Nordirland
Bilden ovan är från Belfast, 1972 kanske. Jag tycker mycket om den.
Varför? För den påminner mig om att på den tiden levde jag verkligen som en fotograf, allt handlade om bild. Jag var passionerad och passionen tillhör de unga. I alla fall enligt Dylan. När man blir äldre måste man bli lite smartare.
Om det är sant eller falskt, vet jag ej? Jag vet inte heller om jag bryr mig om vem som får Nobelpriset i litteratur. Om Dylan tar det, undrar jag mest hur det kommer att gå till då han ska ta emot det. Han var ju inte för rolig då han fick Polarpriset, såg mest ut att lida. Hade jag varit Dylan hade jag tackat nej.
När jag går igenom mina bilder, ser dom på nätet, så är det en sak som slår mig klart. Mina tidiga bilder, de analoga, har en helt annan tyngd i sig, fysiskt. De bilderna har jag kört i en flatbädd och sedan kört ut som digitala. De nyare bilderna, trots att de är plåtade på samma sätt digitalt, så går det inte att få upp samma tryck i printarna. De ser likadant ut i svärtan osv, men den samlade tyngden, trycket, i de analoga är högre och bättre. Tyngden kommer liksom inifrån bilden. Bilderna väger mer då man ser på dom.
