Capetown
Femtio mm var mitt porträttobjektiv, 35 var vidvinkeln och 50 var telet. Enkelt och bekvämt. Nikon fm.
Nog om det. Återigen en grå dag. Polarn har återvänt från workshopen. Intressant. På något vis är han tillbaka på samma punkt som han startade. Det är ofta så, vi är där vi är och det är där det är meningen vi ska vara men vi måste fatta det och därifrån börja göra grejen om sitt liv.
Jag vet ingen bra fotograf som ändrat sin inriktning och lyckats. De flesta är bra från början om de är riktigt bra, men sedan tar orken och idéerna slut och de ska ändra sig och blir bara allt sämre. Corbijn, Mary Ellen, Koudelka, Moriyama, det finns många, en del svenska, som började fantastiskt och sedan bara gled långsamt ner mot något sämre, inte dåligt, inte alls, men sämre. Den första aspekten man märker är att de börjar göra jobb, att det de gör är jobb. Innan var det passion. Sånt märks.
Jag brukar kolla på Clapton, Joe Cocker, mfl, deras första år, sjövilt, Joe Cocker är ju galen, Clapton och Cream, våldsamt, och sedan tjugo år senare, samma låtar, makalöst bra, men det galna har slipats bort och ersatts att fantastisk kunskap, en mer slipad musik, men inte som de första åren som var en ren orgasm av känslor och uttryck.
Days go by, den här veckan blir avgörande. Sålde lite analoga kameror igår. Bra, jag vill aldrig ha något onödigt och hela min fotografiska uppgift har ett moment av att utmana mig. En kamera, förr en film om dagen, en sommar med bara en Iphone, en resa bara med papper och penna, en vinter utan skidor, osv,,,jag gillar att göra det svårt för mig själv. Jag gillar de lösningar man kommer på. Jag gillar helt enkelt att bli av med allting och få börja om från noll, om o om igen.
