Days goes bye

Besöker det fina Nordiska och sedan Moderna och därefter Mindepartementet och därefter cyklar jag till Söder. Önskar jag verkligen var som alla andra, som gillar att gå på museer. Det enda museer skapar hos mig och alltid har skapat är ångest. Troligtvis har jag torgskräck, eller något sådant.

Mina första galleribesök som tjugoåring, från arbetarklass, var starkt ångestladdade. Jag kände mig aldrig hemma, aldrig. Och så har det fortsatt. Det finns en smärta i det, att se hur andra trivs på museer, verkligen älskar att vara där och så en annan som bara vill komma därifrån så fort som möjligt.

De enda gångerna jag trivs på museer eller konsthallar är när jag själv ställer ut. All annan tid vill jag vara därifrån, i en kaféstol, i nära samspråk med någon. Jag vet att folk som reser utomlands eller någon annanstans, alltid ska se och söka upp, konsthallar, gamla byggnader, historien. Jag står inte ut med det. Jag har sett det mesta men jag har sett det med smärta, utan njutning.

För mig är ett museum kaféet, inte konsten och det fattar ju vem som helst att det är ett idiotiskt uttalande, så mycket bra konst som det finns.

Så är det, så får man ta det, och troligtvis kommer det att fortsätta på samma sätt.