En kväll på Ralf
Det var långt innan det vegetariska och brunchen var uppfunnen. Jag tyckte om det. Gropen var ett av ställena. De andra var Rosenmaria på Rosenlundsgatan med sin jugoslaviska biffstek och Lilla Maria, som verkligen var lilla Maria på Mariatorget. Fyra bord kanske i en lokal som såg ut som ett L.
Jag är på Gropen, det som numera heter nåt svårt på Marie Leveau eller nåt liknande. För mig är det Gropen. De röda sofforna är borta men på väggarna hänger Linda Nyboms bilder, en ovanligt kompetent utställning. Jag är ingen som bedömer bilder, men efter 50 år i branschen kan jag säga att hon har en grundton, det flaxar inte. Hon är som en skicklig basist som bygger bilderna innifrån och ut. Hon är trygg på väggen helt enkelt. Hon är både dekorativ och äger en slags förtröstan. Man blir mild till sinnes av det gröngrå i hennes bildbotten.
Jag hamnar i ett hörn. Elofsson, min gamle vapendragare, som precis gett ut en bok med dans. Jag skulle nog säga lust, Dance with me, gör mig sällskap. Det är en fin bok, han skulle ha platsat i det röda sofforna på sjuttiotalet. I princip skulle sofforna varit som gjorda för honom och mig. Sofforna var för dansmän, de som dansar en stilla tango på lördagsnatten. Tyvärr var han väl kvar i Kungsbacka då jag satt i soffan på gamla Gropen, men man kan säga att han tagit igen det han förlorade en gång i tiden.
Jag pratar med Cato Lein och Lotte Johansson, länge, om bilder av sex och kärlek. Det är sånt som inte går att beskriva, men Cato blir ombedd, eller ser till att bli bedd, att fotografera de nakna.
Jag har aldrig blivit ombedd att fotografera någonting, någonsin.
Jag bara följer livet, när ljuset faller rätt och kärleken står på rätt sida i rummet, knäpps bilden. För mig är det en fråga om att knäppa när vilan uppkommer. För Cato att knäppa före vilan.
Det var en vacker kväll, kanske en kväll att minnas. När jag går har alla lite röda kinder, något har skett, något har befruktat oss alla. Alla har fått något att begrunda.
