fredag 7 oktober 2016

Det rinner genom kroppen

Det rinner genom kroppen som ett gift. Jag har ont i en tand, katten går ut på gården och återvänder igen och jag ser en grej på video om svenskt vemod.

Ja Herregud. Jag har aldrig förstått snacket om att diskutera med SD. Jag förstår inte vad det ska leda till? Lösningen finns ju på andra sidan. Att sossarna och det som kallas regeringen ger oss ett bättre land. Det är det enda som kan förändra SDidioterna.

Så läser man om Filippa R, ska kanske göra comeback. Det är då jag känner ett gift rinna i kroppen. Hur kan en sådan jävla människa snacka om comeback inom politiken? Finns det ingen som helst skam någonstans? Hon har ju ställt till med så mycket elände att hon borde låsas in minst fem år på Hinseberg.

Det rinner ett gift. Jag publicerar en gammal bild på Slussen. Där känner jag också att det rinner ett gift. Det är inget snack om att Slussen förföll, fick förfalla, men då jag hör hur hatiskt många snackar om Slussen, hur fantastiskt bra det är att det rivs och kommer något nytt, så känner jag det där giftet rinna genom kroppen igen. Det känns som om de har noll koll. Flyttade de till Stockholm igår, har de nån känsla för stan?

Jag kanske blir den sista generationen som sysslar med det vi kallar fotografi. Allt är föränderligt. Jag säger inget om det. Igår såg jag en jämförelse mellan Leica och Iphone 7. Omöjligt att se skillnad på bilderna, diffar väl 60 000 kr i prisskillnad. Valet är fritt som jag brukar säga.

Det är ändå så att det som blir kvar är det som är gjort på riktigt, på allvar, med kärlek. Samma är det med fotografi, texter, musik. Det är en liten skärva, det gäller att hålla kvar den inom sig. Pieter Ten Hoopen har gjort något bra på Kontrast. Rusa dit och kolla.

Jag förstår inte det här med fotografi. Att det som kallas vårt kanske störst kulturgrej aldrig lyfts till några intellektuella höjder. Jag försöker läsa fördjupande intervjuer om Patti Smith, hittar inte mycket. Ännu värre är det med Corbijn, inte mycket att läsa om hans utställning. Jag vill veta, jag vill ha analyser, jag vill ha tyckanden. Båda två är ju verkligen värda att bli omskrivna.

Jag tittar på mina nya bilder, mina senaste. De från Naxos som man kan se längre ner på sidan här. De har nåt, kalla det vemod. Jag kanske är en man utan riktning numera. Då blir det vad jag redovisar. En känsla.

Jag kan ha fel. Jag kan ha rätt. Man kan bara göra så gott man kan. Så enkelt är det väl?