Svart

Inom fotografin är det svart som gäller. Jag har gjort en del böcker som heter något på svart, den svarta, osv. Stockholm blues är kanske min svartaste. En bok med lite hopp och mycket svärta.
Strindberg, Wågström, Petersen, för att nämna några, har gjort svarta böcker. Bra, svarta böcker, men är det ett slags symptom på något detta svarta.

Vi klär oss ofta i svart och det är lätt att förstå, Vi är oftast för bleka för att klä i varma färger. Det kräver lite kulör i skinnet.

Den svarta fotografins första uttryck är melankoli, sedan depression, lätt eller stark, men inte hopp och knappast glädje. Vi är en nation av melankoliker. Depressiva.

Varför? Vårt ljus så klart. Vårt mörker. Hela vårt liv är en vandring i mörker. Sätt dig på en caféstol och låt dig träffas av solen tio sekunder. Redan där känner du hur kroppen fylls med något. Lust, lust, lust.

Det är inte mycket att göra åt, detta svarta, denna melankoli, ja, depression. Jag vet inte om Strindberg är kvar på Fotografiska, men kolla i hans bok. Svart, melankolisk, deprimerad, men bra. Thomas Wågströms nya bok är också bra, svart, melankolisk, deprimerad med fina texter av hans fru Marie Lundquist. Svart heter den, bilderna kan ses på Fotoantikvariatet på Torkelknutssonsgata .