ARAKI OCH COHEN
Jag blir allt mer övertygad om att jag ska kapa bort sociala medier på något vis. De tar en märklig energi ifrån en och det har en tendens att fylla mig med negativ energi. Fem positiva grejer och en sur negativ och man är sänkt.
Mediet, internet, är så enkelt, det är som ett självspelande piano. Man öppnar en sida och snart är man på tio andra. På något vis gäller det att hålla emot. Jag är också så känslig. Det är därför jag inte släpper på kommentarer på den här bloggen. För det första tillför nästan aldrig kommentarerna något, för det andra är det alltid någon som är oförskämd eller elak. Mitt psyke fixar inte sådant.
Jag vill läsa seriösa saker av seriöst folk. Typ Halvars resa till sin workshop, typ Cohen i Newyorker, osv,,texter som ger mig en resa och fyller mig med kärlek och inspiration.
Livet är en inspiration. Jag ska strax gå till tandläkaren, få min brygga isatt och jag är fruktansvärt nervös. Det gör nästan ont i kroppen och jag vet att jag måste och att jag kommer att känna mig befriad och fattig efteråt, men det måste göras.
Samtidigt kommer solen upp utanför mitt fönster, som en hälsning om kraft, om livets möjligheter. Bara en kort stund bara, men i svåra stunder kan så lite göra så mycket. En solhälsning.
Jag återkommer hela tiden till det allvarliga i livet. Att livet är ett liv, som bör levas med en slags grundackord, gemenskap, kärlek, respekt, tilltro och en viss barnslighet. Det är viktigt att fjanta sig.
Solen hänger kvar utanför fönstret. Ikväll är det en slags vernissage på Mindepartementet. Om mina nya tänder sitter fast och jag känner mig snygg kanske jag dyker upp där. Man vet aldrig och det är kanske det som är charmen med det mesta.
