Dance me
Det lilla kaféet är bullrigt, men överallt sitter det människor djupt försjunka i det nya, moderna. Maskinparken väser knappt. Det är ett äpple på nästan varje dator som är uppe på ett bord och det är många datorer och många äpplen.
Vid ett bord sitter det tre män som för mer buller än alla andra tillsammans. Joseph Rodriguez, Håkan Elofsson och Berg. De snackar om gammal och nytt, bryggan mellan det gamla och det nya. Håkan beskriver det som att det går tio tåg på en gång från stationen. Vilket ska man ta?
De visar varandra arbeten, har knappt setts på femton år, sporadiskt. Joe drog till USA och Berg försvann till snön och Elofsson till Skåne. Nu skjuter de arbeten mellan varandra.
Det är som förr, högljutt. Joe visar sina gamla bilder i ny form, söker blanda gammalt och nytt. Berg visar en bok gjord med telefonen och Elofsson sitt mästerverk Dance me.
Dance me, en fantastisk bok som Berg såg på den tiden då de delade labb på Skånegatan. Då var det skärvor av det som skulle bli en bok. Tango, tjurfäktning, Latinamerika… det tog sin tid, kanske 25 år, kanske mer, men nu är det bok. En helt annorlunda bok, en mjuk bok. De svartvita kopiorna smyger in som en dimma över bukten då man läser sidorna. Det är en fantastisk gråskala, men ändå med tryck. Tango, mörkt men ljust.
Dance me är en bok som folk som är intresserad av liv måste köpa, men också den som gillar mjuk, svartvit kopiering Det är en bok som är upside down, så omodern att den är ultramodern.
De tre männen är också omoderna, upside down, men de nekar finna sig i sitt öde. De bullrar på och kaféet lyssnar någonstans. Det gäller att envisas, det gäller att tro. På något.
Så mörknat det utanför fönstren och bilderna i Dance me glider långsamt omkring i kaféet och i våra kroppar.
