Tom Waits

Det är en stilla morgon. Jag måste omgruppera. Varje gång jag reser iväg vill jag städa och göra i ordning så det är fint då man kommer tillbaka. Jag kan inte jobba i oordning. Det samma gäller ekonomin. Jag har en sjuklig känsla för att den ska vara i ordning och den ska vara i ordning minst ett halvt år framåt, helst tio månader. Först då blir jag lugn.

Tom Waits tänder en cigg. Min stil har alltid varit reportaget och en längtan efter att skapa ett rum, en känsla. Jag blir allt mer övertygad om det, att skapa rummet och känslan och sedan ska dessa rum med den där känslan, följa på varandra som pärlor på ett halsband. De ska förenas trots att de är individuella. Slas var fantastisk på det, Lilla Blå är en annan, Anders Reitmaier en tredje.

Jag vill göra en bok, Osett, med rum, med känslan. Ska bli.

Halvars har en bra blog. Det är spännande att följa honom i Singapore. Thomas Nilsson är också bra, skapar rum, trots att han är pressad att leverera till tidningen, men hans privata funderingar är super.

Tonen är viktig. Idag finns det nästan inga som skapar rum med text och bild i Sverige. Jag vet inte vad som krävs, men det är nåt långt ifrån självförhärligandet och tekniktjafset. Det måste handla om livet, sexet och längtan eller rädslan.

Jag torska rejält på tandläkaren igår. Jag får stuva om i planerna, men på något konstigt vis är människan sådan att man kan ta nästan vilka motgångar som helst utan att bry sig. Man skapar något nytt, skapar en ny stig att vandra. Det kanske beror på att det här jobbet en annan har består till 99 procent av motgångar så man bryr sig liksom inte om man får en till. Man skapar en ny stig.