tisdag 25 oktober 2016

Ser in i en tv

Ser in i en tv. Sitter på det där gymmet på Blekingegatan som jag sågade häromdagen. Ger det en chans till.
Får panikångest. En tvruta en meter framför näbben och en helvetisk musik som i alla lägen gör mig tokig. Vad är det för dårar som väljer musik på gym? De måste fan vara lomhörda, sån skitmusik, blipp,blupp,,,försöker få in Joe Cocker på min telefon och kräma bort blippbloppskiten. Det finns inget nät på gymmet, får inte upp någon music,,,det är då jag ger upp och går hem.

Ser att jag är med på nån föreläsning som ska vara på CFF, med kameran som vapen. Det känns fint, gör mig stolt, precis som det i Lensculture gör mig stolt eller det som LinnaLina skrev i sin blogg på nätverket Brudarna. Bra allting, känner mig stolt och glad för det. Ska vara med på Mias bildförsäljning på Kontrast också. En bild och den kommer att bli dyr. Det är slut med Röda korsandet från och med nu.

Jag supportar allt men få supportar mig. Nu måste jag ha in deg. Tandläkaren ska jag försöka dribbla bort med en Johnny Rottenbild. Han kan gott dra av en sjutusing på räkning mot att få en Rotten. Kan F-consept kränga plastprintar för femtiofem spänn utan signering för typ tre lakan så kan jag gott sälja en Rottten mot en rotfyllning på 24 lakan och den blir dessutom signerad.

Jag fick ett erbjudande om att sälja min Rottenbild till en bok om Johnny Rotten, tror det var omslag och worldwide, 7000 kr sa jag och det blev nobben. Ni fattar, nu är det slut med Röda korsvarianterna härifrån. Vill Ni nåt, släng fram degen.

Annars återkommer jag hela tiden i min skalle till det som är viktigt. Varför tar man bilden? VAD vill man säga? Och VAD vill man uppnå?

När jag gick över Götgatan för att klubba en espresso hos Sojakvinnan så slog det mig som en tegelsten i huvet att vissa av mina kompisar plåtar för att få känna lyckan över att ha ett teleobjektiv, eller ett vidvinkel. Jag har aldrig tänkt i de banorna. Jag har alltid tänkt Varför, vad och vad? Vad ska resultatet leda till och vägen dit är det vi kallar livet. Eller i alla fall jag kallat livet.

Tro fan att man känner sig konstig då man sitter på en cykel och glor in i en tv och lyssnar på fruktansvärd musik. Varför, VAD och VAD....