tisdag 25 oktober 2016

När hösten blir regn

Det är en dag i slutet av oktober 2016 och jag känner mig bedrövlig. Får man skriva det i en blogg? Får man erkänna att det tar emot som fan just nu. Först operera käften, har fortfarande ont och blir av med en massa pengar. Det är en sak, men det som är värre är att jag vet inte vad jag ska göra längre. Bara att skriva det här känns som en tröst.

Det svenska fotoklimatet är absurt. Denna tystnad. Finns det någon som säger något om något? Finns det någon som berättar om något? Jag vet ärligt talat inte. Svensk fotografi, i alla fall det jag kan överblicka, är tystnadens kultur. Det är kanske därför den minskar hela tiden. På alla utställningar samma människor, inget tillskott, men hur ska det kunna bli det om inte ämnet intresserar en större allmänhet.

Det är väl en sak, en annan sak är att jag vet inte vad jag ska angripa eller berätta om fotografiskt och i text längre. Allt angrips och berättas om hela tiden på sociala medier, det finns liksom inga luckor längre. Lundell skrev tex om Dylan, ja, men so what? Alla har skrivit och har åsikter om Dylan o priset, det bär ingenstans.

Förr levde jag för att åka skidor hela vintern. Det var mitt första adjö till fotografin. Jag la fyra månader på skidåkning varje år i fjorton år, visst gjorde jag skidreportage och böcker, men egentligen handlade allt om att jag skulle få vara på fjället, komma bort från den fotografiska världen.

Nu tror jag inte på skidåkningen längre. Den ger mig inte samma ro och det beror ju på att jag inte kan finansiera den. Jag skulle behöva flytta, bo vid fjället, men det går inte nu.

Jag försöker läsa gamla dagböcker och se vad jag skrivit om november andra år, men jag har kastat alla böcker i min städningsiver, men jag har en känsla av att jag brukar känna så här vid den här tiden på året. Egentligen finns det bara ett  sätt att förhålla sig. Bestämma sig för att i morgon bitti tar vi nya tag, prövar något nytt, skapar ett nytt mål, ett nytt resultatinriktat mål.