Det är inte lätt att vara människa...
Vi satt och snackade om det på fiket. På vägen dit gick jag förbi en lya i granntrappen på 70 kvm som gick för sex mille. Sådana pengar är det ingen som tänker betala tillbaka. Hur ska det gå snart? Är vi något bättre än grekerna? Ponera att räntan stiger till 7 procent och vad sker sedan? Kommer resten av Europa säga. Kolla på de jävla dumma svenskarna. Hur kan de låna så mycket?
Värt att tänka på, men tänka vill ingen. Så enkelt är det. Uppgången är kollektiv och nergången också kollektiv, förutom för några få som varken bryr sig om upp eller nergångar.
Ibland tycker jag det är lite underligt, denna vurm för det som varit. Det är underbart med en stålcykel och Campagnolo, men inte kör jag hellre på den än på en karbonhoj. Båda är fina, båda är vackra. Det är samma sak som denna sjuka vurm för Leica inom vissa fotokretsar. Jag har testat de ganska nya leicadigitalerna och de är värdelösa enligt mig. En Fujufilm 100s är bättre. De enda bra Leicorna är filmleicorna där kanske M6 var bäst, men den var inte bättre än en Nikon med 35 mm.
Men visst får man älska en gammal Leica. Den är underbar och en vackrare kamera finns inte, men en 100 s är bättre och nästan lika snygg och den kan man arbeta med och det tycker jag är viktigast.
Strömholm sa en giftig sak. Kameror är som hundar. De luftas gärna på söndagar.
Tycker det ligger mycket i det.
Slas sa att staden alltid kommer att förändras och det är en slags kraft som man måste acceptera. Vill man inte vara med i förändringen så måste man nog flytta. Det finns mycket som jag tyckte var underbart på sjuttiotalet, tex att jag var ung, alltid kåt och fick knulla hur mycket som helst. Det var en bra tid.
Egentligen borde det vara så nu också, i alla fall önskar jag det, men det blir inte riktigt så. Jag skulle alltid vilja leva, vara kåt och alltid knulla. Det går före allt, men man får kanske acceptera att det inte blir så, men man kan ju i alla fall arbeta intensivt på att suga upp alla goda energier som finns bland de unga och de gamla. Det som har försvunnit, det har försvunnit. Det gäller bara att skapa nytt. Det är det enda som gäller och sedan att leva, vara kåt och försöka knulla så mycket som möjligt.
Eller är det någon som är av någon annan åsikt?
Nej, just det.
Fricken o jag cykla några mil. Den andra juni tänker man ju sig lite värme, men som tur var snöa det inte. Hela dagen har jag funderat över en dokumentär jag såg på tvn igår. Unga män som skulle ta sig från Tanger till Tarifa. Jag känner ju till de området ganska väl och har sett hur de jobbar illegalt på tomatodlingarna och sett jakten på de illegala.
Killarna sitter i månader i Tanger för att försöka smyga sig på en båt vilket sällan går. Och kommer de över så plockas de av snuten och de som klarar sig blir kanonmat med skitlöner på tomatodlingar osv...
Det är en sak. En annan är att de skäms om de misslyckas och vågar inte ge sig hem till sina familjer för misslyckandet innebär att de är dåliga män.
De kommer alla från Marocko och jag förstår inte hur de kan vara sån arbetslöshet i det landet med den stora turismen? Det värsta är ändå bilden de har av Europa, Paradiset. Finns det ingen som kan förklara för dom hur det ser ut? Och hur kan det komma sig att hela arabvärlden verkar totalt urkukad? Går det inte att på något gemensamt sätt komma till rätta med hela eländet på den där biten av världen? Jag känner mig ju bara matt då jag tänker på den misslyckade arabiska våren, alla skäggiga gubbar och kvinnoförtrycket och deras religiösa motsättningar.
Jag har ju varit i Marocko några gånger och jag blev bara trött på all skit i det landet.
Tiggeriet i Stockholm och Sverige är ganska unikt. Finns ingen annanstans i Europa, inte i våra dimensioner och det är ju helt hopplöst. Konstigt nog blir jag inte alls irriterad över tiggarna längre. Jag känner igen deras ansikten och de blir en del av min gatubild, men deras läge är ju helt hopplöst. Jag skulle vara för ett tiggeriförbud om de fick en garanterad minimilön hemma i sina hemländer och om skolplikt infördes, för den här livsstilen med att gå och tigga leder ingenstans.
Det är inget snack om saken. Det är svårt läge, tänker på kvinnan igår som skrev en krönika. Hon bor i Husby, har rymt från förtryck för en massa år sedan, vill leva som en fri kvinna ska få leva i Sverige, men i Husby är det en massa skägg som har åsikter om henne, säger till henne vad hon ska göra och inte göra. Inte lätt alltså och vi, jag, har ingen aning om vad jag ska göra. Hon är i en annan värld, tro inget annat, än mig, men jag är helt och hållet på hennes sida.
Det snackades lite om borätter igår på Fotosidan och här. Det finns väl några enkla svar. Om hyresrätterna varit kvar och bostadsförmedling funkat som den funkade, hade inga fått några lägenheter för det fanns inga och det har knappt byggts några. Så kom borätterna och vissa flyttade under tvång, men de flesta flyttade frivilligt, sålde sina lyor för degen var viktigare än att bo kvar. Ett fritt val, alltså.
Sedan kom det in nya människor, vet inte om alla har så mycket pengar, men man köpte och flyttade in för lånen hade knappt någon ränta och stadsdelen blev både bättre och sämre. Jag trivs i alla fall. Den stora tragedin är ju att de hyresrätter som byggs blir så vansinnigt dyra att de efter några år ombildas ( Hammarby sjöstad tex) till borätter och så är prisstegringen igång där med.
Det sades ju att allmännyttan sålde ut lyorna för att få kapital till att bygga nytt. I Svd visar man nu på att de lyor som byggs idag kostar omkring tre ggr mer att bygga än vad man sålde dom för. Snacka om vansinniga affärer.
Vad finns det för hopp då? Bostadsmarknaden i Stockholm har inget hopp. Det går inte att bygga vad som krävs i innerstaden, så glöm det. Den stora frågan är väl hur den internationella ekonomin slår och påverkar oss. En ränta på 7 procent och de flesta jag känner kommer att måsta flytta.
Det blev en lång blogg idag, men det beror väl på att Lundell öppnade sin blogg igen, eller på att jag var och är lite ledsen över tillståndet i världen. Men, jag säger som Bosse Skoglund, trummisen: Man får odla grönsaker, en sorts grönsaker i varje låda. Det känns fint, tycker jag och det känns fint att överallt finns det fina människor, men i morgon får solen lysa för då ska Fricken och jag köra igen.
