What a fuck..
Det är bara att jämföra med en italienare eller en fransman,,, nåja, vi lever tryggt, men lika förbannat regnar det och stormar. Själv hade jag sett att jag skulle glida iväg i solen på hojen.
Shit pommesfritt.
Workshopen är full. Kul, nya begåvningar väntar på sin duvning till hösten. Om jag skulle skriva något om fotografi? Nu har jag sett en del utställningar, mest av kvinnor, för kvinnor dominerar helt den svenska fotoscenen. Unga kvinnor, om man nu kan säga att en människa runt fyrtio är ung, men jag säger unga. Det är ofta väldigt känsliga bilder, väldigt fint, framför allt fungerar det på väggen och det väcker en mild, vacker känsla inom mig. Det är mycket bra, men det är också en sak som skaver i mig.
Det står still. Det är en fotografi som stannar i känslan, det saknar spets och riktning. Det är ett vackert vakuum.Både unga kvinnor och män sitter i detta vakuum, där känslan spelar så stor roll, men riktningen är svår att upptäcka. Det är sammanhållna bilder, det är absolut inte kaos, sånt sysslar män mest med, fyllan och trashet, även om det finns en och annan kvinna som gör det också.
Men, jag funderar på detta stillastående vakuum, denna skönhet utan riktning.
Varför och varför syns inte riktningen? Varför växer vakuumet och riktningen försvinner? Är det samhällsutvecklingen eller är det galleritrenden? Det är är svårt att säga något på en gallerivägg för bilder som vill säga något behöver ofta en text också.
Jag tycker det är fint att kvinnor dominerar fotoscenen för den känslighet som kvinnor uppvisar leder längre bildmässigt än männens objektivrunkande. Kvinnor är öppnare för känslan, men jag kan tycka att de borde öppna sig mer och oftare för den råa känslan, inte bara för den sensuella och försiktiga. Att män över femtio skulle kunna göra något liknande betvivlar jag skarpt om de inte redan har gjort det. Det är hos de unga kvinnorna vi har den fotografiska framtiden.
Det regnar, ser att det kanske slutar vid lunchtid. Det tror jag inte.
