Foto o politik

Jag gillar Matt Black, för att han är en sådan poetisk och politisk fotograf. Det är det ultimata för mig. Sune Jonsson var ju också en väldigt politisk och poetisk fotograf. Bresson var bitvis politisk, men alltid poetisk. Koudelka är alltid poetisk och ibland politisk. Strömholms transingar är ytterst politiska, speciellt om man läser texterna, men han var ju också alltid poetisk.

Skönhet är styrka, som han sa Danny Lyon. Politik poesi och skönhet är grejen. Fult och opolitiskt är ganska kasst. En som Salgado, som är överpolitisk missar målet Han skulle må så bra att gå ner i skala, så man kunde ta in hans många gånger fantastiska bilder, men han kväver en med sitt överdrivna uttryck.

Ja, så där kan man hålla på och så går man till den svenska scenen. Finns det någon politik i de flesta svenska utställningar man ser idag? Nej, tyvärr. Mest handlar det om hur man förhåller sig som människa till sin egen ångest, till sin ensamhet, till sin vardag, till sin..ja, vad då? Eller så handlar allt om hur knöligt livet är, men sällan att det finns ett politiskt koncept. Jag säger det igen: Skönhet, politik, poesi.... leta upp det om Ni kan.

Gå in på en svensk fotosajt. Det saknas alltid helt koncept. Det finns sällan något som hänger ihop. Det finns ingen drivande linje, tex i bloggar. Det är bara enstaka nersläpp, helt utan mål och slut.

Jag säger det igen. Poesi, politik och skönhet. Det som driver i ett koncept som frågar: Vad vill jag säga, vad vill jag uppnå, vad vill jag ska förändras...

Nog om det, regnar fortfarande. Poesi, politik, skönhet...