Den tyska damen

Jag sitter och läser om en amerikansk kvinna som är över sjuttio och cyklar. Det är fin läsning. Livet är som ett maratonlopp. Det är berg och det är dalar, men man måste fortsätta. Sedan läser jag om vitsen med att duscha kallt. Det ska göra nåt med hjärnan och det mentala och det lär väl ligga nåt i det, förr körde man ju kalla bad på sjukhusen, men jag tror jag avstår.

Jag gick genom isen som liten och farsan räddade mig genom att dra båtshaken under isen och dra upp mig. Jag minns fortfarande hur varmt vattnet blev och hus ljusblått allt var, sedan var jag sjuk i en vecka. Det kostade på att drunkna.

Nu har jag gjort en blogg, 300 inlägg, Naxaosangel och en bok med samma namn och sedan skrev jag ut 40 utställningsprintar och ändå känns det inte som om man har arbetat. Det här med fotografi är för enkelt. Det sa min dotter också. Hon plåtade en sommar på Naxos, tog helt grymma bilder, mycket bättre än mina och jag sa det till henne och hon svarade typ: Fotografi är så enkelt, det är inget roligt eftersom man inte behöver anstränga sig.

Nog om det. Det finns ju en del unga fotografer som har det i sig, enkelheten. Jag tror inte heller fotografi är svårt, man ska bara ha den rätta läggningen och det rätta ögat. Det är som musik. Man måste ha talangen och den är medfödd, sedan läggningen och det är läggningen man kan arbeta med. Ögat kan man inte göra mycket åt eftersom det bara finns ett sätt att ta en bild på i alla lägen. Det rätta sättet, men läggningen kan man jobba med. Det mentala och det är det svåra. Fotografera är skitenkelt, trist enkelt, det är det andra som är så svårt.