En blomma
Jag läser en redogörelse från Halvars som just startat sin workshop i Singapore med Matt Black. Jag har haft många workshops och få fattar hur krävande det är att gå på en workshop. Ta det här med att du går på en intensiv tredagarsworkshop och ger järnet och vad händer sedan med de flesta? Ingenting. Det blir vad det blev där, under de tre dagarna.
Ännu värre är det att göra en årsworkshop. Hur fan håller man ångan uppe under ett helt år, producerar och producerar och bearbetar och producerar igen. Det är få som klarar det, speciellt om man har kravet på sig att utvecklas. De som gör det är desto starkare, desto bättre, lite av den naturliga urvalsprocessen. De som ville mest, de som kände mest och de som var mest beredda på att jobba. De som brann, helt enkelt.
Ibland då jag tänker på mitt jobb, mitt liv, så kan man ju få elaka hänsyftningar till att man gör inget, att man glider omkring, visst okej, men det märkliga är ändå att kunna leva på att glida omkring. Kunna leva på att göra det man tycker är viktigt, ekonomiskt och socialt.
Det gör man inte om man inte brinner och om man inte brinner år ut och år in. Det finns ingen som betalar för att man ska glida och brinna och ändå får man betalt någonstans. Det är mycket märkligt. I mitt fall var det enkelt. Det fanns och finns inget annat liv än det jag levt. Jag hade inte kunnat leva på något annat sätt.
Ofta talar man om vad folk har för förutsättningar. Jag tror man lika ofta ska tala om vad folk inte har för förutsättningar. Det man inte har, kan lika gärna vara det man kommer att arbeta med resten av livet. Det som leder en framåt. Det kan kanske är känslan att känna sig underlägsen, svag, utnyttjad, rädd. Allt det leder lika långt som bra ekonomi och snälla föräldrar, om men bestämmer sig för att göra något av sin känsla.
Jag började skriva om en blomma, en blomma som blommade på våren, dog på sommaren och blommade vackrare än någonsin på vintern. Jag vet inte om den handlade om mig, men den var vacker och den var grå.
