torsdag 13 oktober 2016

Hur det gick...

I går var jag med om en märklig upplevelse. Gick på en fest på en frilanslokal. En massa fina människor, många verkade syssla med att marknadsföra grejer. Jag måste erkänna att jag kände mig helt offside, som en proffsboxare. Som alla vet är det boxaren som gör grejen, som tar riskerna, som alla andra tjänar pengar på. Lite åt det håller kändes det att träffa alla dessa marknadsförare, en ny klass liksom.

Nej, jag hängde inte med, men ändå känner jag en slags vind, att det är något som vänder just nu. Att det kommer tillbaka en ny slags vänster. Ni vet ju att jag alltid känner grejer innan dom sker. Det är liksom mitt signum. Redan för ett år sedan skrev jag att norska skidåkare är dopade och nu är dessutom Wiggins, cyklisten, ute och cyklar.

2006 köpte jag min första digital, en Canon S 80. Det var en bra kamera men resultatet på alla fronter blev skit. Kopiorna eller utskrifterna var ju rena skämtet. De blev gula eller röda efter två månader och kamerorna kostade och var skitdåliga. Jag var grymt deppad i närmare sju, åtta år för kvaliteten var totalt usel.Nu, 2016, är kamerorna bra och papperen man skriver ut på börjar också bli bra. Jag är nöjd helt enkelt. Det börjar kännas bra.

Vinden som blåser och grejerna som börjar fungera gör att jag får lust. Fotografi börjar bli roligt igen, men det kräver att man skippar Instagram, skiter i de svenska fotosajterna och går internationellt. Det är enda chansen att få känna kvalitet. Men, det blåser åt rätt håll och grejerna fungerar. Vad kan man mer begära?