte till. Jag ska hela tiden laga något. Cyklar till stan, får metallsmak i munnen, känn som en tand ger med sig. Hell.

I min värld lagas allting nu. Min kropp, mina tänder, bilhelvetet, huset, säg vad som inte står på förfallets gräns? Jag vill bara skriva. Det är nog det enda jag orkar numera. Jag känner mig förbrukad som fotograf, hittar inte hem. Vill inte göra bilder som ser moderna ut. De får se hur skabbiga och jävliga ut som helst, bara de inte ser ut som digital skit.

Tanden smakar metall, passera mesa Potamiao, tänker på lax, känner förtvivlan. Vad fan har vi gjort? När jag växte upp åt vi lax hela tiden. Farsan hade kompis som fixa lax. Varje helg gravade farsan lax, underbar mat. Nu är lax på gränsen till oätlig mat. Vad i helvete gör vi? När jag växte upp hade vi knappt sopor. Idag är ju halva påsen från affären sopor. Vad i helvete gör vi?

Och vad gör politikerna i Israel? Det är ju helt tröstlöst korkat. Jag står fan inte ut. Finns det inga gränser för dumheten?

Jag kommer till stan, tanden sitter kvar, sätter mig på ett fik, låter solen stråla över mig, kollar in folk som går av båtarna, äschlen, ben, leenden, röster, dofter, liv, dricker mitt kaffe innan jag återvänder till bergen igen.