Mot hösten

På morgonen går jag ut och samlar ved till hösten. En klar, frisk bris glider runt min kropp. Det var en vacker natt, en förening av kärlek och mörker, där månens skära gled genom rummet med sin bleka gulnad.

Jag dribblar med avgrund och himmel. Jag ska inte berätta allt, men ytterspåren i mitt liv, ramen, är ganska seriös, ganska seriösa saker. Kort sagt: Det är ingen lek. Anders Petersen avslutade sin utställning. Fint att den såg ut att komma till ro på slutet, att den satte sig och gjorde ett avstamp för framtiden.

Jag samlar ved för hösten och vintern. Jag längtar till vintern, till regnen och stormarna. Då ska jag berätta om himlen och vågorna. Om känslan att ligga i ett rum med fyra meter i takhöjd, höra vinden och se på elden i kaminen och lyssna på livet.

Kanske kör jag på en färja och driver söderut som en fågel och åker skidor på Kreta? Det finns alla möjligheter.

Jag gör mina böcker. Jag är lika mycket i det nya som det gamla. Det är ofrånkomligt. Vinden sprider sina minnesfrön fram och tillbaka och jag har världens mest fantastiska arbete: Berättarens.

Det är ett disigt jättemoln över bergen. Min fru bakar och doften av den färska surdegsbrödet glider upp till mig på verandan. Den doften och de disiga bergen är min brygd idag. Min fru har rosor på kinderna och är mycket lycklig. Det har aldrig gått så bra att baka som här i Montisa. " Det är värmen", säger hon. "Det är värmen som gör att brödet reser sig så vackert".