onsdag 26 oktober 2016

Mindepartementet

Graciela Iturbide och Christer Strömholm på Mindepartementet.

Underbara lokaler
Fantastiska bilder
En ny Poste Restante som ser precis ut som den gamla.
Gratis entré.

Slutsats: Kan inte bli bättre.

Varför är det så bra?
Lokalerna är så ångestbefriade, fria från krav. Kanske beror det på att jag som liten lekte i dessa lokaler, att jag känner dom som min egen ficka. Men ljussättningen är mild, nästan lätt brunggul och den välkomnande entrén med de fina böckerna ger guldkant i min bok.

Jag vandrar genom lokalerna, de fina skåpet med gamla Christerprylar där jag känner igen den blå kepsen som Christer brukade blöta i Fox och sätta på huvudet. Dom står där i hörnet. vännerna, sönerna.
Bilderna i olika format, Iturbides, nästan religiösa, allvarliga och ändå freakade bilder. Dom är makalösa. Hon fick ju Hasselbladspriset mycket välförtjänt för en massa år sedan.

Christers bilder, dessa mästerverk, i olika format, kartongbilderna, masonit, som jag en gång hade på labbet och funderade på att kasta. Det hade sett ut det. De gulnar, en hel del gulnar, men jag tycker det är så vackert att det gulnar i kopiorna. Det är tiden, den tid som gått och kommer att gå. Minns när jag sa till Christer att han borde kasta sina gula printar. Nej, sa han. Jag säljer dom som gula Strömholmprintar.

Han fick rätt.

Jag skulle vilja ställa ut här, på min barndomsö. Jag stannar ett tag i lokalen, får ett glas champagne, ser vännerna, alla vi som är på väg ut, som ska samla oss till något stort. Sedan tar jag cykeln, kör förbi alla båtar som ligger vid kajen, minns promenaderna med min morfar i början av femtiotalet, hur vi gick här, i det som var ett varv för flottan, svängde av till vänster, gick de små trapporna upp till vårt hus högst upp vid kyrkan. Nu tar jag till höger, några taxibilar utanför Grand hotell och sedan blir det race med de andra mot Götgatsbacken och en väntande middag.