söndag 16 oktober 2016

Resandet

Att hålla på med gatufoto är populärt. Jag gör det inte längre. Jag är en relationsfotograf. Jag tar kontakt, jag umgås, jag kommer tillbaka. Det normala är att jag går till samma fik, börjar snacka med folk, frågar om jag kan ta en bild, går tillbaka med bilden en dag senare, fortsätter fika, tar en bild eller två till, är dom bra, kommer tillbaka, ger bort bilden. Så pågår det nån månad, vecka eller år.

Jag tar snabba skott emellanåt och det viktigaste är att det inte märks, att jag inte stör folk med kameran. Många säger: Om jag frågar blir det en dålig bild. Amatörer, det har inget med att du frågar, det handlar om att du fotograferar fel grej. Om man frågar någon och de ställer upp på bild så plåtar man ju inte det, man siktar på mellanrummen, de ögonblick då de inte längre ställer upp, då de blir omedvetna, man söker mellanrummet, inte det man ser rakt framför sig i sökaren.

Gestaltning, att man skapar en bild utifrån ett läge.
Lolita Ray gjorde en utställning på Hornstulls bibliotek, den hänger där nu, om Plankan. Området där hon växte upp som barn. Hon har hittat gamla negg, skrivit ut dom på A4papper och gjort geniala texter. En väldigt fin utställning, stor kärlek och ömhet i de bilderna.

Det finns två sorters fotografer bland alla andra sorter. De som är jävligt ordentliga och de som är väldigt slarviga. Det är svårt att säga vad som är bäst, det handlar ändå om hur bilderna känns, hur de tar på betraktaren.

Det kan man fundera på. Hur slarvig man ska vara? Eller ordentligt?