onsdag 12 oktober 2016

Mycke moffe och lite smile

Ibland vet man inte var gränsen går, men jag har nog ledsnat på den fotografiska deppigheten. En gång i tiden så tyckte spanjackerna jag kände att Ingemar Bergman var fantastisk. Det tyckte inte jag. Jag tyckte faktiskt han var skittråkig, däremot skrev han några bra böcker, men hans filmer krokna jag direkt på.

Nu gick jag på det fantastiska Konstig, bokhandeln, och kollade på den svenska fotoboksutgivningen.  Böckerna som låg där var ju som om man kollade in folk som tagit en superdos moffe och fått några hundra lakan i restskatt på samma gång. Varifrån kommer den otroliga deppigheten inom den svenska fotoboksutgivningen? Är det bara ett sätt att uttrycka sig som är trendigt? I mina ögon är det ju helt meningslöst.

Varför laddar man böcker med så mycket depp? Så mycken fulhet? Om jag backar tillbaka, kolla bara på Tore Johnsonfilmen som finns längre ner på min blogg. Den är ju en ren skönhetsupplevelse, eller ta Danny Lyons bilder från fängelse, eller Strömhoms transingar. Finns inte en bild som ens är i närheten av den deppighet som dagens moderna fotoboksutgivning visar upp.

Eller gå till Ed van der Elskens böcker, Parisboken, som handlar om en ganska grym tillvaro fylld med knark och tiggeri, men där det ändå finns hopp och så kollar man in svenska fotoböcker som är arrade, där personerna ser ut som värsta knarkarna fastän man vet att de är ganska normala medelklassare.

Någonstans börjar det rent ut sagt bli löjligt med den här deppigheten, den här konstruerade deppigheten. Inte ens bilder från ön Lesbos kommer i närheten av den konstruerade deppigheten.

Visst, det är synd om människan, men Så synd om människan är det inte.