lördag 13 juni 2015

Varför den här vägen? Vätternrundan.







Varför den här vägen?
För att den är här.
Varför den här tiden?
Därför det är nu.

Jag ser det första skenet i horisonten. Det fladdrar. En grupp cyklister. Den första gruppen.
Det är natt. Jag är lite trött. Jag har kört bakvägen för att få se Karlsborgs fästning. Fallskärmsjägarnas boning. Ruskigt ställe. Främlingslegionen är det närmaste jag kan tänka på.

Cyklisterna kommer närmare. Det är en varm natt. Inte riktigt varm, men det regnar i alla fall inte.
Jag hör vinandet från däcken. En liten klunga. Det går fort.
Varför den här vägen?
För att det är Vätternrundan.
Varför den här tiden?
För att de startade tidigt.

Det är kolsvart ute. Jag vill inte blixtra. Jag knäpper som jag lärt mig, i rörelse.
Grupp efter grupp dyker upp. Det är en magisk svart natt och det känns magiskt att se en grupp cyklister komma i klunga, vinande. 

På rastplatsen är det inte riktigt lika magiskt. Jag ser tröttheten. Många män med rejäl övervikt. Fattar inte hur de orkar köra med sådana kaggar, fast det är ju benen och hjärtat som driver en cykel.

Varför den här resan?
För att den behövdes?
Varför just nu?
För att det var dags.

Morgonljuset skingrar de vita fälten av dimma. Cyklisterna släcker sina ljus, en efter en.
Soluppgång. 

Slår på bilradon. Hör om den sjuttonåriga flickan som hittats. En magisk morgon blir fruktansvärd.
Jag stannar bilen, ser det fantastiska ljuset. 

Vad vill vi med livet egentligen? Hur kan det bli som det blir?
På allt annat har jag ett svar denna morgon, men inte på detta.

Varför det här livet?
För att det finns här.
Varför den här vägen?
För att jag står här.
Varför den här tiden?
För att det är just nu.