Berlin

Fråga mig inte när, 2003 kanske? Jag bodde i Berlin två veckor, hem till Stockholm, tre veckor, Berlin två veckor, så höll det på nåt år. Hade labb i Berlin, tror nästan aldrig jag labbade där. Var liksom inte den feelingen. Hade en schäfer från Barca, gathund. Nena, hette hon.

Berlin kom jag aldrig riktigt överens med. Jag är Medelhavsmänniska. Barca var mer min grej, eller Tarifa eller Naxos. Vatten och hav.

Johaug åkte dit. Jag tror hela snacket om läppglansen är strunt. Om man tittar på förra årets skidåkning. I varenda lopp var det nästan löjligt, fyra, fem norskor först, sedan något annat. Och vilka  vinstmarginaler, minuter. Samma på herrsidan. Sundby, okrossbar. Så åker Sundby dit och sedan Johaug. Tillfälligheter? Det tror jag inte.

Dylan. Inte ett ord. Jag fattar inte varför han ska ta emot Nobelpriset? Det är ju helt meningslöst för honom, skapar ju bara en massa trassel.

Idag fikade jag med en kvinna som kan det mesta om svensk fotografi. Hon menade att tillståndet inom den svenska fotografin är ganska katastrofal. Det är flera som tycker det. Frågan är bara vad man ska göra för att bryta det här teoretiska? Jag tror bara på en väg, en svensk utställning, bred och mycket stor, där man skapar som ett litet Arles med snack, föredrag, workshops, analyser, filmer, allt och framför allt: det ska vara svensk dokumentär prägel.